Fan dig!!
Nu har du lyckats plantera in den här låten i min hjärna! Den kommer att sitta permanent placerad innanför mitt skallben. Men gudars vad skön den är!
Nu.. Kaffe!
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Musik. Visa alla inlägg
lördag 2 juli 2011
måndag 27 juni 2011
tisdag 21 juni 2011
Cat Power - Metal heart.
Ungefär så här kändes min natt.
Jättekonstigt.
Lite gråtmilt.
Men jag sov, hela natten som ett barn.
Jag vaknade flera gånger och somnade sakta om.
Så idag är jag något av känslomässig zombie.
Jag måste ha mer kaffe, seriöst.
måndag 20 juni 2011
Dagens.
Idag har jag spenderat större delen av dagen med att lyssna på regnet.
Jag har tittat på allt det gråa, och studerat regnets bäckar på fönsterrutan.
Satt nästan en timme på balkongen idag och bara kände dofterna. Doften av pelargonerna, citronmelissen och tomaterna.
Jag satt där och mentalskissade på min höstgarderob.
Ja jag vet. Tidigt. Men sommar-rean har börjat och jag tänkte vara ute i god tid för en gångs skull.
Så jag mentalskissar och drömmer om alla plagg jag skulle vilja skapa men som mina kunskaper inte räcker till för. Och är det inte kunskaperna som brister så är det tålamodet.
Jag har i alla fall börjat alterera min höstkappa.
Den börjar få vissa arkitektoniska tendenser med lite inspiration från viktorianska eran och förfallna ruiner. Jag skrev nästan rutiner.
Ja, mina plagg har tydliga tecken på förfallna rutiner med inslag av Snook anno 2006.
Jag har lite material jag ska få tag på, samt de perfekta knapparna så kan den nog bli ganska häftig.
Men det återstår ju att se.
Imorgon är det jobb, som vanligt.
Hela dagen. Men det stör inte nämnvärt egentligen.
Jag har i alla fall ett jobb även om det ibland är sjukt frestande att bara säga upp sig och sticka någon annanstans. Utan att veta om marken bär eller brister!
Kamera – At Work
Jag har tittat på allt det gråa, och studerat regnets bäckar på fönsterrutan.
Satt nästan en timme på balkongen idag och bara kände dofterna. Doften av pelargonerna, citronmelissen och tomaterna.
Jag satt där och mentalskissade på min höstgarderob.
Ja jag vet. Tidigt. Men sommar-rean har börjat och jag tänkte vara ute i god tid för en gångs skull.
Så jag mentalskissar och drömmer om alla plagg jag skulle vilja skapa men som mina kunskaper inte räcker till för. Och är det inte kunskaperna som brister så är det tålamodet.
Jag har i alla fall börjat alterera min höstkappa.
Den börjar få vissa arkitektoniska tendenser med lite inspiration från viktorianska eran och förfallna ruiner. Jag skrev nästan rutiner.
Ja, mina plagg har tydliga tecken på förfallna rutiner med inslag av Snook anno 2006.
Jag har lite material jag ska få tag på, samt de perfekta knapparna så kan den nog bli ganska häftig.
Men det återstår ju att se.
Imorgon är det jobb, som vanligt.
Hela dagen. Men det stör inte nämnvärt egentligen.
Jag har i alla fall ett jobb även om det ibland är sjukt frestande att bara säga upp sig och sticka någon annanstans. Utan att veta om marken bär eller brister!
Kamera – At Work
Movits! - Skjut mig i Huvet
Skamligt bra!
Skamligt snygga pojkar!
Min lycka är gjord, de kommer till Krstd i sommar och jag kan knappt bärga mig!
Jag kommer att dansa mig trött, studsa runt och bara njuta av att jag lever!
Jag kan verkligen inte bärga mig!
Det var dessutom på tiden att saxofonen fick komma tillbaka på ett statusfyllt sätt.. För saxofon är väl aldrig så nice som det är i swingmusik :)
Snart! Snart! Snart!
lördag 18 juni 2011
Ah.
Jag har funnit magin som får mig att bli förälskad var femte minut.
Jag har funnit känslan som bankar och bultar i kroppen som försöker bryta sig ut.
Jag har hittat implosionen.
Jag har hittat explosionen.
Jag har hittat texten som får mig att vilja kasta mig utför stup, som får mig att vilja våga.
Jag har hittat magin.
Jag har hittat rösten, ljuden och sammansättningen som bara får mig att önska att jag kunde sätta mig på cykeln och bara cykla till jag inte kan cykla mer.
Låten som fick mina tårar att rinna för att det var så bekant att jag blev rädd och ville fly.
Men herre min skapare..
Det är tamejfan fantastiskt.
Sex. Lust. Rädsla. Ångest.
Allt på en gång.
Och jag täcks av gåshud och tårna krullar sig.
Gryningspyromanen
Och om inte det skulle funka för er, dra igång detta och njut!
Debut
Det är tamajfan lika jävla läckert.
Dessa pojkar = Sex!!
Jag har funnit känslan som bankar och bultar i kroppen som försöker bryta sig ut.
Jag har hittat implosionen.
Jag har hittat explosionen.
Jag har hittat texten som får mig att vilja kasta mig utför stup, som får mig att vilja våga.
Jag har hittat magin.
Jag har hittat rösten, ljuden och sammansättningen som bara får mig att önska att jag kunde sätta mig på cykeln och bara cykla till jag inte kan cykla mer.
Låten som fick mina tårar att rinna för att det var så bekant att jag blev rädd och ville fly.
Men herre min skapare..
Det är tamejfan fantastiskt.
Sex. Lust. Rädsla. Ångest.
Allt på en gång.
Och jag täcks av gåshud och tårna krullar sig.
Gryningspyromanen
Och om inte det skulle funka för er, dra igång detta och njut!
Debut
Det är tamajfan lika jävla läckert.
Dessa pojkar = Sex!!
onsdag 8 juni 2011
Denna dag.
Det verkar bli svalare idag.
Det är jag väldigt glad för.
Inte för att jag inte gillar värmen, det gör jag men det har varit så klibbigt att det snarare känts som om man tagit en simtur i sin egen svett.
Detta när man tagit en normal promenad till affären.
Idag är det lite mulet, lite svalt, lite disigt.
Skönt.
Men det lär nog ändra på sig med min tur.
Vid det laget jag har städ idag på jobbet är det säkert 30 grader varmt och gassande sol.
Det skulle inte förvåna mig alls.
Men det här svala får gärna fortsätta dagen ut, då blir det riktigt skönt att springa senare.
För jag behöver den där turen för att hålla hjärnan stadig, speciellt efter nattens drömmar.
Så oroliga, fulla av gamla minnen, gammal beröring som spelats som på repeat hela natten.
Jag vaknade med rösten mitt mellan en suck och snyftning.
Med fötterna på jorden och huvudet i det blå och hjärtat en halv meter utanför kroppen.
Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder
Mycket märkligt, och väldigt sorgligt.
Men det är så mitt liv ser ut just i denna stund.
Nu ska jag jobba, äta smörgåstårta och sen hem och springa av skiten igen.
Det är jag väldigt glad för.
Inte för att jag inte gillar värmen, det gör jag men det har varit så klibbigt att det snarare känts som om man tagit en simtur i sin egen svett.
Detta när man tagit en normal promenad till affären.
Idag är det lite mulet, lite svalt, lite disigt.
Skönt.
Men det lär nog ändra på sig med min tur.
Vid det laget jag har städ idag på jobbet är det säkert 30 grader varmt och gassande sol.
Det skulle inte förvåna mig alls.
Men det här svala får gärna fortsätta dagen ut, då blir det riktigt skönt att springa senare.
För jag behöver den där turen för att hålla hjärnan stadig, speciellt efter nattens drömmar.
Så oroliga, fulla av gamla minnen, gammal beröring som spelats som på repeat hela natten.
Jag vaknade med rösten mitt mellan en suck och snyftning.
Med fötterna på jorden och huvudet i det blå och hjärtat en halv meter utanför kroppen.
Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder
Mycket märkligt, och väldigt sorgligt.
Men det är så mitt liv ser ut just i denna stund.
Nu ska jag jobba, äta smörgåstårta och sen hem och springa av skiten igen.
torsdag 31 mars 2011
Adele - Rolling In The Deep
Om man inte älskar detta så måste man vara döv eller känslolös..
Bara så ni vet liksom!!
torsdag 3 februari 2011
"Heavy In Your Arms" - Florence And The Machine [OFFICIAL]
Åh! jag älskar den i all sin enkelhet. Älskar henne, älskar texten och bilden den ger mig. Älskar. älskar. älskar.
måndag 31 januari 2011
Hide away.
Laleh – Hide Away
Don't tell me not to leave
right before I go
You don't even know
what you're asking me to do
Don't tell me honey, please
I have made a choice
There's nothing in the world
you could do to change my mind
Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again (x2)
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I've been
what I've become
Don't push it we both know
I'm falling everytime
You look at me
Like you did
When you were mine
Oh, you were mine
Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again (x4
Don't tell me not to leave
right before I go
You don't even know
what you're asking me to do
Don't tell me honey, please
I have made a choice
There's nothing in the world
you could do to change my mind
Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again (x2)
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I've been
what I've become
Don't push it we both know
I'm falling everytime
You look at me
Like you did
When you were mine
Oh, you were mine
Was looking for a place to hide away
instead I lost the heart I gave away
Tell me how could love stand a chance again (x4
onsdag 26 januari 2011
För dagar då man känner sig en aning död.
Feist – Let It Die
Ibland har man bara såna där dagar då man egentligen känner sig allt annat än levande rent mentalt men då kroppen sjuder av fysiskt liv.
Ibland har man bara såna där dagar då man egentligen känner sig allt annat än levande rent mentalt men då kroppen sjuder av fysiskt liv.
Dagar då man känner sig som en zombie men det känns liksom ganska ok att göra det.
Idag är en sån dag.
Jag skulle inte placera mig själv i ett fack med de levande idag, men dagen har flutit på bra ändå.
Har lyckats undvika det mesta av grubblet, har lyckats få på mig mascara OCH en kjol som en eftergift för tiden spenderad i bekväm-kläder i kyla på en cykel.
Nu är ju risken för UVI betydligt mindre så nu kan jag ju återvända till min mer naturliga stil av feminin fåfänga.
Det var ganska skönt att upptäcka att trots baggyjeans, fleecetröja och noll smink så känns kjolar och fix fortfarande som min "drug of choice".
Jag la in om semesterdagar igår för jag känner att jag behöver lite tid till att få ordning på lite detaljer i mitt liv, inte så mycket för att den senaste tidens historier i sig gjort mig helt förstörd, men mer för att de blev den där sista droppen som bara fick allt att börja rinna över.
Så jag har tagit ut ledighet, och jag har redan börjat forma planer för vad tiden ska fördrivas med.
Ganska lösa planer iofs, lite av meningen är att jag inte ska känna något aktivitets-tvång och mest spendera min tid med att varva ner.
Något jag för övrigt är tragiskt dålig på att göra.
Nu ska fröken krypa ner i sin säng och försöka hämta in någon sorts energi, för hon har tre dagars jobb till innan hon faktiskt får vila lite iaf (semestern är inte förrän om typ en vecka).
Godnatt!
fredag 21 januari 2011
Blinding.
(Konstnär okänd, men den heter Psyches dream.)
A tourist in the waking world, never quite awake
No kiss, no gentle word could wake me from this slumber
Until I realised that it was you who held me under
Felt it in my fist, in my feet, in the hollows of my eyelids
Shaking through my skull, through my spine and down through my ribs
No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world
And I could hear the thunder and see the lightning crack
All around the world was waking, I never could go back
Cos all the walls of dreaming, they were torn right open
And finally it seemed that the spell was broken
And all my bones began to shake, my eyes flew open
And all my bones began to shake, my eyes flew open
No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world
Snow White's stitching up the circuitboards
Someone's slipping through the hidden door
Snow White's stitching up the circuitboard
No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world
Snow White's stitching up the circuitboards
Someone's slipping through the hidden door
Snow White's stitching up the circuitboard
Someone's slipping through the hidden door
Florence + The Machine – Blinding
tisdag 11 januari 2011
Ane Brun - To Let Myself Go
To let myself go
To let myself flow
Is the only way of beeing
There´s no use telling me
There´s no use taking a step back
A step back for me
To let myself flow
Is the only way of beeing
There´s no use telling me
There´s no use taking a step back
A step back for me
lördag 8 januari 2011
Anna Ternheim - Lovers Dream
Jag kan inte låta bli att älska låten. Texten är fantastisk i sin enkelhet. Hennes röst har den där rätta melankolin, hans röst är som en dyster sammetsklädd smekning över kinden. De två tillsammans ger mig rysningar som känns enda ner i tårna och enda ut i ögonfransarna.
Videon är *WOW*, så gammaldags, så nytt. Så underbart. Älskar estetiken av maskerna på musikerna.
Bara WOW helt enkelt!
Sen att Fyfe Dangerfield utan tvekan är den mest skamligt attraktiva man jag sett på länge gör ju inte saken bättre. Att han dessutom spatserar runt i någon sorts gammal kostym med hatt och käpp, blir bara en överdos för mina sinnen. Ljuvligt!
Videon är *WOW*, så gammaldags, så nytt. Så underbart. Älskar estetiken av maskerna på musikerna.
Bara WOW helt enkelt!
Sen att Fyfe Dangerfield utan tvekan är den mest skamligt attraktiva man jag sett på länge gör ju inte saken bättre. Att han dessutom spatserar runt i någon sorts gammal kostym med hatt och käpp, blir bara en överdos för mina sinnen. Ljuvligt!
fredag 7 januari 2011
Den stora rädslan.
Fyfe Dangerfield – Awake, Asleep - Bonus Track
Jag fattar inte att Han kan spöka med mitt huvud så mycket. Att Han kan sänka mitt självförtroende så mycket, så snabbt. Han gör mig osäker. På mig själv, på honom, på allt. Han kan så lätt få mig att fundera på min egen duglighet.
Min duglighet är min svaga punkt.
Min stora rädsla.
Att inte duga till, att inte räcka till, att vara otillräcklig och för lite för att vara det som behövs.
Ibland kan jag bli så förlamad av min rädsla att jag knappt vågar göra något som jag inte redan vet att jag klarar av.
Vissa dagar kan även den lättaste uppgift te sig som det svåraste hinder.
Att laga något nytt kan vara så svårt de dagar självförtroendet inte är på topp, att sy, att måla, att skriva, att socialisera är nästan omöjligt ibland.
Han drar fram mina rädslor på dåliga dagar, han gör mina små hinder till labyrinter.
Män har den effekten på mig, de lurar fram lilla fröken duktig.
Den där tjejen som så gärna vill vara bra på alla sätt och vis till den gräns att bakslag även av de minsta slag känns som fundamentala misslyckanden.
Det är mitt sociala arv antar jag. Att vara duktig. Att vara rädd för misstag och misslyckanden. Att bära med sig en inneboende rädsla av att vara otillräcklig.
Det kan vara så svårt att vara mänsklig när man försöker vara perfekt.
Jag är inte perfekt, jag kommer aldrig att vara det, men ibland känns det som om det är det jag måste vara för att räcka till.
Ibland är det som är lätt svårt, och ibland gör jag det svårare än det är.
Han gör det inte med flit, Han vet inte ens att Han gör det. När jag träffar Honom släpper jag garden och låter bli att spela och låtsas, låter bli att försöka, släpper tankarna, släpper ångesten, försöker vara den som finns bakom min rädsla, bakom min hets efter perfektion, bakom min fasad.
Han vet inte.
Han vet inte hur mycket kraft som går åt för att slappna av.
Men, jag offrar den kraften. Jag offrar den tiden.
För även om allt skulle gå åt helvete så kommer det att vara värt det.
Jag kommer att vara ett steg närmre den jag är bakom min egen yta.
Jag fattar inte att Han kan spöka med mitt huvud så mycket. Att Han kan sänka mitt självförtroende så mycket, så snabbt. Han gör mig osäker. På mig själv, på honom, på allt. Han kan så lätt få mig att fundera på min egen duglighet.
Min duglighet är min svaga punkt.
Min stora rädsla.
Att inte duga till, att inte räcka till, att vara otillräcklig och för lite för att vara det som behövs.
Ibland kan jag bli så förlamad av min rädsla att jag knappt vågar göra något som jag inte redan vet att jag klarar av.
Vissa dagar kan även den lättaste uppgift te sig som det svåraste hinder.
Att laga något nytt kan vara så svårt de dagar självförtroendet inte är på topp, att sy, att måla, att skriva, att socialisera är nästan omöjligt ibland.
Han drar fram mina rädslor på dåliga dagar, han gör mina små hinder till labyrinter.
Män har den effekten på mig, de lurar fram lilla fröken duktig.
Den där tjejen som så gärna vill vara bra på alla sätt och vis till den gräns att bakslag även av de minsta slag känns som fundamentala misslyckanden.
Det är mitt sociala arv antar jag. Att vara duktig. Att vara rädd för misstag och misslyckanden. Att bära med sig en inneboende rädsla av att vara otillräcklig.
Det kan vara så svårt att vara mänsklig när man försöker vara perfekt.
Jag är inte perfekt, jag kommer aldrig att vara det, men ibland känns det som om det är det jag måste vara för att räcka till.
Ibland är det som är lätt svårt, och ibland gör jag det svårare än det är.
Han gör det inte med flit, Han vet inte ens att Han gör det. När jag träffar Honom släpper jag garden och låter bli att spela och låtsas, låter bli att försöka, släpper tankarna, släpper ångesten, försöker vara den som finns bakom min rädsla, bakom min hets efter perfektion, bakom min fasad.
Han vet inte.
Han vet inte hur mycket kraft som går åt för att slappna av.
Men, jag offrar den kraften. Jag offrar den tiden.
För även om allt skulle gå åt helvete så kommer det att vara värt det.
Jag kommer att vara ett steg närmre den jag är bakom min egen yta.
torsdag 6 januari 2011
lördag 1 januari 2011
So many the men on new years I kissed.
Detta magiska 12-slag som symboliserar något gammalt och något nytt. Som symboliserar ett avslut, ett relationsuppbrott om man så behagar. Som att göra slut med en man som man älskat innerligt, hatat frätande, och skrattat livgivande med. Som att möta en ny kärlek i dimmorna och glittret av kemi.
Min nyårsafton var inte som jag hade tänkt mig, men inte heller som jag trodde att den skulle bli. För exakt ett år sen så stod jag i dimmorna med en man och drack cinzano trots att jag skulle upp och jobba dagen efter, För 2 år sen så stod jag med min hand tryggt planterad i en annan mans händer. Långt innan dess höll jag samma hand, kysste samma läppar och drömde samma drömmar med en annan man.
I år var de enda läpparna jag hade sällskap av mina egna, den enda hand i min närhet var min egen. Men jag är inte dyster, jag lider ingen egentlig saknad, jag har ingen brist. Jag är mitt eget sällskap, och mitt sällskap är det enda som är garanterat av min nya relation. Mitt sällskap var det enda givna med de män och år jag haft relationer med förr.
Så egentligen kanske mitt avslut och min början fann varandra i mitten av dimman, under glittret av grönt, rött och guld, bakom ett regnstänkt fönster. Kanske fann jag mitt sällskap i värmen av mig själv, kanske är det med en tanke jag inte kysser någon man i min start, och kanske finns det ett syfte med att jag inte gör det i mitt avslut heller.
Nu ska jag återgå till min sängvärme, till mitt eget sällskap, till min egen lilla bubbla under stjärnorna, till min plats i början och min plats i slutet. Godnatt och gott nytt år.
Zee Avi – Is This The End
Min nyårsafton var inte som jag hade tänkt mig, men inte heller som jag trodde att den skulle bli. För exakt ett år sen så stod jag i dimmorna med en man och drack cinzano trots att jag skulle upp och jobba dagen efter, För 2 år sen så stod jag med min hand tryggt planterad i en annan mans händer. Långt innan dess höll jag samma hand, kysste samma läppar och drömde samma drömmar med en annan man.
I år var de enda läpparna jag hade sällskap av mina egna, den enda hand i min närhet var min egen. Men jag är inte dyster, jag lider ingen egentlig saknad, jag har ingen brist. Jag är mitt eget sällskap, och mitt sällskap är det enda som är garanterat av min nya relation. Mitt sällskap var det enda givna med de män och år jag haft relationer med förr.
Så egentligen kanske mitt avslut och min början fann varandra i mitten av dimman, under glittret av grönt, rött och guld, bakom ett regnstänkt fönster. Kanske fann jag mitt sällskap i värmen av mig själv, kanske är det med en tanke jag inte kysser någon man i min start, och kanske finns det ett syfte med att jag inte gör det i mitt avslut heller.
Nu ska jag återgå till min sängvärme, till mitt eget sällskap, till min egen lilla bubbla under stjärnorna, till min plats i början och min plats i slutet. Godnatt och gott nytt år.
Zee Avi – Is This The End
fredag 31 december 2010
tisdag 28 december 2010
Sprickor i min tid.
Helgens eskapader har straffat sig. 2 dagars vinkonsumtion och rökrute-spring har gett mig febern från helvetet. Jag trodde att jag klarat mig undan det, men nej.
Jag vaknade svettig i E's säng i natt, med frossa och värmeslag. Jag ömsom frös, ömsom var så varm att jag hade kunnat göra popcorn under mitt täcke.
Men när jag vaknade i morse var kroppen ganska ok, rösten var i stort sett helt väck men jag hade iallafall inte feber. Så jag gick in till stan, tog en kaffe, fixade dagens bestyr, hälsade på hos mamma, fixade klippningarna som skulle fixas, handlade, gick hem och skulle lagat mat men det sista fick jag snällt delegera till Kombon. För jag orkade bara inte.
Vid 20.00 gav jag upp för jag frös. Jävlar vad jag frös. Kroppen skakade, själen rös, lungorna värkte. Så jag gick och la mig istället. Och nästan 2 timmar är som bortblåsta, fick meddelande vid 21.00 som jag trodde att jag svarade på direkt men tydligen så svarade jag nog inte förrän klockan var närmre 22.
Tiden tycks mig vara ett mysterium just nu. Det känns fortfarande inte som om tiden rör på sig, mer som om den är nästan helt stilla och bara vibrerar lite lätt fram och tillbaka. Anledningen till att tiden känns icke-existerande:
The Black Keys – Lies
Jag kan svära på att jag hörde den låten varje gång jag öppnade mina ögon, varje gång mina öron snappade upp ett ljud. varje gång jag öppnade ögonen var det fyrverkerier på himlen och jag rös inombords. För varje gång jag vaknade till så kändes det som om jag var i någon sorts twilight-zone, som om jag var en osalig ande, som om jag var fast i en spricka i tiden.Som om allt som hände var resultatet och orsaken, som om meningen var meningen. Som om varje andetag jag tog var ett andetag jag redan tagit.
Undrar om det är så här Jake Gyllenhaal's karaktär kände sig i Donnie Darko.
Gudarna ska veta att jag hatar feber.
Jag vaknade svettig i E's säng i natt, med frossa och värmeslag. Jag ömsom frös, ömsom var så varm att jag hade kunnat göra popcorn under mitt täcke.
Men när jag vaknade i morse var kroppen ganska ok, rösten var i stort sett helt väck men jag hade iallafall inte feber. Så jag gick in till stan, tog en kaffe, fixade dagens bestyr, hälsade på hos mamma, fixade klippningarna som skulle fixas, handlade, gick hem och skulle lagat mat men det sista fick jag snällt delegera till Kombon. För jag orkade bara inte.
Vid 20.00 gav jag upp för jag frös. Jävlar vad jag frös. Kroppen skakade, själen rös, lungorna värkte. Så jag gick och la mig istället. Och nästan 2 timmar är som bortblåsta, fick meddelande vid 21.00 som jag trodde att jag svarade på direkt men tydligen så svarade jag nog inte förrän klockan var närmre 22.
Tiden tycks mig vara ett mysterium just nu. Det känns fortfarande inte som om tiden rör på sig, mer som om den är nästan helt stilla och bara vibrerar lite lätt fram och tillbaka. Anledningen till att tiden känns icke-existerande:
The Black Keys – Lies
Jag kan svära på att jag hörde den låten varje gång jag öppnade mina ögon, varje gång mina öron snappade upp ett ljud. varje gång jag öppnade ögonen var det fyrverkerier på himlen och jag rös inombords. För varje gång jag vaknade till så kändes det som om jag var i någon sorts twilight-zone, som om jag var en osalig ande, som om jag var fast i en spricka i tiden.Som om allt som hände var resultatet och orsaken, som om meningen var meningen. Som om varje andetag jag tog var ett andetag jag redan tagit.
Undrar om det är så här Jake Gyllenhaal's karaktär kände sig i Donnie Darko.
Gudarna ska veta att jag hatar feber.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)