Nej.. Jag är inte dyster.

Zee Avi – Is This The End


Vackert.

Gode Gud!

Om du finns... Gör mig den stora äran av att bevisa detta genom att (jag tänker göra det enkelt för dig och ge dig några alternativ):
1. Avlägsna mitt huvud från min kropp.
2. Avlägsna fenomenet förkylning och snor från världskartan (SE! Till och med ett osjälviskt alternativ).
3.Göra mig frisk (kanske kan du ta bort något kilo och min dubbelhaka också?? Om du avser att avlägsna dessa saker åt mig är alternativ 1 och något du kan ta under avvägning då det också har samma effekt.).
4. Du kan ju även välja alternativet Död. Men snälla.. Gör det snabbt då, för den här långsamma kvävnings-grejen du gör just nu.. Funkar helt enkelt inte för mig.
5. Du kan ju även ta under beaktande tanken på att skicka min förkylning till någon som förtjänar den bättre (återigen ett osjälviskt alternativ, jag verkligen älskar att dela med mig!!) Reinfeldt, Herr Mangs och laserturken ser inte ut som om de fått tillräckligt med julklappar i år.. De kan få en av mig, och det är ju lite snällt. För den här presenten varar ju dessutom ganska länge!

Om inget av alternativen faller dig i smaken, så tycker jag att du är dum. Så det så!
Amen!

Topz?

Mitt första videoklipp ever! Jag satt och utforskade det där med tops, grundligt. Kombon filmade och det är hon som ni hör skratta i bakgrunden. Enligt henne har jag tydligen inte fullt så mörk röst, medan jag tycker att jag låter precis så.

(disclaimer: Det är INTE jag som haft bomullen från en tops fast i örat. Bara så att ni vet!)

Three days in a row.

Tredje dagen gillt. I natt har jag om något åtminstone sluppit feber-yran, jag har inte gråtit för att jag trott att jag varit helt ensam på nyår, jag har inte varit vettskrämd för att någon varit i min säng och jag har inte trott att min säng varit invaderad av massa råttor. Jag har inte hostat mig sönder och samman, och mina nysningsattacker slutade innan midnatt. Så jag har till och med fått sova en aning i natt. Jag skulle hemskt gärna vilja veta vad det är som skjuter mitt immunförsvar så hemskt i sank. Jag tycker att jag ändå äter relativt hälsosamt, jag rör på mig mycket i jobbet, mina sovvanor är ok. Mina sovvanor kunde varit bättre men om man inte är trött, hur gör man då för att sova?
Så vad är det som gör att mitt immunförsvar är som ett grovmaskigt nät och alla bakterierna är som små jäkla spigg som bara simmar rakt igenom alla mina försök till att blockera?
Jag är sällan frisk mer än ett par veckor i stöten, särskilt under vinterhalvåret. Min kropp orkar inte kämpa emot mycket längre än så.. och sen så ligger jag där med feber, förkylningar och ont i kroppen igen.
Nåväl..
Idag är i alla fall inte lika illa som det var igår, idag kan jag röra mig något mer obehindrat, jag kan andas utan att hosta itu mina lungor, och jag kan ha mina ögon öppna utan att mitt huvud känns som om det ska sprängas. Klar förbättring skulle jag vilja påstå. Så idag bär det av till jobbet! Jag har varken lusten eller ekonomin till att stanna hemma (jag skulle ju dock ljuga om jag sa att det absolut inte var svårt att ta sig ur sängen och få på sig kläder i morse, men i gengäld.. Finns det morgnar då allt det är lätt?).

Detta är btw inlägg nummer *trumvirvel* 500! Imagine that! Tänka sig så mycket jag faktiskt hunnit skriva...
Ohwell.. Off to work I go.

En syndaflod av slem.

Jag trodde inte att det kunde bli mycket värre än feber och lite raspighet på rösten, men jag hade fel. När jag vaknade i morse så skulle jag utan tvekan kunna misstas för en statist från serien The walking dead.

Näsan rinner, halsen kliar, ögonen rinner och är svullna, jag hostar konstant, kroppen värker och är stel. Svetten lackar pga febern. Jag är en fruktansvärt vacker syn just nu... eller inte. Jag behöver mer varm dricka, en runda till apoteket (hostmedicin, halstabletter, nässpray, näsdukar osv) och jag behöver soppa och mina älskade raggsockar. Sen ska det jäklar i det kureras, för seriöst.

Vara sjuk över nyår? Inte för att jag har några som helst planer men jag kan ju komma på roligare sätt att spendera en nyårsafton. Min plan till nyår var min älskare Vladimir Nabokov, ett glas rött och en skön filt, men om inte detta försvinner illa kvickt får jag ju ersätta det röda vinet med hostmedicin och ingefärsté.. Och det låter inte riktigt lika lockande.

Allt detta hostandet medför ju en sak som många skulle kvalificera som bra.. När jag är sån här i halsen så är det fysiskt omöjligt att röka, så ciggen lägger jag typ idag istället för den andre januari som var planen. Så.. Önska mig lycka till.. Tess ska försöka bli frisk OCH rökfri samtidigt.

Sprickor i min tid.

Helgens eskapader har straffat sig. 2 dagars vinkonsumtion och rökrute-spring har gett mig febern från helvetet. Jag trodde att jag klarat mig undan det, men nej.
Jag vaknade svettig i E's säng i natt, med frossa och värmeslag. Jag ömsom frös, ömsom var så varm att jag hade kunnat göra popcorn under mitt täcke.
Men när jag vaknade i morse var kroppen ganska ok, rösten var i stort sett helt väck men jag hade iallafall inte feber. Så jag gick in till stan, tog en kaffe, fixade dagens bestyr, hälsade på hos mamma, fixade klippningarna som skulle fixas, handlade, gick hem och skulle lagat mat men det sista fick jag snällt delegera till Kombon. För jag orkade bara inte.
Vid 20.00 gav jag upp för jag frös. Jävlar vad jag frös. Kroppen skakade, själen rös, lungorna värkte. Så jag gick och la mig istället. Och nästan 2 timmar är som bortblåsta, fick meddelande vid 21.00 som jag trodde att jag svarade på direkt men tydligen så svarade jag nog inte förrän klockan var närmre 22.

Tiden tycks mig vara ett mysterium just nu. Det känns fortfarande inte som om tiden rör på sig, mer som om den är nästan helt stilla och bara vibrerar lite lätt fram och tillbaka. Anledningen till att tiden känns icke-existerande:    

The Black Keys – Lies

Jag kan svära på att jag hörde den låten varje gång jag öppnade mina ögon, varje gång mina öron snappade upp ett ljud. varje gång jag öppnade ögonen var det fyrverkerier på himlen och jag rös inombords. För varje gång jag vaknade till så kändes det som om jag var i någon sorts twilight-zone, som om jag var en osalig ande, som om jag var fast i en spricka i tiden.Som om allt som hände var resultatet och orsaken, som om meningen var meningen. Som om varje andetag jag tog var ett andetag jag redan tagit.

Undrar om det är så här Jake Gyllenhaal's karaktär kände sig i Donnie Darko.

Gudarna ska veta att jag hatar feber.

Årskrönika 2010.

Jag har blivit kysst vid midnatt, och druckit champagne. Det är snart ett helt år sen.
Jag har varit rökfri en månad och börjat röka igen.
Jag har gått ur förhållanden och påbörjat nya.
Jag har kysst främlingar.
Jag har druckit rött vin i mängder, med och utan sällskap.
Jag har varit Stockholm 2 gånger.
Jag har sett 30 seconds to mars och blue man group live och jag älskade varje sekund av båda upplevelserna.
Jag har träffat en gammal vän i en ny stad och ätit muffins.
Jag har träffat gamla vänner på Ikea och druckit vin och ätit köttbullar med dem.
Jag har plockat blåbär mitt i natten.
Jag har fastnat i en bok, på en madrass, i solen och inte kunnat sitta ordentligt på en vecka (Jag har fortfarande ränder av den solbrännan).
Jag har åkt karusell med fötterna i luften och sommarvind i håret.
Jag har tittat ut över havet och undrat vad som gömmer sig vid horisonten.
Jag har blivit bedårad, förtjusad och överväldigad.
Jag har gråtit och känt mig ensam, jag har skrattat och känt mig älskad.
Jag har kommit närmre vissa människor och glidit ifrån andra.
Jag har dansat mig trött, jag har gått hem tidigt från fester och somnat med en hink i famnen.
Jag har mött problem och överkommit dem, jag har mött problem som jag inte ens visste att jag hade och kämpar på med dem.
Jag har målat fler tavlor än någonsin.
Jag har blivit en flitig bloggare.
Jag har jobbat på mig själv och allt det innebär.
Jag har fått mystiska telefonsamtal.
Jag har trott att någon som inte är gay var gay.
Jag har klivit ut ur min låda, in i min låda och ut igen bara för att inse att världen är annorlunda varje gång jag öppnar locket.
Jag har firat en annorlunda jul.
Jag har funnit ett annat liv.

Inte allt för illa, och jag har ändå några dagar till på mig att uppleva något nytt på i år.

Ensam.

Hur illa är det inte, när jag inser att det jag skrev i natt är det största mängd ärlighet jag utövat på ett tag. Jag är ganska ensam.
Jag är absolut inte ensam i världen, jag har helt fantastiska vänner som oftast lyckas dämpa den där känslan. Jag har en familj som verkligen är något som inte är från denna värld. Jag har arbetskamrater. På pappret har jag allt som förutsätter att jag inte ska känna mig ensam, och ändå gör jag precis just det.

Jag känner mig ensam.
Som om det finns en vägg mellan mig och resten av världen. En vägg som är så tjock att varken jag eller någon annan faktiskt kan ta sönder den.
Ibland känner jag mig som den enda människan i världen, trots att jag sitter i ett rum fullt med folk.
Jag kan sitta med vänner kring, som pratar med mig och ändå känna mig annorlunda och ensam. Så jag drar upp muren av skratt, av rolighet, av humor och försöker dölja det som finns bakom. För om jag skrattar så kan väl ingen tro att jag känner mig ensam?

Igår kände jag mig avskärmad från världen. Jag gjorde min grej, jag dansade, skämtade, skrattade. Jag ignorerade alla försök, alla som försökte ta sig in i min sfär. Nonchalerade män som ville dansa, skickade dödsblickar mot de som kom för nära, sökte mig undan för att få luft i min ensamhet. Jag var så skämtsam att Ankan hotade med att filma mig och lägga upp mig på youtube. Men bakom skratten, bakom leendet, bakom de svettiga lockarna efter timmar med dans var jag fortfarande ensam och oberörd av min omgivning. Det bästa igår var att komma hem, mitt i natten och bara lyssna på tystnaden och sjunka ner i min icke-rolighet och bara andas.

Idag ska jag försöka måla lite, försöka andas kreativt och måla bort den där förtärande känslan av att vara ensammast i världen.

Utekväll.

Har precis landat hemma igen efter vad som bästa kan beskrivas som en helkväll! Den började med Ankans hemmalagade fyllda paprikor (man måste ju äta ordentligt!) och lite rödvin.
Och ja.. Jag menar verkligen lite! Jag har inte ens druckit en halv flaska idag, ute blev det en cider. Och det räckte så.
Jag hade inte tid att dricka, hade fullt upp med att dansa. Jag har skakat på de lurviga till den milda gräns att alla muskler i min kropp redan ömmar. När vi lämnade Bånken så var jag så svettig av värmen att mitt hår började frysa till is.
Jag har smsat lite med E ikväll, hade velat spendera resten av kvällen/natten i hans sällskap men inte till vilket pris som helst. Och ibland känns det som om jag betalar ett väldigt högt pris för hans sällskap. Ibland känns det som om jag ger bort mig själv utan anledning, som om jag är en förbrukningsvara som bara nyttjas när lusten finnes. Och det känns inte alltid ok.

Nu tänkte jag sova, och försöka sova bort surret av musik som finns i mitt huvud. Försöka glömma bort hur jävla ensam jag kan känna mig ibland, som jag gör just nu. Som jag gjort ett tag, speciellt ikväll när man sett hur nära människor ändå kan vara.
Så jag ska sova, själv.. Och försöka låta bli att tänka på att den enda värmen i min säng kommer från mig.

Tobias Fröberg – Love And Misery, A Duet With Ane Brun

*Urgh*

Ja.. Då har det varit julafton också, min spenderades med Ankan och Kombon. Vi tittade på Kalle Anka, och jag satt med stjärnor i ögonen som alltid när tomtens verkstad kommer igång.
Och jag gillade den nya filmen "Tangled". Den verkar helt klart sevärd, den verkar till och med ganska rolig.
Efter Kalle så blev det dags för mat.. Massor av mat.. och tänk efter det.. Lite mer mat. Och godis. Och pepparkakor. Och annat smått och gott, alltihop vackert uppätet med flertalet glas med rött vin. Och mer rött vin.

Vid 20.00 var vi ganska fulla och glada, då tittade Mams + sällskap förbi och sa hej och gjorde oss sällskap en stund.

Vid 22.26 tog jag, ankan och kombon bussen in till stan där vi slog klackarna i taket, och dansade tills vi knappt kunde stå upp. Jag har aldrig varit ute på julafton innan, men det var sannerligen en upplevelse. Jag har dansat med 30plussare, flörtat med 20-åringar och druckit shots med 40plussare.

Så jag känner att det var ett bra avslut på en heldag.

Alla snackar om att man ska ha en vit jul för barnens skull, well.. min jul var röd, och tänk! Inte fasiken ringde jag på hos grannarna och trackade deras barn för det!

God fortsättning!

Jag snubblar så lätt.

Jag snubblar så lätt. Min balans kan rubbas i ett ögonblick. Det krävs så lite för att skicka mig fullkomligt ur min naturliga balans i livet.

Jag fikade med Frk. Vero härom dagen och vi pratade om de där ögonblicken som bara slukar världen. Som får allt att försvinna.
Som får ljuden att sakta ner och tona ut.
Som får elektricitet att spraka.
Som gör luften så tjock att du tappar andan.

De där ögonblicken som fullkomligt överrumplar en och skapar magi i stunden.

J. Vi satt på en bänk vid en sjö och han frågade mig om jag var redo. Jag trodde att han skulle kasta mig i sjön, men han böjde sig fram och kysste mig. Och mitt hjärta slutade slå. Min luft försvann, min värld slutade existera. Allt jag var, var känslan av mina läppar mot hans. Känslan av hans doft mot mig. Jag var 14 och kär för första gången.

Petter – Du vet att jag gråter
A låg och viskade med texten i mitt öra en gång i tiden. Och jag smälte under hans händer i hans första egna lägenhet. Lägenheten som senare blev vårt hem, vår bas, vår punkt i världen. Vi låg på en bäddsoffa i sommarnattsmörker och lyssnade på musik, och just den låten kom igång. Och allt blev så annorlunda. Mörkret blev tjockare, ekona större. Vi låg och drömde om ett liv ovetande om att det var just det vi hade.

Jonathan Johansson – Innan vi faller
S. Vi träffades spontant en fredagskväll på ett ölhak i Krstd, han hade åkt upp bara för att träffa mig. Och jag höll på att gå under av nervositet och pillade med allt som gick att pilla på. Rätt som det var så satte han sin hand över min och allt jag såg var prickar framför ögonen. Det kändes som om all världens elektricitet var koncentrerad i hans fingertoppar och det strömmade genom hela min kropp. Jag fick gåshud utmed ryggen, och alla ljud bara försvann. Vi sögs in i en bubbla och allt annat var bara skuggor kring oss. Jag kysste honom och hittade mina andetag igen. Plötsligt så sprängdes världen in hos oss igen och en gammal vän stod vid vårt bord. Moment gone, men lika ljuvligt för det.

E. Ja.. jag vet knappt hur jag ska säga det, men den där kyssen jag stal. Den där kramen i en kall busshållplats efter en kväll ute. Det fanns ingen verklighet just då, inget sans, ingen morgondag och inget förflutet. Då fanns bara hans värme mot mig, och hans doft, hans hår. Trots att det var det kyskaste jag varit med om på länge så sprängdes hela mitt inre i just den stunden. Jag kände mig som en trögflytande vätska så bara ville förgås i hans armar just då.

Det är de där stunderna som gör skillnaden mellan att tro att man faller och att veta att man snubblat ur balans. Och jag skickas ganska lätt ur balans, men ack vad underbart det är att stå på ett ben och inte veta om man någonsin kommer att klara att räta upp sig utan att dra omkull.

Mumford and Sons - After The Storm (Lyrics)

Så vacker, så meningsfull. Att videon bara är en svart bakgrund med texten i vitt gör det så mycket vackrare, så mycket djupare.

Precis så här kan jag känna när dagen gryr och sängen är varm av någon annans andetag.
Precis så här kan jag känna när ögonlocken börjar kännas tunga och man dansar emellan sömnen och det vakna.
När man ligger mot någon annans värme, och drömmarna börjar gripa tag om ens medvetande.
När orden flyter ut och blir till sömn.
När lugnet efter en storm börjar falla, när murarna byggs upp igen.
Precis så här kan jag känna.

Speciellt när Du är här.

Mixat och omatchat.

Ibland har man såna där dagar då man inte vet om man är uppåt eller neråt.. Ni vet.. Såna dagar som man inte är riktigt säker på, som börjar bra och blir sämre, för att bli bättre och sen bara är dem.
Såna dagar som tankarna och ältandet bara springer hejvilt.

Jag var som jag tidigare skrivit och åkte skridskor i lördags, och det var en man där som såg ut exakt som S.. Kroppen, ansiktet, stilen, kroppsspråket, sättet att prata på.. allt. Det var som en tvilling till honom. han hade till och med dialekten. Den här mannen var där med sin sambo/Fru och deras 2 döttrar. 2 små undersköna flickor med ljuvliga blonda lockar, hemmastickade tröjor och de fräckaste mössorna jag sett på evigheter. Mannen var ute på isen i gummistövlar och hjälpte sin yngsta att stå upp på sina skridskor. Det var hennes första gång på skridskor, och jag kom på mig själv med att titta på den bilden med ett visst mått av avund. Dels för att det var så likt Honom, dels för att det var en vacker liten familj och dels för att jag kände att jag saknar det där.

Min egen familj splittrades när jag var 10, och det blev aldrig någon riktig familjekänsla efter det. Pappa typ försvann, i perioder såg vi inte honom alls. Han säger att han gjort allt för att vara där, men det är sånt som vi inte såg, som vi inte kände. Han har försökt förklara vad som hände nu när vi är vuxna, men även om min vuxna logik förstår att det är en serie av olyckliga händelser så finns det ändå en del som är sårad, som känner sig försummad, som känner sig snuvad på konfekten.
Min pappa försvann ju, han som hjälpte mig med mina öronhängen, han som snickrade med mig, som hjälpte mig ner ifrån päronträdet varje gång jag klättrade för högt (även om han varje gång hotade med att nästa gång fick jag banne mig klättra ner själv).
Han med händerna som var så söndersnickrade att man kunde bita i dem utan att han kände något, som man kunde brottas med, som drog kvarterets alla barn till pulkabacken. Han som tröstade, älskade och tog hand om.
Han som försvann. Som sa att han skulle komma men som aldrig gjorde det.

Jag hade mamma, men det är inte samma sak.

Att pappa försvann kommer att vara ett sår som aldrig kommer att läka fullt ut, för inte ens nu när han säger sig finnas där så vågar jag lita på det. För jag har hört det förut. Jag har 3 bröder hos pappa, 3 härliga killar. Jag missunnar inte dem någonting, men jag kan känna avund. De får det jag förlorade, de har en pappa hos sig, de har en pappa som kommer på deras matcher, som är på föräldramötena, som är där när de vaknar och när de somnar. Som tröstar när de slår sig, som tar hand om när de är rädda. Det hade ju inte jag.

Det närmar sig jul med stormsteg, men jag kan inte riktigt få ihop till den där glädjestrålande julkänslan. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag gillar julen eller om jag bara vill gräva ner mig någonstans. För julen ska ju föreställa vara en familjehelg, men om man tappat känslan av familj.. Vad gör man då?

Samtidigt är jag så tacksam för allt jag faktiskt har, en mamma som alltid gjort allt hon har kunnat vare sig jag visat uppskattning eller ej, vänner som ställer upp i vått och torrt, ett tak över huvudet, mat på bordet och mer saker än jag egentligen behöver.

Ändå så svider gamla sår så hemskt, ändå bultar de mentala blåmärkena så hårt, som en hjärtinfarkt i antågande, som ett brutet ben som aldrig läkt rätt.
För trots att det finns så mycket bra, så finns det små skärvor av det som en gång varit närvarande som skaver igenom alla goda föresatser.

Snacka om mixade känslor.

En fantastisk söndag!

Idag är en helt underbar dag, utan någon uppenbar anledning egentligen. Jag vaknade vid 10, efter att ha sovit ungefär 12 timmar i sträck vilket i sig är ljuvligt! Det blev sen frukost/ brunch med räkmacka och kaffe. Sen snurrade dagen igång! Jag har pysslat och bakat hela dagen. Jag har gjort julens köttbullar, skrivit fixarlistor och fixat allt julgodiset! Det blev Kardemumma-tryfflar, gräddtryfflar med kaffe, marsipanstjärnor med mjölkchoklad, wienernougat och nötchokladtoppar och 2 sorters fudge! Massa choklad! Precis som det ska vara till jul, massa sötsaker :)


Det blev en riktig söndagsmiddag här hemma också. Kycklingschnitzel med parmesan, klyftpotatis och rosépepparsås. Massa gottis! Och jag kommer troligen gå upp i vikt bara av att titta på allt godis jag gjort! Men va fasiken! Jag är villig att ta den smällen, för det är ljuvligt att ha en så bra dag som jag har. Det var länge sen jag mådde så bra som jag gör idag, jag är utvilad och fylld med energi. Jag får tacka Lillpojken för det, han har en magisk förmåga att sparka igång mig. För att inte tala om kombon och ankans trevliga sällskap. De ger mig så mycket energi!

Vi var iväg igår och åkte skridskor, jag, ankan och lillpojken. Hans första gång på ett par skridskor och han var jätteduktig! Det var lite stapplande, och han trillade ett par gånger men han började förstå tekniken. För att vara 4 så grejjade han det bra!

Nu ska jag fortsätta fixa och dona, sen blir det en varm och välförtjänt dusch!

Lifehouse - Storm (with lyrics)

Bland det ljuvligaste jag hört på länge, med en text så hjärtskärande vacker att man knappt kan hålla sig från att gråta. Ljuvligt!

Jag är.

allt och inget.
Snäll och elak.
Ordentlig och lössläppt.
Högljudd och fundersam.
Känslig och okänslig.
Gammal och ung.
Liten och stor.
Beläst och outbildad.
Envis och medgörlig.

Jag är allt och ibland är jag inget.

Det är inte bara snö som faller.

Glen Hansard & Marketa Irglova – Falling Slowly

Ibland faller människor också.
Från sin tro, från sitt vett, från sin plats.
Ibland faller människor trots allt.
Trots alla förståndiga regler, trots alla sansade tankar, trots omgivningens blickar, trots ovisshet.

Hur lätt det egentligen är att falla från nåden. Falla från tryggheten.
Det är så lätt att släppa greppet om kanten man klamrar sig fast vid trots att man inte vet vad som väntar på vägen eller ens hur man ska landa. Som när Alice trillar ner i sitt hål, man ser oväntade saker passera förbi och trots allt så landar man ganska oskadd längst ner. Omtumlad, ja.. Förvirrad, ja.. Men man landar och till slut kommer allt att bli bra.
Enda skillnaden är att man vet hur det känns att se saker ur ett nytt perspektiv.
Så varför ska man inte våga släppa?
Det värsta som kan hända är att det svider lite, att det slår lock för öronen på vägen ner.
Men tänk.. Det kittlar ganska bra i magen på samma gång...

Så det är inte bara snö som faller, ibland följer människor snöflingornas exempel.

Selvmord - OK (Officiel Video)

Vem visste det! Danska är ganska hett..

Hinner inte.

Jag hinner aldrig springa speciellt långt innan någon drar in mig igen. Hinner aldrig stänga mina dörrar innan de öppnas igen.

Jag hinner aldrig med.

John Mayer – Back To You

Ingenting.

Jag har en tanke i mitt huvud som inte vill finna rätt tangenter på datorn och därmed inte vill komma ut. Jag försöker med andra ord blogga men det går inte så himla bra.

Jag går till jobbet istället.

Limbo.

Rigmor Gustafsson – Empty Hearts
Vissa saker både roar och smärtar mig. Vissa saker skär ganska djupt samtidigt som jag kan skratta åt det. För det är bara så löjligt att det roar mig samtidigt som det känns mycket svårare.

Du kände dig ond...
Ja.. Den meningen har jag hört förr, exakt i den kompositionen. Jag har känt den på min hud, jag har varit på den platsen innan.
Du känner dig ond, ond. Den meningen är den verbala motsatsen till att först slå någon i magen och sen blåsa på det med förhoppningen om att de inre skadorna ska göra liite mindre ont.
Ond..
De som säger att historien inte upprepar sig om man bara lär ut den, har uppenbarligen fel. För min historia upprepar sig gång på gång. Jag tycks gå samma väg om och om igen. Höra samma ord om och om igen. Sätta mig i samma sits igen och igen. Trots att jag borde lärt mig annorlunda.

Det finns en stor skillnad just nu. Jag har lärt mig om inte allt. åtminstone en del. Sist jag hörde den meningen fylldes jag av medlidande, "Ja.. det måste vara svårt för honom att vara så ärligt..."

Nu... Ja, stundvis tycker jag att du är ganska ond. För just den meningen försätter mig i limbo.
Jag balanserar mellan att veta och att inte veta. Att förstå och att inte göra det. Mellan att acceptera och att bli arg. Men acceptans eller ej, ilska eller ej, vetskap eller ej..

Det förändrar inget.

Jag fick fortfarande det svar jag fick och du känner dig fortfarande ond.

Ett år senare.

Jag har en vän som en gång pratade om kontraster. Jag förstod redan då vad du menade, men det blir än mer tydligt nu. Ett år senare så förstår jag verkligen vad du syftade till.
Kontraster gör att ljus och skugga syns tydligare.

Nu fattar jag verkligen.

Hjärna Vs. Hjärta.

Ibland har jag regelrätta strider med mig själv. För mitt huvud och mitt hjärta tycks vilja helt olika saker. De är i stort sett aldrig överens, om något. De drar helt enkelt inte jämnt har jag kommit fram till, helst skulle de två inte ens vistas i samma rum. Eller på samma planet för den delen, för det den ena vill gör den andra ledsen och vice versa.

Detta leder till att alla sorters beslut blir väldigt svåra, sådär äckligt komplicerade som bara strider mellan känsla och förnuft kan vara. Logik mot känslor. Infall mot eftertänksamhet. Snabba beslut mot välplanerade sådana. Snabb tillfredsställelse mot långsiktighet.

Mitt hjärta vill kasta sig hejdlöst in i alla destruktiva och intressanta situationer som uppstår på vägen.
 "Sälja allt jag äger, köpa en biljett till var-som-helst-världen och bara åka? Ja! Varför inte??"
"Gå hem med den där främlingen som har klätt av dig med blicken den senaste timmen? Tja.. det skulle ju kunna vara en intressant situation!"
"Hmm.. konstiga piller... Ska jag ta dem?? Varför inte!"

Min hjärna å andra sidan är av det mer logiska slaget.
Säga upp sig.. Å nej unga dam! sådant pysslar man inte med i kristider, sådant är inte ett acceptabelt beslut av en 26-årig kvinna!
Gå hem med en främling?? Där slår backen i på riktigt och det är jag faktiskt ganska tacksam för.
Ta konstiga piller som jag inte vet vad det är? Nej! Det kan jag bara inte göra! Och det vill jag inte heller. Det skulle vara ett tämligen korkat beslut och det är faktiskt en av de få sakerna mitt hjärta och min hjärna är överens om.

Men sen så finns det de där klurigare frågorna, sånt som har med känslor att göra men som ändå kräver ett visst mått logik. Sånt som kan få dig att falla och sånt som kan få dig att resa dig upp igen. Som "När får man falla? Hur vet man vad man egentligen vill? Vill jag ha barn eller har pressen från samhället om att jag ska vara en produktiv del av samhället till slut lyckats rota sig i mitt inre?"
"Hur vet jag att jag gör rätt livsval? Och borde jag inte ha valt något vid det här laget?"
Och det är där mitt huvud och mitt hjärta inte kan samarbeta, för mitt huvud vill ge definitiva svar medan mitt hjärta bara kastar sig in hejdlöst och ser hur det går. Mitt huvud vill ha datum och teorier med vetenskaplig uppbackning medan mina känslor bara sprallar omkring som en gammal övervintrad hippie som ser sin sista sommar.

Jag kräver inte mycket, bara att de någon gång ska dra jämnt.

4 timmar blev det.

Lite sömn fick jag, men verkligen inte mycket. Har vridit och vänt. Suckat och pustat. Skällt och muttrat. Tryckt kuddar över huvudet. Vankat av och an i lägenheten. Försökt slappna av, stänga av huvudet, andas djupt. Jag har druckit varmt och bäddat ner mig själv men nej. Jag har somnat och vaknat om och om igen. Ingen ro, ingen rast, ingen vila. Som vanligt.
Just nu skulle jag kunna ge bort min högra arm för att få sova en hel ostörd natt. Jag önskar att jag kunde få lite av den där kuddrelaterade koman som vissa tycks lida av, den där det räcker att säga att jag ska sova nu och så somnar de. Jag blir så avundsjuk på såna människor. det måste ju vara ljuvligt att kunna somna på kommando. Det har jag aldrig kunnat, till och med när jag var 10 fick jag läsa mig själv till sömns. Om jag försöker läsa mig till sömns numera så fastnar jag i boken och inser till slut att jag läst bort hela natten och att det är morgon.

Nu är det snart dags för jobb igen, delad tur är grejen idag. Så jag finns på jobbet under dagens alla vettiga (och ovettiga) timmar. När första halvan av dagen är avklarad så står en visit hos B på schemat. Ska ta mig en titt på hennes hår och se om det går att slinga till det utan hätta. Vilket inte borde vara helt omöjligt.

Annars så flyter livet på som vanligt, samma strider som alltid, samma reaktioner. Samma problem bara nya människor som orsakar dem.

Dagens sista tanke.

Jag är trött. Så himla trött och ändå kan jag verkligen inte sova. Musiken och natten lockar mer än mina kuddar och drömmarna gör. Så jag sitter här, trött, utmattad, utpumpad, på gränsen till kollaps som alltid. Och jag försöker sova, men sömnen tycks aldrig nå mig när den borde.

Så..
Ja.. Jag vet inte, jag får fortsätta sitta trött och fundera på hur man gör för att sova. För jag har glömt bort hur det där fungerar.

Ärligheten får komma till tals.

Du är min största fiende.

Du som betraktar mig, som dömer mig, som skrattar åt mina misslyckanden bakom min rygg.
Som talar om för mig att jag inte kan. Som glatt informerar mig om att jag är värdelös, som fnyser åt mig, som i detalj återberättar varenda sårande ord jag någonsin fått slängt i ansiktet. Du tvingar mig att återuppleva varje nederlag, varje misstag, varje skam. Varje pinsam detalj av mitt liv finns du där för att påminna mig om.
Du ser ner på mig och tror alltid det sämsta om mig och allt jag gör. Alla projekt ter sig omöjliga under din vakande blick.
Du säger till mig att jag är dum, att jag är ful, att mitt hår är slitet, att mina naglar behöver fixas till, att min hud känns som sandpapper.
Att jag borde vara kortare, att jag inte ska ha klackar på mig.
Du nyper tag om mitt fläsk så hårt att det tåras i ögonen och viskar att jag är fet och äcklig.
Att jag är vidrig och att jag inte är värd att älskas, att jag inte är värd beröring.
Du tittar på min nakna kropp och vänder bort din blick med avsmak och avsky.

Jag blir aldrig av med dig, för du ser mig med mina ögon, du talar med min mun, rör vid mig med mina händer och tänker mina tankar.

Du är jag, och jag är min egen största fiende. Jag är djävulen som smyger kring min egen rygg och viskar i mitt eget öra, jag är det skenheliga helgonet som dömer mig själv.
Jag är domaren, juryn och bödeln.

Jag är min egen största fiende och jag hatar det.

Poesi på morgonkvisten.

En Ändlig romans
regnar bort
sugs upp av jorden
och blir Tystnad

Något som Aldrig fanns
kan egentligen inte försvinna
det som Föll med löven
och snön

Det var bara jag
som trodde på ögonblickets Magi
Jag sörjer inte
det är bara Årstidernas skiftande

Allt förändras och
Förgås
världen snurrar vidare
och jag fortsätter gå.


Cat Power – Metal Heart

De där ohejdbara tankarna.

 30 Seconds To Mars – Stranger in a Strange Land


Ibland önskar jag att jag kunde släppa allt och bara ge mig in i ett destruktivt virrvarr. Bara släppa taget om normaliteten och låta mig själv och mitt liv spinna ur kontroll. Leva som om det inte fanns en morgondag eller snarare leva som om jag vore 21 och odödlig.
Supa skallen av mig en tisdag, färga mitt hår rött och borsta det alldeles för sällan.
Dansa på bardiskar, och flörta hämningslöst med alla attraktiva män som kom i min väg.
Starta slagsmål bara för att avsluta dem med K.O.
Vara den sista som lämnar festen och gå sjungande till dagens första buss hem.
Gå ut med alldeles för korta klänningar och räcka finger åt alla som poängterar det.
Gå hem med främmande män, säga upp mig från mitt jobb och flytta till en främmande stad.
Jobba på festivaler och vara den roliga tjejen alla vill festa med.
Röka på och strunta i alla krav.
Sjunga offentligt, skapa mig ett kreativt liv och låtsas att jag är någon annan.
Gå ut med klädkombinationer man inte trodde var möjliga, laga middagar till folk jag inte känner och dricka vin ur rosa glas.
Bjuda ut en främling på kaffe, primalskrika på ett bibliotek.
Gifta mig helt spontant med en man bara för att han är vacker, flytta ut på landet, och tillbaka till stan. Sätta mig på ett tåg bara för att se var jag hamnar och vilka jag träffar.
Lära mig främmande språk och undvika att prata på svenska bara för att jag förälskat mig i mitt nya språks ord.
Somna på ett kafé med en kaffe i handen.
Skratta högst av alla och vägra gömma mig i ett hörn.
Låta bli att skämmas!
Lära mig älska, lära mig andas, sluta kväva mina egna passioner!
Våga leva i nuet istället för med ena foten i framtiden och den andra i det förflutna. Bara våga!

Våga släppa taget om allt det invanda, allt det bekanta bara för att möta en stor och fantastisk värld utan hämningar, utan rädsla.

Istället sitter jag plikttroget hemma en fredag kväll och drömmer om allt det omöjliga och allt det möjliga. Jag sitter hemma och ska snart gå och lägga mig för jag vet alltför väl att det finns en morgondag och min morgondag innebär att jag ska befinna mig på jobbet 07.00. Jag förväntas dessutom infinna mig där med ett leende, en serviceinriktad personlighet och en stor dos tacksamhet över att jag i tider av kris faktiskt har ett jobb att gå till.

Great Lake Swimmers - Your Rocky Spine

Jag har älskat den här låten sen första gången jag hörde den, videon gör den bara bättre!

Färgfläckade fingrar.

Då var dagens planerade sysslor avklarade. Nu återstår bara saker jag vill göra, som att måla. Jag ska dra fram mina verktyg och min duk och krypa runt på golvet och måla. Jag har ingen aning om vad jag ska måla, men jag hoppas att det uppenbarar sig allteftersom.

Jag bara känner att jag saknar känslan av färgen mot mina fingrar, känslan av att försvinna in i mig själv en stund. Jag spenderar min tid utåt, så nu vill jag ha lite tid inåt. Lite tid med min egen hjärna, lite tid med mina egna fingrar. Lite skapartid helt enkelt.

Så om en stund så ska jag smyga in på mitt rum, ta på mig målarkläderna, tända ljusen och sippa lite vin med en pensel i handen och mitt huvud någonstans på andra sidan av universum.

Kvällens soundtrack;
Tesla – Love Song - Single Version
Name The Pet – Falling
Hurts – Silver Lining

Kvinnor + en man.

Vinet med Ankan känns idag, fast inte så mycket som jag trodde att det skulle göra. Timmarna i hennes kök igår förgyllde min tillvaro och peppade upp mig en aning. Vin och choklad är verkligen lösningen på alla problem speciellt när man slänger in lite galna kvinnor som sällskap.
Idag förgylls mitt liv av Fru F. Denna kvinna! Herr F.. Om du släpper henne, så dödar jag dig... Jag skojar inte!

Nu ska jag snart smyga iväg till veckans kortaste arbetsdag, och sen ska jag hem igen och laga lite mat. För äta måste man ju. Typ.

Spel.

Tänk vilka skickliga skådespelare vi alla är. Tänk vilka masker och personer vi skapar, vilka manus vi skriver åt oss själva.
Tänk hur vi spelar, låtsas och luras. Låter folk se det vi vill snarare än det som är sant.

Tänk hur mycket vi stoppar undan och inte låter världen se. Saker som vi vet kan ställa till det, saker som kan göra andra ledsna. Saker som kan ändra allt.

Vi tar på oss leenden när vi egentligen vill gråta, vi skrattar när smärtan blir för stor och gömmer oss bakom trams och nonsens.
Vi fyller våra liv med aktiviteter för att slippa tänka på det som egentligen ligger och gnager, för att slippa vara ensam med sina tankar.

Tänk hur mycket vi spelar, hur många stunder som egentligen inte är äkta, som bara är en del av historien du skrivit åt dig själv genom att spela ett spel.

Skum dröm.

Jag drömde så verkligt i natt, helt sjukt! Jag drömde att det låg någon bredvid mig, denne någon låg med sin hand på min mage och vilade hakan mot min hjässa. Det kändes så riktigt i drömmen att när jag vaknade blev jag ruggigt förvirrad över att jag var ensam i sängen. För jag trodde ju att det var någon där.. Jag låg kvar en stund och klappade min mage bara för att kolla om den fortfarande var som vanligt. I drömmen var inte min mage som vanligt förstår ni, jag var gravid i min dröm.. Jag hade fått en ordentlig bula på mage, som mitt sällskap låg och klappade. Ruggigt skumt! Så dagens första känslor är förvirring, besvikelse och lättnad.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, dra på mig lite kläder och försöka låta bli att frysa, eftersom jag måste gå och jobba idag..

Vinter.

Det är något med vinterns mörker som passar mig så himla bra. Speciellt nu när det ligger massa snö ute, det är mörkt men ändå ljust. Kallt men ändå varmt. Vinterns mörker känns så ombonat när man betraktar det från insidan. Nattens alla ljuspunkter blir magiska när de speglas mot snön. Gatlamporna blir som små eldkorn, stjärnorna blir gnistrande mot den matta svarta himlen. Natten blir magisk helt enkelt. Musik blir tätare, tonerna blir så intensiva att det känns som om jag kan ta på dem. Jag känner rösterna som smekningar mot min hud, tonerna som vibrationer på mitt skinn och känslorna i musiken ligger som daggdroppar på mina fingertoppar. Jag känner smaken av orden de väljer.
Jag älskar mörkret, för beröringar blir ljuvligare, värmen blir som att känna solen på sig.
Vintern värmer mig, bäddar in mig och vaggar mig till sömns.

Hurts – Stay

Now I know.

Hur bitterljuvt det är att veta. Hur surt det ibland kan vara att förstå. Hur sorglig insikt kan vara när det man inser inte är det man vill veta. Jag har länge hoppats på någons sorts gudomliga insikter som ger mig de svar jag vill höra, men mina insikter tycks aldrig vara av det slaget.

Istället så krävs det en ruggig fylla, 30 minuters hängande över en toastol och en natts alkoholrelaterad mini-koma för att jag ska fatta. Vidare krävdes det en tidig kopp kaffe med Ankan, massa snöfall och en väldigt Emo film för att jag skulle finna orden till att formulera det.

Jag förstår nu, jag vet. Jag har insikten. Jag kanske inte gillar det jag förstår, men jag förstår det i alla fall. Vilket i sig är mer än många kan säga. Jag vet vad som händer, och jag vet vad jag borde göra. Det gör inte saken enklare, men jag är relativt färdig här. För vad jag tycker om situationen är inte mitt problem, det är andras uppfattning om saker som komplicerar.

För det räcker inte.

Det räcker inte idag, det räcker troligen inte imorgon och det räckte inte igår. För jag vill ha mer. Mycket mer.

Jag har varit här förut, och jag trivs inte där jag står. Vad jag känner är mindre relevant, jag måste köra över vad jag känner för att eventuellt kunna uppnå det jag vill ha. För det jag känner är i vägen, det skuggar mitt synfält, det lägger ridåer framför mina ögon och gör att jag inte kan se klart. Och jag har stått blind mitt i motorvägen många gånger, tillräckligt många gånger för att jag ska förstå att det inte är hälsosamt att stå där. Det är inte hälsosamt att försätta sig själv i en situation som gör att man missbrukar sig själv. Jag är trött på att missbruka mig själv, jag är trött på att låta andra människor missbruka och utnyttja mig medan jag bara låter det ske.

Om ni hör ett högljutt brakande, så är det bara jag som sätter ner min fot riktigt hårt.

John Sawyer – In A Manner Of Speaking

Listan.

Jag tänker följa Underbara Claras initiativ och ta och skriva mig en lista. Över sånt jag vill vara färdig med, sånt jag vill påbörja och sånt jag vill ha med mig inför nästa år. För jag tror att listan behövs, jag behöver veta vad jag vill och inte vill. Och jag tror att listform är mitt sätt just nu.

Så här kommer det!

Saker jag tänker vara färdig med;
Rökningen. Den kan jag inte ha kvar.. Ärligt talat, det är mer av en dålig ovana än något annat.
Sättet jag dricker på. Oftast med måtta, men ibland så slår det över och jag blir en ganska otrevlig person att ha att göra med. Jag blir en person som jag inte skulle vilja spendera en dag i ett rum med. Så till nästa år, mindre sprit och mer skratt.
Meningslösa relationer. Jag vet vad jag vill och inte vill. Och ändå tycks jag ge mig i kast med samma sorts människor om och om igen. Människor som egentligen inte kan ge mig något av det jag vill ha, som inte är på väg åt samma håll som jag.

Saker jag vill ta med mig;
Känslan av att allt kommer att bli bra i slutändan. Saker kanske ser svarta ut ibland men det fixar sig. I slutändan kommer saker att lösa sig på det sätt som är det bästa.
Min fantastiska nya vänskap med Fru F. Hon är ett vandrande pepp-talk, som stöttar och gråter med mig.
Känslan av att veta vem jag ändå är, trots att jag inte vet min plats i världen. Jag kanske inte är där jag borde vara, jag kanske inte gör det jag vill. Men jag är jag, och är jag bara det så kommer resten att uppenbara sig så småningom.

Saker jag vill "ha";
Jag vill gå och simma oftare. Spendera mer tid i vatten helt enkelt.
Jag vill dansa. Det finns planer på någon sorts danskurs med Ankan. Salsa står väldigt högt på listan.
Jag vill börja på sykurs. Mönsterkonstruktion helst, så jag kan få på papper att jag kan det jag kan.
Göra färdigt mitt gymnasiebetyg. Äntligen klara av den där sabla datorkunskapen som gäckat mig i så många år.
Och sist men inte minst, Jag vill lära mig på nytt att spela gitarr.

Sådär, det var min lista. Den kommer säkert att ändras flera gånger om. Redan ikväll kommer jag nog att ha hittat fler mål, fler saker att lägga på listan. Fler saker som borde avslutas, fler saker som jag vill spara på. och definitivt fler saker som jag vill uppleva och lära mig.

Aahhh....

Jag hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, HATAR (!) den här tiden på månaden!

Varenda rörelse känns som 1000 knivar i hela min kropp, vartenda hjärtslag skär som rakblad. Jag hatar detta! Jag hatar mensvärk! Det gör så satans ont, det gör mig så satans illamående. Jag blir fruktansvärt hungrig, men jag klarar inte att äta för att jag mår så jäkla illa.

Allt gör ont, allt är jobbigt, och jag känner mig som det skabbigaste fruntimmer som någonsin vandrat på denna jord. Och så här ska man ha det i en vecka (om jag har tur..), 10 dagar om jag inte har det...
Aldrig förr har jag längtat så mycket efter klimakteriet som jag gör just nu.

Aldrig förr har jag så intensivt längtat efter en sterilisering. Fan, till och med graviditet känns som en jävla lösning. Allt för att slippa denna plåga. '

"Ta en värktablett" säger vissa, jo för det känns ju som en fantastisk lösning. Ät smärtstillande när du inte klarar att äta vanlig mat. För magen blir ju såå glad av massa tabletter när man inte har ätit. Just nu ångrar jag min spiral-jävel till den milda grad att jag överväger att rycka ut skiten direkt. Hemma. Med en jävla kökstång. Allt för att slippa känna mig som ett vandrande blodbad i en vecka.

Jag är inte så pigg på lösningar som innebär hormoner, men jag börjar på fullaste allvar fundera på om det inte är värt de där 15 kilona jag går upp av hormonspiralen bara jag slipper det här. Jag kan stå ut med att bli deprimerad av spiralen bara jag slipper det här. Jag kan vara tjock och ledsen om jag bara slipper ha ont.

P-piller då? Kan inte, har inte minnesbank nog till att komma ihåg att ta dem, dessutom mår jag inte bra på dem heller. Allt som innebär hormoner får mig att må skit, så kvar finns lösningen med kopparspiral. Och den mår jag fan inte bra med den heller.

Too Much information?
Läs en annan blogg i så fall!

Kärringfasoner.

Det är fredag. Jag borde troligen göra något mycket roligare än att sitta hemma och smygäta stekt prinskorv ur stekpannan.
Jag borde troligen vilja göra något annat men nej, det vill jag nog inte.
Eller jo.
Men om jag inte får göra det jag mest av allt vill så struntar jag i det där med aktiviteter helt och hållet.
Därför sitter jag här en fredagskväll, tittar på frosten som börjar ta över mina balkongfönster och tuggar på stekt kall prinskorv. Sörplar även i mig lite läsk då och då. Tråkig kväll? Ja. Men jag kan inte riktigt uppbåda energin som krävs för att jag ska orka engagera mig. Så jag har spenderat kvällen med att slösurfa på internet, filosofera för mig själv och prata strunt med Kombon.
Jag har även roat mig med att lyssna på gamla rock-klassiker.
Ja.. Jag inser det... Jag vet.. jag förtjänar mina kärringpoäng i rasande fart.
Hemma en fredagskväll trots att jag är ledig dagen efter - check.
Nykter - check.
Smygätande på konstiga saker - check.
Lyssnar på gamla godingar - check.
Genomför tidigare nämnda aktiviteter iklädd hemsk utstyrsel bestående av säckiga tights, linne, och rufsigt hår - check.

Jaa.. det är ganska kört för mig.
Ni kan nu benämna mig som Tant Tess. 26-åringen som snart ska gå och lägga sig, som egentligen hade tänkt spendera kvällen med att dricka kaffe, äta småkakor och sticka. Hade jag fått bestämma (om inte "vettet" kickat in) så hade jag redan däckat i säng bara för att det är skönt att sova, för att jag älskar min säng och för att det faktiskt tvärtemot populära föreställningar finns en dag imorgon med.
Så.. Godnatt!

Redan morgon och ännu mer snö.

Fredag.. Äntligen! Ska vara på jobbet om knappt en timme men är inte speciellt sugen då jag vet att jag måste pulsa genom hur mycket snö som helst. Det har ju snöat som besatt här nere i Skåneland, och så brukar det ju inte vara. Jag kommer bestämt ihåg att jag flertalet vintrar snarare behövt införskaffa gummistövlar snarare än varma kängor.
Så att det är "drömlika" mysvintrar  är lite konstigt. Inte riktigt vad jag eller någon annan här nere är vana vid.
Nåväl.. Det borgar väl för någon sorts julstämning antar jag.

Nej, mer kaffe och sen måste jag iväg, fast troligen så bör jag ta på mig något mer än en morgonrock innan dess. Ännu en anledning till att överge nätet.
Ha det gott idag!

En duktig, skadebenägen och glad idiot.

Jag är en skadebenägen men glad idiot just nu. Har varit uppe i snart 2 timmar redan och ska snart bege mig till jobbet. Jag var ute och åkte pulka igår kväll och någon mästare är jag ju definitivt inte, snarare tvärtom.
Jag gav mig på att stå i pulkan... Ja.. Jag veeet... En ruggigt dum idé, men det såg så kul ut.
Det såg inte så svårt ut heller. Bara typ, håll balansen och stå kvar.
Ehh.. Ja..
Pulkan började röra sig, men det gjorde inte min tyngdpunkt. den var kvar i toppen av backen, jag önskar att jag kunde säga att jag åtminstone kom nerför halva backen.. Men nej.
Det gjorde jag verkligen inte. Jag kom typ nerför en åttondel, kanske en sjundedel om man räknar biten jag flög innan jag landade med knät först. Jag låg kvar och led en stund, men sen var det upp och försöka igen. Med ungefär samma resultat. Jag klarar verkligen inte att stå i den jäkla pulkan.  
E fick det att se så jäkla enkelt ut.. skrämmande enkelt, och trots att han föll så reste han sig upp utan några direkta blessyrer. Fuskigt!
Nåväl, jag får ge mig på det igen och öva på att i alla fall trilla omkull med stil (som om det kommer att hända..)

Nu ska jag vandra genom all denna förbannade snö (det har snart snöat ett dygn i sträck) och försöka jobba hela dagen. Jag tror att det ska gå utan några större problem, Och jag får inte glömma att köpa mjölk innan jag går hem. Annars blir det inget kaffe till Tess.
Ha det bra idag!

Oh Laura - Call to arms

Jag trodde att du visste.

Jag förstår inte dig. Alls. Jag vet inte hur du tänker, jag vet inte vad som pågår i ditt huvud.
På en bra dag kan jag gissa men idag är inte en bra dag.

Ska vi bara fortsätta som om ingenting egentligen hänt. Som om orden vi utväxlade mitt i mörkaste natten aldrig hände, som om det jag sa inte skrämde dig. Som om jag inte sagt att jag var förälskad i dig, och som om ditt svar inte varit att du gillar mig.

Hur kan du inte ha vetat det redan?

Jag vet inte hur du fungerar, men när jag väljer att spendera så mycket tid med någon så är det för att jag känner att där finns något som skulle kunna bli något.
Jag tycker om att vara kring dig, att höra dig skratta, att se dig dansa rundor. Jag tycker om personen jag är när jag är med dig, jag tänker inte konstant. Jag slappnar av.

Men uppenbarligen felbedömde jag, jag tänkte fel, jag kände fel.
Nu är det bara konstigt, som om jag tagit i sönder något och sedan försökt gömma det.

Men mest chockad är jag över att du inte redan hade förstått.
Jag går ju alltid runt med mina känslor som en öppen bok. Om jag är glad så syns det, om jag är ledsen så gråter jag. Om jag är arg så skriker jag, svär jag, kastar saker, snäser åt folk. Och om jag tycker om någon så gör jag mitt bästa för att se till att de vet precis hur bra de får mig att må.

Men just nu känns det inte bra. Just nu är jag osäker. Just nu undrar jag, och grubblar, och funderar, och önskar saker ogjorda.

Jag önskar att jag inte sagt något.

Om att kasta sten i glashus.

Det finns saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte kan skriva om här. För det är känsliga saker för en del. Så jag skriver massa texter som bara ligger på min dator.

För jag kan inte publicera dem, men jag kan inte ignorera lusten att skriva heller. Så de kommer att ligga där tills jag hittar dem om ett halvår eller så och tar bort dem, trots att de betytt så mycket för mig just då.

För det är ju så.

Bara för att något har betytt så himla mycket för en betyder ju inte det att saker inte kan förändras. Saker ändras hela tiden. Saker jag tagit för givet förändras likaväl som saker jag aldrig ens skänkt en tanke.
Charmen med livet skulle jag vilja påstå, charmen med att mogna är att man accepterar att man inte är densamma nu som man var då.
Jag är inte densamma idag som jag var i Januari, jag är inte ens densamma som jag var i Juni. På ytan densamma men insidan annorlunda. Jag vill inte bli dömd för den jag var när jag var 19, jag vill inte bli dömd för den jag var när jag var 23 lika lite som jag vill bli dömd för den jag var i Januari. Saker ändras, människor förändras. Vi har den förmågan, vi kan det där.

Och framför allt så uppskattar jag inte att bli dömd av Honom.
Han som utan tvekan kastar sten i glashus.
Det är något fruktansvärt enerverande med människor som inte ser sina egna fel men som utan tvekan kan lägga sig andras liv för att poängtera deras brister. Vad du tycker spelar egentligen inte mig någon roll. Vad du vill säga om mig är inte mitt problem. Men när du säger saker till vissa personer gör du det till mitt problem, trots att det du säger och tänker om mig säger mer om dig än vad det någonsin kommer att göra om mig. Din åsikt om mig och mina val, om andras val är ärligt talat inte mitt bekymmer. Alls. Jag vet att jag inte är perfekt, jag vet att jag har brister. Att jag har fel ibland, och att jag emellanåt gör ruggigt korkade val.

Men det är inte din plats att peka på mina fel.

Och framför allt kanske du skulle välja att döma någon som inte sitter inne med information som kan orsaka dig mer skada än vad du kan orsaka mig.
Bara en tanke liksom.

Natalia Kills - Zombie

1:a advent.

Underbart! Feberfri, OCH jag har lyckats äta något ordentligt. Något jag inte lyckats med sen i fredags. Jag är inte fullt lika trött, eller lika snurrig som jag var igår. Fortfarande förkyld så det förslår, men det är inte lika förlamande som det var igår. Huvudvärken är borta, och jag behövde inte ens ta till morfars knep för att bli av med den.
"Stick huvudet i en spann med vatten 3 gånger, ta upp huvudet 2..."
Ja, ni förstår nog syftet med den övningen.
Adventspysslet har kommit upp, och snön den bara vräker ner ute. Nästan så att till och med jag får lite julkänsla.
Just nu sitter jag i mitt kök med tända ljus och lyssnar på;

Jonathan Johansson – Innan vi faller

och njuter av att det är snön som faller och inte jag. Jag balanserar på kanten till ett fall men jag tänker banne mig inte tippa över helt. En annan favorit som går varm idag;  

John ME – Skin & Bones

Låtar som passar bra, som smälter in, som sjunker in i min puls. Som blir min puls, som smeker söndagsmelankolin tills den spinner, rullar ihop sig och somnar nöjt i ett hörn.

Fast jag hade hellre fått en beröring av mänsklig karaktär snarare än musikalisk, men man kan inte få allt. 

Mardröm.

I natt drömde jag att alla jag rörde vid föll ner döda, alla mina vänner, min familj. De jag älskar mest och de jag inte ens vet vilka det är. De jag rörde vid dog, rakt upp och ner. Deras hjärtan slutade slå och deras kroppar splittrades likt tunn is sekunden min hud rörde vid deras. Om jag så bara nuddade vid för bråkdelen av en sekund så dog de. Gatorna var fyllda med stoftet av vad som varit människor, gatorna var täckta i vad som såg ut att vara snö men som jag visste var det som var kvar av något som tidigare levt.

Hela Kristianstad var tomt, det vara bara jag kvar som vandrade runt i en sovande stad.

Så jag vaknade gråtandes, jag vaknade helt förkrossad flera gånger om i natt. Och varje gång lyckades jag somna om bara för att drömma samma dröm, för att fortsätta min vandring genom natten som världens ensammaste människa.

Om jag går nu.

Jag har haft de konstigaste drömmarna idag, när jag balanserat mellan verkligheten och sömnen. Jag har varit fysiskt vaken och mentalt sovande. Jag har pendlat mellan dag och natt, verklighet och fanatsi, vaken och sovande. Så fort jag vaknat till och försökt fånga de flyktiga drömmarna har mitt huvud sprängts av huvudvärk.
Så jag minns inte drömmarna bara de märkliga känslorna de lämnat mig med.
Men det är kanske lika bra att jag inte minns drömmarna, att jag inte minns vad som hände, vad som sades och vilka som var där.
Jag minns meningar från en av dem;

"Om jag går nu kommer det att vara som om jag aldrig funnits. Om jag går nu kommer min närvaro vara glömd direkt, jag kommer inte att ha lämnat några spår, ingen skugga kommer att finnas, inget eko.


Om jag går nu kommer allting vara som det var innan. Inget kommer att avslöja att jag varit där, inget kommer att avslöja vart jag gick."

Lustigt vilka meningar ens hjärna kan skapa när man balanserar mellan sömnen och verkligheten.

Sjuk och ångerfull.

Jag har gjort det igen.

Endast idioter gör samma misstag om och om igen och förväntar sig olika resultat.
Med det vill jag bara konstatera att jag är en idiot.
Av den största sorten.

Katy Perry - Ur So Gay W/ Lyrics

*fniss*

Morgon i gökboet.

Morgon!
Idag känns det som om jag har tillförsikt. som om jag har lite hopp om liv. Det är fredag, helgen är supernära. I och för sig en helg som innebär massa jobb för min del, men ändå helg. Jag är uppe och pigg, mot alla förväntningar jag hade. För det var ruggigt svårt att somna igår kväll, inte för att jag låg och malde. För det gjorde jag inte för en gångs skull. Utan mest för att jag av gammal vana sträckte ut min arm och letade efter sängvärmen. Och Han var inte där. Lustigt hur snabbt något blir en vana, hur snabbt det känns konstigt att vara själv. För 2 månader sen hade jag ryckt på axlarna och bara sagt "Tsss.. spelar roll! Jag gillar att ha min säng för mig själv!"
Nu..
Nu är jag van vid något annat och saknar helt plötsligt zombie-snarkningarna bredvid, saknar oljudet, värmen och alla rörelserna. För jag har blivit van helt enkelt.
Men det är väl så livet fungerar, vi vänjer oss vid saker, vid människor, vid väder, jobb.. Allt egentligen.
Det är inte alltid bra vanor, men en del av dem kan man helt klart leva med.
Som att ha världens varmaste bredvid sig när man ska sova och är en genuint stelfrusen person.

En bra dag.

Idag har varit en riktigt bra dag.

Jag har fyndat schysstaste kameran från LP.
En Minolta från 1980-talet som är i jäkligt bra skick. Jag fyndade även en ny "blus", vit med bruna prickar. Sådär retro-stilat som jag älskar :)

Utöver det har jag inte gjort mycket idag, lagat mat, druckit kaffe med Ankan, slösurfat på Youtube och tittat på fantastiska dansare.

Och framförallt så har jag inte funderat, inte ältat, inte grämt mig. Jag har överhuvudtaget inte tänkt alls, diskussionerna med flickorna och avslutet jag skrev gjorde nog susen. Det är färdigt och jag sörjer inte längre. Det är vad det är, och det kan jag inte ändra på. Och jag vill inte ändra på det heller, för det som är, är miljoner gånger bättre än det som var.

På den noten säger jag godnatt till världen.
Sov gott!!

G'morrn.

Idag är jag tyngre i huvudet än jag hoppades att jag skulle vara. Efter jobbet smög jag inom Ankan och vi skulle ta ett glas vin... Det blir inte ett glas vin med henne, jag tror att jag stoppade på 4 glas. Rättning.. Hon stoppade vid 4 :P
Hemåt bar det sent och jag tycker synd om henne som skulle upp idag och gå till jobbet. Själv halkade jag gatan fram och småpratade med mig själv som ett annat fyllo, släpade fötterna halvt efter mig och försökte få min mobil att fungera genom att prata med den! Revolutionerande sätt att få teknik att fungera, ömsom skäll på den och ömsom bönfall den så kanske den går dig till mötes :D
Idag.. Är det alldeles för vitt ute, alldeles för ljust. Men jag gör antagandet att det är straffet för vinet jag drack. Dock behövde jag det vinet, jag behövde den stunden, jag behövde det sällskapet. Det fanns saker jag behövde reda upp, nysta ut och lägga undan och Ankan greppar mitt sätt att tänka så enkelt.
Hon och Fru F, superkvinnorna som orkar rota i mina tankar, som orkar "bråka" med mig när jag är oresonlig.
Och oresonlig.. Det är jag ofta!

A Fine Frenzy - Near To You

Jag vet att jag har delat låten innan, att den redan har svängt på min blogg. Men jag tycker att den är så fantastisk att den är värd att upprepas. Texten är slående, så mycket just nu. Detta är allt jag går igenom, detta är min dag, min natt, min värld.
Utan att säga för mycket hoppas jag.

Vinterns första snö.

Nu är det vitt ute, på gott och ont.
Snön gömmer allt det fula, allt det trasiga och allt det som man inte vill se.
Och ändå finns det trasiga kvar, allt det fula ligger och lurar under ytan. Precis som det är med människor, oavsett hur mycket man försöker dölja det som finns under lager med vitt så finns det kvar. Det försvinner inte bara för att man försöker gömma det.
Utan vissa saker ligger kvar oavsett vad man gör, oavsett hur väl man försöker dölja.

Jag har sovit alldeles för lite i natt, smög mig ur sängen och satte mig med datorn vid E's köksbord. Satt där med hans morgonrock på och tittade ut på snön och funderade.
Blev jag något klokare av det? Inte direkt.

Jag satt till slut och tittade igenom gamla msn-konversationer, och det skulle jag inte gjort. Saker som varit svåra att glömma innan fick helt plötsligt nya ord och meningar att hänga upp sig på. Saker jag hade glömt, dök upp igen. Meningar som en gång betydde allt var nu meningslösa även om de påminde mig om hur det en gång var.

Men jag gjorde det enda vettiga man kan göra i en sådan situation, jag läste igenom filerna, och kastade dem. För de betyder ingenting (och allting) för mig just nu.
Vad de än betydde då, så vet jag ju nu att det bara var meningslösa ord på en skärm, och sådant är värdelöst i min värld. Så jag gör ett val, jag väljer att försöka släppa ut och släppa in.

Jag drar fram min mentala plogbil och bereder vägar att röra sig på samtidigt som jag bygger snöhögar över det som inte behövs längre.

En maraton mot dagens ljus.

Det var länge sen en natt kändes så här lång. Det känns som om jag har sprungit en maraton med dagens ljus som mål.
Hade jättesvårt för att somna igår kväll, och det kändes i morse. Klockan ringde förmodligen vid 06.15 som den skulle men egentligen har jag ingen aning.
Kombon kom in och väckte mig med frågan; "Skulle du inte upp idag?".
Sist jag tittade på klockan i natt var den närmre 3, och jag verkade inte kunna somna då heller. Istället har jag spenderat natten med en penna i handen, och ord strömmande ut mig.  Jag pratade med en vän igår och insåg att vissa saker skavde mer än jag trodde. Vissa spöken är betydligt mer närvarande än jag inbillar mig att de är. Min hjärna har bara knuffat dem längre in, så deras röster är dovare och betydligt tystare men de finns fortfarande.
Ibland verkligen hatar jag att vara en grubblare, det gör presens så jäkla avancerat. Där finns alltid en oro om det som varit och det som komma skall. Att jag aldrig vet vad som ska komma är ytterligare en av de saker som gnager på mig.
Så istället så ligger jag vaken halva nätterna och funderar, vrider, vänder och slår på kuddar i ren frustration över att sömnen inte vill infinna sig, när det "enkla" alternativet hade varit att bara släppa skiten (som jag trodde att jag gjort) och röra på mig.

Ohwell..
Man får inte som man vill. Nu ska jag dricka ur mitt kaffe och släpa mig ner till jobbet. Där ska jag vara sprudlande social fram till klockan 16.00 varpå jag ska släpa mig hemåt igen och däcka i en hög på mitt sovrumsgolv. För längre än så tror jag inte att jag hinner innan kroppen stänger av.

Ha en bra dag!

Nehepp..

Sova kan jag fan inte, är inte ens i närheten av trött. 
Däremot börjar jag känna mig lite halvtaskig, så jag borde ju sova.
Min hals börjar kännas som sandpapper och rakblad, som en hel sandstorm. Misstänker att det kan vara halsfluss på g, men det lär jag ju märka imorgon i så fall.
Vaknar jag och kan knappt andas så vet jag vad det är som gäller.
Tyvärr..
Får dricka lite mer vatten, ta lite honung och lime i och hoppas på det bästa.

Godnatt världen!

Att det kan vara så svårt.

Det finns ord i mina tankar, som inte hittar sin väg ut.
Saker som vill bli sagda men som snubblar på mållinjen, som aldrig finner sin väg ut genom de vindlande korridorer som kallas mina tankar.
Så enkla ord egentligen, rättfärdigade och färdigpackade. Formade till meningar med början och slut, men när tiden väl finns, när lugnet infunnit sig så kommer inget ut. Som paket glömda under en julgran från förr. För det är samma sak som alltid, de saker som jag vill ha sagda är de sakerna som aldrig kommer ut. Istället verkar jag blond, och dum för de intressanta sakerna hittar aldrig ut av rädsla för att verka märklig, udda, känslig...
Att det kan vara så svårt att forma de rätta orden med min tunga. Det borde egentligen vara enklare att skriva det men det känns inte som rätt sätt, som rätt plats eller som om orden betyder lika mycket då. Så istället tiger jag still och hoppas på att jag försäger mig i ett ögonblick någon gång och att det inte innebär att jorden går under.

Magiskt.

Det tycks aldrig sluta regna idag, och inte sköljer regnet bort det dystra heller. Det är ju trots regn, garderobsstädning och god mat söndag. Och som jag nämnt innan så är inte söndagar min favoritdag. Söndagar = Melankoli på elitnivå.
Tror det har att göra med bakfylleångesten man alltid led av på söndagar en gång i tiden, och de säger ju att hjärnan rent mognadsmässigt kan stanna av i utvecklingen i precis den åldern man börjar dricka.
Så min hjärna har inte fattat att den inte behöver ha söndagsångest eftersom den är lite milt efterbliven.
Så istället för att försöka fly från hjärnan på söndagar så försöker jag göra den till viljes, jag sätter igång musik som gör det dystra magiskt. Musik som gör mörkret till en varm omfamning. Idag är det Cat Power som ger mig rysningar i mörkret, som smeker min kind.
Hennes röst är som ett eko av en känsla, som det flammande skenet av tända ljus,
Hennes texter är en spegling av tankarna vi alla haft, som i alla fall jag haft mer än en gång. Tankarna som alltid återvänder oavsett hur snabbt jag försöker springa, oavsett hur hårt jag försöker stänga mina ögon och mitt hjärta. Hennes musik är som tagen ur de tårar som runnit nerför mina kinder så många gånger.

Så jag fyller mitt hem med hennes ord, hennes röst och hoppas att hon fyller min själ.

Dagens statistik.

Jag har 21 par skor varav 8 är högklackat. 2 par är converse-ish och jag äger 1 par sandaler. Jag äger också 1 par rosa kanintofflor men de är inte inräknade.
Jag har 24 sjalar.
9 par solglasögon. 6 par gamla glasögon, de jag har på mig inräknat (finns säkert fler undangömda någonstans här hemma).
27 väskor av varierande storlek och färg, flertalet bruna.
10 skärp.
8 jackor även de av varierande färg och storlek. Bland annat en röd 60-tals ullrock med vit spets.
3 kavajer.
Jag äger för mycket smycken för att räknas (som jag aldrig använder).
Jag har så mycket pärlor till pyssel att jag kan gödsla med dem.
Jag har så mycket pennor att jag skulle kunna bygga en koja att leva i av dem.
Jag har så mycket böcker att jag skulle behöva fler bokhyllor för att få plats med dem.


Och ändå kan jag inte uppbåda EN enda fungerande tändare.

Nicolai Dunger - I'd rather die

Så vackert att man kan börja gråta. En röst av sammet, silke och honung. Som en smekning för mina öron. Som en kyss på en kind blöt av tårar. Den där ömma gesten när man känner sig som allra mest ensam. Ljuvligt!

Jag röker för mycket.

Jag röker på tok för mycket när jag sitter i mitt kök, mitt i natten och väntar på att hjärnstilleståndet ska infinna sig.
Jag är nästan helt oförmögen att sova just nu, på samma sätt som jag finner det svårt att äta.
Hela min rytm är rubbad, och detleder till att jag röker på tok för mycket.
Jag skulle kunna vänta hela natten på att hjärnan ska stanna upp och sluta snurra, men när den väl dragit igång så är den ohejdbar. Den kan snurra iväg så pass att jag helt plötsligt upptäcker att jag rökt 10 cigaretter och solen håller på att gå upp, och då vet jag att jag har en jobbig period av mild insomnia framför mig.
Jag skriver mild för det finns dem som har det betydligt värre, men för min del är det tillräckligt illa för att jag ska rubbas i mina cirklar.
Även när jag har sovsällskap ligger jag vaken och lyssnar på omvärlden, även då sorterar jag tankar tills jag somnar av fysisk utmattning.

Nu ska jag krypa in i min säng och be en stilla bön om att jag faktisk får sova utan några större problem.

Vad är mest värt?

Vad är egentligen mest värt?
Förtärande åtrå eller en känsla av trygghet och lugn?

Vilken av känslorna är den svåraste att finna?
Förtärande åtrå som känns som andetaget man tar innan man ska dyka riktigt djupt, andetaget innan man dyker mot ett tryckande djup som får det att brusa i öronen, som får en att kämpa för att hålla luften inne?
Eller andetaget som man slukar när man når ytan igen, det där andetaget som är skillnaden på liv och död? Andetaget som betyder trygghet, där världens alla ljud plötsligt zoomar in i dina öron igen?
Vad är mest värt, att leka med elden och inte veta om man kommer att sluta som brännskadad eller att sitta och studera ett brinnande ljus som är kontrollerbart?

Vad är mest värt?
Och vilket är det bättre alternativet?
Båda har funnits i mitt liv, och jag vet ärligt talat inte vilket som är det bättre alternativet. Den förgörande åtrån blev som ett beroende, en kick. Det blev en känsla av att leva på gränsen till att dö, den drog mig längre och längre in tills jag inte visste vad som var upp och vad som var ner. Jag kunde inte finna en väg ut och jag fann mig i den situationen.
Medan tryggheten ger en känsla av att man vågar slappna av, av att man kan andas utan att riskera att gå under. Tryggheten och lugnet blir en klippa, något man kan hålla sig fast vid, något som läker snarare än förstör.

Så.. Vad är mer värt?

Bakis.

Jag drack vin och öl igår, spelade massa hög musik och det fick jag lida för idag. När jag vaknade i morse kunde jag verkligen inte förstå varför jag hade ont i huvudet.. Led av tyngsta huvudet någonsin, kändes som om det satt fast vid kudden. Seriöst. Det kändes verkligen som om kudden var en del av min hjärna.
Men upp kom jag, och jag var på jobbet i tid. Och där var det den gamla vanliga kaosartade situationen som det alltid är där..
Och det ficka jag nysta i, bakfull, trött, och väldigt oengagerat. Jag var verkligen inte på humör för att jobba idag, hade mycket hellre stannat i min säng till middagstid och gjort absolut ingenting. Men nej, det var jobb som gällde, och jobbat har jag gjort.
Fram till middag i alla fall, sen var det föreläsning på Yllan som gällde.. och det var fan ett allvarligt slöseri med tid.
Bla bla bla.. Aksel Sandemose.. Bla bla.. Jantelagen.. Bla bla.. Chokladkondomer... *Gäsp*
Det enda som gjorde det värt att åka dit var kaffet och våra skämt om laserturken. Utan det hade jag somnat direkt.
Nu sitter jag och väntar på att kycklingen ska bli färdig, sen ska det ätas chokladmousse hos Ankan och Lill-Gos. Efter det blir det simning, får simma mig blå om jag ska bli av med chokladmoussen men det är smällar man får ta..

Nu är jag inte fullt lika tung i huvudet i alla fall..

Jeanshelvete.

Jag verkligen hatar shopping i den här stan, jag hittar aldrig det jag vill ha. Just nu är jag på jakt efter ett par utsvängda jeans med hög midja och allt jag hittar är stuprörsjeans eller "boyfriend" jeans, vilket på mig innebär den ack så populära passformen "snävt men säckigt i röven".
Inte. Snyggt. På. Mig.
Hur svårt kan det vara att finna ett par såna jeans tänkte jag, det var ju inte länge sen de sålde såna. Men jag misstog mig ganska rejält, det är tydligen assvårt.
Jag hittade ett par Acnejeans på Kupan men stl. 27/32 är inte riktigt min storlek. Tror inte att jag någonsin varit så liten, inte ens när jag var liten.
Ohwell.. Jakten fortsätter om en stund.

Faller.

Undrar vem som faller hårdast..
Den som springer från sitt förflutna hela tiden eller den som aldrig kommer därifrån.
För faller det gör alla, någongång..
Men vem faller först, och vem faller hårdast.

Vem kraschar?
Först?


Hur vet man vem som faller, och hur fångar man innan kraschen?

Skrivande från en annan värld.

Jag skriver från en annan värld idag. jag sitter inte på min vanliga plats. Jag sitter vid någon annans bord, med någon annans mugg och dricker pulverkaffe. Bara det är ett säkert tecken på att jag inte befinner mig hemma, pulverkaffe...
Har druckit mitt första pulverkaffe någonsin här, innanför dessa väggar.
Just nu sitter jag och njuter av någon annans utsikt, eller ja så gott det går. Imman ligger ganska tjock på fönsterna, men bortom imman finns det nakna träd och en hel värld. Med människor som lever sin vardagliga liv vecka in och vecka ut. På samma sätt som jag.
Trots att perspektivet är ett annat så är det ändå jag som för mina fingrar över mina tangenter. det är fortfarande jag som tänker, som försöker formulera mina tankar. Och som vanligt kammar jag hem ungefär noll. Mina tankar är för flyktiga, och de tankar jag väl lyckas fånga är jag som vanligt alldeles för feg för att våga publicera.
För jag kan ju inte publicera tankar som jag inte ens kan tala om?

A Fine Frenzy – Near To You

Duffy - Well, Well, Well

Jag gillar låten.. Jag kan inte rå för det, men jag finner den oemotståndlig. Ungefär som mörk chokladglass, syndigt men ack så gott.

Det där med stil alltså.

Jag stilknarkar just nu, sitter och surfar på 100 olika modesajter. Tittar på Ebbas Stil, och funderar skarpt på att plocka fram symaskinen. För jag blir så sugen på att sy, på att designa och rita mönster och se var den kreativa processen leder mig. Det var så länge sen jag sydde, sen jag skapade egna kläder och jag saknar det lite. Saknar passionen jag hade för det när jag var yngre. Jag brann för att skapa udda plagg som bara jag hade, som satte tonen för vem jag var den dagen. Numera så finns det aldrig tid eller utrymme till sådant, och även om jag hade tiden. När skulle jag bära plaggen? Jag jobbar i vården, det är inte som om jag kan komma till jobbet i lila veckade kavajbyxor som är uppvikta i nederkant. Jag kan inte gå till jobbet i klänningar helt gjorda av herrskjortor, eller kjolar gjorda av jeansfickor (även om det hade varit lite praktiskt).
Men jag saknar det där utrymmet man hade när man gick i skolan, det var så mycket enklare att ha sin egen stil när man inte hade dresscodes att rätta sig efter. Numera är det mest kreativa jag har på mig konstiga hemmavirkade mössor, eftersom på den tiden när jag jobbade OCH försökte vara en individ fick jag höra att jag var barnslig och förändrade mig så ofta att det kunde verka opålitligt. Hur nu min stil har något med min karaktär att göra?!
Men jag saknar lusten, passionen och modet jag hade, när jag faktiskt kunde.

Var det Heinz-effekten det hette?

Heinz-effekten = Allt eller inget. Du vänder upp och ner på flaskan, antingen kommer det ingen ketchup alls eller så kommer allt i hela flaskan på en gång.
Allt eller inget.
Ungefär så fungerar jag också, fast mig behöver man inte daska i baken för att det ska komma något. Jag klarar att få allting ur systemet i alla fall.

Det där med att känna saker är nog det jag gör bäst, eller mest. Hur man nu väljer att se på saken.
Jag är en känslomänniska, jag kan inte stänga ner och vara sådär skrämmande logisk. Klarar inte ut det alls. Föredrar allt som har med känslor att göra över logik och mekanik, för jag kan inte relatera till döda ting.

Men att vara känslig (japp, det är jag det med!) har sina nackdelar också, saker som andra bara skakar av sig kan ibland kännas som den värsta sortens förolämpning mot mig. Jag blir lätt förolämpad, jag blir lätt ledsen, jag fäster mig mig väldigt snabbt vid människor. Jag kan lägga själ och hjärta i att ta hand om en främling endast för att den personen gör mig glad. Killar såväl som vårdtagare. Något jag dock saknar numera är förmågan att kunna bli riktigt arg, så där heligt förbannad som jag kunde bli när jag var yngre. Men nej, sånt gör inte jag. Däremot är jag fulländad i den fantastiska konsten av att gå runt och sura, att vara passiv-aggressiv. Vilket egentligen inte gynnar någon.

Sen har jag perioder då inget tycks komma ur mig, varken gott eller ont. Då jag helt plötsligt ställs inför funderingarna om allt står rätt till i mitt huvud. Perioder då jag till slut lyckats stänga ner hela systemet och bara existerar i min samtid. Då jag inte bryr mig om varken ilska, kärlek eller andra människor, men till slut kommer det alltid något som ser till att jag blir känslomänniskan Tess igen.

Ohwell, perfekt är jag då sannerligen inte men jag är i alla fall jag. Med alla känslor och allt. Så om ni får mig, så får ni en kvinna med nerverna på utsidan av kroppen, en kvinna som skrattar hysteriskt åt samma skämt som en 4åring, som lever sig in så mycket i filmerna hon ser att hon blir helt förkrossad när någon dör.

Massa känslor, massa känslomässigt bagage.. Men.. Om ni är snälla mot mig så kommer jag att ta hand om er för evigt.

Trööööött!

Där är den. Tänkarblicken. 

Den där blicken som kryper fram på kvällarna, när hjärnan är som allra tröttast, när inga spärrar fungerar som de ska. När tankarna rusar fritt och jag bara blir så himla trött på min egen hjärna. Det hade varit helt ok om tankarna rusat fritt om det bara hade inneburit att jag faktiskt hade kunnat göra något vettigt med dem. Men nej.. 

Jag är bara trött, vimsig och väldigt snurrig i bollen. Som om jag druckit 1 glas vin för mycket ungefär, hämningarna släpper och kreativiteten tar semester. Det mest avancerade jag klarar är att lyfta dricka till munnen och undvika att dregla. Vilket i sig är en ganska rejäl bedrift. Något som inte premieras tillräckligt ofta. Man borde få beröm för det oftare, att man undviker att dregla då förstås.

Ikväll har jag fått höra att jag är den bästa sortens människa, att jag bryr mig mer än andra och att jag känns så himla trygg. Väldigt fina komplimanger som nästan fick mig att börja gråta, för det kom så oväntat. Min gard var nere, och det var så spontant. Och för att följa upp det för största möjliga effekt så klappade hon mig så försiktigt över kinden. Blir alldeles blank i ögonen bara av att tänka på det. Så när folk frågar mig varför jag jobbar i vården så är det det givna svaret. Man kommer nära människor man aldrig ens skulle notera på stan annars, och man får så mycket kärlek.

Nej...

Nu går jag och lägger mig.

God Natt!

Skumt..

Jag har precis kommit ur sängen, har inte ens satt igång kaffet än. Jag har haft den skummaste natten på länge.. Jag vaknade med ett ryck vid halv 2 i natt, och fann det tämligen svårt att somna om. Jag var fullt övertygad om att det var någon som ringt på min ytterdörr, men var alldeles för trött och förvirrad för att faktiskt gå och öppna. Med resultatet att jag låg vaken hur länge som helst och bara undrade om det var en dröm eller om det var verklighet.
Till slut somnade jag av utmattningen, men jag vet fortfarande inte om det var verkligt eller ej.

Förutfattat be gone.

För en kvinna med många tankar och utan brist på ord, så är jag förhållandevis ordlös för tillfället. Det finns en person i mitt liv som vänder upp och ner på alla förutfattade meningar jag har. Det är först när jag sätts mot en människa som inte är som jag som mina ganska extrema åsikter om mig själv ställs på sin spets..
Jag har alltid trott att jag måste vara på ett visst sätt för att passa in, så jag har alltid gjort allt i min makt för att uppnå den nivå av perfektion som jag trott varit önskvärd. Jag har alltid kämpat så hårt för att vara det jag trott varit jag, även om något sagt till mig att det inte är så. Men det enda jag egentligen uppnått med min strävan är att jag skickat mig själv in i en spiral av fåfänga och självbedrägeri och någonstans på vägen tappade jag kontakten med vad jag egentligen ville. Med vem jag egentligen är. Och helt plötsligt så ligger det en person i min säng som utan att veta det utmanar mig till att leta fram vem jag är, som bara ler när små bitar av det som finns bakom sipprar fram. Och det är märkligt. Välgörande, frigörande, avslappnande, bekvämt och mycket märkligt.

Matkontrovers.

Jag har mina perioder, och just nu är jag mitt i en. Just nu är mat inte gott, jag tycker inte att något egentligen smakar som det ska. Jag äter för det måste jag, men jag gör det enbart för att jag måste.

Jag tycker verkligen inte om mina mat-befriade perioder, för mat är ju gott.
Mat är njutningsfullt, mat är fantastiskt och underbart... men inte just nu.
Jag kan laga maten, men jag finner inget större nöje i att äta den.
Tycker mest att jag blir illamående av att tugga, för att inte tala om hur jag mår när jag vid varje tugga inser att jag faktiskt måste svälja det för att det ska finnas någon poäng. För om jag inte äter upp, så har ju hela poängen med mat som näring försvunnit.

Jag blir lika förvånad varje gång mina gamla matrubbningar dyker upp.. På samma sätt som skåningar blir förvånade varje år när snön kommer. Jag tror alltid att mina ätstörningar ligger bakom mig, men det gör de ju inte. Jag har aldrig haft ett normalt förhållande till mat, så varför i hela friden skulle jag helt plötsligt ha det nu?

Jag äter aldrig frukost, oftast dricker jag bara kaffe. Det blir frallor på jobbet vid 10 (om jag jobbar) och lunchen hoppar jag över helt. Är det en bra dag så lagar jag middag efter jobbet, och äter kanske hälften av dem.
Och det är allt.
Det är min normala matrytm, och den är ju verkligen inte normal. Det skriker ju ätstörning, och ändå så ser jag mig själv som friskare nu än när jag var 14. Ändå så kan jag sitta och tjata på mina vänner om att de måste äta ordentligt, samtidigt som jag i andra andetaget bedyrar att jodå.. jag äter, ordentligt. Lovar!

Fy fan för rubbade förhållanden till mat, och fy fan för mitt hycklande..

Men Suck!

Ibland undrar jag hur människor är funtade. Hur kugghjulen egentligen snurrar, och om de ens gör det?
Jag har en killbekant på Msn som jag snackar en del med, en kille som jag skrattar med, pratar med och hoppas med. En rar, snäll kille. En kille som det en gång fanns ett litet intresse för som flöt ut i sanden, tidpunkterna var fel, meningarna kändes fel. Han är dock en av de snällaste och mest omtänksamma människor jag någonsin snubblat över, men klicket kom aldrig. Det där ökända klicket. Utan ett klick så funkar det inte. Sen träffade jag någon som direkt klickade till hos mig, någon som jag är bekväm med, som inte behöver min bekräftelse 24 timmar om dygnet. Ska jag då gå med dåligt samvete för att jag gör det som känns bäst för mig?

Dessa satans söndagar.

Jag har verkligen inget till övers för söndagar. Tycker rakt av illa om dem. De är veckans tristaste dag. Finns absolut inget att göra med söndagar.
Även när jag sovit länge så känner jag mig uttråkad och rastlös av dem, så det slutar alltid på samma sätt. Jag dricker för mycket kaffe och jag har för lite att göra.
Just idag har jag sysselsatt mig med att dricka kaffe med Ankan, busat med lillpojken, plockat löv, klippt i sönder ett av Ernest Hemingways verk, målat tidigare nämnda verk, limmat fast det på en tavelduk o formen av ett hjärta. Ett anatomiskt korrekt hjärta.
Nu har jag gjort degen till Tortillabröd, mixat kryddmix till Gyros och väntar på det ska bli färdigjäst och färdigmarinerat. Jag har gjort tusen saker känns det som, och ändå känns det inte som om jag gjort tillräckligt. Jag skulle vilja göra så mycket mer, så mycket annat. Allt det jag gör, lättar inte mina tankar eller min rastlöshet.
Min vanliga söndagsmelankoli är närvarande som ett stort svart moln hängande över min axel. Jag verkligen hatar söndagar, ett ruggigt slöseri på en dag.

Men det finns inget jag kan göra åt det hela.
Så jag får bita ihop, dricka mer kaffe och måla lite till..

A Fine Frenzy - Elements (Lyrics Video)

Jag säger bara WOW! vilken musik, vilken text. WOW!

Sova!

I natt blev det inte mycket sömn, kom hem sent och var ganska upptrissad. Sen fick jag ett par fyllesms som rubbade mig en aning.
Missförstå rätt, fyllesms är bland det mest intressanta man kan få.
De säger en del om personen/personerna bakom för det är ju som de säger;

"Av barn och fyllon får man alltid sanningen".

Jag gillar att det blir så ocensurerat! Det blir rått, ärligt och felstavat. Och i bästa fall så blir det något roligt man kan skratta åt, i sämsta fall så skrattar man inte speciellt mycket. Nu ska jag snart ge mig iväg till jobbet, och det är en aning tungt. Men jag ska jobba mig igenom dagen för att jag vet att i slutet av min arbetstunnel så finns det väldigt fina presenter. 3 dagars ledighet! Välbehövd ledighet kan jag så säga eftersom jag jobbade förra helgen också.
Det enda som återstår nu är att ringa ett visst samtal och sen försöka hitta något annat att göra. För det ska väl vara fan till det om jag nu skulle sitta hemma och glo i väggen ikväll!

För att fulcitera en spotify-reklam;
Tjing-tjing xoxo

Kusinminnen.

Jag tycker inte om när planer kör ihop sig.
Jag tycker om spikade planer, som inte ändras utan anledning.
Jag tycker om att veta vad som händer härnäst.

Det jag sitter och mumlar om är en maskerad jag ska på imorgon. Som vi egentligen skulle varit 3 som åkt till, men 3 blev 2, som blev 1. Nummer 1 har en bra anledning, likaså nummer 2. Det säger jag inget om, men det är bara synd. För jag vet ju att där inte finns några sovplatser och jag har inget sätt att ta mig hem mitt i natten från Sölvesborg. Att fixa skjuts mitt i natten en lördag är inte det lättaste, speciellt inte när det gäller från Sbg till Krstd.

Så det verkar som om jag får ställa in.. Trots att jag spenderat hela veckan med att sy på min maskeraddräkt, trots att jag gått och laddat big-time.

Jag ser/ såg verkligen fram emot detta. Det var alldeles för länge sen jag och min kusin faktiskt spenderade lite tid ihop. Utan barn, utan släkt, utan påtvingade kostymer.
Nu är det bara maskeradkostymer som hade varit mellan oss, men annars så hade allt varit som på den gamla goda tiden när vi sprang ikapp tåg i Bromölla, som när vi försökte bjuda med främlingar hem för att dricka te mitt i natten.
Som när vi drack vin på hennes balkong när hon var 17 och jag 15.
När vi fixade med våra frisyrer, och vårt smink och skrattade så att mascaran rann bort i samma takt som vi målade dit den.
Eller som den gången vi gick på Altona, och hennes dåvarande försvann med våra saker så att vi fick sova i hennes mammas lägenhet. Min moster/ hennes mamma ringde hem till sin lägenhet på morgonen och undrade om vi hade sett hennes nycklar så att hon kunde komma in.
Eller den gången vi snubblade hem från ett uteställe vilt skrattandes bara för att väckas ett par timmar senare av hennes föredetta som gapade om att han villa ha vatten utanför fönstret.
Eller när vi tog ett bad, rättning.. När jag skulle ta ett bad innan alla gästerna kom, men det slutade med att jag fullt naken satt inklämd mellan min kusin och ytterligare en tjej i badkaret. Vi drack drinkar och hade det hur trevligt och blött som helst.

Någonstans på vägen började vi växa åt olika håll, och det är så synd. För vi har alltid varit nära. Hon lärde mig mycket av det jag var tvungen att veta inför tonåren, jag återgäldade med att vara en outtömlig källa till skratt. den där galna kusinen i Krstd, som var estet. Som kom i randiga strumpbyxor och tuppkam, som pratade skånska och som pladdrade på om Reclaim the streets, Kent och Rollspel. Som ville blåsa såpbubblor mitt i natten (det vill jag fortfarande så fort jag druckit!)

Jag saknar vår relation.

Dessa ord.

Det är skrämmande hur så lite kan ändra så mycket. Hur tid kan förändra allt egentligen, hur ord kan ta något och göra det till något annat. Ord som blir sagda, och ord som aldrig lämnar ens läppar.
Det har funnits så många ord i mitt liv som jag önskat blivit sagda. Så enkla ord, men likväl de svåraste orden jag någonsin snubblat över. Det finns å andra sidan gott om ord jag önskar att jag aldrig sagt, meningar som aldrig borde ha formulerats. Saker jag aldrig skulle ha skrivit, sagt eller agerat efter.
Det är så svårt att veta vad som egentligen är värt att sägas.
Jag personligen skulle kunna prata på från morgon till kväll i sträck, men det är inte alltid jag får något sagt. För det är så lätt att dränka det man vill ha sagt i nonsens.
Nonsens är en sköld, ett försvar.
Dölj dina tankar bakom ett berg av humor, av skratt, av fjanteri.
Om du bara skrattar och flamsar tillräckligt mycket så är det aldrig någon som kommer att titta dig i ögonen och se vad som egentligen pågår.

Orden gäckar mig, jag känner hur de dagligen ligger och balanserar på min tungspets. Men istället för att en färdigformulerad tanke kommer ut, så kommer det en suck. Att det kan vara så svårt att säga något. Saker som man vill ha sagda, men där modet sviker.

Jag ville så gärna säga det till E igår, att jag faktiskt är förälskad i honom.
Att han får det att kittla i min mage, att han får mig att le.
Att hans närvaro påminner mig om den jag brukade vara.
Att han gör mig glad, lugn och lite lycklig.
Att jag med min agnostiska läggning ändå kastar iväg en bön av lycksalighet varje morgon av ren och skär glädje över att han faktiskt ligger i min säng.

Men orden och känslan till trots så var allt jag fick fram ett viskat tack mot hans käklinje när vi båda befann oss i stadiet mellan sovande och vaken. Mitt ord drunknade i hans hud, mina tankar svävade iväg och jag somnade ändå med ett leende på läpparna.
För trots bristen på ord, så vet jag att det kommer fler stunder, fler ögonblick där jag kan le och viska för mig själv. Och rätt som det är, så viskar jag högre än tänkt och orden blir sagda.

Halvfart.

Jag gillar eftertanken som kvällen skänker mig. Tiden det ger mig, tankarna det ger mig. Det bekväma i att bara existera i mörkret utan några vidare krav på sysselsättning och rörelse. När hösten har kommit och löven ligger på marken är det på något sätt helt ok att sakta ner. Att gå på halvfart, att leva halva sin tid i mörker.
Jag gillar mörkret, det svala. Att världen förändras framför mina ögon på samma sätt som hela världen tycks explodera i grönt på våren. Jag gillar att se naturen strippa, att se träden visa den skepnad som finns under all den vackra fägringen. Det är något ganska tryggt i att naturen gömmer sina grundläggande former på samma sätt som vi. Vi klär på oss alla dessa lager, för att dölja det som egentligen finns under. Trots att det vi är kommer fram när mörkret ligger tätare.
Jag gillar att veta vad som finns under ytan även om det kan vara svårt att urskilja genom alla lagren. Jag vill så gärna tro att jag uppfattar det som finns bakom på rätt sätt. Men man kan ju aldrig veta huruvida man har rätt eller ej?

Hur vet jag att det jag uppfattar är det som finns, och inte ett brutalt önsketänkande?

Känslan av ett andetag.

Desto närmre jag kommer desto mänskligare blir det.
Och med mänskligheten kommer en överväldigande känsla.
Desto mänskligare han blir desto mer underbar blir han också.
Det är något vackert och melankoliskt som har svept in denne man i sina dimmor.

Din mänsklighet blir mitt
fall
från höga höjder
rakt ner i dimman
som utgör
din närhet

Melankolin som svept
dig
i sina varma armar
gör dig
så vacker och
oemotståndlig

Din luft
fyller mina lungor
som att drunkna
i en annans
närvaro

Fast
Jag vill inte
bli räddad

Filosofin kring grubblandet.

Tänk så många grubblare det finns i världen. Tänk så många av mitt slag som faktiskt vandrar på denna jord. Människor som i likhet med mig inte kan släppa taget, som inte kan ställa ner sitt bagage och glömma kvar det i en väntehall långt hemifrån. Människor som inte kan det där med att sluta tänka.
Det går ju bara inte..
Att försöka glömma bort det man har bakom sig är hopplöst, och oavsett hur många gånger man än försöker förtränga, eller släppa så hänger det kvar. För att glömma det som har hänt är ju som att skära ut en liten bit av den man var/är. Att ta bort något som format en, är som att tappa formen. Att släppa tankarna och grubblet är som att lägga av sig en pacemaker.
Det går ju inte. Man kan ju inte sluta med det som håller en vid liv.
Alla har vi misslyckanden, sorger och tankar som inte vill gå bort. Som inte försvinner oavsett hur många gånger vi än försöker skrubba bort fläckarna det skapat. Saker som inte går att frysa bort, tappa bort, älta bort. Saker som inte går att glömma. Som ärren på ens kropp man fick när man var liten, de som bleknar men aldrig försvinner.
Men om man inte kan sluta grubbla, betyder det att man aldrig går vidare med sitt liv? Att man står och stampar på samma plats medan alla andra rusar framåt. Kan man inte stå med en fot i nu och en fot i då? Det är ju ingen som klagar på att folk ältar när man talar om historieskrivningen, då handlar det snarare om att man ska veta. Att man ska kunna. Att man ska upplysa för att det inte ska hända igen.
Så mitt grubblande är typ mina egna historielektioner. Jag tänker i årtal, platser och händelser. Jag går igenom och arkiverar. För jag vill ju upplysa mig själv om min egen historia så att jag inte springer ut och gör samma sak om och om igen.
För bara idioter gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat.

En lång natts färd mot dag.

I natt har jag sovit.
Som. En. Stock!
Har troligen snarkat ikapp med E. Jag var bara så trött igår, att jag knappt klarade att formulera en ordentlig mening. Fanns saker jag ville säga men min hjärna klarade inte mer än en stavelse åt gången. Så bara att få fram ett skratt var på gränsen till överkurs för mig.
Men jag kunde inte sluta skratta, det var något som bara lossnade. Antingen skrattade jag eller så hade jag börjat gråta. Och jag vet inte riktigt varför.. Eller jo.. Jag har en aning men det tänker jag banne mig inte skriva ut här.
När jag till slut somnade i värmen så var det som om någon slagit mig med knölpåk och jag återfick inte mitt medvetande förrän en mobil bestämde sig för att det nu var dags att gå upp.
Men.. Jag ville inte gå upp. Hade gärna legat kvar och ritat cirklar ett tag till.
Finns absolut inget trevligt i att smyga sig ur sängen på morgonen, bort från värmen, bort från närhet. Jag vill ligga kvar och dra mig.
Ohwell.. finns inte mycket att göra mer än att faktiskt släpa rumpan ur sängen.

Btw.. Kan ni tänka er! Ingen wrestling, inga sexuella trakasserier, inga konstiga meningar. Mitt sängsällskap kunde faktiskt uppföra sig :P

Liten tanke.

Med alla risker det innebär:

Jag är fan förälskad.

Godnatt.

Jag kan inte låta bli att le, le över hur bra saker egentligen är. Hur mysigt det egentligen kan vara att existera.
Ibland är jag bara så jävla nöjd, vare sig jag borde eller ej.
Ibland så känns saker bara rätt på något sätt. Oavsett vad man vet eller inte vet. Jag vet inte hur framtiden ser ut, man jag är lika glad och nyfiken för det.
För just nu, i denna stund så känns allting så jäkla bra!

Godnatt folket och hoppas att ni får drömma lika vackra drömmar som jag! (Att jag drömmer vackert kan ha något att göra med den vackre mannen som ligger bredvid mig..) Anyway.. Sov gott!