Screw this.

Jag har inte varit röksugen på hela dagen men nu slog det mig som en jäkla käftsmäll. *PANG*
All fokus är borta och jag känner att irritationen bubblar ganska bra.
Jag ska snart till jobbet.
15.30-22.00 är det som gäller idag.
Men jag känner verkligen att viljan till jobb inte finns på plats, viljan till en löptur däremot är ganska stor. Men det kan ha att göra med det fantastiska vädret, och kicken av endorfiner and shit som den fysiska rörelsen utsöndrar.
Jag ersätter nikotinet med svett och mjölksyra.
Känns som ett likvärdigt byte.

Nej, nu skiter jag i det här och går till jobbet.
Hej så länge!

Jag kommer aldrig att bli stilbloggare deluxe.

Mina bilder suger (!!) och posen känns krystad. Men såhär ser jag ut, oftast i alla fall. Ibland  händer det att jag ser ut så här i stället:

De dagar som jag inte jobbar vill säga!
Oftast i hemmet vrå ser jag snarare ut ungefär såhär:

Rent generellt tycker jag att jag är ganska snygg. Kreativt klädd om inget annat, jag hade ju kunnat våga lite mer färg. Men ibland är det ganska klurigt att våga.

Oroa er inte, detta var allt vad ego-boost jag hade i mig idag.
Nu ska jag till kyrkan, sen till mitt vanliga jobb.
Inget springande för mig idag.
Nåväl, det blir super-promenad med Frk.Vero imorgon istället!
Man kanske skulle ta med frukosten ut?

En irriterad start.

Måndag idag alltså?
Det innebär en vecka utan cigg.
En hel vecka då jag inte inhalerat skit, men då jag verkligen velat stundvis.
En hel vecka då människor framstått som ännu mer irriterande än de brukar upplevas.
Missförstå mig rätt. Jag älskar mina vänner, jag älskar min familj men det förändrar inte det faktum att jag allt som oftast skulle vilja strypa dem.
Ganska hårt.
Relativt länge och helst tills de däckar.
Då skulle jag få det lugnt och skönt.

Men eftersom jag älskar dem, och att strypa dem är olagligt så lever de och frodas.
Tur är väl det.
Annars hade jag stått helt ensam i världen, och vilka skulle jag då mordhota när jag slutar röka?

Nu ska jag äta upp min frukost och bege mig till stan.
Jag ska springa runt ett par timmar på Diakoniforum i ett tappert försök att inte tänka på cigg.
Senare ska jag ut en lång runda på fältet och springa mig trött och förvirrad..

Adios!

Söndag.

Söndagsmorgon, för er som inte märkt det än.
Grå himmel, blöt mark och låtom oss inte glömma.. Regn.
Regn. Regn. Regn.
Så. Jävla. Tråkigt.
Jag ska jobba delad tur idag, så jag har ju turen att få vara utomhus i detta ljuvliga sommarväder.
Ja..
Jag är en liten aning satans bitter idag.
Är inne på slutspurten av en vecka utan cigg, och just nu känns mitt beslut som ett jävla straff.
Jag kan knappt sova, jag äter som en häst, jag har humör-svängningar som skulle skicka den mest härdade tonårsförälder i spinn.

Jag orkar knappt med mig just nu.
Så hur i helvete pallar resten av er med mig?

Fredag och början på helgen I.

Och det blev dag 5.
Jag har i stort sett klarat en hel arbetsvecka utan cigg.
Jag ska inte påstå att tiden har gått snabbt, och det har gått så bra, så bra.
För det vore lögn.
Jag har ätit en massa skräp, åkt en sjuhelsikes massa inlines, gått promenader till förbannelse, druckit så mycket vatten att jag känner mig som en kamel. Till råga på allt så har jag ändå tänkt på cigg större delen av tiden.
Men jag har inte rökt?!

Jag försöker tänka på allt som motiverar mig, trots att det känns motigt.

•  Riktigt snygga människor röker inte!

Eller jo det kanske de gör, men de "riktigt snygga" har ju oftast något som kallas pengar och därmed är de storanvändare av botox.
Eller nej.. det finns massa snygga som inte röker som inte heller nyttjar botox, och det finns snygga som röker med (jag gjorde ju det i nästan 15 år) men man får vara snygg längre, och på ett bättre sätt. Ett ego-snällt sätt.

•  Jag kommer att ha betydligt mycket mer pengar till shopping, kaffe på stan osv.

Sen att det där kaffet på stan känns som något av en fail när "kompisen inte är med...
Det där är ett tankefel som får lösa sig med tiden.

•  Jag kommer att lukta gott..

Det finns inget att tjafsa om där.. så enkelt är det bara! Jag kommer att lukta asgott! Jag kommer att dofta av mina parfymer och inte av nikotin och tjära.

• Håret blir fräschare, naglarna vackrare, huden piggare.

Återigen.. Någon som kan påstå motsatsen?

•  Jag andas enklare allaredan. 

Och bättre kommer det att bli så fort min allmänna kasshet är väck, en lite smygande krasslighet designad av min avvänjning bara för att få mig att tro att min kropp inte mår bra av att må bra. Men, förkylningar går över, symtomen lägger sig. Bara till att bita ihop, dricka mitt kaffe och ta itu med skiten!

Dag 4, en sorgens dag.

För tillfället lever jag ett liv som endast skulle göra en sömn-depraverad-6-barns-mamma avundsjuk.
Jag äter, jag jobbar ett tag, jag äter, jag motionerar, och sen äter jag en skvätt och sen går jag och lägger mig.
Tidigt.
Faktiskt till och med skamligt tidigt.
Igår var jag i säng halv 9. För jag orkade inte hålla huvudet uppe, och för att nikotinbegäret var så intensivt att jag orkade inte med längre.
Så jag gick och la mig, och jag tror att jag somnade på en kvart eller något sånt.
Skönt var det iaf.
Idag är det en ny dag, dag 4.
Om detta vill sig väl så är detta min fjärde dag utan cigaretter.
Och det känns, ungefär som om ett långt förhållande tagit slut.
Jag antar att det kan kallas sorg, men tydligen ska det vara en helt normal reaktion, och då lär den ju försvinna snart.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, slänga ihop min sallad och bege mig till jobbet.

XOXO

9.3 km senare.

Jobbet idag har gått bra, jag har inte skällt på någon, jag har inte dödat någon.
Även om gudarna ska veta att lusten funnits.
Mina vårdtagare har suttit säkert, men en del av arbetskamraterna har hängt löst.

Nu är jag åtminstone hemma, jag har hunnit äta, jag har hunnit duscha och jag har hunnit ta en riktig långrunda med Ankan och Lill-gos.
9.3 km. 9323 steg.
Inte helt fy skam.
530 Kcal brända.
Vilket innebär att den där chokladkakan jag krängde i mig tidigare numera är kvittad.

Jag kan inte fatta att viktnojjan kickat in, men jag vill verkligen inte lägga på mig en massa vikt nu när jag inte ska röka mer.
Jag har snart klarat min tredje dag, och begäret kommer mer sällan idag men det känns mer när det väl kommer. Igår var det mer av ett konstant malande. Idag är det som att slå tårna i trösklarna med jämna mellanrum, det känns som fan men är ganska snabbt bortglömt.

Idag har jag slagits med den felaktiga logiken.
"Varför var jag tvungen att börja röka? det betyder ju att nu kan jag aldrig röka igen."
Den mentala knuten är ju en aning fin alltså, pga att jag började röka, kan jag aldrig mer röka. Men om jag låtit bli så hade jag kunnat röka nu... För det är ju absolut inte så att om jag bara hade låtit bli då, så hade jag säkert inte velat ha nu heller.
Så logiken är inte bara felaktig, utan dessutom ett typiskt beroende-tänk.

Nu ska jag äta ett päron, och läsa lite Vetenskapstidningar!

Motivation.

Dag 3.
Åh vad det där med motivation är klurigt.
Det är så svårt att hålla en tanke i huvudet, och då blir det inte enklare att hålla sin motivation i åtanke.
I stort sett alla avvänjningssymtom man kan ha, har jag lidit av de senaste dagarna.
Sover dåligt- check.
Oro- check.
Ökad aptit- check.
Humörsvängningar- check.
Förvirring/tankspriddhett- jättecheck.

Jag har på tre dagar förvandlats till en senildement tant.
En snurrig madame som går ut från sina vårdtagare utan skor, som står och håller i ett kaffefilter och undrar var det ska sitta någonstans..
Jag glömmer bort om jag tagit schampoo i mitt hår eller ej.
Jag är faktiskt lite rädd för mig själv just nu, och jag hoppas verkligen att det går över snart..

Jag försöker allt detta till trots behålla någon form av motivation, och inte att förglömma värdighet.
Men det är ju så svårt.
Hur håller man sig motiverad?

Skor på!

Snart är det dags att bege mig ut i spåren. Det blir långpromenad med flickorna och lill-gos.
Jag måste ut och i rörelse, annars kommer jag att sprängas.
Jag kommer att gå upp i varv och gå i småbitar.
Jag trodde aldrig att jag på ett par dagar skulle börja ersätta nikotinet med rörelse.
Det är ju dock bra att jag rör på mig, eftersom jag äter. Och äter. Och äter.

Just nu sitter jag och mumsar på nötter och mörk choklad.
Om någon har ett tips på mat man kan äta som dämpar nikotin-suget så bara säg ifrån! :)

Dygn 1 done, dag 2 i startgropen.

Jag sitter med dagens frukost framför mig. Nyttig som jag försöker vara.
Knäckebröd med ost och paprika, soygurt med nötter, frön och jordgubbar och självklart kaffe!
Kaffet är livsviktigt just precis nu, att ta bort ciggen från min dagliga livsföring har gett resultatet att inatt sov jag verkligen som en kratta. Jag vaknade i snitt en gång per 45 minuter och tittade på klockan, drack vatten, snurrade runt lite.
Jag kan inte påstå att jag känner mig utvilad idag.
Det hela bidrar lite fint till att min träningsvärk känns betydligt mer än den borde. Jag var ute och åkte med Ankan och lill-gos igår, i gott och väl en timme. Så idag känns det i rumpan och låren!

Men.. vad gör man inte för att låta bli ciggen?

Fortfarande utan.

Jag klarade en hel dag med mamma på resande fot utan problem. Eller om sanningen ska fram utan större problem. Jag fräste lite, jag åt konstant. Men jag har fortfarande inte rökt.
Undrar om ni fortfarande kommer att älska mig när jag är ett åskmoln med 15 extrakilon kring magen? Kommer ni fortfarande att älska mig när jag äter er ur hus och hem?
När era barn börjar att se smaskiga ut?
När ni inte längre behöver gräsklippare för att Tant Tess i ren desperation har ätit upp hela gräsmattan?

Ohwell..
Snart har jag klarat dag 1.

9 hours and counting.

Snart 9 timmar utan. Ingenting på morgonen till kaffet, försöker äta müsli och knäckebröd till kaffet istället.
Men gudarna ska veta att jag bra gärna skulle kunna just nu.. Men jag ska inte!
Idag består min utmaning av Mams. I Malmö. En hel dag. Utan cigg.

Jag vet att 9 timmar inte är något att skryta om, eller ens något att oroa sig för. Men det är åtminstone en början!

Allt det där som försvann.

Jag fantiserar om vackra män, med amorbågar som man kan kyssa. Med ögon man kan drunkna i, med händer som man försvinner i.
Med tankar man kan prata om, med en fysisk verklighet.
Med en röst som smyger sig in i ens undermedvetna och blir ett med ens andning.

Ray LaMontagne – Be Here Now

En gång upplevde jag en sån kärlek, sen försvann han från verkligheten och blev en skugga av sitt forna jag.

Att han är borta är inte det svåra, men att se honom försvinna var det jobbigaste och mest förtvivlade jag varit med om.

När han försvann tog han en del av drömmen med sig, och jag har sen dess letat efter den delen som saknats. Inte delar av mitt hjärta, inte min själ. Så mörk och "svår" är jag inte. Men han tog med sig den delen som trodde på kärleken utan cynism.

Men jag försöker. Jag vill tro. Jag vill hoppas, och det gör jag.

Dagen D.

Idag ska tydligen jorden gå under..
Vilket jag finner oerhört märkligt, det har ju inte hänt något än som ens tyder på att så skulle vara fallet.
Dagen startades med oerhörd huvudvärk, extrem morgonsols-värme och en fluga som kittlade mitt bakfulla arsle.
Inte sådär himla trevligt när man upptäcker att ens armar sover och man inte kan göra något åt saken.
Väl ur sängen släpade sig denna zombie till kvinna bort till Ankan och tvingade kvinnan att tillreda någon form av frukost och kaffe.
Sen blev det en tur till Erikshjälpen, upphämtning av Ankungen och glass i Tivoliparken.
Nu ska det grillas lammkotletter! Det blir förhoppningsvis ruggigt gott!

Ohwell.. till det jag egentligen ville skriva om.
Festen.
Festen blev lyckad, folk blev lulliga deluxe, vi slapp ta bussen till stan, och drinkarna var goda.
Vad mer kan man begära från en utekväll?
Ahh, säger ni.. Man kan begära ögongodis..
And eye-candy there were..
Lång, stilig, mörkhårig, med vackra ögon och mjuk röst.
Så.. kvällen var väldigt bra!

Enda nackdelen är att även på fyllan är jag en något blyg kvinna som inte vågar stöta på folk..
Det går bara inte..

Men en annan dag kanske jag vågar.

Party @ my place?

Nu är det jobb som gäller... Från 7 till 16.00.
Massa spring, massa prat.
Jag blir trött bara av att tänka på det.
Och ikväll är det tydligen fest. Hemma hos mig.
Fast det är inte så många som kommer verkar det som.
Jag är fortfarande inte säker på om jag ska ta det som en bra eller dålig sak.
Det innebär ju att riken för klagomål är mindre, men det krävs ändå lite människor för att det ska räknas som en fest.
Ta detta på rätt sätt.
Jag klagar inte över att jag har ett socialt liv, eller på bristen därav.
Jag klagar inte ens på att jag tydligen ska ha fest. Det bara blev så.
Det var inte ens i närheten av mina planer, men det blev så, och det kan nog bli väldigt trevligt.

Nu ska jag bara överleva fredagen, helst i en bit.
Om jag bara klarar mig fram till lunch så kan jag trakassera Ankan om lite kaffe som bränsle för resten av dagen.
Ja, det var väl planen.

På återseende!

Ett jävla gnäll.

Om man bara fick somna normalt en kväll så skulle jag ge bort min ena arm!
Varenda kväll ligger jag och vänder och vrider numera, till skillnad från ett par månader sen då jag hade kunnat somna rakt upp och ner klockan 8 på kvällen.
Jag fattar inte vad som hänt.
Nu sover jag som en jävla kratta helt plötsligt..
Oroligt, OCH har svårt att somna..

*suck*
Aldrig blir det bra va?

Ettor, nollor och ärlig ömhet.

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag, jag vet tillika att det inte funnits några egentliga skäl till att låta bli. Jag har inte varit mer upptagen än vanligt, snarare tvärtom.
Jag har inte upplevt varken High eller low.
Jag har mest bara existerat.

Jag har funderat. Klurat om det uttrycket kanske tilltalar mer.

Jag har försökt klura ut var den här ömhetslängtan kommer ifrån.
Varför jag just nu saknar mänsklig beröring så mycket, varför den där kyssen, kramen, smekningen skulle betyda så mycket för mig just nu.
Och jag kan inte komma på någon som helst anledning till att det skulle vara viktigare idag än det var för en månad sen.
Mest tror jag att det handlar om att jag vill känna ett visst värde som människa, att jag är en människa som är värd att beröras, som är värd att bli berörd av.

Jag vet att det är fruktansvärt att lägga så mycket av sitt värde i ett sådant simpelt fack som huruvida jag är värd att beröras eller ej.

Det är ganska tragiskt, men jag misstänker att i en såpass digitaliserad värld med så mycket information och internet-baserade konversationer blir man lätt blasé och startar ett inre sökande efter något som har mening.
Något som inte är ettor och nollor via en bredbandskabel.
En riktig fysisk beröring, en riktigt psykologisk beröring.
Ett samtal som lämnar spår, en kyss som lämnar smak i en mun. Inte ord på en skärm, eller fejkade ömhetsbetygelser a´ One Night Stands.

Jag vill bara bli berörd med ärligt uppsåt bakom.
Är det att begära för mycket?

Jobb och diet.

Jahopp, det verkar som den enda gången jag får tummen ur häcken och faktiskt bemödar min hjärna med att försöka skriva något vettigt är ungefär 15 minuter innan jobb.
Så här sitter jag, kaffe i hand och klockan snabbt tickande mot 07.00 vilket är den faktiska tiden jag ska befinna mig på plats.
Jag ska dessutom befinna mig där till 16.00, vilket i min mening är helt galet på 30 minuters lunchrast eftersom jag inte klarar att äta då.
Jag klarar inte att trycka i mig min middag på 5 röda bara för att fara ut genom dörren som ett skållat ollon igen.
Får ingen matro, och får jag inte det så klarar jag inte att äta.
Och äter jag inte så får jag magknip, vilket jag iofs får om jag äter hetsigt också.
Så summan av kardemumman blir att jag ska befinna mig på jobbet i 9 timmar och jag kanske klarar av att äta en fralla och ett äpple.
Hälsosam diet? Skulle inte tro det.
Så jag vill verkligen inte veta hur min insida mår egentligen, men så länge det går så går det.
Lär väl springa in i väggen en dag.

Men som min kloka mamma säger; "Den dagen den sorgen".

Nu ska jag rusa iväg så att jag befinner mig på rätt plats vid rätt tid så att det inte blir sura miner för att jag är sen (trots att det finns arbetskamrater som är kroniskt sena utan att det påverkar alls...).

Ta-taa!

Och så säger dem att romantiska komedier förstört allt.

"Set Fire To The Rain - Adele"

I let it fall, my heart,
And as it fell, you rose to claim it
It was dark and I was over
Until you kissed my lips and you saved me

My hands, they're strong
But my knees were far too weak
To stand in your arms
Without falling to your feet

But there's a side to you
That I never knew, never knew.
All the things you'd say
They were never true, never true,
And the games you play
You would always win, always win.

[Chorus:]
But I set fire to the rain,
Watched it pour as I touched your face,
Well, it burned while I cried
'Cause I heard it screaming out your name, your name!

When I lay with you
I could stay there
Close my eyes
Feel you're here forever
You and me together
Nothing gets better

'Cause there's a side to you
That I never knew, never knew,
All the things you'd say,
They were never true, never true,
And the games you play
You would always win, always win.

[Chorus:]
But I set fire to the rain,
Watched it pour as I touched your face,
Well, it burned while I cried
'Cause I heard it screaming out your name, your name!

I set fire to the rain
And I threw us into the flames
Well, it felt something died
'Cause I knew that that was the last time, the last time!

Sometimes I wake up by the door,
That heart you caught, must be waiting for you
Even now that we're already over
I can't help myself from looking for you.

[Chorus:]
I set fire to the rain,
Watch it pour as I touch your face,
Well, it burned while I cried
'Cause I heard it screaming out your name, your name

I set fire to the rain,
And I threw us into the flames
Well, it felt something died
'Cause I knew that was the last time
The last time, oh, oh!

Let it burn
Let it burn
Let it burn

Fredagskakafoni.

Återigen vaken innan Fan ens kommit ur sängen.
Det är som det brukar vara, dags för jobb.
Och ni kan ju föreställa er hur mäkta glad jag är.
Ja.. Jag är tacksam över att jag har ett jobb, men nej.. Det gör inte mitt jobb roligare.
Det känns allt som oftast som om jag byggs in i den kvinnoroll som väntas mig, jag ska vara nöjd.
Nöjd med mitt jobb, nöjd med det jag kan få.
Varför?
Jag är ju inte nöjd med det, och jag kan i ärlighetens namn komma på 10 andra som en gång i tiden stod som jag men som nöjde sig och nu har tappat gnistan.
Så varför ska jag vara nöjd och tacksam över ett jobb som knappt ens betalar räkningarna, som inte har någon som helst status, som innebär att jag (och ja detta har hänt!) blir kissad på, spottad på, utskälld av vårdtagare och anhöriga?
Vem fan, vid sina rätta sinnen skulle nöja sig med det?

Less.

Just nu är jag less, jag ska inte ens försöka hålla god blogg-min.
Jag är less.
Jag hade gärna bytt bort mitt jobb, min kropp, mitt huvud och mitt liv.
Alla fyra ligger uppe för byte, och den som behagar kan lägga en ansökan i kommentarsfältet.

Grön Onsdag.

Det är knappt så att man kan tro det, men det kom en vår i år med.
Som vanligt har jag gått med huvudet i det blå och njutit av värmen men som det är varje år märker jag knappt förändringen i naturen.
Nu helt plötsligt är naturen sprudlande grön och mina ögon öppnas en morgon med insikten att "OJ! Allting är sådär huvudvärks-inducerande grönt och vackert!"
Det är ljuvligt ute, vackert, uppfriskande och glädjespridande.
Men väder och vind, blommor och träd till trots kan jag dock inte släppa känslan av att ha huvudet i det blå. Jag kan inte fullt ut lämna min tankevärld, trots idoga försök.

Igår var jag ute på äventyr med 3 flickor och en pojke och inte ens då kände jag mig fullkomligt närvarande. Idag har jag frukostfika med Frk. Vero och inte ens nu kan jag släppa den gnagande tanken om att något inte känns helt rätt. Det känns som om jag saknar en bit i pusslet, och varje gång jag försöker lägga mitt pussel visar det sig att det är en ny bit som saknas. Det är olika bitar varje gång, men aldrig mer än en.

Jag försöker vara med i världen, jag springer på stan, jag shoppar, jag dricker vin med vänner, skrattar ikapp med dem men som sagt, jag kan inte släppa den där känslan av att jag egentligen inte riktigt är där.

Mycket.

Helvetes jävla mög.
Det är Tisdag idag och jag är fortfarande sliten sen helgens eskapader.
Jag var först och främst uppe sinnessjukt tidigt i Lördags, det var ju saker och ting och det kan ju benämnas som mitt knark. Det är beroendeframkallande att fynda kläder, att pruta och socialisera.
Efter det åkte jag, Kombon och Ankan till Lund och var där hela dagen.
Självklart var vi nere i parken och tittade på människorna och drack några öl.
Efter det, tåg hem och vidare utgång i Krstd efter en runda inom lgh.
När jag äntligen kom hem och trodde att jag skulle lyckas med bravaden att somna så var jag alldeles för upptrissad för att överhuvudtaget kunna somna full eller ej.

Okej.
Söndag.
Middagsbjudning för fyra.
3 flickor och en Herre.
Mer öl, mer cider och mer sen kväll.

Måndag.
Jobb och vin på kvällen.

Jag är sliten. Trött.

Men idag är jag ledig och ska göra det mesta av det.
Jag ska äta Pannacotta till frukost, försöka fynda på kyrkan och sy mig ett par gardiner till köket.

Adios!