En tid sen sist.

Det är så himla typiskt.
När jag har semester och tid att skriva så skriver jag aldrig.
Jag har på något sätt tagit semester från min hjärna likaväl som mitt jobb.
Jag har slöat mig igenom mina dagar, målat mig igenom mina nätter.
Men inte för att jag klagar.
Att måla får mig att känna mig väldigt levande.
Kombon beskrev mig som en dekadent konstnärstyp härom dagen, och det kan möjligen ligga något i det.
Jag smyger igenom nätterna med pensel i hand och på dagarna omges jag av en konstant doft av färg.

Jag försöker ta till vara på det där att semestern ska vara avkoppling. Så jag sover länge, går och lägger mig när jag vill vare sig det är 22.00 eller 05.00.
Jag äter vad jag vill och när jag vill, och dagdrömmer som på beställning.
Semester är bra, jag mår bra. Det var länge sen jag mådde så bra fysiskt som jag gör just nu.
Mina muskler slappnar av, mina stress-symtom mattas av och mardrömmarna klingar av.
Jag sover mer nu än jag brukar, mest för att jag inte behöver vara rädd för mina drömmar just nu.

Och gudarna ska veta att det är skönt.

Morgonbestyren.

Jag har äntligen sovit ikapp lite, var inte uppe förrän 10.00.
Det var precis vad jag behövde.
Nu sitter jag med kaffe i hand och lyssnar på när Kombon spelar ett nytt spel på PS3.
Limbo.
Gulligt, bisarrt.
Känn som Burton har haft ett finger med i det spelet antingen som konstnärlig chef eller som stor inspiration.
Nu ska jag hoppa i en dusch och sen ska jag fixa afrot och smita iväg och klippa lite.

På återseende folket.

HURTS - UNSPOKEN - Lyrics in Description

I think we'll never change
and our hearts will always separate.
Forget about you
I'll forget about you.
The things we never say
Are better often left alone.
Forget about you
I'll forget about this time.

But it's the same old situation
We made it through this far.
We watched the rockets kiss the sky.
I saw the flames burn out in your eyes.

Nothing that I do
Will ever be enough for you
Whatever I do, whatever I do.
Take me as I am
I'll never be the other man.
Forget about you
I'll forget about this time.

So won't you save this conversation
And find a better time?
Don't you ever understand
That if it hurts I'll do whatever I can?

And if it's set in motion
I'll watch it all pass by.
And leave the rest unspoken
I'll never change my mind.

Leave it unspoken, leave it unspoken,
Leave it unspoken, leave it unspoken now. (x4)

So just let me go
I won't change my mind.
I'd rather be lonely
Than be by your side.
and nothing you say
Could save us this time.
I'd rather be lonely.

Ja det var ju det ja..

Ni vet hur man ibland kan känna sig lite hemsk. Sådär utan någon egentlig anledning?
Fast kanske med en liten anledning som egentligen är ganska orelaterad till situationen.
Ungefär så känner jag mig nu, lite hemsk.
Trots att jag inte borde.
Trots att jag inte ska.

Jag fick ett tal om att jag var en player för ett par dagar sen, och det tog lite snurr i mitt huvud så helt plötsligt så upptäcker jag att det är en gnutta svårare att njuta av det jag har än jag trodde.
Det var verkligen inte kul att bli kallad player, oavsett skälen.
Jag känner mig inte som en player, jag tycker inte att jag betett mig som en ändå.. så sved det.
Men jag antar att detta är en av de där fina stunderna man ska ignorera och gå vidare från, oavsett.

Men jag ville bara ha sagt att tack vare den kommentaren så känner jag mig lite skyldig, lite hemsk, lite rälig (på ren skånska) och jag finner att det är svårt att fokusera på anledningen till att jag blev dubbad player.
Jag borde sväva på moln just nu, jag borde fnittra och vara glad istället så grämer jag mig över det du sa och är oförmögen att njuta av den förälskelse som finns utan ett styng av dåligt samvete.

Så Tack FF, du har lyckats förgifta mig en aning.
Nöjd?

Dag 2.

Igår började min semester och jag spenderade den väl. Jag inledde med att vakna bakfull i mitt rum, med en smak av död asgam i munnen av att min mobil plingade till.  
Mamma Mu var på ingång och ville ha en balja kaffe. Självklart fick hon det.
Jag passade dessutom på att lifta in till stan med henne så jag kunde smita inom systemet och införskaffa lite cider inför kvällens galenskaper på Tivolirocken.

Efter stan blev det en tur vid symaskinen för att rätta till byxorna inför kvällen, äntligen har ju mina läderbyxor hittat hem! Som jag saknat dem!

Väl i stan blev det raska steg till Tivoliparken, en snabb gratulation till E som stod i kön framför oss. Grattis Grattis.

Väl inne så lyckades jag höra större delen av Miss Li's spelning. Riktigt bra speciellt passagen då hon undrade om vi i Krstd tyckte om att slåss, för det hade hon hört. Jag misstänker att det kan stämma, men det blir nog så i de flesta små städer där det inte finns så mycket annat att göra.
Looptroop rockers var ruggigt bra, när vi var klara med deras spelning så var vi genomsvettig.
Ja inte Frk. Vero då förstås, som trots värme, sprit och dans var lika fräsch som en nyutsprungen ros.
*avundsjuk, jag är så avundsjuk*

Vi lyssnade på Sahara hotnights, Daniel Adams Ray och slutligen.. Danko Jones!
Fantastiska spelningar alltihop.
Tivolirock visade sig vara värt vartenda krona som spenderades.
Musiken var bra, stämningen var finemang. Och folket, ja folket var bäst!
Det var länge sen jag hade en så trevlig kväll, så jag riktar ett tack till alla inblandade parter (Frk. Vero med man, K, Kombon, Hlm-Em och sist men absolut inte minst grabben med permon). NI lyckades med bravaden att få en tant att känna sig ung igen! Tack tack tack!
När jag väl smet ifrån Tivolirock så slängde jag mig på ett tåg till hetaste N.I och gömmer mig nu på landet i lugn och ro. Idag har det blivit en lång sovmorgon och en skogspromenad.
Jag kunde inte önska mer än så!

Adios!

Men så förlåt då för fan.

Jag vet att det inte är lätt att se bortom sina egna sårade känslor.
Jag vet att det svider och att du uppfattar mig som den största slynan någonsin just nu.
Men förlåt för fan..
Det var inte min avsikt att bete mig som ett as.
Det var inte min avsikt att leda in dig på ett spår som uppenbarligen inte fanns.

Jag höll på att falla för dig och dina ljuvliga ögon.
Dig och ditt underbara skratt.
Hur du rodnade ibland.
Hur du fick min kropp att adrenalinchocka mig varje gång jag såg dig le.
Men sen kom smällen.
Du skulle utomlands. Länge.
Så jag la dig på is och började stänga ner dig.
Öppnade mig för andra alternativ och bokade en annan dejt.
För att trots att du ville träffa mig ändå skulle lämna landet och jag förutsåg en framtid som innebar att jag skulle bli kär i dig och stå kvar med alla känslorna medan du drog till främmande land.

Så ja.. förlåt för fan för att jag skyddar mitt.
För att jag slängde mitt hjärta bakom lås och bom och ur din räcklängd.

Jag träffade en annan parallellt med att jag skulle ha träffat dig.
Notera skulle ha.
Vi träffades aldrig, men det kändes som om du var mig nära ändå.
Jag var förälskad.
Men avstånden gjorde mig tveksam.
Sen träffade jag N.I.
På vad som skulle vara en enkel kaffe, men som snabbt blev mer.
Jag försökte trycka dig ur tankarna de första gångerna jag träffade honom.
Men det föll sig allt mer naturligt att inte ens ha dig där.
Vi smsade, skrattade och flörtade.
Men kunde jag tro att det var allvar från din sida?
Nej.
Så jag slog allvaret ur tankarna och fokuserade på det jag hade framför mig.
Och i min fokus fann jag en förälskelse av ett annat slag.
Ett långsamt pirrande i magen, som inte oroade mig, som inte grämde mig.
En känsla av trygghet och tillit.

Så förlåt för fan.
Det var inte min mening att leda dig in i något som blev större än jag kunde hantera.

Jag föll för 2 män.
Jag var tvungen att välja.
Och ett val mellan det man har och det man inte vet var man har är ett ganska enkelt val i min bok.
Även om konsekvensen är svår att genomföra, och smällen är hård att ta.
Det var aldrig min mening att såra dig, att vara missledande, att vara elak.
Det var aldrig min avsikt att leka med någons känslor.
Det var aldrig min mening att leka med dina känslor. Och det var aldrig en lek för mig, det var blodigt allvar.
Varje sak jag skrev till dig var ärlig och från mitt hjärta.

Men varje sak har sin tid, sin plats och sitt tillfälle.
Ditt tillfälle och din chans att ha en riktig plats hos mig försvann när du lämnade landet.

Så jag valde.
Jag valde något som får mig att må bra, något som ger mig en känsla av trygghet jag inte känt sen gud vet när.
Jag valde någon som gett mig en instinktiv känsla av tillit.
Någon som får mig att le, skratta och känna mig ung.
Någon som knuffar mig ur mina egna banor.

Tro inte att det var ett enkelt val jag gjorde, tro inte att jag njöt en enda sekund av att skriva det där mailet, tro inte att jag såg dig som ett lättlurat offer.
Det har jag aldrig gjort, och kommer aldrig att göra.
Du var och är en fantastisk människa som förtjänar mer än jag lyckades ge dig.
Du är en intelligent man som utan tvekan förtjänar allt och lite till, och hade platsen, tiden och livet sett annorlunda ut så hade jag utan tvekan kastat mig in i dina armar och försökt ge dig allt.
Men jag har lärt mig mina läxor flera gånger om och det är dags för mig att lyssna på mig själv och inte förälska mig i män som jag inte vet var jag har dem.

Låt inte bitterheten över en romans som gick snett färga ditt skratt.
Låt inte ilskan förmörka dina ögon.
Se oss för vad vi var, och inte hur det kunde blivit.
Låt inte livet slå ner dig, låt inte känslorna döda dig.
Du är alldeles för vacker för att slösas bort på det viset.


Så förlåt för fan.

Torsdags.

Igår var en något omvälvande dag.
Jag tatuerade mig, glömde min nyckelknippa i dörren så att kombon hittade den, skaffade kille, brottades i köket, målade tavlor till jag flämtade efter luft och somnade utmattad på en varm arm.
Nu sitter jag och begrundar alltihop efter bara 3 timmars sömn och en hel arbetsdag bakom mig.
Och gårdagen framstår som bra, riktigt bra.
Imorgon kommer att bli ännu bättre, sista arbetsdagen innan semestern.
6.5 H jobb står mellan mig och 3 veckor i frihet.
Jag kan känna smaken av det nu, ledigheten alltså.
Och jag längtar.
Besinningslöst.
Skoningslöst.

Åh. Angående tatueringen.
Memento mori.
"Minns din dödlighet"
Som en påminnelse om det som har hänt, det som komma skall och det som sker.
En påminnelse om att jag kan dö men att jag i allra högsta grad lever och står på mina egna ben.
En påminnelse om att jag trots motgångar finner mina egna steg.
Att jag trots ärren på min kropp fortfarande står upp och kämpar.
Jag minns min dödlighet och hyllar min förmåga att leva.
Så..
Memento mori.

Gå ut och lev lite folket istället för att sitta här och läsa mitt senil-dementa dravel.

Åh dessa nerver.

Åhå vad jag är nervös.
Dels för det som ligger framför mig idag och dels på grund av lite andra saker som komma skall.
Men jisses vad fjärilarna flyger kring.
Jag har redan bestämt att det inte finns någon återvändo från detta beslut.
Om inget annat kommer N.I se till att jag inte backar.
Han kommer att stå vid sidan och hejja på, kalla mig mespropp och fegis om jag inte gör det.
Jag lär sitta med tårar i ögonen och fråga mig själv vafan jag gett mig in på.
Men det skall göras och det kan ju knappast vara värre än annat jag gått igenom.

Jisses Amalia, dessa nerver.

Jag är mer nervös än jag var inför dejten med E.
jag är mer nervös än när jag skulle söka jobb första gången.
Jag är mer nervös än jag var inför min första konversation med FF.
jag är mer nervös än den gången jag satt med ryggen mot N.I och undrade om han hade struntat i vår första dejt.
Jag är mer nervös än sekunden jag vände mig om och insåg att han stod där med ett leende.
Jag är mer nervös än jag var inför både min första och andra piercing.

Så nervig är jag idag!

Det lilla lugnet.

Det känns som en söndag idag.
Allt är så tyst, lugnt och långsamt.
Det finns inga händelser på min horisont och jag ska inte jobba förrän imorgon kväll.
Jag har bara 3 dagar kvar innan jag får ta semester.
Som jag längtar.
Det enda som är på min horisont just nu är N.I.
Jajamensan.
Besök.
Middag, hemmagjorda hamburgare Nacho-style. Med klyftiga potatisar och massa vitlök.
Kanske en film ikväll.
Annars är det bara lugn som gäller i mitt mörka lilla hörn av världen.
Det är så skönt att bara kunna luta sig tillbaka och ta det chill.
Efter 6 dagar i sträck med jobb så är det precis vad jag förtjänar och behöver..

Sommarpromenad.

Jag måste säga att min promenad hem igår med Las Malditas var riktigt trevlig.
Vi gick genom sommarnatten och pratade om bikinilinjer, män och den nobla konsten "att skaffa sig ett ligg" när en man som gick bakom oss plötsligt dök upp.
I vanliga fall hade jag låtit den stackaren passera obemärkt men eftersom han redan hört oss diskutera våra rakningsprocesser så ansåg jag att han redan var involverad i vår konversation.
Så jag bjöd med honom som sällskap på promenaden, han skulle ju ändå åt samma håll så varför inte?

Vi promenerade på och tjattrade på, han var till viss del delaktig i pratet men mest såg han lite rädd ut. Tror inte att många dansbandskillar vid namn Martin (30 år) är vana vid 3 frispråkiga tjejer från ghettot.
Vi var kanske en aning mer utåtriktade och vulgära än vad han var van vid.

Äh, vem försöker jag lura!?
Vi var typ 1000 gånger värre än vad han var van vid. Och det erkände han också.
Och hör och häpna.
Jag promenerade med Kombon och Ankan, 2 fruntimmer som kan det där med att vara bisarra, vulgära och en aning obscena.
Han bedömde mig som den värsta i högen!!
JAG!
Jag var mest vulgär, bisarr och skrämmande.
Fy fan vad roligt!
Jag får ju aldrig vara värst!

Det där är ju helt enkelt fantastiskt!

Movits i Krstd!

WOW!
jag är precis hemkommen från en runda på Krstd-dagarna..
Och WOW!
Movits! spelade, My god vad grymt det var!
Ren och skär lycka tror jag att det kan beskrivas som.
Det var adrenalin och dans för livet.
Att jag blev så påverkad av upplevelsen kan ha något att göra med att jag varit uppe sen kvart i 6 söndag morgon.
Det kan även ha något att göra med att jag jobbat totalt 11 timmar idag.
Det kan även vara relaterat till att jag städat hela lägenheten.
Troligen har det att göra med att jag ätit för lite, och druckit för lite.
Men jag vill gärna tro att allt adrenalinet, all glädjen och pirret beror på att Movits! är ett grymt liveband.
De är bra på skiva, deras videos är bra men live.. Wow!
Vilken musikglädje, vilka beats. Vilken lycka.
Det där var.. fantastiskt, orgasmiskt, ljuvligt och musikalisk fulländning trots att basen la av.
Det var länge sen jag dansade mig genomsvett, det var länge sen jag studsade upp och ner och sjöng med.
Det var länge sen musik fick mig att känna mig så levande.
Det här kommer jag att leva på ett tag!

Så tack.
Tack Movits! Ni har gjort min dag fulländad!

Söndag 1.5

Saker jag hunnit.
 Jobb 4 timmar.
Garderoben fixad (igen).
Disken avklarad.
Balkongen i tiptop skick.
Sovrum möblerat och renbäddat.
Gardiner bytta.
Dammet bortskrämt.
Saker undanplockat.
Mat lagad och uppäten.
Kaffe.

Saker jag inte hunnit.
Dammsuga.
Vila.
Duscha.

Oddsen är ju dock i min favör.
Men snart är det jobb igen. 15.30 - 22.00.
Det kommer att gå skitsnabbt!

Söndag 1.0

Bara 11 timmar kvar. Bara 11 timmar kvar. Bara 11 timmar kvar!
Det här ska gå.
Det är snart klart och jag kan gå hem och dunka min trötta lekamen i säng igen.
Som tur är så har jag ett par timmar ledigt i mitten, då ska jag hem, dricka kaffe, städa lite, försöka se till att lägenheten är i toppskick innan semestern tar vid nästa fredag.
Först på listan står garderoben, sen så ska jag ta itu med sovrum + hall.
För här ser ut som ett bombnedslag.
Jag börjar tro att någon är här inne på nätterna och härjar runt.
Jag lovar!
Någon är här inne och röjer i min garderob, lägger reklam på hög i mitt kök, glömmer kaffekoppar i vardagsrummet.

För det kan ju inte vara så att det är jag som är sjukt dålig på att hålla det organiserat kring mig?

Ohwell..
Idag ska det bli ordning på det iaf, det ska städas och fejjas. Putsas och dammas. dammsugas och torkas.
Och sen ska jag jobba vidare.

XOXO
/ T

Godmorgon världen!

Är det helt enkelt inte en strålande dag?
Solen skiner, fåglarna kvittrar, 99% av Krstd ligger utslagna med baksmällor och jag är uppe i ottan och ska iväg och jobba.

Jag hoppas att bitterheten dryper.

Jag vill inte alls vara vaken, jag önskar att solen kunde sluta skina en stund (enklare att sova när det är mörkt), fåglarna kunde hålla käften och jag önskar att jag var ett av de bakfulla asen.

Men men..
Man får sällan som man vill.
Så nu ska jag springa iväg till mitt jobb.
Får gå dit tidigare för jag kom på vid midnatt att jag inte skrivit några scheman till dagens jobb.

Ha det bättre!

Fredagen.

3 arbetsdagar till ledighet
5 arbetsdagar till semester.
1 volontärdag innan de stänger för sommaren.
Så snart.. snart är det semester.

Om jag trodde att jag var trött igår, så hade jag ingen aning om vad trötthet är.
Idag snoozades klockan 3 gånger, och jag hann somna om mellan varven.
Så trött är jag.
Detta trots att jag lyckades somna innan midnatt.
Långt innan midnatt!

Jag hade en lång pratstund med FF igår, Har saknat hans närvaro på msn.
Speciellt nu när han flytt landet.
Han har ju inte varit sådär himla lätt att få tag på för längre konversationer.
Men jag tänker på honom, och undrar, och filosoferar på huruvida jag har spelat alla mina kort rätt.

N.I finns kvar i landet men lyckas dra fram lite allt möjligt i mig. Skrämmande.
Att en man som lever så hoptvinnat med sig själv kan vara så bra på att uppmuntra ilska och diverse andra humörsvängningar. Återigen så kan man ju fråga sig om man spelat sina kort rätt.

Men det får tiden utvisa.

För gudarna ska veta att jag inte har en aning.
Jag är förvirrad kort och gott.

För mycket.

Jaha..
Arbete idag med.
Jag är redan helt slut efter gårdagen.
Hann inte ens ta en rast igår.
Och jobbade fram till 16.00.
Idag ska jag göra det igen.
Imorgon ska jag göra det fram till 13.30.
Lördag ska jag vara på plats till 15.45.
Och Söndag ska jag genomföra en delad tur och kommer inte att vara hemma förrän 22.00.

Men Måndag. Då jäklar anamma ska jag sova som en jäkla stock.
Jag ska inte gå upp en minut innan 12.
Jag ska sova bort hela jäkla dagen.
Lovar!

Och till min stora tröst så har jag bara 3 arbetsdagar nästa vecka, sen är det semester.
3 veckor med absolut noll planer.
Det är min definition av himmelriket.

Eartha Kitt I Want To Be Evil

Jag är så jävla trött på att vara snäll rent ut sagt.

Snäll.

Vilken jävla överskattad grej egentligen.

Snäll.

Som kor då eller?

De är ju snääälla..

Fy fan säger jag bara.

Jag är så trött på det.

Jag fixar, jag donar, jag tycker om, jag tar hand om och i slutändan får man så himla lite.

Jag blir trampad på, tagen för given, utnyttjad.

Och så sitter jag med dåligt samvete för att jag inte är tillräckligt snäll.

Jag önskar att jag vore bättre på ego-tänk.

Att jag satte mig själv först ibland, att jag var "elak" och sa nej ibland.

Men nope..

Jag är snäll. Mild. Försiktig. Hänsynsfull. Rar. En riktigt söt lite tant. Vid 26.

När jag i själva verket borde vara högljudd, krävande, ambitiös, pushig och utmanande.

För snäll tar mig ingenstans.

Rastlös längtan.

 

Hur kan det komma sig att jag alltid längtar efter något annat?

När jag är ensam så vill jag inget hellre än att ha ett par armar att luta mig tillbaka i. 

Jag vill ha en varm famn att krypa upp i.

Hela jag kan längta och önska så intensivt att varenda nerv i min kropp vibrerar.

När jag har en varm famn och par mjuka läppar att kyssa så vill jag inget hellre än att gå där ifrån.

Då vill jag bort. 

Då vill jag bryta av armarna, slita mig loss och bara springa.

När det är sommar längtar jag efter höst, och när hösten väl kommer så sörjer jag att sommaren har flytt. När det är vinter längtar jag efter vår och nygröna löv. 

När våren kommer saknar jag vinterns kyla mot mina kinder.

Jag saknar de tider som försvunnit samtidigt som jag knappt kan bärga mig till jag får springa framåt snabbare än jag någonsin sprungit.

Jag trivs i min trygghet, men väntar rastlöst på äventyr.

Äventyren skrämmer mig och då längtar jag tillbaka till min trygghet.

Varför ska denna rastlöshet bo i mig, varför ska denna längtan efter flykt vara så stark?

Jag fattar inte.

Den där listan.

Jag har suttit en del på sistone och försökt formulera ihop denna mytiska lista jag har.
Den är en aning flytande, kanske inte så precis som man skulle kunna önska, men att den är lös är kanske en fördel också?

1# Jag vill ha en man med mål i livet. Vare sig detta mål är att hitta sin egen lilla lycka eller lyckas göra 250 situps på en gång. Spelar ingen roll. Mål är bra. Själv är jag dålig på att sätta upp mål för mig själv, jag glider mest.

2# Lång (längre än mig). Det borde inte vara viktigt. Det är egentligen inte viktigt, men det känns ändå relevant?! Det är ett inlärt mönster som jag finner svårt att bryta. Men jag har brutit det förr och utesluter inte att jag kommer att göra det igen.

3# Kunna vara social utan problem. Utan att ha det som sin främsta drivkraft i livet. Ingen man som definierar sig själv genom hur andra ser honom tack. det där får jag nog med hemma när jag oroar mig för vad andra ska tycka om mig.

4# Acceptera min tro (behöver inte dela den, inte ens gilla den. Fast det underlättar, gillandet alltså). Försök mao inte övertyga mig om att gud inte finns. Det är onödigt, det är uttråkande och framför allt är det ganska så jäkla irriterande i längden.

5# Stabilitet. Snälla du man som ger dig i kast med mig och min förvirring. Var inte en man som flummar runt, var inte en man som leker med andra människors känslor. Var en man. En man som står för det du tycker, som lever som du lär och som inte skäms för att tycka om någon. Inga ursäkter. Var en man som vill ha något allvarligt, som inte planerar att fly landet om "ett par månader".. Det klingar liksom illa i mina öron.

6# Humor! Måste ju ha humor. Gärna lite mörk, sarkastisk, tramsig och flamsig.

7#Vara kultur-medveten. Dvs kunna läsa en bok som inte är en svensk deckare, kunna titta på en film som inte är Hollywood och lyssna på musik som inte är populär på radio. Med andra ord uppskatta kultur som inte är av det populära slaget. Du får gärna ha författare som du nördar in på, du får gärna nörda. Punkt.

8#Vara kreativ, och om inte kreativ vara förstående för min kreativitet och det utrymme  den faktiskt kräver. Så snälla.. skriv. Måla. Sjung. Spela. Lev ut lite. Om du så målar hamstrar lila och tvingar dem att hoppa över små hinder som ett inslag i debatten om mänsklighetens vara och icke vara, jag bryr mig inte. Det är åtminstone någon form av kreativt utlopp.

9# Smart. Intelligent. Brains! Måste ha brains. Nu låter ju jag som en jäkla zombie. Och jag vet att man inte ska vara nedvärderande mot folk, sig själv eller hårfärger men ibland är jag precis så jäkla blond som jag verkar. Det är mycket jag inte fattar, det är mycket jag aldrig kommer att fatta. Men jag kommer att försöka förstå. Och om du man med hjärna kommer i min väg, prata inte babyspråk när jag inte förstår. Spela inte överlägsen. För det är svårt nog att fråga ändå, det är svårt nog att visa att man inte hänger med utan nedlåtande kommentarer. Att negga funkar verkligen inte på mig!

10# Inte melankoliskt lagd. Eller åtminstone inte fullt så dystert lagd som jag.


Och om denna man finns så ska han veta att i gengäld kommer jag;

Laga mat, klia på ryggen. lyssna, prata, skratta, ta långa promenader, dansa vilt i köket, dricka vin en tisdag, ringa överlycklig för jag har hittat ny färg att leka med.
Jag kommer att ligga skavföttes med dig och läsa, och du dessutom är nyfiken på vad jag läser kan jag läsa stycken högt.
Vi kan duscha ihop.
Jag kan baka kakor när din familj ska hälsa på.
Jag kommer att skriva om dig ibland, drömma om dig när jag har tråkigt på jobbet, presentera dig för mina vänner, hälsa på dina.
Jag kan drömma ihop resor, vi kan gå ut och dansa.
Sova under bar himmel? Inga problem.
Jag kan till och med diska och städa om tvånget finnes.. men jag hatar.. verkligen hatar att tvätta!


Du får mao ganska mycket tillbaka :)

Jobba jobba.

Morgonen kommer så snabbt när det är sommar.
Som om natten inte ens fanns.
Som om man bara slöt ögonen i en sekund för att solen skulle hitta upp igen.
Var i säng vid midnatt och nu är jag uppe igen, redo för att gå och jobba.
Och jobbas ska det.
7.30- 16.00. 6 dagar i sträck.
Mycket jobb.

Battered and bruised.

Relationer part two.

Det här med relationer.
Det är ju ganska svårt. Knepigt.
Jag har funderat på det där med vad som är rätt och fel, i en relation, hos en annan människa och hos mig.

Jag tillhör ju en generation som är van vid att det alltid finns något bättre. En bättre kamera, en bättre tv, en bekvämare säng och bättre/ snyggare kläder.
Kan det vara så att vi behandlar våra relationer på samma sätt?

När en relation blir obekväm så byter vi bort, när vi snubblar över någon som är "bättre" så byter vi upp.
Vi hittar små fel hos den person som vi har en relation med och de felen ger oss en anledning att gå. Men är det så att felet faktiskt finns hos den andra parten snarare än hos själva?

Att vi gör små defekter hos andra till oöverstigliga hinder för att deras små skavanker belyser större fel hos oss själva?
Kan det vara så att vi lever kvar i en romantisk föreställning om att vår andra part så fint kallad "vår bättre hälft" måste göra oss till bättre människor, lyckligare människor.
Och när den personen inte förvandlar oss inifrån så står vi och undrar när denna magiska omvandling ska ske.
En omvandlig som inte kommer att ske dessutom.
För i en relation så är jag ju fortfarande jag.
Jag är fortfarande slarvig, rastlös, fnittrig, disträ och sarkastisk.
det finns ju ingen man i världen som kan ändra på de sakerna.
Likaväl har jag alltid hoppats att det skulle komma en relation som tog mig ur min arga lilla puppa och förvandlade mig till en lycklig fjäril.
Och när det inte har hänt så har jag letat fram fel hos honom, han är för kort, för tråkig, för vild, för sorgsen, för annorlunda, för normal, för.. för.. för mänsklig? Precis som jag.

Så kan det vara så att felet ligger hos mig och andra i min generation som väntar oss för mycket av väldigt lite.
Vi gör något större än det måste vara.
Vi gör en livstid av en sekund, en höna av en fjäder.
När vi snarare borde ta varandra för vad vi är.
Människor med brister, med mänskligheten programmerad i våra system.
Och kanske, så kan vi då faktiskt hamna i en relation med andra som inte innebär en själlös flykt från oss själva.

Dying is.

Saker jag gör när jag är uttråkad en söndag.

1. Bakar saker.

2. Äter det jag bakar.

3. Försöker läsa, oftast är jag så uttråkad att jag inte ens kan fokusera på texten.

4. Leker med smink.

5. leker död/ döende på mitt sovrumsgolv.

6. Dricker vin med Ankan.

Japp..

Det var allt jag möjligen kan tänkas göra en söndag som den här.

Minus bakningen och inmundigandet av tidigare nämnda icke-existerande bakverk.

Adios!

Ghost-Here comes the sun

Fan dig!!
Nu har du lyckats plantera in den här låten i min hjärna! Den kommer att sitta permanent placerad innanför mitt skallben. Men gudars vad skön den är!

Nu.. Kaffe!

Helg!

Nu håller jag helg!
Jag har hällt upp ett glas vin, lutat mig tillbaka och jag planerar inte att röra mig runt mer än nödvändigt. Jag tänker ta mig igenom kvällen med minimal ansträngning, funderar på att plantera mig i mysbyxorna och inte kliva ur dem förrän måndag kväll ungefär.

Nu ska jag bara vänta in mitt sällskap också så är kvällen komplett.

Nu jäklar är det helg!

G'morrn.

Morgon.
Trött.
Lång dag framför mig och alldeles för lite energi.
Också finns det ju ett styng av saknad/längtan.
Där finns ett tramsigt skratt som jag gärna hade hört just nu.
Som piggar upp och värmer.
Men nej..
Här sitter jag, trött, förvirrad och energi-berövad.
Men dagen ska gå ändå.

För snart är det helg, och det.. Det är en mäkta uppiggande tanke!

Tjing-tjing.