tisdag 30 mars 2010

Poesiförsök 1.

Mina ögon är slutna
Mina fingrar fångar din puls
genom huden på din bringa
dina ögonfransar kastar skuggor
som bygger dimridåer
kring din existens

Jag andas poesi
i min längtan
Jag visste inte att en
viskning
kunde slå på strängar

Känslan av amorbågen
och mungipornas sluttning
spökar än
och hänger kvar som en påminnelse
om hur Du fanns
och försvann

Jag tänker?!

Jag tänker och funderar trots att jag inte borde. Jag har hittat en låt som automatiskt får mig att tänka på Honom.

Loudon Wainwright III – The Swimming Song

Lite kitschig, lite söt och väldigt charmig. Som en sockerkick ungefär, och troligen helt i Hans smak.

Så jag tänker trots att jag borde låta bli...

So very strange.

Jag har sovit oroligt inatt. Drömde att jag bodde hemma hos en av mina damer, och hon var inte säker på att jag fanns på riktigt. I slutändan var inte jag heller säker på att jag verkligen fanns. Så jag har vaknat med jämna mellanrum hela natten och fått nypa mig själv bara för att vara säker på att jag verkligen existerade. Fjantigt hur verkliga drömmar kan vara ibland.

Anyway... Nu är det dags att jobba.

måndag 29 mars 2010

Ibland är det spännande.

Det är ganska spännande att vara jag. En dag är sällan lik den andra. Vänner som krisar, killar som kommer, killar som går. Kreativa projekt tar form, andra avslutas. Texter gestaltar sig och bilder börjar ta form. Jag skrattar mycket just nu, med vårsolen kommer min glädje. Jag äter nyttigare och bättre, rör på mig mer. Känner hur mina livsandar börjar få luft under vingarna. Jag tycker att livet är ganska spännande nu, jag gör nya saker. tänker nya tankar i nya banor. allt som allt är livet omtumlande, som att åka karusell. Man följer med och tjuter och fnittrar av bubblandet i magen. Mitt liv är en karusell och jag åker gärna med för det är så attans skrattretande :)

Dagens Dröm.


Jag sitter i mitt kök. Jag lyssnar på ljuva toner;
Blossom Dearie – Blossom Dearie: Everything I’ve Got

Vackert! Jag vill ha blommor i håret varje dag, jag vill fortsätta drömma om våren, om sommaren, om bitterljuva kyssar. Om kaffe på uteserveringar i skymmningsljus. Jag drömmer om skratten som ekar mellan byggnaderna när vi tar nattliga promenader, jag drömmer om kundvagnsturer. Om brännboll och öl, om solvarm sand mellan tårna. Om långa bilturer med gammal musik.
Jag drömmer om fantasierna som delas över smältande mjukglass. Jag drömmer om vin och varma brisar. Jag drömmer om männen som orsakar hjärtklappning, om solbrända axlar och fräknar på näsan.

Jag drömmer om sommaren.

Regntunga skyar.

Helgen har varit hård. Givande, roande, oroande. Mycket skratt, mycket lek, mycket vackert och allt har samlats under gråa skyar som envist hotat med regn. Lördags kväll sprang jag till bussen i vippig kjol, med blommor i håret och ett paraply som enda skydd mot vädrets obarmhärtiga makter men jag kände mig verkligen ung. Jag kände mig som en skådespelerska i en fransk film. Väl på rätt plats dracks det rosa vin till ljudet av hårdrock. Välkommen till kontrasterna som kallas mitt liv. Kvällen blev kort av många anledningar men den var trevlig så länge den varade. Det är alltid trevligt att ha sina Vixens samlade. Söndagen spenderade jag med solglasögon på, någon hade sagt till en hel dagisklass att det var helt i sin rätt att röja i just mitt huvud. Jag hade gott sällskap via datorn dock, J underhöll mig med sin vanliga glada personlighet. Han visade mig sidor igår som jag inte visste fanns i honom, istället för vårt vanliga struntprat gav vi oss in på långa snåriga diskussioner om feminism och politik. Om allas rätt att välja. Han upphör aldrig att förvåna. DN gav mig ett par komplimanger som jag ska samla på och plocka fram vid rätt valda tillfällen och H ville desperat att jag skulle åka upp till honom av anledningar som jag aldrig kommer att förstå. Fröken J var som vanligt en roande punkt framåt kvällen, lustigt ibland hur man kan vara så lika men ändå så olika. Fröken Em förgyllde min baksmälla med sin eviga fascination för stadslivet, jag är hennes kontakt med "life in the fast lane". Ibland skojar vi om att byta liv i en vecka eller 2, men vi är båda väl medvetna om att det aldrig skulle gå. Hon skulle stressa ihjäl sig och min tristess skulle vara så fullkomligt överväldigande att vi lägger de planerna på hyllan ett tag till.

söndag 28 mars 2010

Då hade jag en ny adress att leva på..

Ja.. då var den nya bloggen startad. Namnet är nytt, precis som inställningen. Jag är fortfarande en emotional creature och det kommer jag alltid att vara. Men det var dags för ett nytt namn, det gamla hade varit med för länge och sett för många brustna hjärtan.

Så nu börjar vi på nytt!!

söndag 21 mars 2010

Funderar..

Jag funderar på att lägga ner denna bloggen. Namnet har varit med så länge och påminner mig om allt. Jag kom på namnet en månad in i mitt livs första seriösa förhållande och det har hängt med sen dess. 2001-2010. Det börjar kännas som om det är dags att byta namn, byta plats, byta stil. Blogga där ingen vet vem jag är, där ingen kan hitta mig.

torsdag 18 mars 2010

Min röst.

Min röst är konstig. Raspig, mörk, viskande som om jag mimade fram ord för en döv att höra. Jag mimar fram ord som inte bär sig själva genom ett rum, jag viskar fram ord som är primala skrik. Jag viskar fram ord för mina egna öron. Ord jag inte vill höra, ord jag inte vill se. Jag hör min röst, men känner den inte. Jag hör något som har sitt ursprung i mig men vars innebörd jag inte förstår. Mina ord är färger, dimmiga som en hallucination, klara som solsken, dova som mörker. Min röst är en tunn ridå av fördolda sanningar, dunkla halvlögner och stundvis briljans. Min röst orkar knappt bära tyngden av en ljudlös viskning ändå fortsätter jag att viska.

måndag 15 mars 2010

Känslomässig afasi.

Jag kan inte finna mina ord, och jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte längre finna någon inspiration i vemodet, jag förlorade mig i melankolin, i lyckan. Jag låg på min säng innan och överväldigades av en sådan lust att vila mina fingrar mot D´s bröstkorg.
Jag önskar att jag kunde vara arg. Att jag kunde skrika mig hes, att jag kunde bete mig ologiskt, svära, leva ut någon sorts ilska. Men.
Jag kan inte. Jag klarar inte av ilska längre, min vrede har gått förlorad. Jag känner bara tomhet och en brist på de rätta orden. Jag har varit tjejen som kastat ut tvspel genom öppna fönster av ren ilska, jag har varit tjejen som stormat ut ur hus vilt skrikande. Jag har vräkt hela serviser i golvet, jag har rivit i sönder kläder, ställt till scener. Men.
Jag kan inte.

Jag har kunnat gråta hejdlöst, för ingenting. Jag har kunnat lida för allt. Mina tårar har berikat många hav, skapat stora floder, följt många bäckar. Mina tårar har en gång närt oceaner, min sorg har varit den djupaste avgrund. Men.
Jag kan inte.

Jag har varit ett fyrverkeri av färg, av lycka. Jag har glittrat mig framåt, jag har blinkat ikapp med himlens klaraste stjärnor. Men.
Jag kan inte.

Jag har bitit ihop så länge att jag blivit ett eko, en tom existens. Jag sökte en person som inte fanns och tappade bort mig själv på vägen. Och nu har jag känslomässig afasi. Mina ord är borta, mina fraser är försvunna, mina texter har övergivit mig...

Everybody´s fool.

http://www.youtube.com/watch?v=u55fpsbzAfk

söndag 14 mars 2010

Magnus Weideskog - Fler och fler

Magnus Weideskog – Fler och fler 
 
Jag tar på dig, jag rör vid dig
men ändå når jag inte fram
du säger att du älskar mig, säger att jag är din man
hatar den där ovisheten, orkar inte kämpa mer
jag börjar mista kärleken, du tar mig bara längre ner

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler

allting har ett slut, men jag vill inte att vi ska sluta här
du säger att du älskar mig, säger att du har mig kär
ord är bara ord, och prata inom något du kan
jag hör vad du säger, men jag undrar om du är sann.

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler

Någon gång, någonstans
är jag över dig
är jag över dig
har glömt allt, att du fanns
kommer att glömma
jag ska sluta drömma

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler
Blir bara fler och fler
Fler och fler.....

Det snurrar i mitt huvud.

Ja.. Självklarheter var det. Jag vet. Och nej. Jag fattar! Gå. Stanna. Ligg. Vänta. Slösa inte tid. Ligg med någon annan. Hitta någon annan. När du minst anar det....
Nej. Detta är såå konstigt. Jag vet inte. Jag fattar ingenting. Det är bara att bestämma sig. Var inte psykolog. Var inte vän. Vänta. Shut the door. Vandra vidare. Om. Om. OM.
Ta saker som de kommer. Jag förstår. Jag är en dum slyna. Jag är dum i huvudet. Stanna och se. Var absolut ingen vän. Skär all kontakt. Var vän. Lyckan kommer. Gör si. Gör så. Man kan inte vänta. Bli inte bitter. Gå vidare. Gå vidare. GÅ VIDARE. Hur ska jag klara detta? Varför? Bara släpp. Bara en pojke. Gå. Stanna. Ligg.
*Argh*
Men va fan....

Helt ärligt!

Jag träffade dig när jag var som allra skörast, mitt hjärta och min stolthet hade precis fått sig en törn. Och in kom du.
Killen på nätet som fick mig att skratta, som var lite som jag. Killen som var så spontan och vacker. När vi plötsligt skulle träffas så hade vi inte ens pratat i en vecka, och jag fick panik när jag sprang runt där hemma. Jag funderade till och med i att strunta i att dyka upp, för din spontanitet rubbade alla mina rutiner, du brakade över mina gränser på ett sätt som var välbehövt.

Jag minns känslan av att stå på stationen och vänta på en person som jag bara sett på bild, vars röst jag aldrig hört. Du kom gående och mina första tankar var; Oj! Han är verkligen kortare än mig! och Han är söt!

Du kramade mig och jag var så nervös att jag inte visste vad jag skulle göra, så jag rodnade. Vi gick till Hessle och drack öl, jag kände att det steg mig till huvud redan efter 3 klunkar. Det var nästan folktomt där, tills plötsligt hela stället var proppfullt. En vän till mig kom fram till oss när vi rökte och började prata om att hon såg ut som en hora och du bara skrattade. Han är vacker när han skrattar tänkte jag, och han har en fantastisk profil.
Någon gång under kvällens gång tog du min hand. När jag kände din varma hand ta min, var det något som brast inom mig, dammarna började släppa fram varenda begär jag någonsin haft i en rasande takt. Jag kysste dig, lite klumpigt och för spontant.

I efterhand har du anklagat mig för att ha attackerat dig, och ja, jag antar att det var det jag gjorde. Vi satt i vårt hörn, drack våra öl och kysstes och det fanns ingen omvärld för mig. Jag hade åtrå rusandes i mina ådror. Du skulle egentligen tagit sista tåget hem för du hade jobb att göra, ändå var det ditt förslag att vi skulle åka hem till mitt och jag kunde knappt tro mig själv när jag sa ja.
Vi drack varsitt glas rödvin på soffan och jag var så nervös, orolig, rädd. Vi kysstes, fumligt, nyfiket, utan de vana älskarnas smidighet. Dina händer mot min kropp fick mig att slappna av på sätt som jag aldrig gjort förr. Så bekväm som jag var med dig, var jag inte ens med mannen jag var förlovad med en gång i tiden.
Vi hade sex och det var mysigt, pirrigt, och så otroligt frigörande. Jag gjorde något som jag aldrig gjort innan och jag älskade varje sekund av det.

Morgonen efter sneglade jag över min axel och fann dig liggande där. Dina ögonfransar kastade skuggor över dina kinder, ditt hår var rufsigt och jag tänkte; Shit!! Vad har jag gjort? Men du var så snygg. Och jag var så glad att du låg i min säng. Jag klev upp helt naken, och var helt bekväm med det. Jag skämdes inte för min kropp inför dig.

Vi drack kaffe ihop innan jag följde dig till tåget. När jag gick ifrån stationen hade jag redan bestämt mig för att aldrig mer prata med dig, jag var inte öppen för långvariga förbindelser hade jag bestämt. Jag var på en lustresa och du var bara ett steg på vägen. En av mina vänner tyckte att jag var helt galen som bestämt mig för att inte prata mer med dig, ett löfte till mig själv som jag bröt alldeles för snabbt.

Ty det har visat sig att när det gäller dig så är min karaktär alldeles för svag. Den blir väldigt bristfällig när det gäller dig och sakerna du spontant får mig att känna.

Lördagen där på kom du upp till Kristianstad igen, och jag blev fnissig bara av tänka på dig och dina läppar. Efter den dagen var det ganska så kört för mig, jag visste att jag skulle bli förälskad i dig.
Känner du detsamma för mig? Troligen inte. Men jag hade inte förhindrat min förälskelse iallafall, jag vill inte byta bort pirrigheten din röst ger mig. Och jag vet att det för tillfället betyder att jag måste leva sida vid sida med ditt spökande förflutna som när som helst kan ta dig ifrån mig och lämna mig ensam med en obesvarad förälskelse. Men jag biter ihop, förtränger och undviker tankarna så gott det går.

Jag är förälskad i en man som är förälskad i drömmen av en gammal kärlek, men jag är gärna förälskad i honom.

En söndagskänsla.

Jag ska inte hoppas, jag ska inte drömma. Jag ska inte tro att det finns chanser där inga chanser finns. Jag ska tiga still och acceptera det som accepteras skall. Jag ska inte öppna stängda dörrar, och jag ska aldrig, aldrig, aldrig våga fantisera. Jag ska inte falla...
Jag kastar mig in i samma vägg om och om och om igen. Olika män, till viss del samma person, så olika men ändå så lika. Att jag aldrig lär mig, att jag aldrig förstår bättre, att jag fortfarande drömmer, hoppas, vill. När mina instinkter redan sagt till mig att loppet är kört och "babe, du hamnade sist..."
Varför lyssnar jag hellre till hjärtat än hjärnan? När hjärnan gång på gång visat att den har rätt och jag.. well...har fel..

Many of horror - Biffy Clyro

You say "I love you, boy"
I know you lie
I trust you all the same
I don't know why


'Cos when my back is turned
My bruises shine
Our broken fairytale
So hard to hide

I still believe
It's you and me to the end of time

When we collide we come together
If we don't we'll always be apart
I'll take a bruise, I know you're worth it
When you hit me, hit me hard

Sitting in a wishing hall
Hoping it stays right
Feet cast in solid stone
I got Gilligan's eyes

I still believe
It's you and me to the end of time

When we collide we come together
If we don't we'll always be apart
I'll take a bruise, I know you're worth it
When you hit me, hit me hard

'Cos you said our love
Is letting us go, guess what
Our future is for
Many of horror
Our future's for
Many of horror

I still believe
It's you and me to the end of time

When we collide we come together
If we don't we'll always be apart
I'll take a bruise, I know you're worth it
When you hit me, hit me hard

lördag 13 mars 2010

Hemfärd II.

Nu sitter vi på tåget och skumpar oss genom ett snöigt Sverige. Det är ganska skönt att koppla bort storstadsstressen nu, när man är van vid ett lunk så är det svårt att orka med springet även om jag började vänja och till och med tyckte om det när vi satt på Centralstationen. Lustigt hur snabbt man kan vänja sig vid saker egentligen.
Vi sitter på ett Harry Potter Tåg som en Fribergare upplyste mig om att det hette :) och det känns skönt och gammaldags. Allt som saknas nu är att jag skulle sitta med fina papper och författa brev med min finaste handstil, iklädd klänning och drickandes té så hade det känts som en gammal film. Istället sitter jag med pärondryck, ostbågar, laptop och en glittrig bandana runt huvudet. En riktig hippie :P

Hemfärd I.

Idag ska det bära av hemåt. Vi ska inte åka det snabba tåget utan vi hamnade på 5timmars turen och det är bara resan till Hässleholm...
Det ska bli väldigt skönt att komma hem, för även om Fribergarna är helt fantastiskt trevliga människor, även om deras katter är ljuvliga små varelser, och soffan skrämmande nog är relativt bra för min rygg, så ska det bli väldigt skönt att lägga sig i sin egen säng ikväll.
Om inget annat så kanske mitt öga fixar sig där hemma, för jag misstänker en smärre allergisk reaktion mot något. Såvida inte Kombon som jag delar soffa med har bestämt sig för att ge mig en käftsmäll per natt och då helt och hållet riktat in sig på vänster öga. För jag ser ut som om jag har fått en sån, en rejäl smäll alltså...
Jag kan knappt se, och det kliar satan....

fredag 12 mars 2010

Utan rast, utan ro.

Jag är rastlös och lite melankolisk i själen. Och jag tror att jag vet varför, men tvekar inför att sätta ord på det som viskas inom mig. Om jag sätter ord på det så blir det slutgiltigt och för definitivt. Jag vill kunna ändra mig, om jag satte ord på det skulle allt antingen få bära eller brista. Jag vill inte att det ska brista, för jag vet vad som finns att förlora, vad som skulle kunna gå i sönder. Jag vill inte ta i sönder något som jag kanske inte kan laga. Men med tid kanske det rastlösa dämpas, melankolin bleknar bort. Med tid kanske allt blir annorlunda, men det är nu det är som jobbigast. Det är nu som jag stundvis vill krypa ur mitt skinn, det är nu jag våndas, undrar, trampar, stampar, lider. Det är bara så mycket som river runt i själen, och det är bara för mycket.

Shopping.

Jag fortsätter med mina substanslösa inlägg.
Idag blev det först en runda i Gamla stan, helt underbart! Jag tänker mig sommar, värme, ballerinaskor och en kaffe i någon gränd. Bara sitta med solglasögonen på och titta på folk. Sen blev det tunnelbanan vidare och ytterligare en runda på stan. Jag hittade Beyond Retro och bara dog lite av lycka <3
Beyond Retro är en sån butik där jag tittar mig omkring och bara känner mig som hemma. Alla är utstyrda i sina secondhand fynd och ser bara så förbaskat härligt kreativa ut. Jag fyndade 2 sjalar och jublar fortfarande inombords, för de är såå fina!! Sen spenderade vi resten av tiden med att strosa planlöst fram och tillbaka på Drottninggatan. Nu sitter jag slängd över soffan, käkar ostbågar och väntar på kaffet!

Fredag i staden I.

Jag är redan uppe, har varit det ett bra tag. Känner att jag har svårt att andas, den här jäkla förkylningen gör det fruktansvärt svårt att andas, och det gör mig så trött. Och som om inte det vore nog, jag har nog fått en ögoninflammation också. :(
Men staden ska ändå göras lite osäker idag, det blir ytterligare en runda ut. Folket gör mig inte lika stressad längre, Tunnelbanan gör mig inte lika stressad längre. Det känns ok att vara här men jag börjar längta hem.

En dag i stora staden.

Igår shoppades det, gjorde av med massa pengar. Men det är så svårt att låta bli :D
Hittade världens sötaste fulkopp alá mormors gamla servis. Jag tycker att den är lite fantastisk och ganska så läcker trots att den egentligen är ganska så ful..

Läckraste skrivboken för alla mina hemligheter och kanske en del av andras ;)







En mugg till Kombon!



                                                                                                                     

Lagerhaus är det underbaraste!!

torsdag 11 mars 2010

Konserten.

En fullkomligt fantastisk kväll! Jag har irrat runt på tunnelbanan utan att veta var jag varit på väg. Jag har fortfarande inte ätit någon kvällsmat, utan har bara levt hela dagen på mackor, läsk och choklad. Jag har varit förundrad över hur många människor som faktiskt kan få plats på samma ställe. Och jag har efter drygt 13 timmar kommit fram till att jag aldrig någonsin skulle orka bo i Stockholm.
Men...
Konserten.. WOW!!!!!
Förbanden var fantastiska, speciellt killarna från Danmark som körde en mix av elektroniskt och 80-talsrock <3
11/3; Tillägg: förbanden heter; Street Drum Corps & Carpark North 
Otroligt lättlyssnat med fantastiska texter, och ett sound som fick en att drömma om att dansa barfota i gräset när man grillar och dricker öl.
Huvudakten.. Well.. 30 seconds to mars. <3 Överväldigande bra, hans röst var otrolig. Han hade inte den perfekta rena sångrösten men känslan. Känslan! Jared Leto är en väldigt tanig liten man (som min väninna sa: herregud! hans vader är som mina överarmar!? Kan tilläggas att hon inte är speciellt stor,) Musiken var perfekt, allt jag ville ha och lite till. Fick höra alla låtar jag ville att de skulle spela + en snabb "variant" på bad romance av lady gaga. Jared konstaterade också att han vill; "make love to the audience, everyone in it." Till och med männen skulle han ligga med, för det var ju svenska män. Och de är ju vackra :P
Jag har skrikit mig hes, sjungit i sönder min röst. Klappat i händerna tills mina handflator domnade bort, studsat och dansat tills mina tår ömmar. Jag känner fortfarande musiken i kroppen, och jag skulle kunna studsa ett par timmar till om jag bara får lyssna på såpass underbar musik,,,

onsdag 10 mars 2010

Framme!

Jag är framme, installerad och fullkomligt utmattad!! Men nu är jag åtminstone på plats...
Och jag har rökt :D och det var fantastiskt.. Nu ska jag slappa ihop lite energi och ikväll blir det konsert (UNDERBART!) Fast om ni ser 2 vilsna skåningar... peka oss i riktning mot Bagarmossen, så fixar det sig nog :P

Linköping..

1 timme och 40 minuter kvar på resan, och jag är förbannat röksugen :(

Då vart man på väg..

Jag är i rörelse, sitter på ett tåg och ser verkligheten svepa förbi. Nakna träd, vita vidder och en grådisig himmel blandas till en ganska färglös palett. Då och då dyker det upp färgklickar, byggnader, snabba glimtar av människor. Men jag sitter tryggt kvar i min bubbla. Vilken metafor för livet egentligen...

tisdag 9 mars 2010

Hmmm?!

Jag ska resa iväg imorgon, nästan 4 timmar på ett tåg. Och det ska bli oändligt skönt att lämna hus och hem. Jag ska lämna vardagens gråa lunk, jag ska lämna min plats. Jag ser fram emot det, men kan samtidigt inte låta bli att känna ett styng av melankoli och uppgivenhet. Jag vet inte varför, men jag känner mig miserabel ikväll. Jag kommer att ha tid att tänka, jag kommer att vara borta, ute ur mina gängor. Jag ska ge mig in i mina vänners famnar, och se om jag där kan hitta något som jag tror att jag tappat bort. Men jag vet inte vad det är jag förlorat, men jag vet att det är något som saknas. Jag har insikter bubblande under ytan. De bara väntar på att hitta rätt ögonblick för att visa sig, nu är nog det rätta tillfället. Jag börjar se intressanta saker, intressanta insikter och tankar. Jag förstår dem inte fullt ut, men jag vet vart de är på väg. Gör det mig gladare? Lyckligare? Intressantare? Snarare sorgsen, vilsen och lite uppgiven...

Set the fire to the third bar - Snow Patrol ft. Martha Wainwright

I find a map and draw a straight line
Over rivers, farms, and state lines
The distance from A to where you B
It's only finger-lengths that I see
I touch the place
Where I'd find your face
My fingers in creases of distant dark places

I hang my coat up in the first bar
There is no peace that I've found so far
The laughter penetrates my silence
As drunken men find flaws in science

Their words mostly noises
Ghosts with just voices
Your words in my memory
Are like music to me

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

After I have traveled so far
We'd set the fire to the third bar
We'd share each other like an island
Until exhausted, close our eyelids
And dreaming, pick up from
The last place we left off
Your soft skin is weeping
A joy you can't keep in

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

And miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

måndag 8 mars 2010

Förstå.

Jag irrar runt i förvirring, och förstår så lite. Det är så lite jag egentligen vet, om mig, om världen, om dig.
Det finns så mycket jag skulle vilja veta, som jag skulle vilja förstå. Men allt är så stort och oöverstigligt. Orden bygger stora hinder, fraser bygger väggar. Mina tankar bildar stjärnhimlar med slocknande stjärnor. Mina känslor anlägger föränderliga stigar. Jag bygger in mig i en labyrint, som jag aldrig hittar ut ur i tid. Jag springer förtvivlat runt och försöker hitta mening, förståelse, en väg ut. Jag försöker förstå mina egna tankars virvlande banor, försöker desperat greppa känslor som likt vatten rinner mellan mina fingrar. Min förståelse är som rökslingorna från min cigarett. Du kan inte fånga dem, men du kan förnimma närvaron. Jag försöker lämna smulor åt någon att följa men ingen tycks finna modet att leta sig in i en labyrint som jag knappt vågar lämna trots desperata försök att hitta en väg ut. Vartenda gång jag vet vägen ut så väntar jag. Jag väntar tills det växt igen. Mina ord är tomma existenser som dröjer kvar långt efter att ekot dött, mina meningar löjligt inövade. Artikulerade. Framställda med oändlig precision och ändå säger jag inte det jag vill säga. Jag bygger bara högre väggar, djupare vallgravar, snårigare hinder. Jag bygger in mig själv. Jag planterar taggiga rosor kring hela min existens för att ingen ska komma mig närmre än min kontroll tillåter. Jag gömmer mig bakom mina tankar, tankar som jag inte förstår, och som jag troligen aldrig kommer att förstå. Jag förstår så lite egentligen..

söndag 7 mars 2010

Sönder.

Ibland så stirrar jag på mig själv i spegeln, verkligen tittar på det som är reflekterat i den. Min mamma brukar anklaga mig för att lida av fåfänga, och det är väl ett attribut jag skriver in min personlighet. Men sanningen att säga handlar det snarare om någon sorts analys, om några få sekunders försök till självinsikt. Jag tittar i varje spegel jag går förbi, jag speglar mig i alla blanka ytor. Jag vill vara där och se mig själv sekunden "jag" kommer fram, sekunden det jag verkligen är syns. Jag vill veta om det syns på min yta vad som händer inuti. Det kanske är självcentrerat, men jag vill verkligen veta. Jag tänker i sönder så mycket saker, så mycket känslor, jag analyserar allt. Bryter ner det i så små bitar att det ibland inte går att laga och klockan går inte att vrida tillbaka. De stunderna kan jag fastna framför dessa blanka ytor, bara för att se om min yta också går i miljoner bitar som en reaktion på att något brast inuti. Men det händer aldrig. Inte en spricka, inte en flisa, ingen krackelering. Det syns inte alls. Det är fortfarande jag som stirrar tillbaka i spegeln, fullkomligt oförändrad. Utan minsta tecken på själslig förändring eller rörelse. Det är bara jag.

Till mamma.

Idag fyller min mamma år. Jag vill hedra henne en aning genom att inledningsvis säga att hon utan tvekan är universums bästa mamma. Min mamma är helt fantastisk. Hon är utan tvekan en av de starkaste kvinnor jag någonsin mött och hon är snygg dessutom! Min mamma är en klippa som bjuder på kaffe och kramar när man än behöver det. Min mamma ger mig pussar (Ja, trots att jag är 25 och därmed är att betrakta som vuxen!) och berättar för mig hur fin jag är. Men mamma...
Jag hade inte varit den jag är om det inte vore för dig, jag hade inte känt som jag gör om det inte vore för dig. Jag hade inte vågat älska vare sig mig själv eller någon annan om det inte vore för den kärlek du stöttar mig med. Du är en hand att hålla, någon att skratta med och någon att gråta med. Du är min mamma och du är underbar. Jag älskar dig mamma!!

torsdag 4 mars 2010

Heartbreak Warfare - John Mayer

Lightning strikes
Inside, my chest to keep me up at night
Dream of ways
To make you understand my pain

Clouds of sulfur in the air
Bombs are falling everywhere
It's heartbreak warfare
Once you want it to begin,
No one really ever wins
In heartbreak warfare

If you want more love,
why don't you say so?
If you want more love,
why don't you say so?

Drop his name
Push it in and twist the knife again
Watch my face
As I pretend to feel no pain

Clouds of sulfur in the air
Bombs are falling everywhere
It's heartbreak warfare
Once you want it to begin,
No one really ever wins
In heartbreak warfare.

If you want more love,
why don't you say so?
If you want more love,
why don't you say so?

Just say so...

How come the only way to know how high you get me
is to see how far I fall
God only knows how much I'd love you if you let me
but I can't break through at all.

It's a heartbreak...

I don't care if we don't sleep at all tonight
Let's just fix this whole thing now
I swear to God we're gonna get it right
If you lay your weapon down
Red wine and ambien
You're talking **** again, it's heartbreak warfare
Good to know it's all a game
Disappointment has a name, it's heartbreak, heartbreak.

It's heartbreak warfare.
It's heartbreak warfare.

Politik???

Jag har återigen funnit mig i en politisk diskussion med vad jag kallar min styvfar. Han anser att jag borde gå med i Socialdemokraterna och hjälpa till att starta upp ett SSU i mitt bostadsområde. Jag förstår hans tankegångar, jag är relativt talför, men...
Han tycks hela tiden glömma bort att min kunskap om politik och politiska processer är vääldigt liten (kommer knappt ihåg det man fick lära sig i skolan!) och jag har en sak som verkligen talar emot att jag skulle starta upp någon sorts förening överhuvudtaget.
Jag lider av talarskräck, jag kan verkligen inte prata inför folk. Jag kan inte. Det låser sig helt, jag blir fumlig, babblig, det känns som om jag ska spy och det känns som om jag ska svimma. Jag glömmer bort det jag ska säga, det försvinner helt som om någon tagit ett suddgummi och suddat bort vartenda ord som är relevant i situationen. Jag tvivlar inte på att det hade varit väldigt givande att starta upp SSU i mitt lilla ghettoområde, och jag tvivlar verkligen inte på att det hade varit en utmärkt fritidssyssla.
Men för att kunna göra detta måste jag ju;
1) verkligen plugga in politiken hos samtliga partier så att jag vet vad jag pratar om.
2) Lära mig kunna förmedla detta på bästa sätt.
3) Lära mig att prata inför folk.
Det sista känns som ett oöverstigligt hinder då jag har svårt att ens hävda mig på våra jobbmöten. Vi är högst 10 personer där, och jag håller på att gå under varje gång jag måste prata inför de andra.
Jag har den konstanta rädslan att jag ska säga fel, riktigt fel. Eller att jag kommer att vara så pinsam att jag aldrig mer kan se de människorna i ögonen. Jag är väl i slutändan rädd för att jag ska vara fel, det är därför jag klär mig efter vem jag ska träffa, vilket ställe jag ska gå till, och hur jag vill bli uppfattad. Min mamma sa en gång att jag snarare skulle klä mig för mig, men när man som jag vill passa in så är det väldigt svårt att göra.

Jag sa till min styvfar att jag skulle läsa in mig på politiken och ge det en ordentlig funderare...
Det kommer jag att göra, jag är sugen men väldigt, väldigt rädd...

Så långdraget.

Bland det värsta jag vet är långdragna förkylningar, och den jag har nu verkar inte vilja släppa tagen om mig. Den håller mina luftrör gisslan. Jag trodde att jag kommit undan, hade varit frisk i stort sett hela vintern, inga förkylningar, ingen feber, men Nej! Nu kom den, och den är klädd i rånarluva och skriker gång på gång; "GE MIG ALLT SYRET, ANNARS SÅ SKA DU FÅ LIDA!!" Jag lovar att mina förkylningar tillhör någon sorts terroriststyrka, de är vältränade i närstrid och vägrar ge upp! Nu ska jag försöka dränka dem med lite té iallafall. Så..Godmorgon!

tisdag 2 mars 2010

Vilken Tur.


Återuppstånden.

Jag är fortfarande förkyld, i allra högsta grad. Men nu börjar jag hänga med i livet igen, febern har sjunkit bort och jag behöver inte längre gå i raggsockar och stickad tröja inomhus. Nu dräller jag istället runt i min I <3 NY tischa. Mycket bekvämare. Jag har suttit och filosoferat hela dagen i mitt kök med en kär vän, vi har pratat om liv, lust, känslor, böcker osv. Allt medan Linssoppan puttrade på spisen. Det ni! Det är vad jag kallar ro i själen, långkokssoppa, massa kaffe och vänners varma kärlek. Det kan få alla sorters hjärtesorg att framstå som minimala problem. Vi har pratat om lycka och meningen med livet. Och det har varit alldeles underbart.

Kvällen har jag spenderat i min säng med rödvin, Kent, skissblock och alla mina pennor spridda kring mig som en regnbåge. Jag har byggt min egen himmel :)

Godnatt gott folk!

måndag 1 mars 2010

Nu tänker jag gnälla...

Jag hatar att vara sjuk!! Verkligen hatar det. Vaknade i morse av akut andnöd, fick verkligen ingen luft. Nu sitter jag i min säng med 2 täcken virade om mig, med kläder på. Jag är omgiven av näsdukar, nässpray, tigerbalsam, te, halstabletter och för min mentala hälsas skull chips och choklad. För om jag ska ligga här sjuk, då ska jag banne mig ha ut något av det! Så det så!
Tänkte att jag skulle förkovra mig i kändisskvaller om en stund, ett vettigt tidsfördriv när man känner att ens fokus inte är på topp.
En bekant påpekade att detta var straffet för mina synder, och en rest av smällbakan!! Ja, jo...det låter sannolikt. På återseende, nu ska jag lida martyrdöden en stund.

Tystnaden.

Jag har börjat förstå tystnaden, jag tycker att det kan vara väldigt skönt att vara tyst.
Jag njuter av tystnaden, av lugnet den ger mig. Jag har alltid blivit så stressad av tystnaden, sett den som utrymme som måste fyllas med något.
Så jag har stressat runt, gjort allt som jag bara möjligt kunnat. Allt för att tystnaden inte skulle vara märkbar, kännbar. Tystnaden innebar alltid att jag var tvungen att hävda mig, att det var jag med mitt dåliga självförtroende som var tvungen att fylla utrymmet med skämt och skratt.
Jag tyckte att tystnaden var skrämmande, den stressade mig, retade mig, gjorde mig obekväm.

Nu. Nu tycker jag att tystnaden är givande, jag kan landa lite, samla lite ny kraft. Min hjärna varvar ner, jag sjunker tillbaka i min mentala öronlappsfåtölj och slänger upp mina fötter på en fotpall och bara njuter av min omgivning.
Jag förstår charmen med att vara tyst med en annan människa, att bara existera med någon. Men allra mest har jag förstått att det inte finns något fel i att sitta tyst med sig själv.
Jag söker tystnad, stänger in mig på mitt rum, med färg, med musik och bara njuter av det som kommer ut.

Jag och tystnaden har äntligen slutit fred.