Minne

Jag kommer ihåg en uppgift vi fick på gymnasiet. Vi skulle beskriva oss själva med 10 ord och en färg. Ja, jag gick i en flumskola..
Jag kommer inte ihåg orden jag valde, men jag minns färgen. Jag valde Svart, den mörkaste och mest avgrundsdjupa nyans av svart jag kunde uppbåda. För jag såg inte hur jag kunde vara någon annan färg, jag såg inte att det även i mig fanns andra färger. Jag minns att jag kämpade för att hitta rätt ord, för att hitta ett sätt att beskriva mig själv, för att hitta ett sätt att sätta min egen person på papper med bara 10 ord.
Om jag skulle välja 10 ord och en färg idag så skulle det vara enklare. Färgen är utan tvekan röd; ganska dov, som blodet som rinner igenom mig, väldigt varm, livgivande.
Orden är klurigare trots min kärlek för dem, men det är väl för att det är så svårt att beskriva sig själv utan att ta med andras bedömningar.
Men here goes;
Kreativ
Dyster
Fundersam
Passionerad
Omtänksam
Sarkastisk
Skrattfylld
Gråtmild
Vacker
Operfekt

Himmel på jorden

Det finns inget skönare än att lyssna på skön musik och låta mörkret omsluta en, att glida in i rytmerna, rösterna, ljuden. Låta andningen slappna av och känna stress och oro sjunka undan och iväg.

Man tänker klarare i kylan..

Det är något med kylan som håller oss i ett järngrepp som får mina tankar att klarna, som får mig till att fundera i andra banor, som får mig att förändras. Jag tittar ut och ser den kalla vita masken som döljer så mycket grönska och värme, och kan inte undvika att dra en parallell till mitt eget varande. Jag precis som så många andra har en mask som sitter som limmad vid min egen existens. En mask som enkom är designad för att dölja, det vi inte tycker är acceptabelt med oss själva, alla hemligheter, alla ärr och skrapsår. Men i takt med att snön blir djupare, kylan bistrare och kläderna tjockare så känner jag att jag steg för steg börjar skala bort mina egna lager, jag har inlett sökandet efter min egen kärna. Jag försöker se efter vad som tillhör min person och vad som tillhör det kamoflage jag skapat. Jag sorterar och slänger, gräver ner. Jag drar fram personlighetsdrag ur mina mentala lådor, likt garderobsrensning, jag tittar, provar och skrattar. Jag ser mig själv i min spegel med ett leende och frågar mig själv; varför tog du på dig det draget? Det var ju inte det minsta klädsamt och storleken är fel! Direkt i soptunnan! Medan jag plötsligt hittar något som passar perfekt, som känns som om det tillhör mitt skinn och inte är en del av det jag iklär mig varje dag. Lyckan i att hitta en del av sin egen kärna är... massiv och världsomvälvande. På samma sätt som det är spännande att utforska och upptäcka en älskares kropp finns det något njutningsfullt och exalterande med att utforska sin egna person. Att på nytt upptäcka var ens gränser går, vad som ger lust, till liv, till njutning. Att återigen finna lite av den man var som barn, den som artikulerade sina önskningar, sina behov, att finna den som inte enbart levde för andra. Processen är frigörande och förgörande.

Dagens bästa!

Jag kom hem till en dam idag, tog av mig jackan. Som vanligt, då fick damen ifråga syn på min Tshirt och utbrister; "den såg jag på bio när den kom, och den var kass!" Exakt de orden. Vad det var på min tröja? Star wars *lol*

Så här känner jag just nu!

Jag känner mig pirrig och lite finurlig :)

Helt utan substans!

Jag filosoferat lite kring det hela med att dejta, att försöka hitta någon som har ungefär det man letar efter. Att detta är en jobbig process är väl de flesta medvetna om, ok, kanske inte diverse modeller som fyller de generella utseende kraven och därmed har lite vidare grund att välja från ;) Men för gemene man är det inte alltid så lätt.
Man går på sina nitar och får sina smällar. Hopp byggs upp och känslor försvinner. Man träffar människor som verkar väldigt bra men på ett sätt eller ett annat inte fungerar. Man ratar många i sin jakt, som kanske skulle ha kunnat vara något bara för att man har sina skygglappar på. För varje försök man gör så läggs saker på listan:
"Jag ska aldrig mer dejta en Skytt" (som jag utbrast för inte så länge sen!!).
Kraven blir fler och man blir mer och mer ovillig att böja på sig själv, mindre villig att kompromissa om saker som kanske är ganska oväsentliga egentligen. Man tittar på en persons längd, val av skor, frisyr osv. Saker som egentligen inte säger något om personen ifråga, men att man väljer att nobba på den grunden säger ju en del om den personen. Man tycks om och om igen glömma att det är i konversationerna man har som sanningen ligger, att man snarare skulle döma från det.
Det är kanske dags att öppna upp sitt perspektiv, sänka sina krav, för i verkligheten så kan det komma någon som absolut inte motsvarar kravlistan men som ändå är rätt...
Och då vill man inte vara den inskränkta som blundar...

Brian Eno - Baby´s on fire

Baby's on fire
Better throw her in the water
Look at her laughing
Like a heifer to the slaughter

Baby's on fire
And all the laughing boys are bitching
Waiting for photos
Oh the plot is so bewitching

Rescuers row row
Do your best to change the subject
Blow the wind blow blow
Lend some assistance to the object

Photographers snip snap
Take your time she's only burning
This kind of experience
Is necessary for her learning

If you'll be my flotsam
I could be half the man I used to
They said you were hot stuff
And that's what Baby's been reduced to...

Juanita and Juan
Very clever with maraccas
Making their fortunes
Selling second-hand tobaccoes

Juan dances at Chico's
And when the clients are evicted
He empties the ashtrays
And pockets all that he's collected

But Baby's on fire!
And all the instruments agree that
Her temperature's rising
But any idiot would know that.

konsten!!

Tänkte flasha konsten lite :)

Har alltid haft en fascination för det religiösa, vilket ofta syns i mina bilder

          Lekte lite med gips och paljetter :D

Min älskling... Jag är skrämmande nöjd med den här målningen, den uppstod under ett par frenetiska timmar en höstnatt när lusten föll över mig...

Driven till förändring..

Jag känner en lust som är svår att stilla, en lust efter något annat, något nytt. På det sätt jag brukar känna, en rastlös själ, som alltid längtar efter något odefinierbart. längtar efter en stunds ro, en stunds rörelse, något annat än det jag har. Längtar jag efter något som ska göra mig nöjd? Men vill jag bli nöjd om det innebär att stå still?
Jag är driven till förändring, och jag vill förändra allt. Bli den person som jag kanske kan bli, annars så får jag väl krascha på mitten... Men försöker förändra med lugn, med en vuxen människas insikter om att låta saker ta sin tid..

Isch, usch, örk

Fy fan, fy fan, fy fan....
Konstiga saker man kan få höra när man ställer rätt frågor till rätt personer, och allvarligt nog kan jag säga att vilka känslor jag än hyste för den mannen dog. Tvärt! Så oroa er inte, jag är ok!

Borde sova men..

Det är så svårt att sova när hjärnan vägrar vila, så mycket att smälta. Vänner som kanske inte är så bra vänner trots allt, vänner som försvinner. Kärlek som går förlorad. På grund av rädsla? Eller för att kärleken helt enkelt dog?

Spillror...

Mitt hjärta är i ännu fler bitar, blåslaget, ihopspikat, knivhugget, söndertrasat, spottat på, refuserat, blottat för allmänheten. En trasig själ till allmän beskådan, säljes till högstbjudande...Free for the taking...
Slagen i spillror utan någon som vill laga det, ingen som orkar vårda det. Ingen som vill ha det. Jag la mitt trasiga hjärta i dina händer som ett offer, som en gåva men du ville inte ha det trots att jag försökte slå in det fint. Jag försökte sminka över det svarta, blåmärkena och ärren. Men utan nytta.
Du trampade på det och gick din väg. Och vill inte titta tillbaka, bara glömma.
Jag står kvar, frusen på plats med ett hjärta i tusen bitar, med hoppet stulet. Utan lust, utan vilja. För vad jag ville försvann med dig..
Jag hemsöks av din känsla mot mina fingertoppar, av din andning, ditt bullriga skratt, sättet du kisar på när du ler, linjerna vid dina ögon. Sättet du biter dig i underläppen på, av gammal vana för att piercingen inte finns kvar. Jag hemsöks av din värme, din hand i min, av ditt sätt att äga ett rum du just stigit in i. Jag hemsöks av ditt sätt att tänka och blicken du får när du klivit in i din egen lilla värld och stängt dörren bakom dig.
Jag saknar att vara i din värld, att vara en del av din värld. Jag saknar att vakna av din värme, din närhet, din röst. Jag saknar din humor och din öppenhet och tanken på att du inte längre är min skär som knivar genom mig.
Känslan av att den jag vill ska trösta mig inte längre vill trösta är överväldigande och så hjärtskärande att jag inte vet vart jag ska fly för att slippa smärtan.
Jag kan inte tänka på något annat än dina läppar mot mina, allt annat ter sig som bleka substitut. Jag kan inte sova, inte äta, inte finna någon ro.
Din närvaro hänger kvar som en doft på min kudde, som en dagbok på mitt nattygsbord, som ett foto i datorn, som en pulveriserad ros i soporna, som nallen du hittade på stan och gav mig, som blocket jag målar i, som låten på spotify.
Jag kan fortfarande känna din hand i min nacke när jag sluter ögonen. Jag har fortfarande den fallande känslan i magen som jag fick när jag sa till dig att inte röra vid mig om du tänkte avsluta oss och du tog bort din hand...
Känslan av att bli lite mer bitter, att tappa lite mer hopp.. Tanken på att du ska hitta någon annan att röra, viska med och leva med får det att koka i mig. Svartsjukan är så enorm att det smakar blod i munnen, mitt adrenalin går i storm och jag vill skura mitt inre med klorin för att få bort det svarta som bubblar där.  Jag vill fly tills det tar slut. Gömma mig bakom nikotin, sprit och konst tills smärtan ebbat bort.
Men hur lång tid kommer det att ta att läka den här gången??

En dag...

En dag ska jag också strunta i mina vänner och storma en lyckoparad genom spillrorna av deras miserabla liv....

Song to the siren - This mortal coil

On the floating, shipless oceans
I did all my best to smile
til your singing eyes and fingers
drew me loving into your eyes.
And you sang "Sail to me, sail to me;
Let me enfold you."
Here I am, here I am waiting to hold you.
Did I dream you dreamed about me?
Were you here when I was full sail?
Now my foolish boat is leaning, broken love lost on your rocks.
For you sang, "Touch me not, touch me not, come back tomorrow."
Oh my heart, oh my heart shies from the sorrow.
I'm as puzzled as a newborn child.
I'm as riddled as the tide.
Should I stand amid the breakers?
Or shall I lie with death my bride?
Hear me sing: "Swim to me, swim to me, let me enfold you."
"Here I am. Here I am, waiting to hold you."

livet är bra märkligt!

Jag har precis ramlat in här hemma efter en alldeles för blöt kväll, men att vänta något annat vore dumt. Människor säger till mig att jag inte kan dränka mina sorger men det struntar jag i. Om de bara lär sig simma så är det iallafall någon del av mig som stannar ovanför ytan. Det pratas om dagar då allt är nere, de senaste 2 har nog varit såna.....
Jag hade mött en underbar man, verkligen en man. Jag landade i hans närhet, kände marken under mina fötter medan mitt inre var uppe i skyarna. Men igår kraschade jag, för jag är inte "stabil" och det gick inte att se en framtid med mig.... Allt jag vet är att saknaden inte ger med sig, att det känns tomt och att den jag vill ringa för tröst är precis den som orsakat all smärta. Vem ska jag ringa nu? Vem ska vara den jag viskar med, skrattar med och gråter med? Jag borde inte känna så mycket efter så kort tid, men jag är villig att bortse från tiden. Det var bara något visst.... Ibland träffar man en människa som bara påverkar vad och vem man är så fundamentalt att man inte kan bortse från det, E var den personen... Han fick mig att längta, att vilja och att önska. Jag vågade drömma när jag sov med hans hand på min höft. Hans värme mot min rygg var en trygghet, jag var villig att drömma andra drömmar bara han var där. Jag var villig att ändra Jaget för honom, om han bara älskade mig så.... Med hans andedräkt i min nacke var jag en annan, någon som vågade, som inte stängde ner, jag var någon som levde....

Min vän sa ikväll att jag äntligen levde igen nu när E var borta, men jag har inte känt mig så tom på många år... Jag kan inte förstå hur min kära vän kan påstå att dricka för mycket, röka för mycket (trots 16 dagars rökfrihet), spana på 20-åringar är att leva. Jag vill ha ett annat liv, ett liv som jag såg med E.. Trygghet, värme och viskningar om kärlek i mörkret. Resten kan jag vara utan.....