söndag 11 september 2011

Livets små bisarra.

Ibland krävs det att man sitter i skiten för att man ska inse exakt hur bisarrt livet egentligen är och hur fruktansvärt roande det är.
Jag kan inte ens bli dyster just nu, jag gjorde ett försök.
Jag kröp ner i ett varmt bad med lite milt melankolisk musik och ett glas vin, tänkte mig liksom att det aningen dystra skulle komma av sig själv men icke då.
Istället låg jag där och skrattade så vilt att hälften av vattnet hamnade på golvet.

Vad nu undrar ni säkert.
Låt mig berätta min historia:
Jag har skulder och betalningsanmärkningar.
Inga stora skulder men tillräckligt för att de ska hindra mig i livet.
Min Kombo har kommit in i en skola i en annan stad och ska därmed flytta dit för att slippa en lång, plågsam och tråkig pendling.
Hon har kontraktet på den Lgh jag för närvarande residerar i.
Med andra ord måste jag finna en annan bostad.
Jag ringer till mitt kommunala bostadsbolag som presenterar 2 alternativ för mig.
1. Borgenär (tillåt mig att skratta rakt ut *hahahahahahaha* Jo, i finanskrisens dagar så vill ju många man känner ha ytterligare en ekeonomi att oroa sig för!).
2. 4 månadshyror i förskott. 4!! Nej, jag lovar det är verkligen inget skämt.
Jag frågade den stackars kvinnan i uthyrningen om hon kände många skuldsatta 27-årngar som har 12000 skräpandes i ett hörn..
Hon kände tydligen inte en enda, vilket absolut inte är chockerande.
Hade jag haft 12000 så hade de försvunnit i ett nafs.
Det är ju trots allt så det fungerar i dagens samhälle, har du pengar OCH skulder så kliver kära gamla kronofogden in och ser till att du inga pengar har.

Nåväl..
Nu håller jag så sakteliga på att försöka få ihop dessa pengar. På Soss inrådan (ja, jag ringde dem och undrade vad de eventuellt kunde hjälpa till med, uppenbarligen ingenting.. återigen chockerande?! I think not!) håller jag på att sälja av mina saker.
Halva min garderob bytte ägare igår till det facila priset av 750 kronor, för andrahandsvärdet på kläder från de vanligaste kedjorna med trendbaserat sortiment är inte skyhögt kan jag säga.
Imorgon åker en del av mina nyfunna älsklingar i LP-samlingen ut till försäljning.
Jag ska sälja möbler, kläder, saker, värdighet och stolthet för att få ihop 12000 till deponi till en lägenhet som jag inte kommer ha något kvar att fylla med.
Ironi på allra högsta nivå.
Jag kommer ha en bostad men minimalt med saker att fylla den med.
Jag kommer att ha en trygg plats att sova på men inga saker kvar som är minnen och älskade saker.
tragiskt, fast på ett tämligen roande vis.

Jag kan inte låta bli att skratta.

tisdag 6 september 2011

söndag 4 september 2011

En liten tanke bara..

Först och främst vill jag lägga av ett litet jubbel.. Det finns en dator i huset igen!! *wohoo*

Och nu vidare till min lilla tanke..
Jag har filosoferat över det här med längd, och gjort lite icke-officiella undersökningar på dejtingsidor. Av ren nyfikenhet självklart.
Jag har börjat jämföra längden med vad de söker.
Ja ni vet, jag söker; seriöst förhållande, kort romans osv.
Sen har jag ställt det mot individens egna längd.

Och jag tycker mig ha märkt att de sidorna stödjer min tanke/ fördom.
So here goes:
Jag har kommit fram till att de största strulpellarna bland männen är de som är långa..
Desto längre man, desto mer strul.
Jag tror att det är för att vi lever i ett samhälle som upplever längd hos män som ett attraktivt drag oavsett mannen (typ). Likaväl som vi upplever brist på längd attraktivt hos kvinnor.
Så långa män (på dejtingsidorna) letar ofta efter korta romanser och sexuella förbindelser medan män under medellängd letar efter seriösa förhållanden.
Nu är ju min teori ganska generell, och den drar alla män över/ under medellängd över samma kam men det är så jag har upplevt det hela.
Jag började fundera på detta eftersom min dejting-historik sträcker sig ifrån typ 1.60 till 1.95.
Och mest strul har jag upplevt med dem som varit över medellängd medan de kortare velat ha seriösare relationer.
Det kan ju bero på att de långa killarna vet att de får ligga oavsett hur de egentligen beter sig medan män som befinner sig på andra sidan av medellängden kan uppleva det som om de har ont om erbjudanden eftersom de väldigt sällan hittar kvinnor som är kortare än dem, och vi lever ju trots allt i ett samhälle vars hela förhållandeprincip bygger på att kvinnor ska hitta en man som är längre än dem så att vi kan känna oss små och svga medan de kan känna sig stora, manliga och starka.
De ska vara beskyddare medan vi ska vara små ynkliga våp, som behöver en lång rejäl karl i våra liv för att allt ska fungera.
Nu tycker ju jag att detta är urbota löjligt eftersom kvinnor år 2011 är fullt kapabla att skydda sig själva och ändå hånger denna gamla föreställning kvar. Tragiskt.

Detta blir ju ett problem för mig eftersom lika ofta som kvinnor vill ha en längre man, vill män ha en kortare kvinna.
Jag mäter fina 1.79 m ö h och märker ofta att kortare män väljer bort mig pga min längd medan de som inte gör det oftare vill ha seriösa relationer medan jag oftare väljer långa män trots att de oftast inte vill ha något seriöst.

Nu har jag mumlat loss om detta ganska länge och osammanhängande, men vad tror ni?