Resande.

Väntar på bussen, ska träffa frk. Vero.
Jag borde packa, men pallar absolut inte.

Ps.

Om ni tycker att det bloggas dåligt så är det för att jag inte har en dator och för att jag är så luspank att jag inte kan skaffa en heller.

Men nu vet ni iaf att jag lever.

Kan inte sova. Alls.

Insomnia.
Igen.
Användbart när man ska jobba på natten men inte fullt lika kul när man är ledig.
Så istället sitter och ligger jag vaken och planerar min flytt.
Det går sådär, och lasset går på torsdag.

Nej, dags att krypa tillbaka till sängen och försöka igen.
God natt!

....

Det finns alltid gränser och linjer som inte ska korsas.
Det finns regler.
Standard.
Normer.

"Det normala".

Det finns personlig uppfattning.
Hur du uppfattar något kan skilja sig drastiskt från hur jag upplever det.
Och vice versa.

Jag blir orolig när du är tyst i flera dagar.
Jag tycker inte att det är rätt.
Jag tycker att det ligger i ditt intresse att bry dig om mig och visa mig en enkel gest av hänsyn.
Att helt enkelt höra av dig.

Du tycker att du har rätten att komma och gå som du vill.
Att mitt krav på hänsyn är ett kontrollbeteende.
Och att det inte är normalt.

Tänk så mycket det kan skilja sig i uppfattning och upplevelse.

Jag blir orolig när du försvinner.
Jag blir fundersam.
Du har rätten att vara själv, men visa då hänsyn och säg det.
Säg; "I helgen kommer jag inte att vara anträffbar".
Det skulle jag göra för dig.

Men att du sa det du sa, sårade mig.
Det gav mig en föraning om vad som kan bli slängt i ansiktet på mig varje gång jag ställer ett krav.
Och jag har rätten att ställa krav på mina relationer, för jag är också en del av dem.
It takes two to tango.

Jag kanske kräver mycket (enligt dig) men jag kräver aldrig mer än jag själv är villig att ge.

Så jag vet inte.
Jag måste fundera över detta ordentligt.

Update.

Det här;

Dry the river - Weights & measures

(I was prepared to love you
and never expect anything of you

If the spirit has left you baby
don't lie to yourself
Put them old records on
and admit that it's gone somewhere else

Just because we're beasts of blame by nature
doesn't mean that you should carry it again
It's a question of needs and not rosary beads in the end)

+

Greys anatomy (När Izzy inser att det är något fel på henne och Denny försvinner *suck*)

=

Gråtfest.

Därmed vaken.

Jag är redan uppe.
Trots att jag inte borde vara det.
Jag fick ju se till att N.I fick kaffe innan han drog till skolan.
Annars är han en väldigt gnällig man.
Fast det hade ju iofs inte stört mig egentligen då han inte varit här.
Men ändå.

Att vara uppe nu stör mig inte heller, jag är bara lite seg i kroppen efter 3 jobbenätter i helgen.
Tröttheten slog idag.
Men uppe är jag, för det finns saker att göra som gärna ska bli klara inom det närmsta.
Flytten rusar närmre för varje dag som går och jag vill gärna vara färdig tills dess.
Dock så tror jag inte att jag kommer att vara det.
Men det är ju helt klart värt ett försök.

Jag borde fortsätta packa och rensa idag, men ja vet inte om jag vill det.
Jag vill släpa fram mina färger, dra igång Ray LaMontagne och drunkna i underbara texter och färg.

Men innan någonting annat, mer kaffe och mer morgonslöande.

Den jag är.

Den jag är befinner sig i konstant förändring.
Min ena sida är inte den andra lik.
Jag är föränderlig, ombytlig, mänsklig.
Kreativ och skör.
Stundom bitter men ganska lycklig ändå.
Medkännande och envis.
Duktig och osäker.

Jag kan mycket men tror mig alltid kunna lite.
Jag kan sy, sticka, måla, dansa, virka, laga mat, sjunga, skriva.
Jag kan cykla, hoppa, skrika, springa, uppleva.
Jag kan se, höra, prata.
Jag kan klappa ledsna kinder, krama oroliga hjärtan, jag kan skratta med glada människor, och känna bitterhet med de arga.
Jag kan stå på ett ben, jag kan nudda min egen näsa, jag kan vissla.

Jag kan så mycket, men tror mig alltid vara värdelös.
Jag är osäker, mitt självförtroende är sällan på topp.

Härom natten vaknade jag mitt i natten men den stora skräcken skälvande i kroppen fullt övertygad om att jag var helt värdelös på mitt jobb, att jag var värdelös på det här med livet, att jag aldrig skulle kunna göra något rätt.
Jag klarade knappt av att andas, men jag tände lampan, satte mig upp och tittade runt i mitt rum på jakt efter sådant som jag klarar av.
Då kom min lista.
Jag KAN måla. Jag KAN sy. Jag KAN virka. Jag KAN KAN KAN!

Jag ÄR inte värdelös.

Sen somnade jag om.

En stor dos vardagskärlek!

Jag vill bara berätta hur mycket jag älskar Apoteket på Domus!
Det låter banalt och tramsigt men just nu älskar jag dem hämningslöst, just nu känns det som om jag aldrig älskat något mer än jag älskar dem!

Jag ska ge lite bakgrundshistoria:
Tonåringar får finnar, right?
Inte jag, jag hade problemfri perfekt hy alltid. Den var smidig, fin, underbar rent av. Utan underhåll dessutom.
Nu, nu är jag vuxen och min hy har aldrig någonsin varit så lik en krigszon som den är.
Jag får finnar, speciellt på hösten/ vintern. Jag blir torr och jag står villrådig varenda gång.
Men så bestämde jag mig för att gå inom Apoteket..
(för jag hade fått en monsterfinne på min kind som höll på att mutera till ett jättesår).
En av de trevliga kvinnorna där la en en liten obetydlig förpackning i min hand med rådet att ta på en stor klick av den och sätta ett plåster över och sen sova med det på under natten. Jag gjorde som hon sa, och eftersom jag är ledig så har jag gått runt prickig på dagarna med.
Voilá!
Det har så gott som läkt helt sen i måndags. Finnen OCH såret är väck!
Jag älskar apoteket och jag älskar min nya antiseptiska salva.
Jag älskar till och med livet, trots menssmärtor deluxe.

*Tjing tjing*

The Guest House

This being human is a guest house.
Every morning a new arrival.

A joy, a depression, a meanness,
some momentary awareness comes
as an unexpected visitor.

Welcome and entertain them all!
Even if they are a crowd of sorrows,
who violently sweep your house
empty of its furniture,
still, treat each guest honorably.
He may be clearing you out
for some new delight.

The dark thought, the shame, the malice.
meet them at the door laughing and invite them in.

Be grateful for whatever comes.
because each has been sent
as a guide from beyond.



-- Jelaluddin Rumi,
translation by Coleman Barks

Kvällens.

Nu är jag "ledig" ett par dagar, vilket innebär att jag har desto mer att göra här hemma.
Imorgon är det Secondhand-shopping med Hlm-E och volontärsmöte.
jag har även besiktningen framför, och dem bävar jag så smått inför.
Jag jobbar fredag natt och ska hälsa på fadern till helgen..
Andas?
Nej, sånt trams sysslar inte jag med!

Nu ska jag sortera ner saker i min minneslåda och N.I. ska ha datorn.

Adjö!

Som jag kämpar!

Just nu kämpar jag med att balansera jobb, pojk, rensning, packning, planering och ungefär 1000 saker till.
En ritning måste ritas upp till min soffa/säng. Det där med förvaring måste lösas.
Samtidigt som jag svär över flytten tycker jag att det ska bli riktigt roligt.
Jag gillar planerandet.
Vad jag däremot inte gillar är att saker och ting tenderar att köra ihop sig.
Upptäckte precis att jag har betydligt mer att göra den här veckan än vad jag först trodde, saker ska kastas, möbler ska skeppas bort, jag ska jobba 3 nätter, jag ska hälsa på fadern.
Ja, ni hör ju.
Idag fick jag dessutom den fina idén att jag skulle spraymåla 2 gamla stolar samt klä om dynorna till dem.
För mer jobb är ju precis vad jag behöver.
Men jag ska inte klaga, jag är ju trots allt på väg.
Framåt, uppåt och utåt.