Nej.. Jag är inte dyster.

Zee Avi – Is This The End


Vackert.

Gode Gud!

Om du finns... Gör mig den stora äran av att bevisa detta genom att (jag tänker göra det enkelt för dig och ge dig några alternativ):
1. Avlägsna mitt huvud från min kropp.
2. Avlägsna fenomenet förkylning och snor från världskartan (SE! Till och med ett osjälviskt alternativ).
3.Göra mig frisk (kanske kan du ta bort något kilo och min dubbelhaka också?? Om du avser att avlägsna dessa saker åt mig är alternativ 1 och något du kan ta under avvägning då det också har samma effekt.).
4. Du kan ju även välja alternativet Död. Men snälla.. Gör det snabbt då, för den här långsamma kvävnings-grejen du gör just nu.. Funkar helt enkelt inte för mig.
5. Du kan ju även ta under beaktande tanken på att skicka min förkylning till någon som förtjänar den bättre (återigen ett osjälviskt alternativ, jag verkligen älskar att dela med mig!!) Reinfeldt, Herr Mangs och laserturken ser inte ut som om de fått tillräckligt med julklappar i år.. De kan få en av mig, och det är ju lite snällt. För den här presenten varar ju dessutom ganska länge!

Om inget av alternativen faller dig i smaken, så tycker jag att du är dum. Så det så!
Amen!

Topz?

Mitt första videoklipp ever! Jag satt och utforskade det där med tops, grundligt. Kombon filmade och det är hon som ni hör skratta i bakgrunden. Enligt henne har jag tydligen inte fullt så mörk röst, medan jag tycker att jag låter precis så.

(disclaimer: Det är INTE jag som haft bomullen från en tops fast i örat. Bara så att ni vet!)

Three days in a row.

Tredje dagen gillt. I natt har jag om något åtminstone sluppit feber-yran, jag har inte gråtit för att jag trott att jag varit helt ensam på nyår, jag har inte varit vettskrämd för att någon varit i min säng och jag har inte trott att min säng varit invaderad av massa råttor. Jag har inte hostat mig sönder och samman, och mina nysningsattacker slutade innan midnatt. Så jag har till och med fått sova en aning i natt. Jag skulle hemskt gärna vilja veta vad det är som skjuter mitt immunförsvar så hemskt i sank. Jag tycker att jag ändå äter relativt hälsosamt, jag rör på mig mycket i jobbet, mina sovvanor är ok. Mina sovvanor kunde varit bättre men om man inte är trött, hur gör man då för att sova?
Så vad är det som gör att mitt immunförsvar är som ett grovmaskigt nät och alla bakterierna är som små jäkla spigg som bara simmar rakt igenom alla mina försök till att blockera?
Jag är sällan frisk mer än ett par veckor i stöten, särskilt under vinterhalvåret. Min kropp orkar inte kämpa emot mycket längre än så.. och sen så ligger jag där med feber, förkylningar och ont i kroppen igen.
Nåväl..
Idag är i alla fall inte lika illa som det var igår, idag kan jag röra mig något mer obehindrat, jag kan andas utan att hosta itu mina lungor, och jag kan ha mina ögon öppna utan att mitt huvud känns som om det ska sprängas. Klar förbättring skulle jag vilja påstå. Så idag bär det av till jobbet! Jag har varken lusten eller ekonomin till att stanna hemma (jag skulle ju dock ljuga om jag sa att det absolut inte var svårt att ta sig ur sängen och få på sig kläder i morse, men i gengäld.. Finns det morgnar då allt det är lätt?).

Detta är btw inlägg nummer *trumvirvel* 500! Imagine that! Tänka sig så mycket jag faktiskt hunnit skriva...
Ohwell.. Off to work I go.

En syndaflod av slem.

Jag trodde inte att det kunde bli mycket värre än feber och lite raspighet på rösten, men jag hade fel. När jag vaknade i morse så skulle jag utan tvekan kunna misstas för en statist från serien The walking dead.

Näsan rinner, halsen kliar, ögonen rinner och är svullna, jag hostar konstant, kroppen värker och är stel. Svetten lackar pga febern. Jag är en fruktansvärt vacker syn just nu... eller inte. Jag behöver mer varm dricka, en runda till apoteket (hostmedicin, halstabletter, nässpray, näsdukar osv) och jag behöver soppa och mina älskade raggsockar. Sen ska det jäklar i det kureras, för seriöst.

Vara sjuk över nyår? Inte för att jag har några som helst planer men jag kan ju komma på roligare sätt att spendera en nyårsafton. Min plan till nyår var min älskare Vladimir Nabokov, ett glas rött och en skön filt, men om inte detta försvinner illa kvickt får jag ju ersätta det röda vinet med hostmedicin och ingefärsté.. Och det låter inte riktigt lika lockande.

Allt detta hostandet medför ju en sak som många skulle kvalificera som bra.. När jag är sån här i halsen så är det fysiskt omöjligt att röka, så ciggen lägger jag typ idag istället för den andre januari som var planen. Så.. Önska mig lycka till.. Tess ska försöka bli frisk OCH rökfri samtidigt.

Sprickor i min tid.

Helgens eskapader har straffat sig. 2 dagars vinkonsumtion och rökrute-spring har gett mig febern från helvetet. Jag trodde att jag klarat mig undan det, men nej.
Jag vaknade svettig i E's säng i natt, med frossa och värmeslag. Jag ömsom frös, ömsom var så varm att jag hade kunnat göra popcorn under mitt täcke.
Men när jag vaknade i morse var kroppen ganska ok, rösten var i stort sett helt väck men jag hade iallafall inte feber. Så jag gick in till stan, tog en kaffe, fixade dagens bestyr, hälsade på hos mamma, fixade klippningarna som skulle fixas, handlade, gick hem och skulle lagat mat men det sista fick jag snällt delegera till Kombon. För jag orkade bara inte.
Vid 20.00 gav jag upp för jag frös. Jävlar vad jag frös. Kroppen skakade, själen rös, lungorna värkte. Så jag gick och la mig istället. Och nästan 2 timmar är som bortblåsta, fick meddelande vid 21.00 som jag trodde att jag svarade på direkt men tydligen så svarade jag nog inte förrän klockan var närmre 22.

Tiden tycks mig vara ett mysterium just nu. Det känns fortfarande inte som om tiden rör på sig, mer som om den är nästan helt stilla och bara vibrerar lite lätt fram och tillbaka. Anledningen till att tiden känns icke-existerande:    

The Black Keys – Lies

Jag kan svära på att jag hörde den låten varje gång jag öppnade mina ögon, varje gång mina öron snappade upp ett ljud. varje gång jag öppnade ögonen var det fyrverkerier på himlen och jag rös inombords. För varje gång jag vaknade till så kändes det som om jag var i någon sorts twilight-zone, som om jag var en osalig ande, som om jag var fast i en spricka i tiden.Som om allt som hände var resultatet och orsaken, som om meningen var meningen. Som om varje andetag jag tog var ett andetag jag redan tagit.

Undrar om det är så här Jake Gyllenhaal's karaktär kände sig i Donnie Darko.

Gudarna ska veta att jag hatar feber.

Årskrönika 2010.

Jag har blivit kysst vid midnatt, och druckit champagne. Det är snart ett helt år sen.
Jag har varit rökfri en månad och börjat röka igen.
Jag har gått ur förhållanden och påbörjat nya.
Jag har kysst främlingar.
Jag har druckit rött vin i mängder, med och utan sällskap.
Jag har varit Stockholm 2 gånger.
Jag har sett 30 seconds to mars och blue man group live och jag älskade varje sekund av båda upplevelserna.
Jag har träffat en gammal vän i en ny stad och ätit muffins.
Jag har träffat gamla vänner på Ikea och druckit vin och ätit köttbullar med dem.
Jag har plockat blåbär mitt i natten.
Jag har fastnat i en bok, på en madrass, i solen och inte kunnat sitta ordentligt på en vecka (Jag har fortfarande ränder av den solbrännan).
Jag har åkt karusell med fötterna i luften och sommarvind i håret.
Jag har tittat ut över havet och undrat vad som gömmer sig vid horisonten.
Jag har blivit bedårad, förtjusad och överväldigad.
Jag har gråtit och känt mig ensam, jag har skrattat och känt mig älskad.
Jag har kommit närmre vissa människor och glidit ifrån andra.
Jag har dansat mig trött, jag har gått hem tidigt från fester och somnat med en hink i famnen.
Jag har mött problem och överkommit dem, jag har mött problem som jag inte ens visste att jag hade och kämpar på med dem.
Jag har målat fler tavlor än någonsin.
Jag har blivit en flitig bloggare.
Jag har jobbat på mig själv och allt det innebär.
Jag har fått mystiska telefonsamtal.
Jag har trott att någon som inte är gay var gay.
Jag har klivit ut ur min låda, in i min låda och ut igen bara för att inse att världen är annorlunda varje gång jag öppnar locket.
Jag har firat en annorlunda jul.
Jag har funnit ett annat liv.

Inte allt för illa, och jag har ändå några dagar till på mig att uppleva något nytt på i år.

Ensam.

Hur illa är det inte, när jag inser att det jag skrev i natt är det största mängd ärlighet jag utövat på ett tag. Jag är ganska ensam.
Jag är absolut inte ensam i världen, jag har helt fantastiska vänner som oftast lyckas dämpa den där känslan. Jag har en familj som verkligen är något som inte är från denna värld. Jag har arbetskamrater. På pappret har jag allt som förutsätter att jag inte ska känna mig ensam, och ändå gör jag precis just det.

Jag känner mig ensam.
Som om det finns en vägg mellan mig och resten av världen. En vägg som är så tjock att varken jag eller någon annan faktiskt kan ta sönder den.
Ibland känner jag mig som den enda människan i världen, trots att jag sitter i ett rum fullt med folk.
Jag kan sitta med vänner kring, som pratar med mig och ändå känna mig annorlunda och ensam. Så jag drar upp muren av skratt, av rolighet, av humor och försöker dölja det som finns bakom. För om jag skrattar så kan väl ingen tro att jag känner mig ensam?

Igår kände jag mig avskärmad från världen. Jag gjorde min grej, jag dansade, skämtade, skrattade. Jag ignorerade alla försök, alla som försökte ta sig in i min sfär. Nonchalerade män som ville dansa, skickade dödsblickar mot de som kom för nära, sökte mig undan för att få luft i min ensamhet. Jag var så skämtsam att Ankan hotade med att filma mig och lägga upp mig på youtube. Men bakom skratten, bakom leendet, bakom de svettiga lockarna efter timmar med dans var jag fortfarande ensam och oberörd av min omgivning. Det bästa igår var att komma hem, mitt i natten och bara lyssna på tystnaden och sjunka ner i min icke-rolighet och bara andas.

Idag ska jag försöka måla lite, försöka andas kreativt och måla bort den där förtärande känslan av att vara ensammast i världen.

Utekväll.

Har precis landat hemma igen efter vad som bästa kan beskrivas som en helkväll! Den började med Ankans hemmalagade fyllda paprikor (man måste ju äta ordentligt!) och lite rödvin.
Och ja.. Jag menar verkligen lite! Jag har inte ens druckit en halv flaska idag, ute blev det en cider. Och det räckte så.
Jag hade inte tid att dricka, hade fullt upp med att dansa. Jag har skakat på de lurviga till den milda gräns att alla muskler i min kropp redan ömmar. När vi lämnade Bånken så var jag så svettig av värmen att mitt hår började frysa till is.
Jag har smsat lite med E ikväll, hade velat spendera resten av kvällen/natten i hans sällskap men inte till vilket pris som helst. Och ibland känns det som om jag betalar ett väldigt högt pris för hans sällskap. Ibland känns det som om jag ger bort mig själv utan anledning, som om jag är en förbrukningsvara som bara nyttjas när lusten finnes. Och det känns inte alltid ok.

Nu tänkte jag sova, och försöka sova bort surret av musik som finns i mitt huvud. Försöka glömma bort hur jävla ensam jag kan känna mig ibland, som jag gör just nu. Som jag gjort ett tag, speciellt ikväll när man sett hur nära människor ändå kan vara.
Så jag ska sova, själv.. Och försöka låta bli att tänka på att den enda värmen i min säng kommer från mig.

Tobias Fröberg – Love And Misery, A Duet With Ane Brun

*Urgh*

Ja.. Då har det varit julafton också, min spenderades med Ankan och Kombon. Vi tittade på Kalle Anka, och jag satt med stjärnor i ögonen som alltid när tomtens verkstad kommer igång.
Och jag gillade den nya filmen "Tangled". Den verkar helt klart sevärd, den verkar till och med ganska rolig.
Efter Kalle så blev det dags för mat.. Massor av mat.. och tänk efter det.. Lite mer mat. Och godis. Och pepparkakor. Och annat smått och gott, alltihop vackert uppätet med flertalet glas med rött vin. Och mer rött vin.

Vid 20.00 var vi ganska fulla och glada, då tittade Mams + sällskap förbi och sa hej och gjorde oss sällskap en stund.

Vid 22.26 tog jag, ankan och kombon bussen in till stan där vi slog klackarna i taket, och dansade tills vi knappt kunde stå upp. Jag har aldrig varit ute på julafton innan, men det var sannerligen en upplevelse. Jag har dansat med 30plussare, flörtat med 20-åringar och druckit shots med 40plussare.

Så jag känner att det var ett bra avslut på en heldag.

Alla snackar om att man ska ha en vit jul för barnens skull, well.. min jul var röd, och tänk! Inte fasiken ringde jag på hos grannarna och trackade deras barn för det!

God fortsättning!

Jag snubblar så lätt.

Jag snubblar så lätt. Min balans kan rubbas i ett ögonblick. Det krävs så lite för att skicka mig fullkomligt ur min naturliga balans i livet.

Jag fikade med Frk. Vero härom dagen och vi pratade om de där ögonblicken som bara slukar världen. Som får allt att försvinna.
Som får ljuden att sakta ner och tona ut.
Som får elektricitet att spraka.
Som gör luften så tjock att du tappar andan.

De där ögonblicken som fullkomligt överrumplar en och skapar magi i stunden.

J. Vi satt på en bänk vid en sjö och han frågade mig om jag var redo. Jag trodde att han skulle kasta mig i sjön, men han böjde sig fram och kysste mig. Och mitt hjärta slutade slå. Min luft försvann, min värld slutade existera. Allt jag var, var känslan av mina läppar mot hans. Känslan av hans doft mot mig. Jag var 14 och kär för första gången.

Petter – Du vet att jag gråter
A låg och viskade med texten i mitt öra en gång i tiden. Och jag smälte under hans händer i hans första egna lägenhet. Lägenheten som senare blev vårt hem, vår bas, vår punkt i världen. Vi låg på en bäddsoffa i sommarnattsmörker och lyssnade på musik, och just den låten kom igång. Och allt blev så annorlunda. Mörkret blev tjockare, ekona större. Vi låg och drömde om ett liv ovetande om att det var just det vi hade.

Jonathan Johansson – Innan vi faller
S. Vi träffades spontant en fredagskväll på ett ölhak i Krstd, han hade åkt upp bara för att träffa mig. Och jag höll på att gå under av nervositet och pillade med allt som gick att pilla på. Rätt som det var så satte han sin hand över min och allt jag såg var prickar framför ögonen. Det kändes som om all världens elektricitet var koncentrerad i hans fingertoppar och det strömmade genom hela min kropp. Jag fick gåshud utmed ryggen, och alla ljud bara försvann. Vi sögs in i en bubbla och allt annat var bara skuggor kring oss. Jag kysste honom och hittade mina andetag igen. Plötsligt så sprängdes världen in hos oss igen och en gammal vän stod vid vårt bord. Moment gone, men lika ljuvligt för det.

E. Ja.. jag vet knappt hur jag ska säga det, men den där kyssen jag stal. Den där kramen i en kall busshållplats efter en kväll ute. Det fanns ingen verklighet just då, inget sans, ingen morgondag och inget förflutet. Då fanns bara hans värme mot mig, och hans doft, hans hår. Trots att det var det kyskaste jag varit med om på länge så sprängdes hela mitt inre i just den stunden. Jag kände mig som en trögflytande vätska så bara ville förgås i hans armar just då.

Det är de där stunderna som gör skillnaden mellan att tro att man faller och att veta att man snubblat ur balans. Och jag skickas ganska lätt ur balans, men ack vad underbart det är att stå på ett ben och inte veta om man någonsin kommer att klara att räta upp sig utan att dra omkull.

Mumford and Sons - After The Storm (Lyrics)

Så vacker, så meningsfull. Att videon bara är en svart bakgrund med texten i vitt gör det så mycket vackrare, så mycket djupare.

Precis så här kan jag känna när dagen gryr och sängen är varm av någon annans andetag.
Precis så här kan jag känna när ögonlocken börjar kännas tunga och man dansar emellan sömnen och det vakna.
När man ligger mot någon annans värme, och drömmarna börjar gripa tag om ens medvetande.
När orden flyter ut och blir till sömn.
När lugnet efter en storm börjar falla, när murarna byggs upp igen.
Precis så här kan jag känna.

Speciellt när Du är här.

Mixat och omatchat.

Ibland har man såna där dagar då man inte vet om man är uppåt eller neråt.. Ni vet.. Såna dagar som man inte är riktigt säker på, som börjar bra och blir sämre, för att bli bättre och sen bara är dem.
Såna dagar som tankarna och ältandet bara springer hejvilt.

Jag var som jag tidigare skrivit och åkte skridskor i lördags, och det var en man där som såg ut exakt som S.. Kroppen, ansiktet, stilen, kroppsspråket, sättet att prata på.. allt. Det var som en tvilling till honom. han hade till och med dialekten. Den här mannen var där med sin sambo/Fru och deras 2 döttrar. 2 små undersköna flickor med ljuvliga blonda lockar, hemmastickade tröjor och de fräckaste mössorna jag sett på evigheter. Mannen var ute på isen i gummistövlar och hjälpte sin yngsta att stå upp på sina skridskor. Det var hennes första gång på skridskor, och jag kom på mig själv med att titta på den bilden med ett visst mått av avund. Dels för att det var så likt Honom, dels för att det var en vacker liten familj och dels för att jag kände att jag saknar det där.

Min egen familj splittrades när jag var 10, och det blev aldrig någon riktig familjekänsla efter det. Pappa typ försvann, i perioder såg vi inte honom alls. Han säger att han gjort allt för att vara där, men det är sånt som vi inte såg, som vi inte kände. Han har försökt förklara vad som hände nu när vi är vuxna, men även om min vuxna logik förstår att det är en serie av olyckliga händelser så finns det ändå en del som är sårad, som känner sig försummad, som känner sig snuvad på konfekten.
Min pappa försvann ju, han som hjälpte mig med mina öronhängen, han som snickrade med mig, som hjälpte mig ner ifrån päronträdet varje gång jag klättrade för högt (även om han varje gång hotade med att nästa gång fick jag banne mig klättra ner själv).
Han med händerna som var så söndersnickrade att man kunde bita i dem utan att han kände något, som man kunde brottas med, som drog kvarterets alla barn till pulkabacken. Han som tröstade, älskade och tog hand om.
Han som försvann. Som sa att han skulle komma men som aldrig gjorde det.

Jag hade mamma, men det är inte samma sak.

Att pappa försvann kommer att vara ett sår som aldrig kommer att läka fullt ut, för inte ens nu när han säger sig finnas där så vågar jag lita på det. För jag har hört det förut. Jag har 3 bröder hos pappa, 3 härliga killar. Jag missunnar inte dem någonting, men jag kan känna avund. De får det jag förlorade, de har en pappa hos sig, de har en pappa som kommer på deras matcher, som är på föräldramötena, som är där när de vaknar och när de somnar. Som tröstar när de slår sig, som tar hand om när de är rädda. Det hade ju inte jag.

Det närmar sig jul med stormsteg, men jag kan inte riktigt få ihop till den där glädjestrålande julkänslan. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag gillar julen eller om jag bara vill gräva ner mig någonstans. För julen ska ju föreställa vara en familjehelg, men om man tappat känslan av familj.. Vad gör man då?

Samtidigt är jag så tacksam för allt jag faktiskt har, en mamma som alltid gjort allt hon har kunnat vare sig jag visat uppskattning eller ej, vänner som ställer upp i vått och torrt, ett tak över huvudet, mat på bordet och mer saker än jag egentligen behöver.

Ändå så svider gamla sår så hemskt, ändå bultar de mentala blåmärkena så hårt, som en hjärtinfarkt i antågande, som ett brutet ben som aldrig läkt rätt.
För trots att det finns så mycket bra, så finns det små skärvor av det som en gång varit närvarande som skaver igenom alla goda föresatser.

Snacka om mixade känslor.

En fantastisk söndag!

Idag är en helt underbar dag, utan någon uppenbar anledning egentligen. Jag vaknade vid 10, efter att ha sovit ungefär 12 timmar i sträck vilket i sig är ljuvligt! Det blev sen frukost/ brunch med räkmacka och kaffe. Sen snurrade dagen igång! Jag har pysslat och bakat hela dagen. Jag har gjort julens köttbullar, skrivit fixarlistor och fixat allt julgodiset! Det blev Kardemumma-tryfflar, gräddtryfflar med kaffe, marsipanstjärnor med mjölkchoklad, wienernougat och nötchokladtoppar och 2 sorters fudge! Massa choklad! Precis som det ska vara till jul, massa sötsaker :)


Det blev en riktig söndagsmiddag här hemma också. Kycklingschnitzel med parmesan, klyftpotatis och rosépepparsås. Massa gottis! Och jag kommer troligen gå upp i vikt bara av att titta på allt godis jag gjort! Men va fasiken! Jag är villig att ta den smällen, för det är ljuvligt att ha en så bra dag som jag har. Det var länge sen jag mådde så bra som jag gör idag, jag är utvilad och fylld med energi. Jag får tacka Lillpojken för det, han har en magisk förmåga att sparka igång mig. För att inte tala om kombon och ankans trevliga sällskap. De ger mig så mycket energi!

Vi var iväg igår och åkte skridskor, jag, ankan och lillpojken. Hans första gång på ett par skridskor och han var jätteduktig! Det var lite stapplande, och han trillade ett par gånger men han började förstå tekniken. För att vara 4 så grejjade han det bra!

Nu ska jag fortsätta fixa och dona, sen blir det en varm och välförtjänt dusch!

Lifehouse - Storm (with lyrics)

Bland det ljuvligaste jag hört på länge, med en text så hjärtskärande vacker att man knappt kan hålla sig från att gråta. Ljuvligt!

Jag är.

allt och inget.
Snäll och elak.
Ordentlig och lössläppt.
Högljudd och fundersam.
Känslig och okänslig.
Gammal och ung.
Liten och stor.
Beläst och outbildad.
Envis och medgörlig.

Jag är allt och ibland är jag inget.

Det är inte bara snö som faller.

Glen Hansard & Marketa Irglova – Falling Slowly

Ibland faller människor också.
Från sin tro, från sitt vett, från sin plats.
Ibland faller människor trots allt.
Trots alla förståndiga regler, trots alla sansade tankar, trots omgivningens blickar, trots ovisshet.

Hur lätt det egentligen är att falla från nåden. Falla från tryggheten.
Det är så lätt att släppa greppet om kanten man klamrar sig fast vid trots att man inte vet vad som väntar på vägen eller ens hur man ska landa. Som när Alice trillar ner i sitt hål, man ser oväntade saker passera förbi och trots allt så landar man ganska oskadd längst ner. Omtumlad, ja.. Förvirrad, ja.. Men man landar och till slut kommer allt att bli bra.
Enda skillnaden är att man vet hur det känns att se saker ur ett nytt perspektiv.
Så varför ska man inte våga släppa?
Det värsta som kan hända är att det svider lite, att det slår lock för öronen på vägen ner.
Men tänk.. Det kittlar ganska bra i magen på samma gång...

Så det är inte bara snö som faller, ibland följer människor snöflingornas exempel.

Selvmord - OK (Officiel Video)

Vem visste det! Danska är ganska hett..

Hinner inte.

Jag hinner aldrig springa speciellt långt innan någon drar in mig igen. Hinner aldrig stänga mina dörrar innan de öppnas igen.

Jag hinner aldrig med.

John Mayer – Back To You

Ingenting.

Jag har en tanke i mitt huvud som inte vill finna rätt tangenter på datorn och därmed inte vill komma ut. Jag försöker med andra ord blogga men det går inte så himla bra.

Jag går till jobbet istället.

Limbo.

Rigmor Gustafsson – Empty Hearts
Vissa saker både roar och smärtar mig. Vissa saker skär ganska djupt samtidigt som jag kan skratta åt det. För det är bara så löjligt att det roar mig samtidigt som det känns mycket svårare.

Du kände dig ond...
Ja.. Den meningen har jag hört förr, exakt i den kompositionen. Jag har känt den på min hud, jag har varit på den platsen innan.
Du känner dig ond, ond. Den meningen är den verbala motsatsen till att först slå någon i magen och sen blåsa på det med förhoppningen om att de inre skadorna ska göra liite mindre ont.
Ond..
De som säger att historien inte upprepar sig om man bara lär ut den, har uppenbarligen fel. För min historia upprepar sig gång på gång. Jag tycks gå samma väg om och om igen. Höra samma ord om och om igen. Sätta mig i samma sits igen och igen. Trots att jag borde lärt mig annorlunda.

Det finns en stor skillnad just nu. Jag har lärt mig om inte allt. åtminstone en del. Sist jag hörde den meningen fylldes jag av medlidande, "Ja.. det måste vara svårt för honom att vara så ärligt..."

Nu... Ja, stundvis tycker jag att du är ganska ond. För just den meningen försätter mig i limbo.
Jag balanserar mellan att veta och att inte veta. Att förstå och att inte göra det. Mellan att acceptera och att bli arg. Men acceptans eller ej, ilska eller ej, vetskap eller ej..

Det förändrar inget.

Jag fick fortfarande det svar jag fick och du känner dig fortfarande ond.

Ett år senare.

Jag har en vän som en gång pratade om kontraster. Jag förstod redan då vad du menade, men det blir än mer tydligt nu. Ett år senare så förstår jag verkligen vad du syftade till.
Kontraster gör att ljus och skugga syns tydligare.

Nu fattar jag verkligen.

Hjärna Vs. Hjärta.

Ibland har jag regelrätta strider med mig själv. För mitt huvud och mitt hjärta tycks vilja helt olika saker. De är i stort sett aldrig överens, om något. De drar helt enkelt inte jämnt har jag kommit fram till, helst skulle de två inte ens vistas i samma rum. Eller på samma planet för den delen, för det den ena vill gör den andra ledsen och vice versa.

Detta leder till att alla sorters beslut blir väldigt svåra, sådär äckligt komplicerade som bara strider mellan känsla och förnuft kan vara. Logik mot känslor. Infall mot eftertänksamhet. Snabba beslut mot välplanerade sådana. Snabb tillfredsställelse mot långsiktighet.

Mitt hjärta vill kasta sig hejdlöst in i alla destruktiva och intressanta situationer som uppstår på vägen.
 "Sälja allt jag äger, köpa en biljett till var-som-helst-världen och bara åka? Ja! Varför inte??"
"Gå hem med den där främlingen som har klätt av dig med blicken den senaste timmen? Tja.. det skulle ju kunna vara en intressant situation!"
"Hmm.. konstiga piller... Ska jag ta dem?? Varför inte!"

Min hjärna å andra sidan är av det mer logiska slaget.
Säga upp sig.. Å nej unga dam! sådant pysslar man inte med i kristider, sådant är inte ett acceptabelt beslut av en 26-årig kvinna!
Gå hem med en främling?? Där slår backen i på riktigt och det är jag faktiskt ganska tacksam för.
Ta konstiga piller som jag inte vet vad det är? Nej! Det kan jag bara inte göra! Och det vill jag inte heller. Det skulle vara ett tämligen korkat beslut och det är faktiskt en av de få sakerna mitt hjärta och min hjärna är överens om.

Men sen så finns det de där klurigare frågorna, sånt som har med känslor att göra men som ändå kräver ett visst mått logik. Sånt som kan få dig att falla och sånt som kan få dig att resa dig upp igen. Som "När får man falla? Hur vet man vad man egentligen vill? Vill jag ha barn eller har pressen från samhället om att jag ska vara en produktiv del av samhället till slut lyckats rota sig i mitt inre?"
"Hur vet jag att jag gör rätt livsval? Och borde jag inte ha valt något vid det här laget?"
Och det är där mitt huvud och mitt hjärta inte kan samarbeta, för mitt huvud vill ge definitiva svar medan mitt hjärta bara kastar sig in hejdlöst och ser hur det går. Mitt huvud vill ha datum och teorier med vetenskaplig uppbackning medan mina känslor bara sprallar omkring som en gammal övervintrad hippie som ser sin sista sommar.

Jag kräver inte mycket, bara att de någon gång ska dra jämnt.

4 timmar blev det.

Lite sömn fick jag, men verkligen inte mycket. Har vridit och vänt. Suckat och pustat. Skällt och muttrat. Tryckt kuddar över huvudet. Vankat av och an i lägenheten. Försökt slappna av, stänga av huvudet, andas djupt. Jag har druckit varmt och bäddat ner mig själv men nej. Jag har somnat och vaknat om och om igen. Ingen ro, ingen rast, ingen vila. Som vanligt.
Just nu skulle jag kunna ge bort min högra arm för att få sova en hel ostörd natt. Jag önskar att jag kunde få lite av den där kuddrelaterade koman som vissa tycks lida av, den där det räcker att säga att jag ska sova nu och så somnar de. Jag blir så avundsjuk på såna människor. det måste ju vara ljuvligt att kunna somna på kommando. Det har jag aldrig kunnat, till och med när jag var 10 fick jag läsa mig själv till sömns. Om jag försöker läsa mig till sömns numera så fastnar jag i boken och inser till slut att jag läst bort hela natten och att det är morgon.

Nu är det snart dags för jobb igen, delad tur är grejen idag. Så jag finns på jobbet under dagens alla vettiga (och ovettiga) timmar. När första halvan av dagen är avklarad så står en visit hos B på schemat. Ska ta mig en titt på hennes hår och se om det går att slinga till det utan hätta. Vilket inte borde vara helt omöjligt.

Annars så flyter livet på som vanligt, samma strider som alltid, samma reaktioner. Samma problem bara nya människor som orsakar dem.

Dagens sista tanke.

Jag är trött. Så himla trött och ändå kan jag verkligen inte sova. Musiken och natten lockar mer än mina kuddar och drömmarna gör. Så jag sitter här, trött, utmattad, utpumpad, på gränsen till kollaps som alltid. Och jag försöker sova, men sömnen tycks aldrig nå mig när den borde.

Så..
Ja.. Jag vet inte, jag får fortsätta sitta trött och fundera på hur man gör för att sova. För jag har glömt bort hur det där fungerar.

Ärligheten får komma till tals.

Du är min största fiende.

Du som betraktar mig, som dömer mig, som skrattar åt mina misslyckanden bakom min rygg.
Som talar om för mig att jag inte kan. Som glatt informerar mig om att jag är värdelös, som fnyser åt mig, som i detalj återberättar varenda sårande ord jag någonsin fått slängt i ansiktet. Du tvingar mig att återuppleva varje nederlag, varje misstag, varje skam. Varje pinsam detalj av mitt liv finns du där för att påminna mig om.
Du ser ner på mig och tror alltid det sämsta om mig och allt jag gör. Alla projekt ter sig omöjliga under din vakande blick.
Du säger till mig att jag är dum, att jag är ful, att mitt hår är slitet, att mina naglar behöver fixas till, att min hud känns som sandpapper.
Att jag borde vara kortare, att jag inte ska ha klackar på mig.
Du nyper tag om mitt fläsk så hårt att det tåras i ögonen och viskar att jag är fet och äcklig.
Att jag är vidrig och att jag inte är värd att älskas, att jag inte är värd beröring.
Du tittar på min nakna kropp och vänder bort din blick med avsmak och avsky.

Jag blir aldrig av med dig, för du ser mig med mina ögon, du talar med min mun, rör vid mig med mina händer och tänker mina tankar.

Du är jag, och jag är min egen största fiende. Jag är djävulen som smyger kring min egen rygg och viskar i mitt eget öra, jag är det skenheliga helgonet som dömer mig själv.
Jag är domaren, juryn och bödeln.

Jag är min egen största fiende och jag hatar det.

Poesi på morgonkvisten.

En Ändlig romans
regnar bort
sugs upp av jorden
och blir Tystnad

Något som Aldrig fanns
kan egentligen inte försvinna
det som Föll med löven
och snön

Det var bara jag
som trodde på ögonblickets Magi
Jag sörjer inte
det är bara Årstidernas skiftande

Allt förändras och
Förgås
världen snurrar vidare
och jag fortsätter gå.


Cat Power – Metal Heart

De där ohejdbara tankarna.

 30 Seconds To Mars – Stranger in a Strange Land


Ibland önskar jag att jag kunde släppa allt och bara ge mig in i ett destruktivt virrvarr. Bara släppa taget om normaliteten och låta mig själv och mitt liv spinna ur kontroll. Leva som om det inte fanns en morgondag eller snarare leva som om jag vore 21 och odödlig.
Supa skallen av mig en tisdag, färga mitt hår rött och borsta det alldeles för sällan.
Dansa på bardiskar, och flörta hämningslöst med alla attraktiva män som kom i min väg.
Starta slagsmål bara för att avsluta dem med K.O.
Vara den sista som lämnar festen och gå sjungande till dagens första buss hem.
Gå ut med alldeles för korta klänningar och räcka finger åt alla som poängterar det.
Gå hem med främmande män, säga upp mig från mitt jobb och flytta till en främmande stad.
Jobba på festivaler och vara den roliga tjejen alla vill festa med.
Röka på och strunta i alla krav.
Sjunga offentligt, skapa mig ett kreativt liv och låtsas att jag är någon annan.
Gå ut med klädkombinationer man inte trodde var möjliga, laga middagar till folk jag inte känner och dricka vin ur rosa glas.
Bjuda ut en främling på kaffe, primalskrika på ett bibliotek.
Gifta mig helt spontant med en man bara för att han är vacker, flytta ut på landet, och tillbaka till stan. Sätta mig på ett tåg bara för att se var jag hamnar och vilka jag träffar.
Lära mig främmande språk och undvika att prata på svenska bara för att jag förälskat mig i mitt nya språks ord.
Somna på ett kafé med en kaffe i handen.
Skratta högst av alla och vägra gömma mig i ett hörn.
Låta bli att skämmas!
Lära mig älska, lära mig andas, sluta kväva mina egna passioner!
Våga leva i nuet istället för med ena foten i framtiden och den andra i det förflutna. Bara våga!

Våga släppa taget om allt det invanda, allt det bekanta bara för att möta en stor och fantastisk värld utan hämningar, utan rädsla.

Istället sitter jag plikttroget hemma en fredag kväll och drömmer om allt det omöjliga och allt det möjliga. Jag sitter hemma och ska snart gå och lägga mig för jag vet alltför väl att det finns en morgondag och min morgondag innebär att jag ska befinna mig på jobbet 07.00. Jag förväntas dessutom infinna mig där med ett leende, en serviceinriktad personlighet och en stor dos tacksamhet över att jag i tider av kris faktiskt har ett jobb att gå till.

Great Lake Swimmers - Your Rocky Spine

Jag har älskat den här låten sen första gången jag hörde den, videon gör den bara bättre!

Färgfläckade fingrar.

Då var dagens planerade sysslor avklarade. Nu återstår bara saker jag vill göra, som att måla. Jag ska dra fram mina verktyg och min duk och krypa runt på golvet och måla. Jag har ingen aning om vad jag ska måla, men jag hoppas att det uppenbarar sig allteftersom.

Jag bara känner att jag saknar känslan av färgen mot mina fingrar, känslan av att försvinna in i mig själv en stund. Jag spenderar min tid utåt, så nu vill jag ha lite tid inåt. Lite tid med min egen hjärna, lite tid med mina egna fingrar. Lite skapartid helt enkelt.

Så om en stund så ska jag smyga in på mitt rum, ta på mig målarkläderna, tända ljusen och sippa lite vin med en pensel i handen och mitt huvud någonstans på andra sidan av universum.

Kvällens soundtrack;
Tesla – Love Song - Single Version
Name The Pet – Falling
Hurts – Silver Lining

Kvinnor + en man.

Vinet med Ankan känns idag, fast inte så mycket som jag trodde att det skulle göra. Timmarna i hennes kök igår förgyllde min tillvaro och peppade upp mig en aning. Vin och choklad är verkligen lösningen på alla problem speciellt när man slänger in lite galna kvinnor som sällskap.
Idag förgylls mitt liv av Fru F. Denna kvinna! Herr F.. Om du släpper henne, så dödar jag dig... Jag skojar inte!

Nu ska jag snart smyga iväg till veckans kortaste arbetsdag, och sen ska jag hem igen och laga lite mat. För äta måste man ju. Typ.

Spel.

Tänk vilka skickliga skådespelare vi alla är. Tänk vilka masker och personer vi skapar, vilka manus vi skriver åt oss själva.
Tänk hur vi spelar, låtsas och luras. Låter folk se det vi vill snarare än det som är sant.

Tänk hur mycket vi stoppar undan och inte låter världen se. Saker som vi vet kan ställa till det, saker som kan göra andra ledsna. Saker som kan ändra allt.

Vi tar på oss leenden när vi egentligen vill gråta, vi skrattar när smärtan blir för stor och gömmer oss bakom trams och nonsens.
Vi fyller våra liv med aktiviteter för att slippa tänka på det som egentligen ligger och gnager, för att slippa vara ensam med sina tankar.

Tänk hur mycket vi spelar, hur många stunder som egentligen inte är äkta, som bara är en del av historien du skrivit åt dig själv genom att spela ett spel.

Skum dröm.

Jag drömde så verkligt i natt, helt sjukt! Jag drömde att det låg någon bredvid mig, denne någon låg med sin hand på min mage och vilade hakan mot min hjässa. Det kändes så riktigt i drömmen att när jag vaknade blev jag ruggigt förvirrad över att jag var ensam i sängen. För jag trodde ju att det var någon där.. Jag låg kvar en stund och klappade min mage bara för att kolla om den fortfarande var som vanligt. I drömmen var inte min mage som vanligt förstår ni, jag var gravid i min dröm.. Jag hade fått en ordentlig bula på mage, som mitt sällskap låg och klappade. Ruggigt skumt! Så dagens första känslor är förvirring, besvikelse och lättnad.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, dra på mig lite kläder och försöka låta bli att frysa, eftersom jag måste gå och jobba idag..

Vinter.

Det är något med vinterns mörker som passar mig så himla bra. Speciellt nu när det ligger massa snö ute, det är mörkt men ändå ljust. Kallt men ändå varmt. Vinterns mörker känns så ombonat när man betraktar det från insidan. Nattens alla ljuspunkter blir magiska när de speglas mot snön. Gatlamporna blir som små eldkorn, stjärnorna blir gnistrande mot den matta svarta himlen. Natten blir magisk helt enkelt. Musik blir tätare, tonerna blir så intensiva att det känns som om jag kan ta på dem. Jag känner rösterna som smekningar mot min hud, tonerna som vibrationer på mitt skinn och känslorna i musiken ligger som daggdroppar på mina fingertoppar. Jag känner smaken av orden de väljer.
Jag älskar mörkret, för beröringar blir ljuvligare, värmen blir som att känna solen på sig.
Vintern värmer mig, bäddar in mig och vaggar mig till sömns.

Hurts – Stay

Now I know.

Hur bitterljuvt det är att veta. Hur surt det ibland kan vara att förstå. Hur sorglig insikt kan vara när det man inser inte är det man vill veta. Jag har länge hoppats på någons sorts gudomliga insikter som ger mig de svar jag vill höra, men mina insikter tycks aldrig vara av det slaget.

Istället så krävs det en ruggig fylla, 30 minuters hängande över en toastol och en natts alkoholrelaterad mini-koma för att jag ska fatta. Vidare krävdes det en tidig kopp kaffe med Ankan, massa snöfall och en väldigt Emo film för att jag skulle finna orden till att formulera det.

Jag förstår nu, jag vet. Jag har insikten. Jag kanske inte gillar det jag förstår, men jag förstår det i alla fall. Vilket i sig är mer än många kan säga. Jag vet vad som händer, och jag vet vad jag borde göra. Det gör inte saken enklare, men jag är relativt färdig här. För vad jag tycker om situationen är inte mitt problem, det är andras uppfattning om saker som komplicerar.

För det räcker inte.

Det räcker inte idag, det räcker troligen inte imorgon och det räckte inte igår. För jag vill ha mer. Mycket mer.

Jag har varit här förut, och jag trivs inte där jag står. Vad jag känner är mindre relevant, jag måste köra över vad jag känner för att eventuellt kunna uppnå det jag vill ha. För det jag känner är i vägen, det skuggar mitt synfält, det lägger ridåer framför mina ögon och gör att jag inte kan se klart. Och jag har stått blind mitt i motorvägen många gånger, tillräckligt många gånger för att jag ska förstå att det inte är hälsosamt att stå där. Det är inte hälsosamt att försätta sig själv i en situation som gör att man missbrukar sig själv. Jag är trött på att missbruka mig själv, jag är trött på att låta andra människor missbruka och utnyttja mig medan jag bara låter det ske.

Om ni hör ett högljutt brakande, så är det bara jag som sätter ner min fot riktigt hårt.

John Sawyer – In A Manner Of Speaking

Listan.

Jag tänker följa Underbara Claras initiativ och ta och skriva mig en lista. Över sånt jag vill vara färdig med, sånt jag vill påbörja och sånt jag vill ha med mig inför nästa år. För jag tror att listan behövs, jag behöver veta vad jag vill och inte vill. Och jag tror att listform är mitt sätt just nu.

Så här kommer det!

Saker jag tänker vara färdig med;
Rökningen. Den kan jag inte ha kvar.. Ärligt talat, det är mer av en dålig ovana än något annat.
Sättet jag dricker på. Oftast med måtta, men ibland så slår det över och jag blir en ganska otrevlig person att ha att göra med. Jag blir en person som jag inte skulle vilja spendera en dag i ett rum med. Så till nästa år, mindre sprit och mer skratt.
Meningslösa relationer. Jag vet vad jag vill och inte vill. Och ändå tycks jag ge mig i kast med samma sorts människor om och om igen. Människor som egentligen inte kan ge mig något av det jag vill ha, som inte är på väg åt samma håll som jag.

Saker jag vill ta med mig;
Känslan av att allt kommer att bli bra i slutändan. Saker kanske ser svarta ut ibland men det fixar sig. I slutändan kommer saker att lösa sig på det sätt som är det bästa.
Min fantastiska nya vänskap med Fru F. Hon är ett vandrande pepp-talk, som stöttar och gråter med mig.
Känslan av att veta vem jag ändå är, trots att jag inte vet min plats i världen. Jag kanske inte är där jag borde vara, jag kanske inte gör det jag vill. Men jag är jag, och är jag bara det så kommer resten att uppenbara sig så småningom.

Saker jag vill "ha";
Jag vill gå och simma oftare. Spendera mer tid i vatten helt enkelt.
Jag vill dansa. Det finns planer på någon sorts danskurs med Ankan. Salsa står väldigt högt på listan.
Jag vill börja på sykurs. Mönsterkonstruktion helst, så jag kan få på papper att jag kan det jag kan.
Göra färdigt mitt gymnasiebetyg. Äntligen klara av den där sabla datorkunskapen som gäckat mig i så många år.
Och sist men inte minst, Jag vill lära mig på nytt att spela gitarr.

Sådär, det var min lista. Den kommer säkert att ändras flera gånger om. Redan ikväll kommer jag nog att ha hittat fler mål, fler saker att lägga på listan. Fler saker som borde avslutas, fler saker som jag vill spara på. och definitivt fler saker som jag vill uppleva och lära mig.

Aahhh....

Jag hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, hatar, HATAR (!) den här tiden på månaden!

Varenda rörelse känns som 1000 knivar i hela min kropp, vartenda hjärtslag skär som rakblad. Jag hatar detta! Jag hatar mensvärk! Det gör så satans ont, det gör mig så satans illamående. Jag blir fruktansvärt hungrig, men jag klarar inte att äta för att jag mår så jäkla illa.

Allt gör ont, allt är jobbigt, och jag känner mig som det skabbigaste fruntimmer som någonsin vandrat på denna jord. Och så här ska man ha det i en vecka (om jag har tur..), 10 dagar om jag inte har det...
Aldrig förr har jag längtat så mycket efter klimakteriet som jag gör just nu.

Aldrig förr har jag så intensivt längtat efter en sterilisering. Fan, till och med graviditet känns som en jävla lösning. Allt för att slippa denna plåga. '

"Ta en värktablett" säger vissa, jo för det känns ju som en fantastisk lösning. Ät smärtstillande när du inte klarar att äta vanlig mat. För magen blir ju såå glad av massa tabletter när man inte har ätit. Just nu ångrar jag min spiral-jävel till den milda grad att jag överväger att rycka ut skiten direkt. Hemma. Med en jävla kökstång. Allt för att slippa känna mig som ett vandrande blodbad i en vecka.

Jag är inte så pigg på lösningar som innebär hormoner, men jag börjar på fullaste allvar fundera på om det inte är värt de där 15 kilona jag går upp av hormonspiralen bara jag slipper det här. Jag kan stå ut med att bli deprimerad av spiralen bara jag slipper det här. Jag kan vara tjock och ledsen om jag bara slipper ha ont.

P-piller då? Kan inte, har inte minnesbank nog till att komma ihåg att ta dem, dessutom mår jag inte bra på dem heller. Allt som innebär hormoner får mig att må skit, så kvar finns lösningen med kopparspiral. Och den mår jag fan inte bra med den heller.

Too Much information?
Läs en annan blogg i så fall!

Kärringfasoner.

Det är fredag. Jag borde troligen göra något mycket roligare än att sitta hemma och smygäta stekt prinskorv ur stekpannan.
Jag borde troligen vilja göra något annat men nej, det vill jag nog inte.
Eller jo.
Men om jag inte får göra det jag mest av allt vill så struntar jag i det där med aktiviteter helt och hållet.
Därför sitter jag här en fredagskväll, tittar på frosten som börjar ta över mina balkongfönster och tuggar på stekt kall prinskorv. Sörplar även i mig lite läsk då och då. Tråkig kväll? Ja. Men jag kan inte riktigt uppbåda energin som krävs för att jag ska orka engagera mig. Så jag har spenderat kvällen med att slösurfa på internet, filosofera för mig själv och prata strunt med Kombon.
Jag har även roat mig med att lyssna på gamla rock-klassiker.
Ja.. Jag inser det... Jag vet.. jag förtjänar mina kärringpoäng i rasande fart.
Hemma en fredagskväll trots att jag är ledig dagen efter - check.
Nykter - check.
Smygätande på konstiga saker - check.
Lyssnar på gamla godingar - check.
Genomför tidigare nämnda aktiviteter iklädd hemsk utstyrsel bestående av säckiga tights, linne, och rufsigt hår - check.

Jaa.. det är ganska kört för mig.
Ni kan nu benämna mig som Tant Tess. 26-åringen som snart ska gå och lägga sig, som egentligen hade tänkt spendera kvällen med att dricka kaffe, äta småkakor och sticka. Hade jag fått bestämma (om inte "vettet" kickat in) så hade jag redan däckat i säng bara för att det är skönt att sova, för att jag älskar min säng och för att det faktiskt tvärtemot populära föreställningar finns en dag imorgon med.
Så.. Godnatt!

Redan morgon och ännu mer snö.

Fredag.. Äntligen! Ska vara på jobbet om knappt en timme men är inte speciellt sugen då jag vet att jag måste pulsa genom hur mycket snö som helst. Det har ju snöat som besatt här nere i Skåneland, och så brukar det ju inte vara. Jag kommer bestämt ihåg att jag flertalet vintrar snarare behövt införskaffa gummistövlar snarare än varma kängor.
Så att det är "drömlika" mysvintrar  är lite konstigt. Inte riktigt vad jag eller någon annan här nere är vana vid.
Nåväl.. Det borgar väl för någon sorts julstämning antar jag.

Nej, mer kaffe och sen måste jag iväg, fast troligen så bör jag ta på mig något mer än en morgonrock innan dess. Ännu en anledning till att överge nätet.
Ha det gott idag!

En duktig, skadebenägen och glad idiot.

Jag är en skadebenägen men glad idiot just nu. Har varit uppe i snart 2 timmar redan och ska snart bege mig till jobbet. Jag var ute och åkte pulka igår kväll och någon mästare är jag ju definitivt inte, snarare tvärtom.
Jag gav mig på att stå i pulkan... Ja.. Jag veeet... En ruggigt dum idé, men det såg så kul ut.
Det såg inte så svårt ut heller. Bara typ, håll balansen och stå kvar.
Ehh.. Ja..
Pulkan började röra sig, men det gjorde inte min tyngdpunkt. den var kvar i toppen av backen, jag önskar att jag kunde säga att jag åtminstone kom nerför halva backen.. Men nej.
Det gjorde jag verkligen inte. Jag kom typ nerför en åttondel, kanske en sjundedel om man räknar biten jag flög innan jag landade med knät först. Jag låg kvar och led en stund, men sen var det upp och försöka igen. Med ungefär samma resultat. Jag klarar verkligen inte att stå i den jäkla pulkan.  
E fick det att se så jäkla enkelt ut.. skrämmande enkelt, och trots att han föll så reste han sig upp utan några direkta blessyrer. Fuskigt!
Nåväl, jag får ge mig på det igen och öva på att i alla fall trilla omkull med stil (som om det kommer att hända..)

Nu ska jag vandra genom all denna förbannade snö (det har snart snöat ett dygn i sträck) och försöka jobba hela dagen. Jag tror att det ska gå utan några större problem, Och jag får inte glömma att köpa mjölk innan jag går hem. Annars blir det inget kaffe till Tess.
Ha det bra idag!