tisdag 30 november 2010

Oh Laura - Call to arms

Jag trodde att du visste.

Jag förstår inte dig. Alls. Jag vet inte hur du tänker, jag vet inte vad som pågår i ditt huvud.
På en bra dag kan jag gissa men idag är inte en bra dag.

Ska vi bara fortsätta som om ingenting egentligen hänt. Som om orden vi utväxlade mitt i mörkaste natten aldrig hände, som om det jag sa inte skrämde dig. Som om jag inte sagt att jag var förälskad i dig, och som om ditt svar inte varit att du gillar mig.

Hur kan du inte ha vetat det redan?

Jag vet inte hur du fungerar, men när jag väljer att spendera så mycket tid med någon så är det för att jag känner att där finns något som skulle kunna bli något.
Jag tycker om att vara kring dig, att höra dig skratta, att se dig dansa rundor. Jag tycker om personen jag är när jag är med dig, jag tänker inte konstant. Jag slappnar av.

Men uppenbarligen felbedömde jag, jag tänkte fel, jag kände fel.
Nu är det bara konstigt, som om jag tagit i sönder något och sedan försökt gömma det.

Men mest chockad är jag över att du inte redan hade förstått.
Jag går ju alltid runt med mina känslor som en öppen bok. Om jag är glad så syns det, om jag är ledsen så gråter jag. Om jag är arg så skriker jag, svär jag, kastar saker, snäser åt folk. Och om jag tycker om någon så gör jag mitt bästa för att se till att de vet precis hur bra de får mig att må.

Men just nu känns det inte bra. Just nu är jag osäker. Just nu undrar jag, och grubblar, och funderar, och önskar saker ogjorda.

Jag önskar att jag inte sagt något.

måndag 29 november 2010

Om att kasta sten i glashus.

Det finns saker jag skulle vilja skriva om men som jag inte kan skriva om här. För det är känsliga saker för en del. Så jag skriver massa texter som bara ligger på min dator.

För jag kan inte publicera dem, men jag kan inte ignorera lusten att skriva heller. Så de kommer att ligga där tills jag hittar dem om ett halvår eller så och tar bort dem, trots att de betytt så mycket för mig just då.

För det är ju så.

Bara för att något har betytt så himla mycket för en betyder ju inte det att saker inte kan förändras. Saker ändras hela tiden. Saker jag tagit för givet förändras likaväl som saker jag aldrig ens skänkt en tanke.
Charmen med livet skulle jag vilja påstå, charmen med att mogna är att man accepterar att man inte är densamma nu som man var då.
Jag är inte densamma idag som jag var i Januari, jag är inte ens densamma som jag var i Juni. På ytan densamma men insidan annorlunda. Jag vill inte bli dömd för den jag var när jag var 19, jag vill inte bli dömd för den jag var när jag var 23 lika lite som jag vill bli dömd för den jag var i Januari. Saker ändras, människor förändras. Vi har den förmågan, vi kan det där.

Och framför allt så uppskattar jag inte att bli dömd av Honom.
Han som utan tvekan kastar sten i glashus.
Det är något fruktansvärt enerverande med människor som inte ser sina egna fel men som utan tvekan kan lägga sig andras liv för att poängtera deras brister. Vad du tycker spelar egentligen inte mig någon roll. Vad du vill säga om mig är inte mitt problem. Men när du säger saker till vissa personer gör du det till mitt problem, trots att det du säger och tänker om mig säger mer om dig än vad det någonsin kommer att göra om mig. Din åsikt om mig och mina val, om andras val är ärligt talat inte mitt bekymmer. Alls. Jag vet att jag inte är perfekt, jag vet att jag har brister. Att jag har fel ibland, och att jag emellanåt gör ruggigt korkade val.

Men det är inte din plats att peka på mina fel.

Och framför allt kanske du skulle välja att döma någon som inte sitter inne med information som kan orsaka dig mer skada än vad du kan orsaka mig.
Bara en tanke liksom.

Natalia Kills - Zombie

söndag 28 november 2010

1:a advent.

Underbart! Feberfri, OCH jag har lyckats äta något ordentligt. Något jag inte lyckats med sen i fredags. Jag är inte fullt lika trött, eller lika snurrig som jag var igår. Fortfarande förkyld så det förslår, men det är inte lika förlamande som det var igår. Huvudvärken är borta, och jag behövde inte ens ta till morfars knep för att bli av med den.
"Stick huvudet i en spann med vatten 3 gånger, ta upp huvudet 2..."
Ja, ni förstår nog syftet med den övningen.
Adventspysslet har kommit upp, och snön den bara vräker ner ute. Nästan så att till och med jag får lite julkänsla.
Just nu sitter jag i mitt kök med tända ljus och lyssnar på;
och njuter av att det är snön som faller och inte jag. Jag balanserar på kanten till ett fall men jag tänker banne mig inte tippa över helt. En annan favorit som går varm idag;  
Låtar som passar bra, som smälter in, som sjunker in i min puls. Som blir min puls, som smeker söndagsmelankolin tills den spinner, rullar ihop sig och somnar nöjt i ett hörn.

Fast jag hade hellre fått en beröring av mänsklig karaktär snarare än musikalisk, men man kan inte få allt. 

Mardröm.

I natt drömde jag att alla jag rörde vid föll ner döda, alla mina vänner, min familj. De jag älskar mest och de jag inte ens vet vilka det är. De jag rörde vid dog, rakt upp och ner. Deras hjärtan slutade slå och deras kroppar splittrades likt tunn is sekunden min hud rörde vid deras. Om jag så bara nuddade vid för bråkdelen av en sekund så dog de. Gatorna var fyllda med stoftet av vad som varit människor, gatorna var täckta i vad som såg ut att vara snö men som jag visste var det som var kvar av något som tidigare levt.

Hela Kristianstad var tomt, det vara bara jag kvar som vandrade runt i en sovande stad.

Så jag vaknade gråtandes, jag vaknade helt förkrossad flera gånger om i natt. Och varje gång lyckades jag somna om bara för att drömma samma dröm, för att fortsätta min vandring genom natten som världens ensammaste människa.

lördag 27 november 2010

Om jag går nu.

Jag har haft de konstigaste drömmarna idag, när jag balanserat mellan verkligheten och sömnen. Jag har varit fysiskt vaken och mentalt sovande. Jag har pendlat mellan dag och natt, verklighet och fanatsi, vaken och sovande. Så fort jag vaknat till och försökt fånga de flyktiga drömmarna har mitt huvud sprängts av huvudvärk.
Så jag minns inte drömmarna bara de märkliga känslorna de lämnat mig med.
Men det är kanske lika bra att jag inte minns drömmarna, att jag inte minns vad som hände, vad som sades och vilka som var där.
Jag minns meningar från en av dem;

"Om jag går nu kommer det att vara som om jag aldrig funnits. Om jag går nu kommer min närvaro vara glömd direkt, jag kommer inte att ha lämnat några spår, ingen skugga kommer att finnas, inget eko.


Om jag går nu kommer allting vara som det var innan. Inget kommer att avslöja att jag varit där, inget kommer att avslöja vart jag gick."

Lustigt vilka meningar ens hjärna kan skapa när man balanserar mellan sömnen och verkligheten.

Sjuk och ångerfull.

Jag har gjort det igen.

Endast idioter gör samma misstag om och om igen och förväntar sig olika resultat.
Med det vill jag bara konstatera att jag är en idiot.
Av den största sorten.

Katy Perry - Ur So Gay W/ Lyrics

*fniss*

fredag 26 november 2010

Morgon i gökboet.

Morgon!
Idag känns det som om jag har tillförsikt. som om jag har lite hopp om liv. Det är fredag, helgen är supernära. I och för sig en helg som innebär massa jobb för min del, men ändå helg. Jag är uppe och pigg, mot alla förväntningar jag hade. För det var ruggigt svårt att somna igår kväll, inte för att jag låg och malde. För det gjorde jag inte för en gångs skull. Utan mest för att jag av gammal vana sträckte ut min arm och letade efter sängvärmen. Och Han var inte där. Lustigt hur snabbt något blir en vana, hur snabbt det känns konstigt att vara själv. För 2 månader sen hade jag ryckt på axlarna och bara sagt "Tsss.. spelar roll! Jag gillar att ha min säng för mig själv!"
Nu..
Nu är jag van vid något annat och saknar helt plötsligt zombie-snarkningarna bredvid, saknar oljudet, värmen och alla rörelserna. För jag har blivit van helt enkelt.
Men det är väl så livet fungerar, vi vänjer oss vid saker, vid människor, vid väder, jobb.. Allt egentligen.
Det är inte alltid bra vanor, men en del av dem kan man helt klart leva med.
Som att ha världens varmaste bredvid sig när man ska sova och är en genuint stelfrusen person.

torsdag 25 november 2010

En bra dag.

Idag har varit en riktigt bra dag.

Jag har fyndat schysstaste kameran från LP.
En Minolta från 1980-talet som är i jäkligt bra skick. Jag fyndade även en ny "blus", vit med bruna prickar. Sådär retro-stilat som jag älskar :)

Utöver det har jag inte gjort mycket idag, lagat mat, druckit kaffe med Ankan, slösurfat på Youtube och tittat på fantastiska dansare.

Och framförallt så har jag inte funderat, inte ältat, inte grämt mig. Jag har överhuvudtaget inte tänkt alls, diskussionerna med flickorna och avslutet jag skrev gjorde nog susen. Det är färdigt och jag sörjer inte längre. Det är vad det är, och det kan jag inte ändra på. Och jag vill inte ändra på det heller, för det som är, är miljoner gånger bättre än det som var.

På den noten säger jag godnatt till världen.
Sov gott!!

G'morrn.

Idag är jag tyngre i huvudet än jag hoppades att jag skulle vara. Efter jobbet smög jag inom Ankan och vi skulle ta ett glas vin... Det blir inte ett glas vin med henne, jag tror att jag stoppade på 4 glas. Rättning.. Hon stoppade vid 4 :P
Hemåt bar det sent och jag tycker synd om henne som skulle upp idag och gå till jobbet. Själv halkade jag gatan fram och småpratade med mig själv som ett annat fyllo, släpade fötterna halvt efter mig och försökte få min mobil att fungera genom att prata med den! Revolutionerande sätt att få teknik att fungera, ömsom skäll på den och ömsom bönfall den så kanske den går dig till mötes :D
Idag.. Är det alldeles för vitt ute, alldeles för ljust. Men jag gör antagandet att det är straffet för vinet jag drack. Dock behövde jag det vinet, jag behövde den stunden, jag behövde det sällskapet. Det fanns saker jag behövde reda upp, nysta ut och lägga undan och Ankan greppar mitt sätt att tänka så enkelt.
Hon och Fru F, superkvinnorna som orkar rota i mina tankar, som orkar "bråka" med mig när jag är oresonlig.
Och oresonlig.. Det är jag ofta!

onsdag 24 november 2010

A Fine Frenzy - Near To You

Jag vet att jag har delat låten innan, att den redan har svängt på min blogg. Men jag tycker att den är så fantastisk att den är värd att upprepas. Texten är slående, så mycket just nu. Detta är allt jag går igenom, detta är min dag, min natt, min värld.
Utan att säga för mycket hoppas jag.

Vinterns första snö.

Nu är det vitt ute, på gott och ont.
Snön gömmer allt det fula, allt det trasiga och allt det som man inte vill se.
Och ändå finns det trasiga kvar, allt det fula ligger och lurar under ytan. Precis som det är med människor, oavsett hur mycket man försöker dölja det som finns under lager med vitt så finns det kvar. Det försvinner inte bara för att man försöker gömma det.
Utan vissa saker ligger kvar oavsett vad man gör, oavsett hur väl man försöker dölja.

Jag har sovit alldeles för lite i natt, smög mig ur sängen och satte mig med datorn vid E's köksbord. Satt där med hans morgonrock på och tittade ut på snön och funderade.
Blev jag något klokare av det? Inte direkt.

Jag satt till slut och tittade igenom gamla msn-konversationer, och det skulle jag inte gjort. Saker som varit svåra att glömma innan fick helt plötsligt nya ord och meningar att hänga upp sig på. Saker jag hade glömt, dök upp igen. Meningar som en gång betydde allt var nu meningslösa även om de påminde mig om hur det en gång var.

Men jag gjorde det enda vettiga man kan göra i en sådan situation, jag läste igenom filerna, och kastade dem. För de betyder ingenting (och allting) för mig just nu.
Vad de än betydde då, så vet jag ju nu att det bara var meningslösa ord på en skärm, och sådant är värdelöst i min värld. Så jag gör ett val, jag väljer att försöka släppa ut och släppa in.

Jag drar fram min mentala plogbil och bereder vägar att röra sig på samtidigt som jag bygger snöhögar över det som inte behövs längre.

tisdag 23 november 2010

En maraton mot dagens ljus.

Det var länge sen en natt kändes så här lång. Det känns som om jag har sprungit en maraton med dagens ljus som mål.
Hade jättesvårt för att somna igår kväll, och det kändes i morse. Klockan ringde förmodligen vid 06.15 som den skulle men egentligen har jag ingen aning.
Kombon kom in och väckte mig med frågan; "Skulle du inte upp idag?".
Sist jag tittade på klockan i natt var den närmre 3, och jag verkade inte kunna somna då heller. Istället har jag spenderat natten med en penna i handen, och ord strömmande ut mig.  Jag pratade med en vän igår och insåg att vissa saker skavde mer än jag trodde. Vissa spöken är betydligt mer närvarande än jag inbillar mig att de är. Min hjärna har bara knuffat dem längre in, så deras röster är dovare och betydligt tystare men de finns fortfarande.
Ibland verkligen hatar jag att vara en grubblare, det gör presens så jäkla avancerat. Där finns alltid en oro om det som varit och det som komma skall. Att jag aldrig vet vad som ska komma är ytterligare en av de saker som gnager på mig.
Så istället så ligger jag vaken halva nätterna och funderar, vrider, vänder och slår på kuddar i ren frustration över att sömnen inte vill infinna sig, när det "enkla" alternativet hade varit att bara släppa skiten (som jag trodde att jag gjort) och röra på mig.

Ohwell..
Man får inte som man vill. Nu ska jag dricka ur mitt kaffe och släpa mig ner till jobbet. Där ska jag vara sprudlande social fram till klockan 16.00 varpå jag ska släpa mig hemåt igen och däcka i en hög på mitt sovrumsgolv. För längre än så tror jag inte att jag hinner innan kroppen stänger av.

Ha en bra dag!

måndag 22 november 2010

Nehepp..

Sova kan jag fan inte, är inte ens i närheten av trött. 
Däremot börjar jag känna mig lite halvtaskig, så jag borde ju sova.
Min hals börjar kännas som sandpapper och rakblad, som en hel sandstorm. Misstänker att det kan vara halsfluss på g, men det lär jag ju märka imorgon i så fall.
Vaknar jag och kan knappt andas så vet jag vad det är som gäller.
Tyvärr..
Får dricka lite mer vatten, ta lite honung och lime i och hoppas på det bästa.

Godnatt världen!

Att det kan vara så svårt.

Det finns ord i mina tankar, som inte hittar sin väg ut.
Saker som vill bli sagda men som snubblar på mållinjen, som aldrig finner sin väg ut genom de vindlande korridorer som kallas mina tankar.
Så enkla ord egentligen, rättfärdigade och färdigpackade. Formade till meningar med början och slut, men när tiden väl finns, när lugnet infunnit sig så kommer inget ut. Som paket glömda under en julgran från förr. För det är samma sak som alltid, de saker som jag vill ha sagda är de sakerna som aldrig kommer ut. Istället verkar jag blond, och dum för de intressanta sakerna hittar aldrig ut av rädsla för att verka märklig, udda, känslig...
Att det kan vara så svårt att forma de rätta orden med min tunga. Det borde egentligen vara enklare att skriva det men det känns inte som rätt sätt, som rätt plats eller som om orden betyder lika mycket då. Så istället tiger jag still och hoppas på att jag försäger mig i ett ögonblick någon gång och att det inte innebär att jorden går under.

söndag 21 november 2010

Magiskt.

Det tycks aldrig sluta regna idag, och inte sköljer regnet bort det dystra heller. Det är ju trots regn, garderobsstädning och god mat söndag. Och som jag nämnt innan så är inte söndagar min favoritdag. Söndagar = Melankoli på elitnivå.
Tror det har att göra med bakfylleångesten man alltid led av på söndagar en gång i tiden, och de säger ju att hjärnan rent mognadsmässigt kan stanna av i utvecklingen i precis den åldern man börjar dricka.
Så min hjärna har inte fattat att den inte behöver ha söndagsångest eftersom den är lite milt efterbliven.
Så istället för att försöka fly från hjärnan på söndagar så försöker jag göra den till viljes, jag sätter igång musik som gör det dystra magiskt. Musik som gör mörkret till en varm omfamning. Idag är det Cat Power som ger mig rysningar i mörkret, som smeker min kind.
Hennes röst är som ett eko av en känsla, som det flammande skenet av tända ljus,
Hennes texter är en spegling av tankarna vi alla haft, som i alla fall jag haft mer än en gång. Tankarna som alltid återvänder oavsett hur snabbt jag försöker springa, oavsett hur hårt jag försöker stänga mina ögon och mitt hjärta. Hennes musik är som tagen ur de tårar som runnit nerför mina kinder så många gånger.

Så jag fyller mitt hem med hennes ord, hennes röst och hoppas att hon fyller min själ.

Dagens statistik.

Jag har 21 par skor varav 8 är högklackat. 2 par är converse-ish och jag äger 1 par sandaler. Jag äger också 1 par rosa kanintofflor men de är inte inräknade.
Jag har 24 sjalar.
9 par solglasögon. 6 par gamla glasögon, de jag har på mig inräknat (finns säkert fler undangömda någonstans här hemma).
27 väskor av varierande storlek och färg, flertalet bruna.
10 skärp.
8 jackor även de av varierande färg och storlek. Bland annat en röd 60-tals ullrock med vit spets.
3 kavajer.
Jag äger för mycket smycken för att räknas (som jag aldrig använder).
Jag har så mycket pärlor till pyssel att jag kan gödsla med dem.
Jag har så mycket pennor att jag skulle kunna bygga en koja att leva i av dem.
Jag har så mycket böcker att jag skulle behöva fler bokhyllor för att få plats med dem.


Och ändå kan jag inte uppbåda EN enda fungerande tändare.

Nicolai Dunger - I'd rather die

Så vackert att man kan börja gråta. En röst av sammet, silke och honung. Som en smekning för mina öron. Som en kyss på en kind blöt av tårar. Den där ömma gesten när man känner sig som allra mest ensam. Ljuvligt!


Jag röker för mycket.

Jag röker på tok för mycket när jag sitter i mitt kök, mitt i natten och väntar på att hjärnstilleståndet ska infinna sig.
Jag är nästan helt oförmögen att sova just nu, på samma sätt som jag finner det svårt att äta.
Hela min rytm är rubbad, och detleder till att jag röker på tok för mycket.
Jag skulle kunna vänta hela natten på att hjärnan ska stanna upp och sluta snurra, men när den väl dragit igång så är den ohejdbar. Den kan snurra iväg så pass att jag helt plötsligt upptäcker att jag rökt 10 cigaretter och solen håller på att gå upp, och då vet jag att jag har en jobbig period av mild insomnia framför mig.
Jag skriver mild för det finns dem som har det betydligt värre, men för min del är det tillräckligt illa för att jag ska rubbas i mina cirklar.
Även när jag har sovsällskap ligger jag vaken och lyssnar på omvärlden, även då sorterar jag tankar tills jag somnar av fysisk utmattning.

Nu ska jag krypa in i min säng och be en stilla bön om att jag faktisk får sova utan några större problem.

lördag 20 november 2010

Vad är mest värt?

Vad är egentligen mest värt?
Förtärande åtrå eller en känsla av trygghet och lugn?

Vilken av känslorna är den svåraste att finna?
Förtärande åtrå som känns som andetaget man tar innan man ska dyka riktigt djupt, andetaget innan man dyker mot ett tryckande djup som får det att brusa i öronen, som får en att kämpa för att hålla luften inne?
Eller andetaget som man slukar när man når ytan igen, det där andetaget som är skillnaden på liv och död? Andetaget som betyder trygghet, där världens alla ljud plötsligt zoomar in i dina öron igen?
Vad är mest värt, att leka med elden och inte veta om man kommer att sluta som brännskadad eller att sitta och studera ett brinnande ljus som är kontrollerbart?

Vad är mest värt?
Och vilket är det bättre alternativet?
Båda har funnits i mitt liv, och jag vet ärligt talat inte vilket som är det bättre alternativet. Den förgörande åtrån blev som ett beroende, en kick. Det blev en känsla av att leva på gränsen till att dö, den drog mig längre och längre in tills jag inte visste vad som var upp och vad som var ner. Jag kunde inte finna en väg ut och jag fann mig i den situationen.
Medan tryggheten ger en känsla av att man vågar slappna av, av att man kan andas utan att riskera att gå under. Tryggheten och lugnet blir en klippa, något man kan hålla sig fast vid, något som läker snarare än förstör.

Så.. Vad är mer värt?

torsdag 18 november 2010

Bakis.

Jag drack vin och öl igår, spelade massa hög musik och det fick jag lida för idag. När jag vaknade i morse kunde jag verkligen inte förstå varför jag hade ont i huvudet.. Led av tyngsta huvudet någonsin, kändes som om det satt fast vid kudden. Seriöst. Det kändes verkligen som om kudden var en del av min hjärna.
Men upp kom jag, och jag var på jobbet i tid. Och där var det den gamla vanliga kaosartade situationen som det alltid är där..
Och det ficka jag nysta i, bakfull, trött, och väldigt oengagerat. Jag var verkligen inte på humör för att jobba idag, hade mycket hellre stannat i min säng till middagstid och gjort absolut ingenting. Men nej, det var jobb som gällde, och jobbat har jag gjort.
Fram till middag i alla fall, sen var det föreläsning på Yllan som gällde.. och det var fan ett allvarligt slöseri med tid.
Bla bla bla.. Aksel Sandemose.. Bla bla.. Jantelagen.. Bla bla.. Chokladkondomer... *Gäsp*
Det enda som gjorde det värt att åka dit var kaffet och våra skämt om laserturken. Utan det hade jag somnat direkt.
Nu sitter jag och väntar på att kycklingen ska bli färdig, sen ska det ätas chokladmousse hos Ankan och Lill-Gos. Efter det blir det simning, får simma mig blå om jag ska bli av med chokladmoussen men det är smällar man får ta..

Nu är jag inte fullt lika tung i huvudet i alla fall..

tisdag 16 november 2010

Jeanshelvete.

Jag verkligen hatar shopping i den här stan, jag hittar aldrig det jag vill ha. Just nu är jag på jakt efter ett par utsvängda jeans med hög midja och allt jag hittar är stuprörsjeans eller "boyfriend" jeans, vilket på mig innebär den ack så populära passformen "snävt men säckigt i röven".
Inte. Snyggt. På. Mig.
Hur svårt kan det vara att finna ett par såna jeans tänkte jag, det var ju inte länge sen de sålde såna. Men jag misstog mig ganska rejält, det är tydligen assvårt.
Jag hittade ett par Acnejeans på Kupan men stl. 27/32 är inte riktigt min storlek. Tror inte att jag någonsin varit så liten, inte ens när jag var liten.
Ohwell.. Jakten fortsätter om en stund.

Faller.

Undrar vem som faller hårdast..
Den som springer från sitt förflutna hela tiden eller den som aldrig kommer därifrån.
För faller det gör alla, någongång..
Men vem faller först, och vem faller hårdast.

Vem kraschar?
Först?


Hur vet man vem som faller, och hur fångar man innan kraschen?

Skrivande från en annan värld.

Jag skriver från en annan värld idag. jag sitter inte på min vanliga plats. Jag sitter vid någon annans bord, med någon annans mugg och dricker pulverkaffe. Bara det är ett säkert tecken på att jag inte befinner mig hemma, pulverkaffe...
Har druckit mitt första pulverkaffe någonsin här, innanför dessa väggar.
Just nu sitter jag och njuter av någon annans utsikt, eller ja så gott det går. Imman ligger ganska tjock på fönsterna, men bortom imman finns det nakna träd och en hel värld. Med människor som lever sin vardagliga liv vecka in och vecka ut. På samma sätt som jag.
Trots att perspektivet är ett annat så är det ändå jag som för mina fingrar över mina tangenter. det är fortfarande jag som tänker, som försöker formulera mina tankar. Och som vanligt kammar jag hem ungefär noll. Mina tankar är för flyktiga, och de tankar jag väl lyckas fånga är jag som vanligt alldeles för feg för att våga publicera.
För jag kan ju inte publicera tankar som jag inte ens kan tala om?

A Fine Frenzy – Near To You

måndag 15 november 2010

Duffy - Well, Well, Well

Jag gillar låten.. Jag kan inte rå för det, men jag finner den oemotståndlig. Ungefär som mörk chokladglass, syndigt men ack så gott.

fredag 12 november 2010

Det där med stil alltså.

Jag stilknarkar just nu, sitter och surfar på 100 olika modesajter. Tittar på Ebbas Stil, och funderar skarpt på att plocka fram symaskinen. För jag blir så sugen på att sy, på att designa och rita mönster och se var den kreativa processen leder mig. Det var så länge sen jag sydde, sen jag skapade egna kläder och jag saknar det lite. Saknar passionen jag hade för det när jag var yngre. Jag brann för att skapa udda plagg som bara jag hade, som satte tonen för vem jag var den dagen. Numera så finns det aldrig tid eller utrymme till sådant, och även om jag hade tiden. När skulle jag bära plaggen? Jag jobbar i vården, det är inte som om jag kan komma till jobbet i lila veckade kavajbyxor som är uppvikta i nederkant. Jag kan inte gå till jobbet i klänningar helt gjorda av herrskjortor, eller kjolar gjorda av jeansfickor (även om det hade varit lite praktiskt).
Men jag saknar det där utrymmet man hade när man gick i skolan, det var så mycket enklare att ha sin egen stil när man inte hade dresscodes att rätta sig efter. Numera är det mest kreativa jag har på mig konstiga hemmavirkade mössor, eftersom på den tiden när jag jobbade OCH försökte vara en individ fick jag höra att jag var barnslig och förändrade mig så ofta att det kunde verka opålitligt. Hur nu min stil har något med min karaktär att göra?!
Men jag saknar lusten, passionen och modet jag hade, när jag faktiskt kunde.

Var det Heinz-effekten det hette?

Heinz-effekten = Allt eller inget. Du vänder upp och ner på flaskan, antingen kommer det ingen ketchup alls eller så kommer allt i hela flaskan på en gång.
Allt eller inget.
Ungefär så fungerar jag också, fast mig behöver man inte daska i baken för att det ska komma något. Jag klarar att få allting ur systemet i alla fall.

Det där med att känna saker är nog det jag gör bäst, eller mest. Hur man nu väljer att se på saken.
Jag är en känslomänniska, jag kan inte stänga ner och vara sådär skrämmande logisk. Klarar inte ut det alls. Föredrar allt som har med känslor att göra över logik och mekanik, för jag kan inte relatera till döda ting.

Men att vara känslig (japp, det är jag det med!) har sina nackdelar också, saker som andra bara skakar av sig kan ibland kännas som den värsta sortens förolämpning mot mig. Jag blir lätt förolämpad, jag blir lätt ledsen, jag fäster mig mig väldigt snabbt vid människor. Jag kan lägga själ och hjärta i att ta hand om en främling endast för att den personen gör mig glad. Killar såväl som vårdtagare. Något jag dock saknar numera är förmågan att kunna bli riktigt arg, så där heligt förbannad som jag kunde bli när jag var yngre. Men nej, sånt gör inte jag. Däremot är jag fulländad i den fantastiska konsten av att gå runt och sura, att vara passiv-aggressiv. Vilket egentligen inte gynnar någon.

Sen har jag perioder då inget tycks komma ur mig, varken gott eller ont. Då jag helt plötsligt ställs inför funderingarna om allt står rätt till i mitt huvud. Perioder då jag till slut lyckats stänga ner hela systemet och bara existerar i min samtid. Då jag inte bryr mig om varken ilska, kärlek eller andra människor, men till slut kommer det alltid något som ser till att jag blir känslomänniskan Tess igen.

Ohwell, perfekt är jag då sannerligen inte men jag är i alla fall jag. Med alla känslor och allt. Så om ni får mig, så får ni en kvinna med nerverna på utsidan av kroppen, en kvinna som skrattar hysteriskt åt samma skämt som en 4åring, som lever sig in så mycket i filmerna hon ser att hon blir helt förkrossad när någon dör.

Massa känslor, massa känslomässigt bagage.. Men.. Om ni är snälla mot mig så kommer jag att ta hand om er för evigt.

torsdag 11 november 2010

Trööööött!

Där är den. Tänkarblicken. 
Den där blicken som kryper fram på kvällarna, när hjärnan är som allra tröttast, när inga spärrar fungerar som de ska. När tankarna rusar fritt och jag bara blir så himla trött på min egen hjärna. Det hade varit helt ok om tankarna rusat fritt om det bara hade inneburit att jag faktiskt hade kunnat göra något vettigt med dem. Men nej.. 
Jag är bara trött, vimsig och väldigt snurrig i bollen. Som om jag druckit 1 glas vin för mycket ungefär, hämningarna släpper och kreativiteten tar semester. Det mest avancerade jag klarar är att lyfta dricka till munnen och undvika att dregla. Vilket i sig är en ganska rejäl bedrift. Något som inte premieras tillräckligt ofta. Man borde få beröm för det oftare, att man undviker att dregla då förstås.
Ikväll har jag fått höra att jag är den bästa sortens människa, att jag bryr mig mer än andra och att jag känns så himla trygg. Väldigt fina komplimanger som nästan fick mig att börja gråta, för det kom så oväntat. Min gard var nere, och det var så spontant. Och för att följa upp det för största möjliga effekt så klappade hon mig så försiktigt över kinden. Blir alldeles blank i ögonen bara av att tänka på det. Så när folk frågar mig varför jag jobbar i vården så är det det givna svaret. Man kommer nära människor man aldrig ens skulle notera på stan annars, och man får så mycket kärlek.

Nej...
Nu går jag och lägger mig.
God Natt!

Skumt..

Jag har precis kommit ur sängen, har inte ens satt igång kaffet än. Jag har haft den skummaste natten på länge.. Jag vaknade med ett ryck vid halv 2 i natt, och fann det tämligen svårt att somna om. Jag var fullt övertygad om att det var någon som ringt på min ytterdörr, men var alldeles för trött och förvirrad för att faktiskt gå och öppna. Med resultatet att jag låg vaken hur länge som helst och bara undrade om det var en dröm eller om det var verklighet.
Till slut somnade jag av utmattningen, men jag vet fortfarande inte om det var verkligt eller ej.

onsdag 10 november 2010

Förutfattat be gone.

För en kvinna med många tankar och utan brist på ord, så är jag förhållandevis ordlös för tillfället. Det finns en person i mitt liv som vänder upp och ner på alla förutfattade meningar jag har. Det är först när jag sätts mot en människa som inte är som jag som mina ganska extrema åsikter om mig själv ställs på sin spets..
Jag har alltid trott att jag måste vara på ett visst sätt för att passa in, så jag har alltid gjort allt i min makt för att uppnå den nivå av perfektion som jag trott varit önskvärd. Jag har alltid kämpat så hårt för att vara det jag trott varit jag, även om något sagt till mig att det inte är så. Men det enda jag egentligen uppnått med min strävan är att jag skickat mig själv in i en spiral av fåfänga och självbedrägeri och någonstans på vägen tappade jag kontakten med vad jag egentligen ville. Med vem jag egentligen är. Och helt plötsligt så ligger det en person i min säng som utan att veta det utmanar mig till att leta fram vem jag är, som bara ler när små bitar av det som finns bakom sipprar fram. Och det är märkligt. Välgörande, frigörande, avslappnande, bekvämt och mycket märkligt.

tisdag 9 november 2010

Matkontrovers.

Jag har mina perioder, och just nu är jag mitt i en. Just nu är mat inte gott, jag tycker inte att något egentligen smakar som det ska. Jag äter för det måste jag, men jag gör det enbart för att jag måste.

Jag tycker verkligen inte om mina mat-befriade perioder, för mat är ju gott.
Mat är njutningsfullt, mat är fantastiskt och underbart... men inte just nu.
Jag kan laga maten, men jag finner inget större nöje i att äta den.
Tycker mest att jag blir illamående av att tugga, för att inte tala om hur jag mår när jag vid varje tugga inser att jag faktiskt måste svälja det för att det ska finnas någon poäng. För om jag inte äter upp, så har ju hela poängen med mat som näring försvunnit.

Jag blir lika förvånad varje gång mina gamla matrubbningar dyker upp.. På samma sätt som skåningar blir förvånade varje år när snön kommer. Jag tror alltid att mina ätstörningar ligger bakom mig, men det gör de ju inte. Jag har aldrig haft ett normalt förhållande till mat, så varför i hela friden skulle jag helt plötsligt ha det nu?

Jag äter aldrig frukost, oftast dricker jag bara kaffe. Det blir frallor på jobbet vid 10 (om jag jobbar) och lunchen hoppar jag över helt. Är det en bra dag så lagar jag middag efter jobbet, och äter kanske hälften av dem.
Och det är allt.
Det är min normala matrytm, och den är ju verkligen inte normal. Det skriker ju ätstörning, och ändå så ser jag mig själv som friskare nu än när jag var 14. Ändå så kan jag sitta och tjata på mina vänner om att de måste äta ordentligt, samtidigt som jag i andra andetaget bedyrar att jodå.. jag äter, ordentligt. Lovar!

Fy fan för rubbade förhållanden till mat, och fy fan för mitt hycklande..

måndag 8 november 2010

Men Suck!

Ibland undrar jag hur människor är funtade. Hur kugghjulen egentligen snurrar, och om de ens gör det?
Jag har en killbekant på Msn som jag snackar en del med, en kille som jag skrattar med, pratar med och hoppas med. En rar, snäll kille. En kille som det en gång fanns ett litet intresse för som flöt ut i sanden, tidpunkterna var fel, meningarna kändes fel. Han är dock en av de snällaste och mest omtänksamma människor jag någonsin snubblat över, men klicket kom aldrig. Det där ökända klicket. Utan ett klick så funkar det inte. Sen träffade jag någon som direkt klickade till hos mig, någon som jag är bekväm med, som inte behöver min bekräftelse 24 timmar om dygnet. Ska jag då gå med dåligt samvete för att jag gör det som känns bäst för mig?

söndag 7 november 2010

Dessa satans söndagar.

Jag har verkligen inget till övers för söndagar. Tycker rakt av illa om dem. De är veckans tristaste dag. Finns absolut inget att göra med söndagar.
Även när jag sovit länge så känner jag mig uttråkad och rastlös av dem, så det slutar alltid på samma sätt. Jag dricker för mycket kaffe och jag har för lite att göra.
Just idag har jag sysselsatt mig med att dricka kaffe med Ankan, busat med lillpojken, plockat löv, klippt i sönder ett av Ernest Hemingways verk, målat tidigare nämnda verk, limmat fast det på en tavelduk o formen av ett hjärta. Ett anatomiskt korrekt hjärta.
Nu har jag gjort degen till Tortillabröd, mixat kryddmix till Gyros och väntar på det ska bli färdigjäst och färdigmarinerat. Jag har gjort tusen saker känns det som, och ändå känns det inte som om jag gjort tillräckligt. Jag skulle vilja göra så mycket mer, så mycket annat. Allt det jag gör, lättar inte mina tankar eller min rastlöshet.
Min vanliga söndagsmelankoli är närvarande som ett stort svart moln hängande över min axel. Jag verkligen hatar söndagar, ett ruggigt slöseri på en dag.

Men det finns inget jag kan göra åt det hela.
Så jag får bita ihop, dricka mer kaffe och måla lite till..

lördag 6 november 2010

A Fine Frenzy - Elements (Lyrics Video)

Jag säger bara WOW! vilken musik, vilken text. WOW!

Sova!

I natt blev det inte mycket sömn, kom hem sent och var ganska upptrissad. Sen fick jag ett par fyllesms som rubbade mig en aning.
Missförstå rätt, fyllesms är bland det mest intressanta man kan få.
De säger en del om personen/personerna bakom för det är ju som de säger;

"Av barn och fyllon får man alltid sanningen".

Jag gillar att det blir så ocensurerat! Det blir rått, ärligt och felstavat. Och i bästa fall så blir det något roligt man kan skratta åt, i sämsta fall så skrattar man inte speciellt mycket. Nu ska jag snart ge mig iväg till jobbet, och det är en aning tungt. Men jag ska jobba mig igenom dagen för att jag vet att i slutet av min arbetstunnel så finns det väldigt fina presenter. 3 dagars ledighet! Välbehövd ledighet kan jag så säga eftersom jag jobbade förra helgen också.
Det enda som återstår nu är att ringa ett visst samtal och sen försöka hitta något annat att göra. För det ska väl vara fan till det om jag nu skulle sitta hemma och glo i väggen ikväll!

För att fulcitera en spotify-reklam;
Tjing-tjing xoxo

fredag 5 november 2010

Kusinminnen.

Jag tycker inte om när planer kör ihop sig.
Jag tycker om spikade planer, som inte ändras utan anledning.
Jag tycker om att veta vad som händer härnäst.

Det jag sitter och mumlar om är en maskerad jag ska på imorgon. Som vi egentligen skulle varit 3 som åkt till, men 3 blev 2, som blev 1. Nummer 1 har en bra anledning, likaså nummer 2. Det säger jag inget om, men det är bara synd. För jag vet ju att där inte finns några sovplatser och jag har inget sätt att ta mig hem mitt i natten från Sölvesborg. Att fixa skjuts mitt i natten en lördag är inte det lättaste, speciellt inte när det gäller från Sbg till Krstd.

Så det verkar som om jag får ställa in.. Trots att jag spenderat hela veckan med att sy på min maskeraddräkt, trots att jag gått och laddat big-time.

Jag ser/ såg verkligen fram emot detta. Det var alldeles för länge sen jag och min kusin faktiskt spenderade lite tid ihop. Utan barn, utan släkt, utan påtvingade kostymer.
Nu är det bara maskeradkostymer som hade varit mellan oss, men annars så hade allt varit som på den gamla goda tiden när vi sprang ikapp tåg i Bromölla, som när vi försökte bjuda med främlingar hem för att dricka te mitt i natten.
Som när vi drack vin på hennes balkong när hon var 17 och jag 15.
När vi fixade med våra frisyrer, och vårt smink och skrattade så att mascaran rann bort i samma takt som vi målade dit den.
Eller som den gången vi gick på Altona, och hennes dåvarande försvann med våra saker så att vi fick sova i hennes mammas lägenhet. Min moster/ hennes mamma ringde hem till sin lägenhet på morgonen och undrade om vi hade sett hennes nycklar så att hon kunde komma in.
Eller den gången vi snubblade hem från ett uteställe vilt skrattandes bara för att väckas ett par timmar senare av hennes föredetta som gapade om att han villa ha vatten utanför fönstret.
Eller när vi tog ett bad, rättning.. När jag skulle ta ett bad innan alla gästerna kom, men det slutade med att jag fullt naken satt inklämd mellan min kusin och ytterligare en tjej i badkaret. Vi drack drinkar och hade det hur trevligt och blött som helst.

Någonstans på vägen började vi växa åt olika håll, och det är så synd. För vi har alltid varit nära. Hon lärde mig mycket av det jag var tvungen att veta inför tonåren, jag återgäldade med att vara en outtömlig källa till skratt. den där galna kusinen i Krstd, som var estet. Som kom i randiga strumpbyxor och tuppkam, som pratade skånska och som pladdrade på om Reclaim the streets, Kent och Rollspel. Som ville blåsa såpbubblor mitt i natten (det vill jag fortfarande så fort jag druckit!)

Jag saknar vår relation.

Dessa ord.

Det är skrämmande hur så lite kan ändra så mycket. Hur tid kan förändra allt egentligen, hur ord kan ta något och göra det till något annat. Ord som blir sagda, och ord som aldrig lämnar ens läppar.
Det har funnits så många ord i mitt liv som jag önskat blivit sagda. Så enkla ord, men likväl de svåraste orden jag någonsin snubblat över. Det finns å andra sidan gott om ord jag önskar att jag aldrig sagt, meningar som aldrig borde ha formulerats. Saker jag aldrig skulle ha skrivit, sagt eller agerat efter.
Det är så svårt att veta vad som egentligen är värt att sägas.
Jag personligen skulle kunna prata på från morgon till kväll i sträck, men det är inte alltid jag får något sagt. För det är så lätt att dränka det man vill ha sagt i nonsens.
Nonsens är en sköld, ett försvar.
Dölj dina tankar bakom ett berg av humor, av skratt, av fjanteri.
Om du bara skrattar och flamsar tillräckligt mycket så är det aldrig någon som kommer att titta dig i ögonen och se vad som egentligen pågår.

Orden gäckar mig, jag känner hur de dagligen ligger och balanserar på min tungspets. Men istället för att en färdigformulerad tanke kommer ut, så kommer det en suck. Att det kan vara så svårt att säga något. Saker som man vill ha sagda, men där modet sviker.

Jag ville så gärna säga det till E igår, att jag faktiskt är förälskad i honom.
Att han får det att kittla i min mage, att han får mig att le.
Att hans närvaro påminner mig om den jag brukade vara.
Att han gör mig glad, lugn och lite lycklig.
Att jag med min agnostiska läggning ändå kastar iväg en bön av lycksalighet varje morgon av ren och skär glädje över att han faktiskt ligger i min säng.

Men orden och känslan till trots så var allt jag fick fram ett viskat tack mot hans käklinje när vi båda befann oss i stadiet mellan sovande och vaken. Mitt ord drunknade i hans hud, mina tankar svävade iväg och jag somnade ändå med ett leende på läpparna.
För trots bristen på ord, så vet jag att det kommer fler stunder, fler ögonblick där jag kan le och viska för mig själv. Och rätt som det är, så viskar jag högre än tänkt och orden blir sagda.

torsdag 4 november 2010

Halvfart.

Jag gillar eftertanken som kvällen skänker mig. Tiden det ger mig, tankarna det ger mig. Det bekväma i att bara existera i mörkret utan några vidare krav på sysselsättning och rörelse. När hösten har kommit och löven ligger på marken är det på något sätt helt ok att sakta ner. Att gå på halvfart, att leva halva sin tid i mörker.
Jag gillar mörkret, det svala. Att världen förändras framför mina ögon på samma sätt som hela världen tycks explodera i grönt på våren. Jag gillar att se naturen strippa, att se träden visa den skepnad som finns under all den vackra fägringen. Det är något ganska tryggt i att naturen gömmer sina grundläggande former på samma sätt som vi. Vi klär på oss alla dessa lager, för att dölja det som egentligen finns under. Trots att det vi är kommer fram när mörkret ligger tätare.
Jag gillar att veta vad som finns under ytan även om det kan vara svårt att urskilja genom alla lagren. Jag vill så gärna tro att jag uppfattar det som finns bakom på rätt sätt. Men man kan ju aldrig veta huruvida man har rätt eller ej?

Hur vet jag att det jag uppfattar är det som finns, och inte ett brutalt önsketänkande?

Känslan av ett andetag.

Desto närmre jag kommer desto mänskligare blir det.
Och med mänskligheten kommer en överväldigande känsla.
Desto mänskligare han blir desto mer underbar blir han också.
Det är något vackert och melankoliskt som har svept in denne man i sina dimmor.

Din mänsklighet blir mitt
fall
från höga höjder
rakt ner i dimman
som utgör
din närhet

Melankolin som svept
dig
i sina varma armar
gör dig
vacker och
oemotståndlig

Din luft
fyller mina lungor
som att drunkna
i en annans
närvaro

Fast
Jag vill inte
bli räddad

onsdag 3 november 2010

Filosofin kring grubblandet.

Tänk så många grubblare det finns i världen. Tänk så många av mitt slag som faktiskt vandrar på denna jord. Människor som i likhet med mig inte kan släppa taget, som inte kan ställa ner sitt bagage och glömma kvar det i en väntehall långt hemifrån. Människor som inte kan det där med att sluta tänka.
Det går ju bara inte..
Att försöka glömma bort det man har bakom sig är hopplöst, och oavsett hur många gånger man än försöker förtränga, eller släppa så hänger det kvar. För att glömma det som har hänt är ju som att skära ut en liten bit av den man var/är. Att ta bort något som format en, är som att tappa formen. Att släppa tankarna och grubblet är som att lägga av sig en pacemaker.
Det går ju inte. Man kan ju inte sluta med det som håller en vid liv.
Alla har vi misslyckanden, sorger och tankar som inte vill gå bort. Som inte försvinner oavsett hur många gånger vi än försöker skrubba bort fläckarna det skapat. Saker som inte går att frysa bort, tappa bort, älta bort. Saker som inte går att glömma. Som ärren på ens kropp man fick när man var liten, de som bleknar men aldrig försvinner.
Men om man inte kan sluta grubbla, betyder det att man aldrig går vidare med sitt liv? Att man står och stampar på samma plats medan alla andra rusar framåt. Kan man inte stå med en fot i nu och en fot i då? Det är ju ingen som klagar på att folk ältar när man talar om historieskrivningen, då handlar det snarare om att man ska veta. Att man ska kunna. Att man ska upplysa för att det inte ska hända igen.
Så mitt grubblande är typ mina egna historielektioner. Jag tänker i årtal, platser och händelser. Jag går igenom och arkiverar. För jag vill ju upplysa mig själv om min egen historia så att jag inte springer ut och gör samma sak om och om igen.
För bara idioter gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat.

En lång natts färd mot dag.

I natt har jag sovit.
Som. En. Stock!
Har troligen snarkat ikapp med E. Jag var bara så trött igår, att jag knappt klarade att formulera en ordentlig mening. Fanns saker jag ville säga men min hjärna klarade inte mer än en stavelse åt gången. Så bara att få fram ett skratt var på gränsen till överkurs för mig.
Men jag kunde inte sluta skratta, det var något som bara lossnade. Antingen skrattade jag eller så hade jag börjat gråta. Och jag vet inte riktigt varför.. Eller jo.. Jag har en aning men det tänker jag banne mig inte skriva ut här.
När jag till slut somnade i värmen så var det som om någon slagit mig med knölpåk och jag återfick inte mitt medvetande förrän en mobil bestämde sig för att det nu var dags att gå upp.
Men.. Jag ville inte gå upp. Hade gärna legat kvar och ritat cirklar ett tag till.
Finns absolut inget trevligt i att smyga sig ur sängen på morgonen, bort från värmen, bort från närhet. Jag vill ligga kvar och dra mig.
Ohwell.. finns inte mycket att göra mer än att faktiskt släpa rumpan ur sängen.

Btw.. Kan ni tänka er! Ingen wrestling, inga sexuella trakasserier, inga konstiga meningar. Mitt sängsällskap kunde faktiskt uppföra sig :P

tisdag 2 november 2010

måndag 1 november 2010

Godnatt.

Jag kan inte låta bli att le, le över hur bra saker egentligen är. Hur mysigt det egentligen kan vara att existera.
Ibland är jag bara så jävla nöjd, vare sig jag borde eller ej.
Ibland så känns saker bara rätt på något sätt. Oavsett vad man vet eller inte vet. Jag vet inte hur framtiden ser ut, man jag är lika glad och nyfiken för det.
För just nu, i denna stund så känns allting så jäkla bra!

Godnatt folket och hoppas att ni får drömma lika vackra drömmar som jag! (Att jag drömmer vackert kan ha något att göra med den vackre mannen som ligger bredvid mig..) Anyway.. Sov gott!

Måndagsfylla.

Jag är inte säker på vad det säger om mig, men jag känner allvarligt talat att jag skiter i vilket. Jag är full.. en måndag..
Och jag bryr mig inte nämnvärt.
Jag har jobbat bort hela helgen och håller helg idag, det blev kanske lite mycket vin med Ankan, Kombon och E (som jag seriöst börjar falla för...). Men det gör inget, för vafan.. Man lever bara en gång. Och just nu är jag lite tårögd av lyckan. Jag gillar mitt liv just nu, alla tankar till trots, alla funderingar till trots.
Mitt liv är fan bra.
Jävligt bra!

Så det så!
Jag gillar mitt liv.
Bara så att ni vet liksom.

Music!

Jag är inget fan av Idol, men reklamerna på Spotify har skickat mig rakt in i denna musikaliska mans armar. Jag gillar originalet men det är något visst med hans röst, som ett musikaliskt pet i ögat. Du kan inte undvika att känna något, du blir troligen tårögd och oftast så gör det inte speciellt ont. Det är vackert och han låter så sorgsen, som en man som burit alla världens olyckliga kärlekar på sina axlar och nu står med bitarna av sitt eget splittrade hjärta i sina egna händer.

Vackert som sagt!

Olle Hedberg – The Scientist

Go!

Livstips nummer 1 och Fru D's favorit; Go with the flow.
Tror att det blir den inställningen, uppblandat med ett allvarligt fall av; touch and go.
Jag får se var jag hamnar, vart stigarna leder.