En riktigt bra dag!

Hela min dag idag har spenderats med Kombon och Frk. Vero. Vi startade med frukost bestående av sillmacka och massa kaffe på mysigaste stammisstället (Wahlquist ftw!) Vi följde upp med en kort bussresa till skönaste loppishänget på länge. Jag lyckades fynda illröda lackpumps med silkesband till snörning från Asos, 2 blusar (ack så gammeldags jag låter nu :P) en skjort-tunika-sak, grå och jättesnygg, en grå kofta och ett låååångt pärlhalsband (jag vet att jag är en second hand fyndande konsument slyna, men det gör mig glad...). Sen blev det åktur till vårt och hemmagrillad kyckling, massa vin, häxgrogg (vilket frk, Veros mobil ville stava som gaygrogg :S) och nektarinpaj. Vi har slöat bort timmar på balkongen dåsiga av mat och kvällssol, vi har haft allsång till de äldsta och tråkigaste låtar rix fm möjligen kunde gräva fram ur ngt dammigt arkiv :)

Men det har varit trevligt och en skön detalj på semestern. Jag älskar dessa dåsiga, trötta stunder vi delar med varandra. Och måtte det inte dröja för lång tid tills nästa gång :)

45 minuters färd mot frihet!

Snart, snart, snart! Snart ska jag lämna jobbet, gå hem och sätta igång kaffe. Jag ska sätta mig ner med mitt kaffe, ta mig en biscotti( vilket jag måste lära mig baka!!) och jag ska luta mig tillbaka med vetskapen om att jag inte behöver gå till jobbet igen på väldigt länge!

Jag ska organisera min garderob, jag ska åka till Lund, jag ska tura till blekinge och dra ogräs och skratta mig lila, men jag ska inte jobba!! Så jäkla fantastiskt! Så jag tycker att ett tack är att utdela, tack alla ni pensionärer som demonstrerade för er rätt till semester! Tack för att ni gjort det möjligt för mig att luta mig tillbaka och bara andas ett tag utan att behöva oroa mig för pengar! TACK!

Snart!

Ibland så skriver jag alldeles för sällan, men så här precis innan jobbet så brukar det alltid dyka upp lite inspiration (eller tvång). Jag är inne på den absoluta slutspurten inför min semester just nu, jag jobbar idag (10,5 h) och imorgon (6,5).
Sen.. Semester!

Gudarna ska veta att den semestern är välbehövd just nu, mitt huvud snurrar av allt som måste finnas i det varje dag när jag ska jobba. Varje dag när jag kommer hem så är jag bara tröttare och tröttare, jag tror att hela min hjärna och min kropp börjar bli utbrända på det här. Jag skulle ju bara vara där tills jag hade kommit på fötter igen, nu har jag varit där i 4 och 1 halvt år. Och det känns som om det börjar bli dags för något annat. Det känns som om det är dags att jaga drömmar ett tag. Bara kapa banden och falla fritt, testa mina vingar och om jag skulle krascha ner i marken så vet jag ändå att jag tar mig upp på fötter i alla fall. För om det är något livet har lärt mig så är det att mina ben är starka, min hjärna smart och jag kan resa mig upp när jag faller.

hey guy - Are You that Somebody (music video) - Boris Pelekh

Typ en av världens skönaste grupper, och en jävligt skön låt! Sommar!

In english.

A lot of my friends write in english every now and then, and i figured.. why not? I´ll give it a go. Right now i´m sitting in my kitchen waiting for my day to really begin, i´ve been up for hours already. When i woke up the skies was filled with flashes of lightning, roaring sounds and pouring rain.. Now birds are singing, and the sky is turning blue yet again. Is this one of those metaphores for life? After rain comes sunshine and burning heat? Or is it just wheather?

Paolo Nutini - Jenny Don't Be Hasty(+lyrics)

Vissa saker växer man aldrig ifrån..




Jag har alltid haft en svag tro på att vuxenlivet bara ska hända sådär spontant, att man en dag vaknar och känner sig vuxen och att gamla "barnsliga" svagheter ska vara borta rent mirakulöst..
Men tydligen funkar det inte så..

Jag är fortfarande lika svag för smala män, med luggen ner i ansiktet som sjunger poppiga låtar och som kan hantera en gitarr som om det vore en förlängning av deras egna fingrar. Det är något med dessa moderna poppiga trubadurer som får mitt hjärta att banka betydligt snabbare helt plötsligt. Jag kan få dåndimpen på 2 sekunder, män som tidigare var helt ok blir plötsligt fantastiska när man ger dem en lite raspig röst och ett instrument. Och jag bara smälter och suckar.

Jag kommer nog aldrig att komma över min kärlek för dessa smala, lätt udda män. Dessa män med röster som ger mig rysningar, och luggar som borde ha klippts för månader sen.
*suck*

Riktigt vuxen blir jag nog aldrig...

Sunday morning.

Pat Coil – Black Coffee (Sunday Morning Jazz Album Version)

Nu sitter jag på min balkong med mina flickor och dricker kaffe i överflöd. Vi är utan tvekan inne på kanna 2, och snart ska vi äta frukost bestående av yoghurt, jordgubbar och porriga chokladcupcakes. Japp, cupcakes till frukost, det är vardagslyx av den vackraste sorten.

Min balkong har blivit min fristad, att sitta här och lyssna på Paolo Nutini, grannens papegoja och Fru D´s och Kombons tjatter är.. Kärlek.
Den här helgen har bara vidare stärkt mig i min uppfattning om vad jag måste göra. Jag måste flytta, jag måste upp till blekingekusten och min älskade "salt-i-munnen"luft.
Jag längtar mig galen efter Herr och Fru D, deras sällskap är det som jag saknat i mitt liv, rättning: det är det jag saknat i hela mitt liv. En kravlös vänskap som värmer, kramar, och skrattar på lika villkor.

Jag längtar tills vårt kooperativ bildas, jag längtar efter vår lilla "by". Att bygga upp sin egna lilla familjegemenskap med de vänner som man känner att man faktiskt älskar. Ja, då var det sagt. Jag älskar dessa vänner som jag ska odla morötter med, som jag ska virka ikapp med. Jag älskar dem och jag längtar tills vi befinner oss på samma plats. Det ska bli fantastiskt!

Nu ska jag tömma lite mer kaffe, snacka skit och njuta av mina flickor innan en av dem återigen flyr staden till förmån för landet.
(ps. Detta är inlägg nummer 300! Yay!)

Festa!

Ikväll kommer mina flickor över, det ska drickas vin, pratas goja och ätas onyttigheter tills vi rullar gatan fram.
Jag blev så glad över Fru D´s spontanitet som skickar henne rakt in i min husmorsfamn :P
Det ska bli ljuvligt att ha flickorna här, så vi kan prata ikapp i alkoholens dimmor, det var alldeles för länge sen vi dansade in i galenskapen tillsammans.

Jag kan knappt bärga mig, och sitter just nu och drar ihop den perfekta sommarlistan på Spotify.

Sommar

Sommar.

Det är helt underbart att det är sommar, det är varmt på morgonen, varmt och ljust länge på kvällen. Humöret är på topp, och alla fräknarna på näsan tittar fram. Man kan gå barbent osv osv.

MEN...

Jag hatar faktumet att det är sommarlov, för i ett sånt område som jag bor i så innebär det att alla unga killar är ute och skränar till mitt i nätterna. Vilket är lagom kul, när man bor på andra våningen och måste sova med fönstret öppet för att inte vakna av vätskebrist och värmeslag klockan 5 på morgonen.

Inatt gick de förbi mitt fönster ungefär 1 gång per 40 minuter, vid 3 gav jag upp och stängde mitt fönster, med resultatet att jag vaknade vid 5 med dunderhuvudvärken Bertil.

Så..
Jag är gammal, sur och bitter och jag HATAR sommarlov.

Kvällstanke.

Ibland skulle det vara så skönt att bara gå under, ge med sig, följa en känsla till dess absoluta kärna. Att dyka in i känslornas mittpunkt och följa dess impulser likt elektriska strömmar. Känna allt det sprakande, förtärande och livgivande. Att bara låta sig uppslukas.

Men...
Jag kan inte följa efter en känsla, jag kan inte greppa den. Så fort mina fingrar så mycket som snuddar vid vad som skulle kunna kallas skuggan av en kärna blir den till ånga och förgås framför mina ögon.

Så..
Just nu nöjer jag mig med att le åt solens kvardröjande värme på min hud, den svala brisen som smeker mitt nackhår, doften av varm asfalt som fyller mitt rum och en kvardröjande smak av kalla jordgubbar på min mun.

Livets "välsignelse"

Det finns något som jag försökt skriva om flera gånger om, men som jag aldrig haft tiden eller orken att sätta mig ner och författa samman. Men nu, nu har det gått 3 år och känner att det ligger ganska långt bakom. Ändå känns det som om den händelsen har påverkat mitt liv så djupt att det ligger precis vid ytan och blir en del av alla beslut jag tar.

Den 1:e juli för 3 år sen vaknade jag av vad som kändes som ett slag med en slägga i ryggen, jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag försökte somna om (hemtjänstpersonal är av den tåliga typen...). när morgonen väl kom så hasade jag mig upp ur sängen och insåg att mitt högra ben inte riktigt ville följa med i svängarna, och att min mage var som en spärrballong. Alldeles stenhård och svullen till den gräns att jag såg gravid ut..

Min mamma tyckte att jag skulle åka till sjukhuset när jag till slut halsat nästan 3 liter vatten, jag var så törstig. Jag tyckte att hon skulle sluta tramsa sig och jag tyckte att jag skulle gå och jobba för "herregud, det är bara lite ryggont (!!!)".
Min mamma tvingade mig att sjukskriva mig, vilket jag efter många om och men gjorde, men det är inte kul att behöva ringa sig sjuk söndag morgon (och min arbetskamrat lät som om jag var bakis och bara bluffade.. Jag förstår henne..)

Jag somnade på mammas säng liggandes på mage.. När jag vaknade igen bultade det ännu mer i ryggen, så jag ringde till sjukvårdsupplysningen som rådde mig att åka till akuten. Så.. Jag tog min kära vän, satte mig på bussen och åkte till akuten. Jag satt där i 8 timmar, och de ville skicka hem mig tills doktorn knackade mig i ryggen och jag flög upp.

Jag blev inlagd, fick de stora doserna antibiotika (infektionsvärde över 300), fick ett dränage satt, kateter satt. Jag spenderade 3 dagar på sjukhus. När jag slutligen blev hemsläppt så var det med orden: din njure är död, mosad och den ska opereras ut. Du får en kallelse.

8 dagar före min födelsedag så fick jag åka till Malmö och operera ut min njure.. Jag visste fortfarande inte vad som egentligen gått fel.
3 veckor efter operationen var jag tillbaka på jobbet (för rastlös för att orka vara hemma...)

Nu vet jag vad som var fel... En cancertumör på fel plats, vid fel tillfälle.

Nu... Är jag frisk och ser stundvis varje dag som en jäkligt skön välsignelse, som en upplevelse som bara väntar på mig. Jag njuter av livet.. även om det ibland är lite mörkt så vet jag vad jag är kapabel att klara av. Och jag klara så mycket mer än vad jag tror.

Nu är jag frisk.

De 2 olika sorterna.

Jag är ju som jag tidigare nämnt medlem på ett par olika dejtingsidor, eftersom jag inte tycker att de flesta nötterna i den här staden inte ens är värda att överväga som dejter/partners/vänner..
Men jag har noterat att av alla de olika sorters människor jag stöter på på mina dejtingsidor så är det bara 2 sorter som jag i slutändan pratar med.

De som är så distansierade,som alltid befinner sig någon annanstans själsligt och kroppsligt, som säger att de letar efter något allvarligt men beter sig som om livet är en lek.. eller så är det bara så att de vill ha något seriöst bara inte med mig?? Och den tanken är ju absolut inte uppmuntrande mot varken kropp eller själ hos mig.

Den andra sorten... *suck*
Den andra sorten är så kärlekstörstande, så kvävande... de tror att kärleken kommer att fixa allt i deras liv, att kärleken kommer att göra dem lyckliga. Att just min kärlek (uppenbarligen) är det som krävs för att deras liv ska bli kompletta, och den pressen blir en börda som snarare skrämmer mig än uppmuntrar mig. Nog för att alla vill vara behövda, men att ha känslan av att vara behövd så snabbt, så mycket och så intensivt påminner om A. Och dit vill jag inte igen, där var så mycket med den mannen som kändes som tvång, han behövde så mycket, krävde så mycket av mig att jag försvann under tyngden av hans behov. Jag vill inte vara kvävd under någon annans problem, jag vill inte bära alla andra. Jag vill inte vara den som böjer mig för andra människor, som anpassar mig, som förändras för att passa dem. Och den sortens behövande, klängiga kärlek är inte det jag behöver.

Den sortens kärlek är inte vad jag vill ha.