Mina ögon är slutna
Mina fingrar fångar din puls
genom huden på din bringa
dina ögonfransar kastar skuggor
som bygger dimridåer
kring din existens
Jag andas poesi
i min längtan
Jag visste inte att en
viskning
kunde slå på strängar
Känslan av amorbågen
och mungipornas sluttning
spökar än
och hänger kvar som en påminnelse
om hur Du fanns
och försvann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar