måndag 28 februari 2011

Måndag morgon 1.0

Måndag morgon..
Fortfarande inte min favoritdag i veckan.
Men jag ska väl förhoppningsvis överleva den här dagen med.
Idag bär det av till Malmö med Mams. Lite shopping, lite promenerande, lite allmänt filosoferande.
En trevlig Mor-och-dotter-dag helt enkelt.
För att överhuvudtaget visa mig utanför dörren idag dock så behövs det kaffe och en aning smink i ansiktet.
Jag är så glåmig för tillfället.
Grå och tråkig. Ofärgat hår för första gången på evigheters evigheter.
Jag har inte haft såhär mycket av min egen färg ute sen någon gång på högstadiet, det har alltid varit en strid ström av färgbyten. Nya färger och nya frisyrer.
Och just nu så är pagen med lugg och min naturliga hårfärg det enda som händer med mitt hår.
En aning uttråkande och uttröttande.
Det är doxk bara till att bita ihop och stå ut med den tråkiga synen som möter mig i spegeln, för att färga det får jag inte göra.
Ohwell..
Det ska bli skönt att lämna stan idag iaf. Skönt att promenera på andra gator, se andra ansikten, vandra på vägar där jag inte kommer att träffa massa folk jag känner.
Vara anonym ett tag.

Tjingeling!

söndag 27 februari 2011

En rustning av garn.

Those Dancing Days – Dream About Me

Jag har spenderat hela helgen på soffan med regnbågens alla färger på garn kring mig, med låten ovan på repeat. Har den inte varit igång på Spotify så har den ekat i mina tankar i alla fall.
Det enda som ens kommer i närheten av att vara vettigt som jag gjort på hela helgen är att laga massa mat och planera morgondagens resrutiner till Malmö.

Ok.. Om ärligheten ska fram så har jag nog stickat in en massa grubbel i mössan jag håller på med också. Massa grubbel, massa tankar och massa döda känslor. Fast det går ju inte riktigt in i kategorin vettigt..

I låten sjunger hon; "you say that you're lonely, well so am I". Och jag kan relatera till det.
Stundvis kan jag känna mig som den eviga trösten för de ensamma tills de hittar något de verkligen vill ha.
En varm hand tills de hittar den hand de egentligen vill hålla, en människa som lyssnar på dem tills de funnit den de vill dela sina riktiga tankar med.
Medan jag oftast bara känner mig väldigt väldigt ensam.

Ungefär så har tankarna gått i helgen. S har snurrat förbi, A likaså. Även E tittade inom en kort stund. De var alla skamliga påminnelser om det som varit, som aldrig blev. Påminnelser om saker som dog, som försvann.

"Dream about me, I'll dream you."
Godnatt!

torsdag 24 februari 2011

Tyst som i graven.

Jag vet att jag är väldigt tyst just nu, att det inte kommer många ord ur mig.
Men det är så just nu, oavsett forum.
Jag har precis jobbat mina första volontär-dagar på Diakoniforum.
Och det har varit.. Intressant.
Personalen är jättegullig, omtänksamma till tusen och verkliga original.
Sannerligen speciella.
Utöver att vara där inne så händer det inte mycket i mitt liv, allt är lugnt.
Tyst. Händelselöst rent av.
Inte ens min egen hjärna förpestar min tillvaro med sitt pockande, med sitt grubblande, med sina tvångsmässiga tortyrsessioner där den visar upp alla hemska, pinsamma och jobbiga stunder.
Den tiger stilla.
Och det är jag oändligt tacksam över.

lördag 19 februari 2011

Kallt. Kaffe. Sömn.

*Urgh*
Trött. Sova. Nu!
Ungefär sådär går tankegångarna just nu!
Jag jobbade igår kväll, jobbar nu, jobbar ikväll, jobbar imorgon kväll. Bara massa jobb.
Massa jobb = massa kaffe för att orka med.
Men det ska gå det med, "man ska ju vara glad att man har ett jobb när tiderna är som de är..."
Missförstå mig rätt, jag är rejält glad att jag har ett jobb men det betyder inte att jag måste älska schemaläggningen. Sovmorgon vore nice!

*urgh*
Dags att bege sig ut i den förbenade kylan! Det är bara till att be en stilla bön om att arslet inte fryser fast i sadeln.. (om det gjorde det, skulle det klassas som arbetsskada månne?)

Adios Amigos!

fredag 18 februari 2011

Det kom en tankegång idag med.

Sådärja.. då var man hemma en runda innan det är dags att jobba bort kvällen!

Hela förmiddagen har spenderats på församlingshemmet, dels på second handen och dels i intervju med en styck präst och en kvinna som har ansvar för volontärarbetet och det har gått bra. Intervjun flöt på som bara den, det var det jag hoppades att den skulle göra trots mina nerver.
När vi satt och pratade kände jag verkligen att det var detta jag vill göra.
Jag vill hjälpa till, jag vill göra en skillnad i världen.
Jag vill göra mer skillnad än jag redan gör.
Jag sopsorterar, försöker äta närproducerat och ekologiskt. Köper det mesta second hand, skänker bort det jag inte längre använder, försöker återvinna allt jag äger och har.
Men här.. Här har jag en chans att göra något bra för andra människor.
Jag har en en chans att göra skillnad för en annan individ och den tanken värmer bra.
Det är så sällan man sträcker sig utanför sin egen ram, utanför sina egna behov att det kan vara nyttigt att göra något för andra som innebär att man har noll ekonomisk vinst av det. jag kommer inte att tjäna någonting på det jag gör, mer än att jag har ytterligare ett skäl att somna gott på kvällen.
Jag har helt plötsligt ännu fler anledningar att vara jäkligt nöjd med det jag har vilket inte är så lite egentligen.
Jag har tak över huvudet, mat på bordet, kläder i en garderob, en säng att sova i och människor i mitt liv som bara vill mig väl.

Jag har tilltro till framtiden, jag litar oftast på andra människor och nu ska jag jag jobba med människor som inte har samma tur som jag.
Som blivit svikna så många gånger, som misslyckats med livet och nu får betala för det.

Just de människorna skulle kunna vara du och jag, det skulle kunna vara någon som står dig nära. Det är så lätt att hamna snett i livet, och det är så svårt att hitta tillbaka till en punkt där normaliteten är stabil igen.
Och just därför känns det så bra att kunna hjälpa till, för om jag bara lyckats ge en människa ett leende och känslan av att just den stunden är bra så har jag lyckats. Då har jag gjort något bra!

torsdag 17 februari 2011

Att snubbla över sina känslomässiga fötter.

Jag trodde att jag föll för en man, men så visade det sig att jag snubblade för en pojke.
Jag älskade aldrig honom, men förälskad var jag. Men jag vet bättre nu, och kan öppet och ärligt erkänna att jag inte saknar det som var.
Det som var, var endast en dröm, det var 4 månader av självbedrägerier och falska förhoppningar. Och jag snubblade, snavade över mina egna fötter, mina egna drömmar.

Men nu vet jag att min eviga förkärlek för dessa pojkar i manskostym troligen är en fas i övergång. Deras obeslutsamhet irriterar snarare än charmerar.
Deras ständiga slagsmål med sig själva är uttröttande.
Deras kärleksrelationer med spriten känns snarare som verklighetsflykt än ett val de gör för att ha roligt (vad det roliga i att supa skallen av sig varje helg nu är, det vet jag inte!).
Jag känner mig alltmer redo för mognare saker, för mognare personer, för verkligare diskussioner och beslut.
Med risken att bli shanghajjad för mitt uttalande; Jag är för gammal för trams.

Jag känner mig för vuxen för tramset som dessa unga män för med sig.
Oavsett hur mogna de anser att de är, så är de inte det.

De är ulvar i fårakläder utskickade med det enda syftet att förvränga huvudet på de kvinnor som älskar deras sorgsna uppsyn.

Men no more.
Jag är klar med dem.

Nej, nu ska jag hitta på något vettigt (ska åtminstone försöka). Idag står Veggie-gryta och bakning på schemat, och ikväll ska jag med gott samvete sjunka ner i soffan med tyg i handen och nålen redo. För att jag helt enkelt gillar det!

tisdag 15 februari 2011

Helt vanligt!

Äntligen på plats framför min älskade dator igen!
Det har varit en relativt lång och händelselös dag på jobbet. Åt lunch med kollegorna på Gamlegårdens Restaurang. Lövbit med klyftpotatis, väldigt gott om jag får säga det själv (och tänk det får jag)!

Efter jobbet blev det en tur till affären för att handla hem det som behövdes så det var bara att greppa Dramaten vagnen och sätta sig på bussen. Så nu har jag välfyllda skåp med massa goda OCH nyttiga saker!

Nu puttrar maten på spisen och kudden som ska sys färdigt väntar på min uppmärksamhet.

Ledsen om inläggen inte är mer spännande än så här just nu, tids nog så kommer det att komma en förklaring. Jag orkar inte gå in på det själv innan jag sitter med svaren i hand. Men tids nog ska ni se!

En hårfin obalans.

James Blake – The Wilhelm Scream

I don't know about my dreamin anymore.
All that I know is
I'm fallin, fallin, fallin, fallin.
Might as well fall in.



Ungefär så känns det en tisdagsmorgon när mörkret ligger svept kring hela mitt varande. När kaffet fått för mycket socker och ciggen har en bitter efterton. Det känns som en smått overklig stund där gränsen mellan sömn och vaken inte riktigt funnit sin balans än, en stund då man inte riktigt vet var verkligheten egentligen finns.

Jag känner mig inte verklig just nu, jag har alldeles för mycket att gå och undra över för att jag ska våga känna mig verklig och levande. Jag känner mig snarare lämnad ur balans, som en tippad vågskål, som om Någon/Något gett mig en överdos av dröm för att få mig att ifrågasätta min egen existens.
En väldigt märklig känsla om jag får säga det själv!

lördag 12 februari 2011

Man Vs Kvinna



Jag har funderat en del över den där skillnaden mellan män och kvinnor.
Som ett barn av min generation så vill jag egentligen inte ens tro att det finns några känslomässiga skillnader mellan könen.
Att det finns skillnader mellan oss rent fysiskt det är ju något som inte ens går att argumentera, vår fysik är ju helt olika på en del sätt. medan vi delar samma grund.

Men det jag funderat mest kring är skillnaden i känslomässig tillgänglighet. Alla tar ju smällar i sitt liv, både män och kvinnor.
Men hanterar vi dem olika för att det är så vi är funtade eller är det så vi blivit uppfostrade?
Alla kvinnor jag pratat med om detta säger i stort sett samma sak, vi har alla fått höra de där oerhört givande orden "jag har blivit bränd innan...".
Då undrar ju jag automatiskt har inte jag blivit det?
Har inte varje kvinna jag känner blivit det?

Och ändå är vi villiga att riskera det, vi vågar, vi kastar oss ut i leken igen medan de män vi dejtat stått och fegat vid sidlinjen och vårdat sin brännskada ömt. Jag frågade några killkompisar om detta och fick det unisona svaret;
"Men det är svårare för killar...." Är det?!

Detta svaret fick jag av killar som är ute och festar var och varannan helg, som hamnar i slagsmål på krogen, som spontant kastar sig ut i diverse situationer som rent tekniskt är större hot mot den mentala hälsan än vad lite kärlek kan vara.
Varför är det så att det är svårare för killar?
Varför skulle det vara svårare för dem?
Jag förstår det inte..
Har de blivit uppfostrade så?
Är det någon vanföreställning om att de ska vara kontrollerade som gör att de vaktar sig själva så hårt?
Kort och gott, jag fattar det inte.
Men jag tycker att det är en av de sämsta ursäkterna någonsin, att det kan vara olika från person till person kan jag köpa, men att det skulle vara svårare för ett kön än det andra det är ju bara (ursäkta uttrycket) BULLSHIT!
Jag tror att det är så att männen hittat en ursäkt som är väldigt svår att ifrågasätta när man som kvinna blivit uppfostrad till att ta hänsyn till känslor. Hur ifrågasätter man en mans motiv när han kastat ur sig att han blivit bränd? Jag och mina kvinnliga bekanta sa samma sak, det gör man ju inte. Man tycker synd om istället.
"Men han har ju blivit bränd.."

Det är fan ingen ursäkt, det finns ingen biologisk känslomässig skillnad. Enda anledningen till att de kan sitta och använda det som ursäkt är att vi låter dem göra det och till vilken nytta dessutom?

Nej fram för ärligheten, om du blivit så bränd att du inte kan bli känslomässigt ok, dejta inte. Ligg inte. Lev ensam till du arbetat igenom dina problem.
Om du bara använder det som en ursäkt, sluta. Det gynnar ingen.

Det är dags att sluta göra generaliserande ursäkter ok. Ge verkliga ursäkter eller inga alls tack!

fredag 11 februari 2011

Kära akademin!

Till allmänhetens stora chock och förvåning har det idag uppdagats att Frk. Tess befunnit sig utomhus, bland folk. Hon sågs med shoppingpåse i handen och hon fraktade hem matvaror som hon senare tillagade. Med detta sagt så dras slutsatsen att kvinnan ifråga är på bättringsvägen och den slutsatsen är inte felaktig.
Tess mår bättre! Och idag har hon till och med lagat middag!

torsdag 10 februari 2011

Håhåjaja..

Man skulle ju kunna hoppas att jag mådde bättre idag, men så är det ju tyvärr inte. Mår som om jag druckit en vecka i sträck och drabbats av tidernas värsta baksmälla. Det finns inte en del av min kropp som inte gör ont. Näsan är så täppt att andas inte ens är att tänka på, med resultatet att jag har konstant huvudvärk. Jag mår illa, jag är hungrig men jag klarar knappt att äta. Så flytande får duga. Doktorn skrev ut antibiotika åt mig igår, ska hämta ut den idag och börja ta så kan man ju åtminstone hoppas att läget blir lite bättre! För om inte jag blir av med den här förkylningen snart så tror jag att jag kommer att döda någon (förhoppningsvis mig själv!!)

Mer kaffe! Mer Blåbärssoppa! Mer cigg (för att dämpa hungern)!

onsdag 9 februari 2011

That Golden Rule

Love! Love! Love!
Bar hud, skrikande män, feta riff, sångvänlig, tatueringar, skägg (!) OCH rufsigt hår!
KÄRLEK!

I'm a bad bad blogger.

Jag har varit fruktansvärt dålig på att blogga de senaste dagarna, jag är skrämmande medveten om det. Men att försöka skriva någonting vettigt när man har så hög feber att man knappt klarar att sitta upp är inte den lättaste utmaningen man kan ställas inför.
Jag har varit hos Tant Doktorn idag, de tog massa blod, de petade, klämde, lyssnade och hade sig. Nu ska jag bara vänta in svaren på allt också så kanske anledningen till att jag blir sjuk hela tiden till slut uppenbarar sig.
För det är i rättvisans namn ganska tråkigt att bli sjuk så fort man är ledig.
Jag är så himla trött på dessa eviga sjukdomsperioder att jag skulle kunna skrika.

Men nu har jag iaf varit i kontakt med en doktor, så jag har ju åtminstone försökt klura ut vad som är fel.

Nu ska jag slänga mig på soffan och vänta in reprisen av Project Runway, Misstänker att jag kommer att titta på Antikdeckarna tills dess!

*tjing tjing*

söndag 6 februari 2011

En sån där intressant dag.

Gårdagen var en av de intressantaste dagarna på länge kan jag ärligt säga.
Jag spenderade hela dagen instängd i en gymnasie-gympahall (och ja.. alla såna hallar luktar verkligen likadant).
Jag tittade på Kendo, för er som möjligen inte vet vad det är YT eller läs följande beskrivning (Herr Friberg: Rätta mig om jag har fel!!)
Du har enorma skydd på dig och en bambu pinne som kallas Shinai. Poängen är att du ska få in träffar på din motståndare, men du får inte träffa var du vill. Huvud, mage eller händer (typ) OCH du måste vråla rätt sak i ansiktet på din motståndare samtidigt.
Intressant som sagt.
Det var väldigt länge sen jag var instängd med så mycket testosteron, och jag lovar och svär. Det fick mig att vilja greppa en pinne och börja slå..
Som inte det var nog, det var en av de kallaste gympahallar jag någonsin varit i med resultatet att idag har jag så ont i kroppen att man skulle kunna tro att jag verkligen har gått ett par matcher.
Men det var fruktansvärt trevligt att ha Herr F på hemmaplan och spendera dagen med Fribergska Klanen.
Ohwell.. nu ska jag dricka kaffe, och dra på mig mina raggsockor för jag fryser fortfarande, jag har fått dunder-förkylningen Bertil av det hela. Så mer värme till tjejen.

lördag 5 februari 2011

Sova? Plz?

Just nu frågar jag mig själv vad fan jag gör uppe, för jag tittar ut och jag har insett att det regnar och det ser jäkligt kallt och jävligt ut.
Men jag vet ju varför jag är uppe, och jag vet varför jag ska smyga mig ut i det pissiga vädret.
Jag ska ju till Malmö!
Till en Kendo-cup och hejja på Herr Friberg!
Jag och resten av den Fribergska klanen (känner mig inte alls som utbölingen i högen :P) ska ner och se vad det är Herr F pysslar med som gör att han så ofta gnäller loss på fb om sina fötter, sina händer, sin rygg. Det måste ju vara något alldeles extraordinärt han pysslar med eftersom han står ut med såna plågor för det.

Så nu sitter jag med kaffe, papiljotter och lite musik igång och försöker vakna så att jag kan få tummen ur häcken och dra på mig lite mascara.
Ikväll blir det fest hos en gammal goding, förhoppningsvis är en fest med gamla vänner precis vad jag behöver just nu :)

Nej, seriöst.. Up, up and away I go!

fredag 4 februari 2011

Lösningarnas lösning.




Min lösning för att hålla reda på alla dessa mängder med öronhängen jag faktiskt besitter!
Jag har virkat fast massa trådar kors och tvärs på en stor kilram och sen är det ju bara att hänga upp öronhängena så vet man var man har dem.
I teorin den bästa lösningen, i praktiken så kommer jag troligen fortfarande att få leta land och rike runt efter mina öronhängen då jag i längden är fullkomligt oförmögen att hålla reda på dem!
Men jag försöker alltid finna lösningar som gör det lättare för mig att vara organiserad, med varierande resultat ofc :)
Nu ska jag koka kaffe och steka fattiga riddare.

torsdag 3 februari 2011

Snart snart.

Snart dags för jobb, snart dags för ledighet. Jag är 6,5 timmars jobb ifrån 11 dagars ledighet. Jag är snart framme vid mållinjen för det jag längtat efter. Snart får jag sova tills jag vaknar och vara vaken tills jag somnar utan att behöva oroa mig för hur dags jag måste gå upp.
Jag kan äta sena frukostar, dricka vin, läsa 15 böcker och bara existera i 11 dagar!
Hur fantastiskt är inte det?

Jag kan släpa fram min symaskin och planera vårens och sommarens kläder, jag kan dra fram mina smyckessaker och omge mig med ett berg av alla pärlor jag tidigare kastat åt svinen.
Jag kan baka bröd, kakor och dricka för mycket kaffe.

Jag kan ta långa promenader och drömma om den vår som är på väg.
Och det ljuvligaste av allt, jag måste inte göra något av det!
jag väljer helt själv vad jag vill och inte vill göra.

Inga måsten!

"Heavy In Your Arms" - Florence And The Machine [OFFICIAL]

Åh! jag älskar den i all sin enkelhet. Älskar henne, älskar texten och bilden den ger mig. Älskar. älskar. älskar.


onsdag 2 februari 2011

Stridighet.


 ( Barbara Kreuger 1989) 


Jag känner mig ensam större delen av min tid. Det spelar ingen roll om jag är i ett rum fullt av folk eller om jag sitter mol allena med en pensel i handen och huvudet i skyarna.
Jag känner mig allt som oftast ganska ensam.
Det är inte det att jag saknar människor som bryr sig, att jag inte har kärlek i mitt liv. Det är inte det att jag är lämnad ensam, jag är sällan helt själv.
Men jag känner mig oftast ensam och utlämnad till min egen nåd. Jag mot mina tankar. Jag är min egen vapendragare mot mig själv.
Att vara sin egen största kämpe och fiende i ett är en tröttsam strid som oftast bara slutar med att jag känner mig än mer ensam.
För om inte jag förstår, om inte jag orkar, om inte jag klarar striden, hur ska någon annan klara av det?

Jag ska inte påstå att jag är ensam alltid, även jag har stunder då jag känner mig dels fullt tillfreds med att vara själv och dels har jag stunder då jag inte känner mig ensam alls.
En kväll med vänner kan jag leva evigheter på, en vacker låt kan bära mitt hjärta i flera dagar.
Ett vänligt ord från en vårdtagare kan göra hela min dag, men ibland så vill jag ha mer.

Oftast kan jag låtsas att jag inte alls är ensam, att saker inte rör mig i ryggen, att jag inte blir berörd av det som händer kring mig. Jag håller mitt huvud högt, håller känslor och tankar inne. Spelar mitt vanliga soliga och något sarkastiska jag men ibland.. Ibland hade det varit skönt att bara släppa charaderna och bara vara. Oavsett om det innebär tårar, skratt, ironi eller ilska.

Jag vill inte bli räddad av någon, jag vill inte basera hela min känsla av samhörighet på en person men ibland hade det varit trevligt att ha någon att dela med sig med. Någon man kan viska med, skratta med, leva med som känner till ens mörka dagar, som älskar ens ljusa dagar, som vill vara med när saker är gråa.

Men tills dess så fortsätter jag mitt liv som om kärleken aldrig hänt alls.
Som om ensamhet bara var ytterligare en ton i min melodi.
Som om världen ligger för mina fötter och bara jag kan stoppa mig själv.

tisdag 1 februari 2011

Stängda dörrar.

Jag kan inte påstå att jag känner någonting just nu.
Det känns som om jag stängt en dörr till mitt inre och vridit om nyckeln.
Som om jag stängt av hela systemet och helt enkelt slutat bry mig.
Jag har hoppats så många gånger, misslyckats så många gånger.
Gråtit så många gånger, svurit, blivit förkrossad, tappat mitt fotfäste i livet.

Den här gången.
Ingenting mer än frågor.
Inga tårar, inga krossade hjärtan, inga svordomar.
Jag är mest besviken, lite bitter.
Men annars så är det som om allt som finns på insidan bara gått och dött i ett hörn.
Som om mitt hjärta inte ens var med i ekvationen den här gången, trots att jag kände någonting.
De säger att saker blir svårare med åldern, att saker blir allvarligare.
Det tycks mig vara fel, för varje slag så finner jag det allt enklare att stänga ner systemet och inte bry mig alls. Jag finner det allt enklare att trolla bort människor ur mitt liv.

Jag har drömt så himla märkligt de senaste nätterna.
Jag har drömt om S.
Vi har suttit på min kökssoffa, han höll min hand och frågade om det var hans fel att jag tappat min riktning. Om det var hans fel att det han kallade mitt hjärtliga skratt har dött.
Om det var han som var orsaken till mina krossade romanser. Om han skadat mig så allvarligt.
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag mest njöt av hans varma hand och undrade hur han kunnat smyga sig in i min lägenhet och dessutom flytta in kökssoffan i köket igen.
Vad säger man till en man som har världens varmaste händer, en röst som sjunker rakt in i en och dessutom bara finns i dina drömmar numera?
Jag försökte skratta bort alltihop, men vaknade med en något bitter smak i munnen.


S var min brytpunkt.
Med honom försvann den gamla Tess, allt efter honom har inte påverkat mig lika hårt.
Jag har kanske engagerat mig, blivit fäst vid människor men inte på samma sätt.

Nåväl..
Dags att sminka sig, klä sig och möta dagen och allt den har i sina gömmor.