Ett tack till en som förtjänar det...

Jag har aldrig tackat dig för att du funnits där, Vi har känt varandra i 8 år men aldrig har jag tackat dig för din existens. Jag skriver aldrig ut namn på den här bloggen men jag ska göra ett undantag; Roger. Du kom in i mitt liv vid en punkt där jag behövde dig, du har aldrig dömt mig utan bara hållit mig om axlarna när jag behövt tröst. Du har gett mig skratt, massor av skratt. Massor av minnen, som den gången vi körde till Helsingborg mitt i natten. Den gången vi körde fast din bil på en stubbe mitt ute i skogen. När vi satt på din säng och drack körsbärsvin tills vi va så fulla att vi inte visste var vi va....
Du har gett mig så mycket av dig själv att jag känner att tacksamhet är det minsta jag kan ge dig. Vi pratar inte på långa vägar så ofta som vi borde men livet är ju så ibland. Så jag skriver istället för orden kommer lättare såhär....
Tack för din existens, och för att din existens ledde dig till mig och för att din existens ledde dig till din kärlek, För jag kan inte tänka mig någon som förtjänar att bli älskad mer än du......

Debbie Harry

Henne skulle jag vilja vara......

Stilen, attityden....

Amazing!

Denna kvinna!

Förstår så mycket mer...

Jag har snart läst ut "inte som andra döttrar" av Deborah Spungen för andra gången. Det är Nancy Spungens biografi ur hennes mammas ögon, och för varje gång jag läser den känner jag att jag förstår mer och mer om mig själv.
Nancy hade en fruktansvärd födelse, och min födelse hamnar väl inte heller i kategorin enkel. När jag läser om hennes vrede och den hopplöshet hon verkade känna så känner jag igen vissa delar av min egen rastlöshet.
Med detta vill jag inte ha sagt att jag självmedicinerar och att jag har en medfödd instinkt om min egna död. Men vreden jag kände i tonåren som fortfarande kan blossa upp känner jag igen. Det är inte så att jag vill blossa upp men ibland så kan jag bara inte kontrollera det, i tonåren försökte jag inte ens. När jag läser boken får jag en känsla av att Nancy alltid var på väg till något annat, på jakt efter något som fick hennes smärta och utanförskap att försvinna.
Så levde jag hela tonåren, hela tiden på jakt efter något annat, något som gjorde mig hel och smärtfri. Något som gjorde att jag inte kände mig så förbannat annorlunda, Jag drack för mycket, Jag grät för mycket, Jag skrek och drog mitt eget hår,Jag hatade mig själv, världen och allt i den, Jag svalt mig själv. Jag gjorde allt för att den slukande känslan av tomhet och utanförskap skulle försvinna. Men det gjorde den aldrig, jag kan fortfarande uppslukas av just den känslan men försöker skrämma den på flykten med annat. Försöker hitta utlopp, kreativa utlopp som sätter färg, ord och mening till känslan.
Så när jag läser just den boken, så ser jag var jag kanske hade varit om det inte hade gått bättre. Och jag är tacksam för att det gick bättre....

Försoning

Jag har äntligen sett filmen.....
OMG! Den gröna klänningen är vacker, "Robbie" är vacker, absolut inte snygg men my god Vacker!
Jag grät i slutet, inte bara åt deras öde utan Bryonis öde också....
Lyssnar på soundtracket nu, ljuvligt!

Hmmm...I wonder!

Ok nu är det så att jag är den mer eller mindre stolta ägaren till ett par medlemskap på ett par olika dejtingsidor, måste testa alla vägar ju! Men jag har märkt en väldigt störande sak som troligen betyder att den manliga rasen förlorar all självinsikt dagen de typ fyller trettio. jag har 40åringar som skickar mail, 50åringar som flörtar och en man som var närmre 60 som undrade om jag ville komma och mysa med honom? Nu skulle jag gärna vilja veta varför? Vad är det som får en man att tänka "hmmmm, jag tror att jag stöta på en 25åring idag?" Ok, om mannen bara såg bra ut och hade en personlighet så kan jag ju överväga det upp till 50 (såvida det inte är Viggo Mortensen, för seriöst den mannen är typ 51 och äckligt snygg!) men de äldre männen som stöter på mig är överviktiga sluskar..... Ser jag ärligt talat ut som om jag vill ha en överviktig slusk?

Kökssoffan!!!

Jag har äntligen fått en kökssoffa!!!! Hurra! Nu har jag någonstans att ligga och filosofera med en kopp kaffe i handen. Den är så fin......

höst i luften

Det är kallt och det är dags att börja klä på sig massa varma saker. Det är dags för sjalen!!!!

Det är en färgglad höst i år har jag bestämt!!!!

Världens sötaste och snällaste låtsas syster...
En färgklick i tillvaron, och vi har alltid lika kul!
(Igår var det inköp på maxi, ack så spännande!!)

Att vakna

Idag var det underbart att vakna, solen sken in genom mina gardiner så hela sovrummet badade i ett orange sken. Som att vakna i en varm dröm....
Ljuvligt!

Vad vill ni unga?

En tant frågade mig vad vi unga egentligen ville i livet. Jag tror att det är en av de svåraste frågor jag någonsin fått och jag får ändå frågor genom mitt jobb som varje dag tvingar mig att tänka över både liv, död, ångest, omtanke och medmänsklighet. Men så kommer denna lilla tant (såååå söööt!) och ställer en så svår fråga över en enkel kopp kaffe. Vad ska man svara på en sån fråga? Så jag svarade det första som dök upp i mitt huvud, "alla vill olika precis som det varit i alla andra generationer, bara att vi har fler val än någonsin." Hon bara nickade, log och tog en klunk av sitt kaffe...

När jag gick därifrån började jag fundera vidare på hennes fråga, och den har spunnit i mitt huvud hela dagen. Jag tror att jag hittat den gemensamma nämnaren mellan oss unga, Vi strävar efter lyckan men vet inte alltid var vi ska finna den.

Själv så skulle jag vilja vara Underbara Clara, för hon är i sanningens namn så himla ljuvlig. Hon har fått mig att drömma om ett eget litet hus, med luktärt planterat så det klänger på huset. Hon har fått mig att köpa en pastellrosa visseljohanna, för att hon gett mig insikten om att allting måste inte gå snabbt. Att man mår lite bättre när saker får ta sin egen tid. Hon har fått min lust till bakning att återvända, och hennes inspiration har fått mig till att koka farmors rabarbersaft. Hon har fått mig att förvälla och drömma mig tillbaka till grönsakslandet jag åt solvarm sallad från som barn. Hon inspirerar och lyfter en trasig själ, hon ger hopp och en dos medmänsklig kärlek. Hon har fått mig till att bli stolt över att jag är en liten husmor när alla andra rynkar på näsan och kallar en gammalmodig.

Men som verkligheten ser ut så kommer jag aldrig att bli henne, för fysikens lagar talar emot det. Men jag vill fortfarande vara henne men mest av allt vill jag fortsätta sträva efter min egna lilla lycka....

morgonstund har vad i mun???

Morgon IGEN, trött som vanligt, absolut inte hungrig och antibiotikan slank ner lättare än vanligt!!!! Men gud vad jag är trött, och my god vad det är mörkt och kallt ute. Nu skulle jag gladeligen gå och lägga mig igen men nej, jag ska gå och jobba och jag skall göra så tills klockan blir 16.00!!

Så en god dag till er alla :D

Jag har fallit från frälsning och är utan nåd!

Bagage...

När man släpper in någon i sitt liv släpper man även in någon till att beskåda sitt bagage. Alla har vi våra mentala resväskor, fullproppade med massa skräp, massa gammal ångest, gamla minnen och allt som ligger och gnager. Alla har vi saker som övermannar oss när mörkret smyger sig på, att sedan släppa in någon i ens egna mörker är inte den lättaste av uppgifter.

Hur vet man att personen man väljer att släppa in faktiskt accepterar det bagage man har och hur kan man få dem att förstå att det bagage man har faktiskt är en viktig del av det man är. Att det bagage man har faktiskt formar en varje dag, att det man har i sin väska är saker som inte alltid är så trevliga och att det kan verka så banalt för andra och det kan ändå vara världens största sak för mig!

Hur kan man få någon till att förstå hur det ligger till?

ljuvlig text!

Läs detta, så underbart!
http://blogg.aftonbladet.se/martinezpeleta/2009/10/lyssna-pa-din-kropp-alskade-dotter

Farliga drömmar

Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en rök och de kunna förskingras -
de äro farliga och kunna bestå.

Har du skådat dina drömmar i ögonen:
de äro sjuka och förstå ingenting -
de hava endast sina egna tankar.

Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en osanning, de borde gå -
de äro ett vansinne, de vilja stanna.

Landet som icke är (Edith Södergran, 1925)

mörkerfilosofi...

Sitter och tänker på hur långt ett liv egentligen är, hur många dagar, timmar och minuter man egentligen lever. Och hur mycket man hinner med på ett liv. Jag fyllde nyligen 25 och har alltid trott att jag skulle hinna så mycket mer innan den dagen kom. Men jag står här vid 25 och inser att allt det jag trodde skulle finnas inte gör det. Men inser också att det faktiskt inte gör så mycket, att jag faktiskt är ganska lycklig med det jag har....
Jag har en familj som älskar mig, som jag galenälskar tillbaka.
Jag har vänner som står mig nära, som är min valda andra familj.
Jag är fin, både ute och inne. Jag har en viss förvirrad frid, som bara är min egen och som jag njuter av....

Men tänk så mycket jag ändå hunnit med;

Jag har varit sjuk, frisk, dumpad, förlovad, nykär, full, nykter, galen av oro och av sorg, bitter, lycklig, olycklig, tveksam, shoppinggalen, Jag har hunnit gå i skolan och att jobba. Jag har hunnit lära känna människor och mista dem. Jag har lärt mig att älska mig själv och andra, framför allt andra...
Jag har varit på botten men också på toppen, jag har lärt mig att det fixar sig, att man till slut landar någonstans, och jag har lärt mig att uppskatta det jag har!

Tänk så mycket jag faktiskt lyckats hinna med på 25 år...