måndag 31 januari 2011

Hide away.

Laleh – Hide Away


Don't tell me not to leave
right before I go
You don't even know
what you're asking me to do
Don't tell me honey, please
I have made a choice
There's nothing in the world
you could do to change my mind

Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again (x2)

I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I've been
what I've become

Don't push it we both know
I'm falling everytime
You look at me
Like you did
When you were mine

Oh, you were mine

Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again (x4

lördag 29 januari 2011

Imagine that!



Kan ni tro det!
Det blev helg igen, långt om länge!
Den här veckan har känts så förvirrande lång att det var galet men nu kan jag åtminstone se mållinjen. Nu är det bara några timmar kvar innan jag faktiskt är ledig, och imorgon kan jag sova på morgonen utan att oroa mig för att missa att gå till jobbet. Så enormt skönt.

Jag var inne i stan igår med Mams, och tog en runda på Källarprojektet och till min stora glädje fyndade jag ännu mer kläder! Så de senaste dagarna har jag blivit ägare till 4 klänningar, 2 t-shirts, 1 stickad tröja, 2 tunikor. Till kombon blev det en vintage tischa med Transformers-tryck och en sjukt snygg randig stickad tröja! Och jag är är knappt ens 100:- fattigare!
Kan man göra annat än att älska second hand?

När vi var där inne stötte jag på rätt person dessutom. Jag träffade just den präst som har hand om källarprojektet, så jag högg honom direkt och anmälde mig som frivillig. Så inom ett par veckor ska han ringa och förhoppningsvis så är jag igång sen!
Det ska bli kul att göra något annat liksom, något snällt att göra på fritiden, något som värmer hjärtat lite. Dessutom så får jag spendera dagarna med att pilla med skänkta kläder. Jag kan göra tusen klädfynd till de bästa priserna i stan samtidigt som jag får en chans att ge tillbaka till församlingen som gjort så mycket för mig genom åren.
De har hjälpt till med så mycket för min del, och jag har ofta hittat ro i kyrkan när ingen annan plats velat ge mig det så då kändes volontär-arbete som det naturliga steget. Om jag bara kan muntra upp en person om dagen så känner jag att jag gjort en insats.

Det jag gillar mest med just Kyrkans second hand är att alla plagg kostar 10 kronor. Kom igen liksom. Det blir man inte fattigare av! Alla som jobbar där gör det helt utan betalning, och ALLA pengarna går till det de ska gå till.

De hemlösa.
Alla intäkterna går dit. De kan komma in och hämta kläder där, så de slipper frysa. De kan byta ut sina trasiga kläder mot något helt. Hur bra är inte det?
Även om man önskar att ingen behövde vara hemlös så ser ju verkligheten annorlunda ut och då är det bra att platser som denna finns!

Det känns ju nästan sjukt att säga det, men jag har ju hittat min församling. Och till den stora chocken så är det samma församling som jag alltid befunnit mig i.

(Tro nu inte att jag är sinnesrubbat troende, sådär Jesus-gick-på-vatten-gud-kommer-att-frälsa-dig-sluta-synda-annars-så-kommer-du-till-helvetet-troende. Men jag gillar tanken på att det finns något som är ren och skär kärlek. Sen om man väljer att kalla det Buddha, Jesus, Gud eller Allah det spelar ingen roll. Så länge man utgår från kärlek.)

torsdag 27 januari 2011

Ingen ro i min trötta lekamen.

Kom i säng ganska tidigt igår, med resultatet att jag sovit som en kratta hela natten.
Vaknade vid 2, vid 4, vid 05.20. Bara för att bli väckt av min klocka 25 minuter senare.
Jag har slagits, kastat kuddar ur sängen, hämtat mina täcken på golvet 2 gånger, vridit, vänt, vridit lite till.
Haft skumma läskiga drömmar (som jag inte kommer ihåg något mer ur än själva känslan av "strange" och "weird"!).
Nu är jag uppe, ska jobba om en stund.
Dock så känner jag mig inte det minsta utvilad. Snarare tvärtom. Jag känner mig helt utmattad och har en värk molande i kroppen.
Den kan dock vara relaterad till de plötsliga nerkylningarna och den enorma aktiviteten jag utsatt min kropp för under natten :P

Nej, om man skulle se om det där med smink är min grej idag. Känner att jag vill måla på mig stridsmasken och bege mig ut i världen vrålande! Till attack! :P

Ha det bättre gott folk!

onsdag 26 januari 2011

För dagar då man känner sig en aning död.

Feist – Let It Die
Ibland har man bara såna där dagar då man egentligen känner sig allt annat än levande rent mentalt men då kroppen sjuder av fysiskt liv. 
Dagar då man känner sig som en zombie men det känns liksom ganska ok att göra det.
Idag är en sån dag.
Jag skulle inte placera mig själv i ett fack med de levande idag, men dagen har flutit på bra ändå.
Har lyckats undvika det mesta av grubblet, har lyckats få på mig mascara OCH en kjol som en eftergift för tiden spenderad i bekväm-kläder i kyla på en cykel.
Nu är ju risken för UVI betydligt mindre så nu kan jag ju återvända till min mer naturliga stil av feminin fåfänga.
Det var ganska skönt att upptäcka att trots baggyjeans, fleecetröja och noll smink så känns kjolar och fix fortfarande som min "drug of choice".

Jag la in om semesterdagar igår för jag känner att jag behöver lite tid till att få ordning på lite detaljer i mitt liv, inte så mycket för att den senaste tidens historier i sig gjort mig helt förstörd, men mer för att de blev den där sista droppen som bara fick allt att börja rinna över.
Så jag har tagit ut ledighet, och jag har redan börjat forma planer för vad tiden ska fördrivas med. 
Ganska lösa planer iofs, lite av meningen är att jag inte ska känna något aktivitets-tvång och mest spendera min tid med att varva ner. 

Något jag för övrigt är tragiskt dålig på att göra.
 
Nu ska fröken krypa ner i sin säng och försöka hämta in någon sorts energi, för hon har tre dagars jobb till innan hon faktiskt får vila lite iaf (semestern är inte förrän om typ en vecka).
Godnatt!

tisdag 25 januari 2011

Artsy Fartsy.

 Hjärtat är gjort av sidor från en Ernest Hemingway bok från 50-talet. Pärmen används numera som palett :)
 Texten är en dikt av e.e. Cummings. 

i like my body when it is with your
body.  It is so quite new a thing.
Muscles better and nerves more.
i like your body.  i like what it does,
i like its hows.  i like to feel the spine
of your body and its bones, and the trembling
-firm-smooth ness and which i will
again and again and again
kiss,  i like kissing this and that of you,
i like, slowly stroking the, shocking fuzz
of your electric fur, and what-is-it comes
over parting flesh… And eyes big love-crumbs,

and possibly i like the thrill

of under me you so quite new

Massa olika färger och tekniker, den tavlan är typ min kladd-duk. Allt som jag inte vågar testa på andra tavlor testas på den duken, därav de 1000 olika lagerna färg.

Fnitter.

Ibland kan drömmar vara bra märkliga.
Ibland kan de vara så verkliga att det nästan svider i hjärtat när man inser att de inte är det.
Jag vaknade för en stund sen av att jag låg och viskade och fnittrade.
Som om jag hade någon i min säng att prata med, som om jag hade någon att viska med och dela skratt med.
Det var en väldigt udda känsla att känna sig delaktig i något bara för att vakna och inse att det är kudden man delat sina hemligheter med.
Men kanske är kudden det bästa valet?
Då vet jag i alla fall att mina hemligheter och mitt skratt är välbevarat. Min kudde kommer aldrig att skvallra, kommer aldrig att rycka på axlarna och är rent generellt det bästa "stöd" man kan ha.
Men det kändes lite sorgligt att inse att jag låg alldeles själv i min säng.
Ohwell..

måndag 24 januari 2011

Inredningsdröm.

Bilderna är helt fräckt stulna från diverse sidor på nätet, jag påstår mig inte äga någon av dem :)
(fin disclaimer :P)
Så som bilden ovan, vill jag bo. Jag vill bo i ett hem med disiga färger, med gamla böcker överallt, med sammetsklädda möbler och penslar i krukor. Jag vill ha ett hem där det syns att man lever, med gamla art nouveau planscher på väggarna bredvid mina egna tavlor. 
Jag vill ha udda stolar, hemmaodlade örter i köksfönstret och doften av färg och hembakat. 
Jag vill dricka rödvin med en bok i handen och fötterna på en gammal matta som jag släpat hem från någon loppis.

Det ovan är Duncan Grants studio. Han var del av Bloomsbury gruppen i England och hans studio är typ min våtaste dröm. Jag älskar den kreativa röran, blandningen av färger med små nästan omärkbara färgknallar som bara lyfter allt.
Nu ska jag bara ha det huset också, så är det bara att sätta igång :)

söndag 23 januari 2011

Asocial läggning.

Just nu lider jag av en något asocial läggning.
Känner inte riktigt att jag orkar vara social, vill mest bara låsa in mig i mitt sovrum, dra igång musik och lägga mig raklång på min matta och bara stirra upp i taket.
Det är där jag spenderat merparten av min tid de senaste dagarna.
Stirrande rakt ut i intet.

Till och med Kombon försöker jag undvika, för jag orkar inte spela spel för tillfället.
Orkar inte vara den glada, muntra, fixande Tess för tillfället.
Överlät till och med matlagningen till Kombon igår.
Inte för att jag inte tycker om att laga mat men just igår orkade jag verkligen inte stå och skapa kulinariska mästerverk.
Det är väl egentligen inte orken som saknas mig, mer lusten.
Idag har jag i alla fall fått något gjort. Jag har bakat Solrosbullar och klick-kakor.
Inte så mycket för att jag har lust egentligen utan mer för att jag behöver något att sysselsätta mig med så att jag inte sjunker ner i grubbel igen.
Har inte tiden att grubbla idag, ska ju snart gå och jobba igen och då måste stora charmen vara på.
Jag måste le, vara social, trevlig, flexibel och problemlösande.

Och det är svårt att vara allt det när man egentligen vill vara fullkomligt asocial och bo på en ö utan en mänsklig själ i närheten.

Det är för tillfället svårt att ens vara trevlig mot Kombon, allt tycks irritera mig, Hennes närvaro kryper under mitt skinn just nu och bara skaver, Ankans glada ansikte är trevligt men just nu orkar jag inte med att vara munter. Mams är som alltid mamma men just nu är till och med hennes sällskap för mycket för mig.

*suck*
Var finns de öde öarna när man behöver dem som mest?

Söndagsgnäll.

(Sandro Boticelli, Birth of Venus)
Jag älskar den bilden. Färgerna är helt enastående, detaljrikedomen är enorm. Speciellt förälskad är jag i faktumet att Venus är en kvinna med kurvor, med lite mage, med små bröst. Ängeln som lite fräckt försöker blåsa bort hennes hår är också en skön detalj.

Nåväl..
Nu är det snart dags för jobb, igen. Har en delad tur idag, 7.30-11.00 och 15.30-22.00. Även känt som helvetet i arbetstimmar. Är det något som effektivt kan förstöra en dag/en helg så är det att arbeta delade pass. Du kan inte göra något kvällen innan för du ska gå upp sjukt tidigt, du kan inte göra något på dagen för då måste du hinna äta, och du kan inte göra något på kvällen för då jobbar du och när du väl slutat jobba. Då har du jobbat så mycket den dagen att du är tämligen förstörd i minst en vecka.

Mitt humör som ni kanske hör är alltjämt lågt, känner mig mest som ett energislukande svart hål just nu. Känner mig varken glad, eller ledsen, inte arg, inte besviken. Jag mest bara känner med lite bittra inslag. Folk säger till mig att inte vara bitter... meen.. det är ju en aning lättare sagt än gjort. Och det är en ganska dryg mening att höra, för allvarligt talat. Jag vet väl om någon vad jag kan tänkas känna eller inte känna, och det finns inget värre att än att ha människor med sambo/make, hund/katt och allt sitt på det torra säga till en att inte vara bitter. 

Jaja.. Jag ska inte gnälla mer just nu.
Mer kaffe, mer cigg, kläder på och sen drar vi igång dagen.

lördag 22 januari 2011

Då var det dags igen.

 (Tizian, Sisyfosarbete.)

Helg = Jobb.
Nu är jag uppe skamligt tidigt på en helg igen, det är utan tvekan den största nackdelen med det här jobbet. Att man måste gå upp sinnessjukt tidigt en lördag och pallra sin liljevita till jobbet. Speciellt såhär när vintern varit lång, mörk och kall är det sjukt jobbigt att komma upp och iväg på morgonen.
På sommaren är det inte hälften så svårt.
Ankan var här igår, vi drack lite vin, åt middag och skrattade en massa.
Jag uppskattade både hennes och Kombons sällskap men kunde samtidigt inte rensa huvudet tillräckligt länge för att verkligen uppskatta stunden. Det kändes lite sorgligt att sitta där med tjejerna för dte kändes som ett deja vu.
Jag har suttit där förr, bara andra flickor, annan mat, annan man i tankarna.
Och det om något grämer mig.
Att dessa män kan ta sig in i min värld, röja runt och i slutändan lämna mig lite vimsigare, lite ledsnare, lite.. bittrare än jag var varit.
Och jag är trött på det, önskar att jag kunde undvika att bry mig, att jag kunde sluta engagera mig. Men om jag inte får göra det..
Kommer inte livet att bli tämligen tråkigt då?
Om man inte får känna sig känslomässigt engagerad efter 4 månader, när får man då göra det?

Inte vet jag iaf.
Nu.. Måste jag rusa iväg till jobbet så att jag kan påbörja helgen från helvetet, så att jag kan vara ledig snart, så jag får gå hem till min dysterhet och trygga plats.
(Som det är nu, poängterar tom mina damer på att något inte är som det brukar med mig...)

Ohwell.. Ha det bättre!

fredag 21 januari 2011

Blinding.

(Konstnär okänd, men den heter Psyches dream.)

Seems that I have been held, in some dreaming state
A tourist in the waking world, never quite awake
No kiss, no gentle word could wake me from this slumber
Until I realised that it was you who held me under

Felt it in my fist, in my feet, in the hollows of my eyelids
Shaking through my skull, through my spine and down through my ribs

No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world

And I could hear the thunder and see the lightning crack
All around the world was waking, I never could go back
Cos all the walls of dreaming, they were torn right open
And finally it seemed that the spell was broken

And all my bones began to shake, my eyes flew open
And all my bones began to shake, my eyes flew open

No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world

Snow White's stitching up the circuitboards
Someone's slipping through the hidden door
Snow White's stitching up the circuitboard

No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world

Snow White's stitching up the circuitboards
Someone's slipping through the hidden door
Snow White's stitching up the circuitboard
Someone's slipping through the hidden door


Florence + The Machine – Blinding

torsdag 20 januari 2011

Fulle rulle utan kanelbulle.

Jag gick upp 04.45 idag.
Det är utan tvekan mot alla mänskliga rättigheter att lämna sängvärmen så tidigt.. Det (!) är jag säker på.
Tog bussen till stan 05.56 (med kaffet i handen).
Tåget till malmö 06.30.
Buss till Umas 07.51.
Allt utom att gå upp genomfördes med Mams sällskap.
Och det gick chockerande nog bra. Vi har inte bråkat, vi har inte gnabbat, vi har inte varit sura och arga på varandra en enda gång.

Det är första gången jag ser den nya stationen i Malmö och jag måste säga att den är riktigt snygg, för att vara ett vidunder av stål och glas det vill säga. Det var väldigt udda att rulla in på Malmö station under marken, när man är van vid att rulla in ovanför och se den vackra tegelbyggnaden som brukade vara Malmös tågstation. Men nu har de ju byggt citytunneln och allt ska moderniseras, med resultatet att det snarare känns som att åka tunnelbana än ett vanligt tåg. När vi skulle hem så hoppade vi på vid Triangeln och åkte hela vägen hem.
Sånt gillas!
Stationen vid Triangeln var däremot helt fantastisk, byggnaden såg ut som en stor bubbla av glas som var på väg upp ur marken. Glaset var infogat så att det såg ut som ett böjt kyrkfönster (dock minus helgon och färg.) vilket matchade den gamla kyrkan som bara låg ett stenkast bort.
På väg ner mot perrongerna så hängde det massa snöflingor/"virkade" dukar av högblank typ aluminium. Sjukt snyggt.
Nåväl, vi var tillbaka i Krstd vid halv ett.
Sprang inom källarprojektet innan vi åkte hem, vilket ledde till att jag fick en extra kasse att bära. Ett mjukis-set från Odd Molly, 3 gammaldags smörknivar, en halsduk och 2 böcker. 20:- allt som allt.
Efter det hem som sagt, och hann knappt få igång kaffet innan Kombon kom hem.
Och sen dess har jag rensat min dator, vikt tvätt, lagat middag, badat, funderat på karriärbyte, surat, haft bittra konversationer med mig själv, ätit lite till, virkat och insett att all ork och lust fullkomligt försvunnit.
Just nu sitter jag som ett apatiskt krigsbarn och stirrar ut i luften.
Den här dagen tog den sista av min energi.
Min reserv har varit låg nu ett tag, dras ju med samma förkylning som jag haft sen mellandagarna och det tar ganska hårt på krafterna.
Jag dras med en del annat skit också, men jag orkar verkligen inte sitta och gnälla över det här.

Nu är klockan 20.25 och jag överväger att gå och lägga mig. På allvar alltså!

På återseende och godnatt från Tant Tess.

onsdag 19 januari 2011

Dantes Inferno.

Här är länken till ljudboken om någon mot all förmodan skulle vara intresserad.

Dante's inferno


Annars är det bra med mig.
Hankar mig fram förkyld och allt, men det kommer att gå över.
Har inte tid att ömka mig gällande förkylningen dessutom.
Ska till Malmö med Mams imorgon.
Tidigt. Jättetidigt.
Så Nu ska Frk. Tess sova!

tisdag 18 januari 2011

De sju dödssynderna.

(Hieronymus Bosch)
Jag har precis börjat min utforskning av Dante Alighieris Inferno. Har länge velat läsa den, vill läsa hela den gudomliga komedin men har inte riktigt fått tummen ur häcken till att börja. Sen hittade jag den på spotify, som ljudbok på engelska självklart. Det är kanske den lates sätt att läsa men för mig passade just den varianten bäst den här gången. På så sätt kan jag filosofera och måla samtidigt som jag lyssnar. 
Kombon håller på med spelet samtidigt så det är mycket död, straff och frälsning här hemma just nu.
Jag kan inte undgå att för mig själv fundera på vilka av dödssynderna jag egentligen är skyldig till, troligen de allihop. 
Detta är i alla fall vad jag har kommit fram till.


Luxuria (Vällust)
Ja.. Lust. En av mina största synder. Jag förlustar mig, ser sensualitet i det mesta, ser närhet och omfamningar. Ser lusten i vardagen, och då talar jag inte om lusten att diska. Jag försöker följa mina passioner, och ibland så leder det mig till platser och personer som jag inte borde ge mig i kast med. Men nu var det inte det jag skulle skriva om så.. Men Vällust hamnar definitivt på min lista över begågna synder så *Check*.

Gula (Frosseri) 
Återigen ja. Jag dricker för mycket vin, äter troligen mer än jag borde. Jag njuter av mat, jag njuter av sötsaker utan att känna skam (oftast i alla fall). Jag lever i ett matmässigt överflöd och äter sällan de enkla alternativen. Så *Check*.


Avaritia (Girighet) 
Mycket vill ha mer. Need I say more? Hur många gånger står inte jag framför min garderob och suckar om att jag inte har några kläder trots att jag bevisligen har så mycket kläder att jag inte ens har galgar till dem. Jag är skadad av det konsumtionssamhälle jag lever i, där allt ska handlas, där det ska vara kläder, saker, upplevelser till bristningsgränsen. Jag har mer saker än jag behöver, och ändå så känns det ibland inte som om jag har nog. Om inte det är girighet så vet jag inte vad som är det. *Check*


Acedia (Lättja) 
Jag har varit medveten om det skriande behovet av dammning och dammsugning i över en vecka, har jag fixat det? Nope! *Check* (Den var ju barnsligt enkel)


Ira (Vrede) 
OJ! Blir jag arg ofta? Nej, men jag bär ilskan inombords istället. Jag lever inte ut den lika ofta som jag brukade, den bubblar inte lika aktivt som den brukade. Men den är inte ständigt närvarande längre. Så jag antar att jag har begått den synden också, även om jag kanske inte gör det så ofta längre. Men för sakens skull *Check*.


Invidia (Avund) 
Konstant, ofta, över mycket och lite. Jag kan bli avundsjuk på de som får plats i mindre kläder, jag kan bli avundsjuk på mina bröder för uppmärksamheten de får som jag inte fått. Jag kan bli avundsjuk på alla dessa par, som är så förbaskat gulliga. Jag kan avundas dem som har en älskad person att somna och vakna bredvid, de som har interna skämt med en älskare. Jag kan avundas dem som har ett fint hem, det är småaktigt, och hemskt men det är sant. Åter en synd på min privata lista. *Check*.

Superbia (Högmod/fåfänga)
Åh jisses.. Synd nummer Ett på min lista. Om inte min livsstil är en uppvisning i fåfänga så vet jag inte vad som är det. Jag pillar med mitt hår, fixar mina naglar, köper kläder, filar, plockar osv. Ja ni fattar ju.. så fåfängan hamnar också på min lista. *Check*

Jag är redan dömd, jag är nog redan i mitt personliga helvete. Jag har bara inte tittat utanför mina synder tillräckligt länge för att se att kring mig brinner världen. Kring mig lider människor på grund av mina val, på grund av min livsstil, på grund av mig. Så kanske hamnar jag inte i helvetet i alla fall, men då är det nog för att jag redan är där.

söndag 16 januari 2011

Med luft under mina vingar.

Det är med lätt hjärta, med en fri själ jag skriver.
Det är utan tyngd jag funderar, utan skuld jag tänker.
Jag andas utan baktanke, jag dansar av glädjen, ler av lyckan.
Jag vandrar utan börda, utan extra tyngd på mitt hjärta.

Saker kanske inte gick som önskat, saker kanske tog vändningar som jag inte önskar, men det tog ett steg. Steg som skulle tas, ord blev sagda som behövde luftas, som behövde komma ut.

Nu är det gjort och jag känner mig som en helt ny människa.

För kunskapen har den effekten, att veta är bra. Även om man vet saker man kanske inte ville skulle vara. Men saken är ju vad den är oavsett om man vet eller ej.
Då föredrar jag att veta, att veta gör det lättare.
Nu vet jag ju vilka band som ska klippas och vilka band som ska knytas.

Det är med ett ångestbefriat hjärta jag skriver.
Och det...
Det är tamejfan den bästa känslan på väldigt länge.

lördag 15 januari 2011

Det är Lördag I.

Idag blev jag väckt av Ankan, som strax därpå dök upp för lite kaffe. Det var skönt att få lite sällskap till morgonfikan, det var dessutom ganska bra att hon lyckades sparka upp mig tidigt annars hade jag bara börjat vända på mitt dygn igen. Jag har precis haft seriösa problem med att vända tillbaka det.

Det blev en tur på stan innan, köpa grönsaker, en bok som heter Erotica som innehåller bland annat Justine av Markis De Sade. Jag har länge velat läsa något av hans verk och att se Thirty seconds to mars kortfilm Hurricane förstärkte bara den lusten. Det blev även en runda för att införskaffa lite rödvin. Allt som saknas nu är mina smala penslar som fortfarande är utlånade, men de hittar väl hem så småningom. Måste ju träffa den som lånat dem förr eller senare ändå.
Hade dock varit trevligt att kunna måla loss lite ikväll.. Men det får vara till en annan kväll helt enkelt.

Det blev en fika på stan med, självklart på stammishaket. Det enda stället i stan där du får en kanna kaffe när du beställer kaffe. Deras hallonkaka med vaniljvisp är utan tvekan gudomlig. Påminner om min farmors kakor, så jag brukar skicka henne en tanke när jag sitter och fikar där. Min farmor brukade också gå och fika där en gång i tiden, så det känns som om jag är lite närmre henne när jag är just där.

Nu ska jag fortsätta övervaka klyftpotatisen och fixa mina veggieburgare.
På återseende!

torsdag 13 januari 2011

Tramsigheterna.

Hade jag bara haft något att skriva, så hade jag skrivit ett långt blogginlägg nu.
Men tyvärr.
Det pågår massa trams i mitt liv, det finns massa trådar att klippa och knyta.
Men eftersom jag inte vet hur allt kommer att gå, så tänker jag inte sia om det här heller.

Så..
Detta är allt.

Godnatt!

tisdag 11 januari 2011

Ane Brun - To Let Myself Go

To let myself go
To let myself flow
Is the only way of beeing
There´s no use telling me
There´s no use taking a step back
A step back for me

En gammal bekant.

Jag förstår inte hur du lyckas.
Varje gång jag tror att allt är klappat och klart, varje gång jag tror att jag fått rätsida på saker dyker du upp som ett brev på posten.
När jag står mitt i förhandlingar med mig själv så lyser din prick grönt på msn.
Du har varit borta i flera månader, du har haft dina skäl.
Men du påverkade mig en gång i tiden, du fick mig att öppna upp, med dig fanns ingen genans.
Vi pratade om allt, och inget.
Vi skrattade och delade minnen.
Vi pratade om fummel, om kärlek, om sorg, om politik, om kroppsnojjor, om väder, om drömmar, om allt.
När du träffade någon delade du med dig, när jag träffade någon berättade jag.
Vi delade allt.
Men en dag så försvann du.
Nu.
Dök du upp, med samma skrämmande timing som du gjorde i våras.
När jag står vid de där vägskälen i livet så dyker du upp med din logik, din tröst och dina anspelande skämt.
Jag har tänkt på dig, ofta.
Det sa jag till dig igår, att jag faktiskt saknat dig.
Att jag saknat våra långa tramsiga konversationer mitt i nätterna.
Jag kan se framför mig hur du log bakom din skärm, när du svarade att du tänkt på mig med.

Jag fattar inte hur du gör det.
Hur du lyckas med konststycket att försvinna i ett rökmoln bara för att dyka upp när jag minst anar det.
Och hur du lyckas dyka upp precis när jag behöver dig som mest dessutom.

Att du dessutom fortfarande påverkar mig på samma sätt är galet för att lägga fram det milt.
Du lämnar mig fortfarande full med kämpaglöd, full med frustration men med ett leende på läpparna.

Jisses...

måndag 10 januari 2011

Du.

Det är sjukt hur Du hämmar och frigör.
Hur Du får mig att sänka garden och höja min beredskap.
Hur Du lyckas få mig att slappna av samtidigt som du gör mig mer spänd än någonsin.
Du lyckas ta dig in i mitt system trots att jag stängt dig ute.
Jag har aldrig varit med om att en människa har påverkat mig på det sättet.
Jag vågar knappt släppa dig nära mig, men jag vågar knappt låta bli heller.
Det är något med dig som gör att jag inte kan tänka klart.
När jag tror att jag kan tänka en klar tanke visar det sig att jag är mer förvirrad än någonsin.
Du vänder mig upp och ner, ut och in, bak och fram, och jag fogar mig.
Mot förståndets alla lagar, mot bättre vetande, mot förnuft, mot erfarenheten, mot hjärnan.
Min självbevarelsedrift skäms, medan min andra sida inte bryr sig alls.

Jag har längtat efter ett avbrott i min vardag, och det ska gudarna veta att du är.

Jag tror att detta är ett solklart fall av;
"Du ska vara försiktig med vad du önskar dig, för du kanske får just det fast inte på det sätt du hoppats."

lördag 8 januari 2011

Anna Ternheim - Lovers Dream

Jag kan inte låta bli att älska låten. Texten är fantastisk i sin enkelhet. Hennes röst har den där rätta melankolin, hans röst är som en dyster sammetsklädd smekning över kinden. De två tillsammans ger mig rysningar som känns enda ner i tårna och enda ut i ögonfransarna.
Videon är *WOW*, så gammaldags, så nytt. Så underbart. Älskar estetiken av maskerna på musikerna.
Bara WOW helt enkelt!


Sen att Fyfe Dangerfield utan tvekan är den mest skamligt attraktiva man jag sett på länge gör ju inte saken bättre. Att han dessutom spatserar runt i någon sorts gammal kostym med hatt och käpp, blir bara en överdos för mina sinnen. Ljuvligt!

fredag 7 januari 2011

Den stora rädslan.

Fyfe Dangerfield – Awake, Asleep - Bonus Track

Jag fattar inte att Han kan spöka med mitt huvud så mycket. Att Han kan sänka mitt självförtroende så mycket, så snabbt. Han gör mig osäker. På mig själv, på honom, på allt. Han kan så lätt få mig att fundera på min egen duglighet.
Min duglighet är min svaga punkt.
Min stora rädsla.
Att inte duga till, att inte räcka till, att vara otillräcklig och för lite för att vara det som behövs.
Ibland kan jag bli så förlamad av min rädsla att jag knappt vågar göra något som jag inte redan vet att jag klarar av.
Vissa dagar kan även den lättaste uppgift te sig som det svåraste hinder.
Att laga något nytt kan vara så svårt de dagar självförtroendet inte är på topp, att sy, att måla, att skriva, att socialisera är nästan omöjligt ibland.
Han drar fram mina rädslor på dåliga dagar, han gör mina små hinder till labyrinter.
Män har den effekten på mig, de lurar fram lilla fröken duktig.
Den där tjejen som så gärna vill vara bra på alla sätt och vis till den gräns att bakslag även av de minsta slag känns som fundamentala misslyckanden.
Det är mitt sociala arv antar jag. Att vara duktig. Att vara rädd för misstag och misslyckanden. Att bära med sig en inneboende rädsla av att vara otillräcklig.
Det kan vara så svårt att vara mänsklig när man försöker vara perfekt.
Jag är inte perfekt, jag kommer aldrig att vara det, men ibland känns det som om det är det jag måste vara för att räcka till.
Ibland är det som är lätt svårt, och ibland gör jag det svårare än det är.

Han gör det inte med flit, Han vet inte ens att Han gör det. När jag träffar Honom släpper jag garden och låter bli att spela och låtsas, låter bli att försöka, släpper tankarna, släpper ångesten, försöker vara den som finns bakom min rädsla, bakom min hets efter perfektion, bakom min fasad.

Han vet inte.
Han vet inte hur mycket kraft som går åt för att slappna av.
Men, jag offrar den kraften. Jag offrar den tiden.
För även om allt skulle gå åt helvete så kommer det att vara värt det.

Jag kommer att vara ett steg närmre den jag är bakom min egen yta.

torsdag 6 januari 2011

Daniel Adams-Ray - Dum av Dig (OFFICIAL)

Sms-väckning.

Jag älskar när sms-konversationer klockan 5 på morgonen säger en allt man behöver veta.

Detta klargör en hel del för av barn och fyllon får man alltid sanningen.
Och trots att det inte sägs rakt ut så fattar jag precis vad det är jag är för E.

Och.. Sorry Babyboy, that doesn't fly for me.
Jag är inte Fitta på standby, jag är inte den sortens tjej som kommer farande halv 5 på morgonen bara för att du skulle vilja det.
Men detta visar ju klart och tydligt vad du tror att jag är för sorts tjej och vad du tycker om mig.
Och jag behöver inte någon som sänker min självkänsla, det gör jag så jävla bra själv.

Jag vet vad jag måste göra.

Jag vet vad jag måste göra, men inte det så himla mycket lättare. Jag vet att mina val är väldigt få, men för min egen självkänslas skull så måste jag välja.

Jag gillar dig, väldigt mycket till och med. Jag gillar den jag är när jag är med dig, och jag gillar skratten vi delar.
Men..
Alltid dessa förbenade men..

Jag vet att jag måste prata med dig, men du och dina ögon gör det inte lätt för mig.
Jag tycker sånt här är svårt till att börja med och din närvaro gör inte det enklare.
Din blick har en förmåga att göra mig mindre än jag är.

Jag gillar dig, men jag vet inte vad det är som pågår.
Är jag en vän?
Är jag en vän med förmåner?
Är jag någon som du överhuvudtaget kan tänka dig att bli förälskad i?
Är jag Pussy-on-standby, en hang-around, ett nummer i telefonboken som bara är till nytta 02.55 när ölen slutar flöda och du inte vill sova ensam?

Vad är jag för dig?
Jag vet var jag står, jag vet vad jag tycker.
Men mina val är väldigt få, och ganska komplicerade när jag inte vet.
Jag vill inte göra ett beslut som jag kanske inte kan stå för, vare sig det betyder stanna, vänta eller gå..


Jag vet att valet är mitt, och att jag ansvarar för mig.
Men är det fel av mig att vilja slippa ånger?

onsdag 5 januari 2011

Feberhetta.

När jag vaknade febrig med tunga ögon i Hans säng i morse slogs jag av tanken;

"Är det bara jag som känner att ingenting någonsin förändras och ingenting någonsin är detsamma som de var?"

Bara det är en motsägelse, men liggande i Hans säng, febrig, med spåren av hans värme på min hud, med min egen puls bankande så hårt i min kropp att det kändes som om jag låg och hoppade så slog det mig som så himla logiskt.
Allting är detsamma som det brukade vara men ingenting är som det brukar.
Jag är tagen ur min kontext, och jag är kontexten.
Just då kändes det som om någon dragit mig ur mitt eget skinn, bort från mitt eget huvud och mina egna tankar och plötsligt så betraktade jag mig själv utifrån där jag låg med svetten lackande från min kropp och ångor stigande från min jordliga lekamen.
Där låg en blond kvinna, slagen av livet.
En kvinna som andas, drömmer och funderar.
En kvinna med salt på sina läppar och känslan av en tungspets dröjande i nacken.
Där ligger en människa som lever, andas, existerar.
Som oftast känner att livet går henne förbi trots att det som passerar så snabbt är livet.

När jag såg mig själv så fattade jag.
Jag greppade känslan av mig själv, drog mig in innanför mitt skinn igen och reste mig upp och cyklade hem. Febrig och allt.
Men nu vet jag i alla fall.

tisdag 4 januari 2011

Sömn Vs. Oljefärg.

Människor säger alltid att det där med sömn är hälsosamt, så igår testade jag teorin.
Jag gick och la mig vid 23.00.
När jag vaknade i morse så var jag fortfarande trött, hängig och sömnig. Känner mig inte ett dugg piggare faktiskt. Men det kanske kan bero på att jag vaknade ett par gånger om (som vanligt).
Ett tag vid 2 funderade jag på allvar på att gå upp och fortsätta måla istället för att stanna i sängen. Men.. Nej, lika bra att stanna. Jag måste ju ge det ett ärligt försök innan jag ger upp liksom.

Nu är jag uppe i alla fall och ska snart gå till jobbet. Första arbetsdagen i år och en lång sådan dessutom. Är fast på jobbet enda till klockan 16. Drygt - ja, tröttsamt - ja, utmattande - förhoppningsvis. Förhoppningsvis så tar jobbet udden av mig så att det blir enklare att vara här hemma senare, så det blir enklare att måla.
Målar som mest och bäst när jag är i ett något avtrubbat stadie, när gränsen mellan det vakna och det sovande är som tunnast.
När gränsen mellan tårar och skratt är som mest intensiv, när gränsen mellan kärlek och hat är färgen som hamnar på mina fingertoppar och hela världen tycks vara centrerad i min handflata och på mina läppar som osagda ord.
Då målar jag som intensivast och brukar somna utmattad med färg på mina händer, min hud, mitt hår och med en tom hjärna.
Då tänker jag inte, då bara är jag.

Nu ska jag ta lite mer kaffe och sen ska jag ge mig iväg till jobbet.
Hoppas att ni alla har en riktigt bra dag!

söndag 2 januari 2011

Flyktigheten hos mina ord.

Joni Mitchell – Both Sides Now

Jag sitter i natten med musik igång, ett glas rött vid min sida och pensel i hand. Färgen tycks vara den bästa sortens terapi för mig. Tycks vara det enda utlopp jag klarar av när orden inte räcker till. Mina ord finns inte här när jag behöver dem som mest, när jag allra mest längtar efter dem och begär deras närvaro så finns de inte ens i samma universum.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, som troligen aldrig kommer att bli sagt.
För klarar jag inte att säga det ensam i mitt rum, så klarar jag inte att säga det när jag har dina ögon på min hud. När jag har din doft i min närhet.
Jag är inte bra på sånt här, diskussioner, konversationer.
Kommer ämnet för nära mig, gör jag det enda jag kan göra.

Jag stänger ner och backar.

För det är något jag kan, det är något jag känner till, något jag vet att jag klarar.
Att se dig i ögonen och säga sanningen om mig, om dig, om det vi gör.
Det. Det är något jag inte klarar.
En del av mig vill inget hellre än att bara gå, utan att prata, utan att tänka efter. Utan att ångra.
Men eftersom jag inte är typen som klarar att gå utan ånger utan mer typen som kommer att spara ögonblicket av förödmjukelse som en liten glaspärla kring min hals så kan jag inte göra det.
Jag kan inte gå.
Jag måste stanna och följa det sjunkande skeppet tills det ligger på botten av de djupaste hav.
Inte ens då kommer jag att kunna gå utan ånger, utan skuld, utan skam. Utan ångest.
Men den kanske blir lite mildare då.
Så jag måste stanna, jag måste se dig i ögonen och ta smällen när den kommer.

Det är inte mitt val, och det är långt utanför min kontroll.

Blottad insida.

Jag har bett om det förr och jag tänker be om det igen.. Jag vill ha alkolås på min telefon. Helst hade jag haft alkolås på min mun.
För det spelar ingen roll hur lite full jag känner mig, mina handlingar säger motsatsen. Efter 2-3 glas vin så kan jag inte vara tyst, jag kan inte bara le och ta saker som jag gör i vanliga fall.
Tess med lite alkohol i kroppen biter tillbaka, och kläcker ur sig saker som gnager henne, som stör henne, som ligger och bubblar under ytan.
Efter alkohol kan jag inte vara tyst, och saker blir slängda i ansiktet på människor som inte ens väntat sig det.
Människor som en del kan tycka förtjänar min besvikna och ilskna ärlighet men ibland även de som inte förtjänar det.
Igår kväll var en sån där stund, hela dagen hade varit ett långt grubblande. Hela dagen hade varit en strid med mina inre demoner.
Jag borde veta bättre än att dricka lite vin då, men jag kunde inte motstå lusten att ta lite vin. Och resultatet lät ju inte vänta.
E hörde av sig.
Han blev målad syndabock för allt som pågår i mitt huvud, men om ärligheten ska fram så är det mycket han som pågår i mitt huvud just nu. Han är grunden till mycket jag tänker på, till mycket jag funderar över, och grubblar över.
Han, hans ord, hans person.
Han spökar runt i mitt huvud även när jag försöker sparka ut honom från mitt medvetande.
Han ligger där och ställer till bekymmer.
Vi har inte någon sorts relation han och jag och ändå tar jag honom i beaktande varje gång jag tar ett steg som involverar någon sorts dejtande.
För jag skulle ljuga om jag sa att det inte var så, av dem jag "socialiserar" med så är han nog den som kommit mig närmst rent mentalt.
Han har tagit sig under mitt skinn, in i mitt huvud och nu rubbar han alla mina cirklar.
Därför blev han den som fick ord kastade på sig igår kväll, han blev den som fick höra ordet bootycall, han var den som fick ta alla mina osäkerheter, som fick ta allt.

Igår kväll var det hans fel.

Idag...
Ja.. jag mår inte bra av sakerna jag sa, jag mår inte bra av att veta att jag trots att inte mycket blev sagt blottade mig själv. Jag gjorde mig själv sårbar, jag visade upp mina ärr och gav honom skulden för en del av dem. Jag har en viss del ångest, för jag vet vart detta kan leda.
Jag vet att saker som blir sagda inte kan tas tillbaka även om man vill det så intensivt att det är det enda man tänker på. Men den sårbarheten jag kände igår, den sorgen, den ilskan kommer alltid att färga. Kommer alltid att finnas, och att vi pratar kommer inte att ändra någonting.

Sade – Skin

Idag mår jag om möjligt en aning sämre än jag gjorde igår.

lördag 1 januari 2011

No rest for the wicked nor the vain.

Inte ens när det nya året fortfarande är fräscht kan jag luta mig tillbaka och njuta av det. Inte ens när jag vaknar av att solen värmer min kind kan jag slappna av. Inte ens när frukosten är en lyxig ostbricka kan jag släppa taget om allt och inget.
Mitt huvud maler konstant oberoende av dagens skick på fysiken. Vare sig jag är frisk eller sjuk så tuggar mina kugghjul på.
Mitt psyke slappnar aldrig av, min självkritik är oändlig. Vilket leder till att jag dagar som dessa finner mig själv i badet med feber i full fart med att försöka döva mina egna demoner. Så jag ligger där med hårinpackning, ansiktsmask, färg på ögonbrynen, målande tånaglar och fingernaglar. Allt för att försöka få tyst på min bristande självkänsla.
Det är så mycket som gör att jag fastnar just nu, det är så mycket som snurrar, som suger upp min energi, som slukar all logik och all reson.
Att vara sjuk är inte hälften så jobbigt som det som pågår i mitt huvud.

Jag känner att det blir allt svårare att stå ut med saker, med personer, händelser, med mig själv.

Så jag fortsätter putsa och försöka kontrollera det som kontrolleras kan, jag och mitt yttre. Jag filar, smörjer, skrubbar, gnuggar, plockar, fixar, klipper, tar bort och lägger till med förhoppningen att någonstans på vägen ska något oväntat uppenbara sig...

So many the men on new years I kissed.

Detta magiska 12-slag som symboliserar något gammalt och något nytt. Som symboliserar ett avslut, ett relationsuppbrott om man så behagar. Som att göra slut med en man som man älskat innerligt, hatat frätande, och skrattat livgivande med. Som att möta en ny kärlek i dimmorna och glittret av kemi.

Min nyårsafton var inte som jag hade tänkt mig, men inte heller som jag trodde att den skulle bli. För exakt ett år sen så stod jag i dimmorna med en man och drack cinzano trots att jag skulle upp och jobba dagen efter, För 2 år sen så stod jag med min hand tryggt planterad i en annan mans händer. Långt innan dess höll jag samma hand, kysste samma läppar och drömde samma drömmar med en annan man.

I år var de enda läpparna jag hade sällskap av mina egna, den enda hand i min närhet var min egen. Men jag är inte dyster, jag lider ingen egentlig saknad, jag har ingen brist. Jag är mitt eget sällskap, och mitt sällskap är det enda som är garanterat av min nya relation. Mitt sällskap var det enda givna med de män och år jag haft relationer med förr.

Så egentligen kanske mitt avslut och min början fann varandra i mitten av dimman, under glittret av grönt, rött och guld, bakom ett regnstänkt fönster. Kanske fann jag mitt sällskap i värmen av mig själv, kanske är det med en tanke jag inte kysser någon man i min start, och kanske finns det ett syfte med att jag inte gör det i mitt avslut heller.

Nu ska jag återgå till min sängvärme, till mitt eget sällskap, till min egen lilla bubbla under stjärnorna, till min plats i början och min plats i slutet. Godnatt och gott nytt år.

 Zee Avi – Is This The End