Hur länge ska jag fly?

Jag inser allt mer att det liv jag lever handlar om självbedrägeri och rökridåer.

Ett liv där rädslan är större än viljan.

Ett liv där rädslan för rörelsen är större än rädslan för att vara stilla.

Ett liv där den största fruktan jag bär är den för mig själv.
Rädslan jag bär för mig själv, gör att jag inte vågar möta mig själv ansikte mot ansikte, tanke mot tanke.
Istället bygger jag tinnar, torn och murar av principer, regler och av dunkel avsmak för det som finns innanför.
Jag hatar mina murar, och desto mer jag hatar desto mer tycks de växa, bli tjockare, mörkare.
Det blir allt svårare att veta var mina murar slutar och jag börjar.

Jag hatar mina principer, de rutar in mig. Drar in mig, skickar mig rakt in i rädslorna utan pardon. Det är så lätt att missa allt och inget när man låter sig själv styras av principer man byggt upp när livet var annorlunda. När man satte upp steg för att klara vardagen, en vardag som har så lite med ens nutid att göra. Principer som skyddat mig från att veta om allt jag trodde om mig själv, om allt jag gjorde och alla lögner jag drog för att skydda mig själv var rätt eller fel. Mina principer drog mig bort från upptrampade stigar, stigar som varit så enkla att följa för att de inte krävde eftertanke. Men jag var ung, naiv och dum, och dumheten till trots så hittade jag vägar bort, ut, in.
Jag hatar mina regler, de styr mitt liv och lämnar så lite utrymme för mig. De blir ursäkterna jag ger mig själv för att slippa se mig själv i ansiktet. Jag får bara göra si, jag får bara göra så. Jag vill bara skrika rakt ut och kasta alla mina regler rakt in i en bergsvägg. Krossa dem likt porslin mot sten.
Jag hatar att min flyktinstinkt drar in mig i mitt inre snarare än skickar ut mig. Jag vill stänga ner, av och bara ignorera världen och allt med den. Bli gammal och grå sittandes i ett hörn. Undvika livet och alla smällar det kan ge. 

Jag skrämmer mig själv genom att vakna och inse att jag inte vet. Jag vet inte. Jag vet inte hur jag hanterar saker, situationer. jag vet inte hur jag ska handskas med gamla synder, vet inte hur jag hanterar saker som jag vill göra men som jag inte vet om jag klarar av. Jag vet inte hur jag ska stänga av hjärnan när den blivit enkelspårig och vägrar släppa tankarna.

Jag har satt mig i en sits som jag inte vet hur jag ska klara av.

Trött poesi.

Mitt medvetande leker lekar med mina sinnen
skuggorna av en existens som inte
är här
lindar sig kring mina tankar
som en rökridå

Hans ögon, det där leendet
som avväpnar
dröjer sig kvar som en värme
precis där
sängen är som kallast

Doften dröjer sig kvar
vägrar gå
har lagt sig tillrätta
och ser på mig
med en trotsig blick

Som för att säga;
Du..
Jag hör hemma här
mitt emellan
dina drömmar
och din verklighet



Nicolai Dunger – Too Free To Be Gone

Dessa våldsamma människor.

Det är alltid intressant att ha en andra person i sin säng, för alla är så olika när de sover. Jag har sovit bredvid vänner som ligger helt still där man inte ens hör att de andas. Jag har sovit bredvid människor som snarkar jättehögt, människor som rullar runt, som knuffas och har sig. Själv ligger jag oftast ganska still, men.. Jag snarkar däremot.. Ibland snarkar jag till och med innan jag ens har somnat ordentligt.

Jag har däremot aldrig förr sovit bredvid någon som skulle kunna inleda en karriär som proffswrestlare/ harlequininspiratör. En väldigt intressant person att sova bredvid. Ena sekunden får man söta pussar på pannan och ett kläm på rumpan, för att i nästa sekund få 2 knän i ryggen som skickar en rakt in i betongväggen min säng står vid.
Min panna och min bröstkorg är ganska ömma idag..
Fast..
Det är utan tvekan värt det.

Får man le fånigt nu eller??

Nu hoppas jag att jag faktiskt får skratta och le sådär fånig som man ska få i vissa situationer. Jag träffade E igår, vi åt ute (Kebab ofc, dessutom vad jag misstänker är stans bästa kebab!). Detta följdes av Zelda, Läsk och Kyssar. Kyssar...

Min vecka blir bara bättre och bättre :) Och nu tar jag mig rätten att vara sådär fjantigt bubblig och glad, jag tänker lyssna på glad musik och skutta rundor.
Coz he likes me, he likes me...

Ha en fortsatt bra dag, själv ska jag slänga på mig lite makeup och bege mig ut på stan för att införskaffa allt som krävs för att jag ska kunna klä ut mig nästa lördag!

Om jag offrar höger fot??

Just nu skulle jag ge min högra fot OCH min vänstra arm för att få delar av gårdagen ogjord..
Kan inte skaka av mig känslan av att något jag gjorde var ett väldigt dumt drag, och idag är det enda jag vill utbrista; "Hur fan tänkte jag där?" och "Hur får jag det ogjort?"

Jag vet att man ska älska sina nära och kära, och det gör jag.. Men.. (ett stort men!) Mina nära och kära är.. *hrm* speciella. De är riktiga original, de är sannerligen one-of-a-kind people. Och nu har jag på eget ansvar inbjudit ytterligare en till att uppleva det speciella med Klanen M.

Varför??

Lillebrors ord; Klanen M.. som dokusåpa fast på riktigt...
Ärligt talat så kan man bli lite rädd när de sätter igång, och ändå bjöd jag med E.
Hur fan tänkte jag där??

Insomnia.

Jag har haft ett smärre besök av min insomnia inatt. Sist jag tittade på klockan så började den alltför snabbt närma sig 2. Och man ska fan inte vara vaken vid 2 om man ska upp vid 6. Det är inte mänskligt.
Anledningen till att jag inte sov?

Det finns tusen.
Jag irrade in mig på tankestigar om pappersmassa, tidningar, tapetklister. Känslor, rädslor, funderingar. Texter snurrade i mitt huvud och blandade sig med saker jag läst, hört, sett.
Ljud ekade in i mitt sovrum, känslan på min hud, allt distraherade mig. Ljuset från månen på mig blev en enorm irritationsfaktor och plötsligt har sömnen aldrig känts mer avlägsen.

Varför är det så?
Att det är först när man lägger sin trötta lekamen till vila som allt snurrar igång?

Jag är i alla fall vaken nu, sitter med kaffe i hand och försöker gnugga sömnen ur mina ögon. Snart är det dags för jobb, och till min stora lycka så ska jag bara vara där till 13.30.
Sen ska jag hem, laga mat, plocka fram min symaskin, hjälpa Ankan förvandla en skjorta till en läkarrock åt lillpojken.
Någonstans på vägen ska jag även återfinna mitt förstånd och klura ut en lämplig outfit åt mig själv, för jag ska ju också på maskerad.

Många krav på en kort dag!

Bitarna av en tanke.

Texten lyder:

The beauty of angels &demons
uncovered in the pieces of me
All the confessions of sex, faith
and life
changed my eyes and revealed all
the perfect lies
my last cover is gone

401.

Intressant hur lite som egentligen krävs för att man ska känna att ens dag är bättre. Ett leende, en flamsig och lite irriterad mamma. Min mamma är lätt tidernas roligaste när hon är frustrerad. En mäkta roande kvinna.
En kram kan göra hela skillnaden på en dag, 3 sekunder av fysisk närhet kan ibland vara lyckopillret som behövs för att en ganska grå dag ska vara en bra dag.
Det är så skönt att vara lite frusen och komma in i värmen, tänkte att mitt nästa projekt för dagen ska vara att sätta igång lite kaffe och fundera på vad mitt nästa måleriprojekt ska vara.

En helt ok dag hittills iallafall.

Sköre kvinders cafe og second hand

Där har vi det. Drömmen. Det jag vill göra, det jag vill leva.

Tack Dennis. Ditt namn på det klingar bättre än det svenska. Tack, för att du är främlingen som till slut gav mig det exakta namnet på en dröm jag nästan glömt bort att jag ville ha.

Tack!

Finaste låten.

Ray LaMontagne – Let It Be Me

Ljuvlig röst, fantastisk!


There comes a time
A time in everyone's life
When nothing seems to go their way
When nothing seems to turn out right
There may come a time
You just can't seem to find your place
For every door you open
Seems like you get two slammed in your face

That's when you need someone
Someone that you can call
When all your faith is gone
It feels like you can't go on
Let it be me
Let it be me
If it's a friend you need
Let it be me
Let it be me

Feels like you always coming up last
Pockets full of nothing
Ain't got no cash
Don't matter where you turn
You ain't got no place to stand
You reach out for something and they slap your hand

I remember all too well
Just how it feels to be all alone
You feel like you'd give anything
For just a little place you can call your own

That's when you need someone
Someone that you can call
When all your faith is gone
It feels like you can't go on
Let it be me, Let it be me
If it's a friend you need
Let it be me, Let it be me, Let it be me, Let it be me
If it's a friend you need
Let it be me, Let it be me,
Let it be me

Ni ska veta att jag tänker på er.

Jag skäms en aning.

Jag är officiellt pinsam..
Jag sitter faktiskt och skäms lite.

Tess + Alkohol + Mobiltelefon = Någon form av katastrof.
Jag borde inte vara tillåten att ha en mobiltelefon när jag går ut, inte i vissa personers sällskap.

Frk. Vero.. Varför uppmuntrar du min galenskap på fyllan?
När jag har druckit så är steget mellan det jag tänker och det jag gör så jäkla litet. Istället för att vara mitt vanliga fundersamma, blyga och tafatta jag så har jag helt plötsligt ingen hejd på vad som kommer ur min mun och mina fingrar.
Och det brukar bli pinsamt.

Och nu har jag varit i farten igen.
Förlåt E.
Vissa tankar borde jag hålla för mig själv, men censuren fungerade inte den här gången.

Lykke Li – Possibility - Soundtrack Album Version

Men åhh..

Karlar..
Jag kommer aldrig att fatta..
Jag har visat mitt intresse, på alla sätt enligt konstens alla regler. Jag har försökt på diskreta vis, jag har provat de tämligen mer extrema. Men..
Antingen är han långsam (vilket jag har svårt att tro) eller så är han helt enkelt inte intresserad...
Det sista är ju en ganska deprimerande tanke..

Så enkelt var det.

Du.. Ärligt talat. Jag skulle kunna falla pladask för dig, bara sådär rätt upp och ner. Helt utan anledning egentligen. Helt utan skyddsnät. Men att göra det skulle inte vara sådär himla bra för mig. Jag har testat det stuntet förr och allvarligt talat så brukar inte landningen vara vacker. För om man faller måste man ju landa.. förr eller senare.

Så..
Ja.. Det var väl typ bara det.

Lucy Schwartz - Gone Away (LYRICS)

Tusen start och slut.

Om jag bara kunde samla mina tankar tillräckligt länge så skulle jag säkerligen kunna komponera ihop ett helt fantastiskt inlägg om allt som finns i mitt huvud. Men tankar skingras så fort jag närmar mig dem, likt en flock med fåglar som skrämda flyger iväg för att sätta sig 5 meter bort..

Jag försöker formulera något vettigt om det här med mänskliga relationer, om det här med att tycka om vissa och känna motstånd mot andra. Men mest så funderar jag väl på sånt som jag oftast tänker på, Män. Min favorit när det gäller hobbyfunderingar. Men jag funderar också på det här med känslor, alla sorters känslor.

Kings Of Leon – Knocked Up - Lykke Li vs. Rodeo Remix



Jag funderar även på det här med familj. Om huruvida jag ska ha en sån eller ej.

Sen jag var 10 har jag alltid deklarerat att jag inte skulle ha barn.
När jag var 13 konstaterade jag att barn var vidriga.
Vid 15 skulle jag ha kaktusar och pitbullterriers istället.
Vid 17 var det där med barn ett smart sätt för patriarkatet att tvinga in kvinnor i en roll som trots sin biologiska nödvändighet var en återvändsgränd för kvinnor.
Vid 20 var barn otänkbart, jag hade ju för roligt.
Vid 22 var jag nydumpad på smärtsammast möjliga vis.
Vid 24 tyckte jag att jag var alldeles för trasig för att kunna göra något vettigt av att vara mamma. Att jag bara skulle skicka eventuella barn rakt in i terapi.

Nu är jag 26, och på något vis så känns det som om jag börjar få slut på ursäkter. Och slut på motvilja, jag börjar till och med fundera på om det kanske inte skulle vara så hemskt ändå? Det kanske inte är slutet på livet (för mitt nuvarande liv är ju så oerhört spännande :P). Det är ju bara ett annat liv, med andra prioriteringar.

Ahh, jag vet inte.

Regn i mörker.

Återigen fördriver jag min tid i ett berg av kuddar, bekvämt nedhälld i någon sorts halvliggande position i min säng. Glaset med rött vin står på en stol bredvid, regnet smattrar mot rutan och musik sjuder ur mina högtalare.


Vienna Teng – Between

En tanke om dagen.

Jag kan bli så arg! Heligt förbannad rent av över hur vissa får precis som de vill vare sig de förtjänat det eller ej. Vissa kan sitta hemma i självömkan, få saker betalda, få pengar i handen och beröm för det de gör, medan andra ska släpa sig till jobbet oavsett. Cancer?? Gå och jobba! Döende av någon mystisk sjukdom?? Gå och jobba! Rädd för att gå ut när du är nykter?? Naaaaww, plutte dig! Nej sitt hemma! Det är ju faktiskt synd om dig! Du behöver inte vara en produktiv del av samhället trots att du har två fungerande armar, ben som bär dig och en kropp som inte håller på att dö!

Jag blir så arg! För när jag själv var som allra längst ner på botten så fick jag inget! Ingenting! Trots att jag jobbade, det var ingen som vill hjälpa mig! Jag fick bara beskedet; "men om du sätter dig på härbärget i sisådär 3 månader så kan vi kanske fixa dig ett akutboende sen..."

För härbärget känns ju som en fullkomligt briljant idé för en cancersjuk 22-åring. Bland alla narkomaner, alkoholister och utslagna skulle jag sitta med nefrostomi och bara vänta på något som kanske skulle ske.
Nej, istället skulle jag blivit sjukad för sociala och psykiska problem. Då hade jag kanske fått hjälp, då kanske jag inte varit på botten och vänt.

Nästa gång jag ska bli sjuk, så ska det vara i huvudet. För då kan jag få massa pengar från Försäkringskassan, och då kan jag få en alldeles egen lägenhet, som jag kan festa i varje fredag och lördag med mina vänner. Vafan... Varför begränsa det till fredag och lördag?? Jag kan ju festa hela veckan... Det är ju inte som om jag faktiskt betalar något egentligen. Det gör ju alla andra!

Då slipper jag ju härbärget, och alla bråken med socialen.
Och tänk vad skönt det skulle vara!

*suck*

Ytterligare en rastlös kväll börjar närma sig sitt slut. Det har varit en lång dag med väldigt lite händelser rent generellt. Men dagen har ändå inte känts som vanligt, något har varit annorlunda. Färgerna tycks skarpare, vinden ljudligare, solen varmare, rastlösheten har känts starkare än någonsin. Jag vet varför. Någon börjar ta sig in i mitt huvud på riktigt, någon springer runt i mina mörka korridorer och rumsterar runt som det behagar. Någon förföljer mig i tankarna, vägrar lämna mina funderingar ifred. Denna någon med ett leende som bara smälter mig. Blickar som får mig att implodera, krevera, explodera.
Jag står inte ut med känslan av att sprängas inåt, när jag inte vill något hellre än att smälla av högt och tydligt.

Istället målar jag, trycker ut enorma mängder färg på duken och smeker ut den med mina penslar. Sätter fingrarna i färgen och känner färgerna. Tar fler klunkar på mitt vin, och sätter samma låt på repeat en gång till. Återgår till mina färger, trycker ut mer rött, mer gult, mer orange. Allt för att få mina sinnen till att sluta snurra. Jag sitter och mumlar för mig själv om att finna fokus, fixera blicken. Men istället för att se färgerna blandas på duken ser jag de vita prickarna där duken skiner igenom. Och ungefär så är jag, jag är en kritvit duk, som jag försökt täcka med färg. Men oavsett hur intensivt du stirrar så kommer du aldrig att se färgerna, du kommer bara se det som finns bakom lysa igenom.

Nu ska jag ta några klunkar till, lyssna på musiken lite till och sen ska jag gå en lång natt till mötes.

John Mayer – Slow Dancing In A Burning Room

En instängd människa.

Amanda Ghost – Cellophane

En låt jag älskat i så många år, som för tillfället har sin plats.

Till E.

Louis Prima – Just a Gigolo Ain't Got Nobody


Den bjuder jag på! :D

Att vilja men inte kunna.

Att vilja skriva men inte kunna. Jag vill så gärna skriva om allt som pågår, men jag respekterar människors integritet alldeles för mycket för att kunna skriva. Jag skriver alltid med ledorden att aldrig skriva något om någon annan som jag inte skulle vilja hitta om mig själv. Därför blir det så svårt just nu, där finns människor jag oroar mig för just nu. Som jag tänker på, som jag håller tummarna för, som jag hoppas för. I den andra vågskålen finns det människor som gör mig väldigt glad, som jag inte oroar mig för men som jag ändå tänker en hel del på. Som får det att kännas annorlunda, som lyser upp. Människor jag lär känna, som utan att veta det själva lär mig saker om mig.
Det är en skev och svår balans på min våg, men rent generellt så lutar vågen mer åt glädje än oro. Mer åt lycka än olycka. Och jag är tacksam, för människorna som finns i mitt liv, människorna som kanske blir en del av det, och människorna som varit det. Alla betyder mycket, vare sig de valt att lämna mitt liv av olika anledningar eller om jag valt bort dem. Alla har varit viktiga för min handling, min person och allihop har lämnat sina spår hos mig.

Så, jag kan inte skriva om det jag skulle vilja skriva om. Men jag skriver om något, och med dem orden har jag bevisat att jag andas och lever idag med.

Godnatt!

To be and to stay.

Adam Heldring – To Be And To Stay

Texten, musiken. Heroin för min trötta uppenbarelse.

Brist på luft.

Det är lustigt hur vissa människor får en att börja andas medan vissa andra gör att man får svårt att andas. Vissa människor blir som det där djupa andetaget innan man dyker ner under vattenytan, den där luften man håller inne tills det bubblar i hela kroppen, Andra människor är som det panikartade andetaget du tar så fort du nått vattenytan igen, när det känns som om dina lungor ska sprängas av lycka över att syret äntligen finns igen. Sen finns det de där få människorna som de verkligen kan andas kring men där det känns som om man har andnöd, för andetagen når aldrig dit de ska. Så man sitter där snurrig i huvudet av brist på luft samtidigt som man känner sig mer levande än man gjort på väldigt länge.
Det är de människorna jag spenderar en livstid med att försöka finna.

Rensning.

Adam Heldring – Needed To Break Down

Egentligen är mitt huvud ganska tomt idag, det har varit så mycket som kommit och gått. Så många funderingar om mig själv som plockats ut och stuvats om. Igår fick jag omvärdera mig själv, och vad jag tror om mig själv. Jag har varit så fast i vad jag trodde var mina egna åsikter att jag tydligen fullkomligt missat att jag förändrats. Idag är det så uppenbart att jag förändrats, saker som för ett år sedan hade skickat in mig i någon sorts panik visade sig vara något jag kan ta med större lugn än jag anat.
Allt jag funderade på sattes dessutom i perspektiv idag, det jag hade i huvudet var inte så viktigt. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men de som ska veta vet. Och just de personerna ska veta att jag tänker på dem.

Skuggspel.

Tillbaka lutad i en varm säng i mörker med musiken som enda sällskap blir världen annorlunda, ljuset som sipprar in mellan mina persienner blir mjukare. Grannarnas liv bakom fördragna gardiner blir teater för mina ögon där mina tankar sätter berättarrösten. De spelar mina dikter till toner jag valt. De rör sig i spontan skuggkoreografi, med lampor som släcks och tänds. De lever hela liv bakom sina gardiner som ingen vet något om. Men jag skänker dem mina tankar och min uppmärksamhet där jag ligger och hittar på deras liv. Jag bygger dem, skänker dem ett förflutet och en framtid i våran lilla skuggvärld.

Just idag är det ljuvligt att ligga i en varm säng, när man vet att ute är det kallt. Det enda jag egentligen saknar är ett glas rött vin.

Spontan blandning.

Jag har historier i mitt huvud, tankar och anekdoter som formar varje steg jag tar. Historier som jag inte kan berätta, historier som förklarar allt. Tankar som ibland kan få mig att vilja gråta, saker som format mig, som byggt mig, som raserat mig flera gånger om. Nackdelen med att ha varit vild är att spåren sitter kvar, bleka men ändå där. Det har gjort mig hårdare och känsligare, jag kan ta allt så hårt samtidigt som jag försöker vara tuff.

Plan Three – Brush It Off

Nä, jag löser detta. Jag gör som jag alltid gör, målar en tavla, skriver en stund, tänker bort det. Filosoferar det i småbitar som omöjligen kan klistras ihop till en väsentlig tanke igen.

Nu ska jag gå och baka chokladkaka och tänka på annat.

Konstigaste drömmarna på länge!

Jag drömde massa konstigheter i natt. Jag drömde bland annat att Underbara Clara hade läst min blogg och lämnat en lång kommentar om livets förgänglighet. Jag minns att jag studsade upp och ner i skär lycka över att denna förebild faktiskt hade tagit sig tid att ge mig en kommentar. Ibland är livet bra lustigt. Jag drömde även att Herr Friberg tog med sig E på en lång åktur och hotade honom lite snällt så att han skulle uppföra sig. Det vara bara det att de var klädda som tweedle-dee och tweedle-dum från Alice in Wonderland. Jag kan vidare tillägga att ingen av dem var en vacker syn i randiga byxor och gubbmagar. Det var helt enkelt inte klädsamt.

Idag var det inte lätt att komma ur sängen, jag försökte snooza bort min klocka men upptäckte att snooze på min klocka bara innebär 1 minuts fördröjning innan den börjar lägga av helvetesvrål igen. Jag kom vandrande likt en zombie ut till köket och upptäcker till min förtjusning att Kombon gjort kaffe. Jag älskar den kvinnan! Vidare in i badrummet eftersom jag kom på att jag glömde tvätta av krigsmålningen från igår. Jag insåg ganska snabbt att sminket från igår såg helt ok ut, och spenderade ungefär 5 minuter med att rätta till det.
Mer kaffe is the plan!

Nu ska jag snart gå till jobbet och börja varva igång inför en lång helg, men det ska gå. Det måste gå. Och vet ni vad? Det kommer att gå, Bra dessutom!

Tack och godnatt!

Jag har haft en riktigt bra dag, som rundats av med en ruskigt bra kväll.
God mat, trevligt sällskap, väldigt trevligt sällskap.
E är fruktansvärt trevlig, charmig som få. Det är så nära till skratt när man sitter med honom, han är helt klart (utan att för att för sakens skull smickra ett eventuellt ego) smartare än mig, men jag känner mig inte dum bredvid honom. Och det är skönt, jag kan till och med svära i närheten av honom utan att det känns avogt.
Nu sitter jag vid datorn, han gick för snart en timme sen. Och jag ler fortfarande, ganska stort dessutom.

Som sagt, det har varit en riktigt bra kväll :)

Ledig dag.

Idag är jag ledig så jag tänkte att tiden skulle nyttjas på bästa möjliga vis, först och främst så tog jag mig friheten att sova tills klockan var närmre 10. Det var lätt ordnat eftersom det inte var någon som väckte mig med ett sms klockan 6 på morgonen :P

Om en stund kommer Ankan och hennes son hit, jag har massa ägg och massa äpplen som måste användas. Så vi ska baka muffins till ett helt kompani. På det viset så kan jag och mamma snacka goja och lillpojken är sysselsatt.

Jag måste även plocka fram allt som krävs för att dirigera ihop en middag här hemma idag, tror att jag kommer att satsa på någon sorts korvgryta då min frys fullkomligt svämmar över av korv.

Senare blir det fika med massa kaffe och kaka.
Allt som allt, så har jag ett grundrecept för en riktigt bra dag :)

Snart tid för jobb.

Jag väntar på att tiden ska gå så att jag kan vandra bort till mitt jobb, så jag kan få mitt möte avklarat, så jag kan jobba färdigt och komma hem. jag fördriver min tid med att skicka en tanke till min kära Lilla Syster Dyster som idag är på sitt livs första begravning. Hennes farmors bror dog samma dag som hon fyllde 11. Så just nu är hon på begravning, och tydligen hade hon insinuerat att där borde finnas ballonger. Och det kan jag ju bara hålla med om, det borde verkligen finnas ballonger på begravningar. Det vill jag ha på min begravning, massa färgglada ballonger i rött, orange, rosa och lila. Och när allt är färdigt så släpp ballongerna tillsammans med sorgen. Se det som en hyllning till mig och mitt liv som varit snarare än att sörja att det tog slut, skratta åt det vi faktiskt fick ihop. Tro inte att jag är en dysterkvist, men det har varit mycket död på sistone. När människor dör så börjar man tänka, och jag har kommit fram till att jag vill ha ballonger!

Relativt nyvaken.

Jag har nästan precis kommit ur sängen, jag har duschat, sminkat mig och slagit mig till ro framför min älskade dator och hade förhoppningen att något storslaget och insiktsfullt skulle komma ur mina fingrar helt spontant. Men uppenbarligen fungerar inte världen så just idag, min hjärna är tom, min skrivarsida har lite tvärt tagit ut en sen semester. Allt jag vill göra just nu är allt som jag inte klarar av, eller som är fysiskt omöjligt. Jag skulle vilja skriva något djupt som skulle få människor att inse att livet är för kort för att slösas bort på feghet, men även jag inser att jag fullt ut är helt fel person till att skriva ett sådant inlägg. Spontanitet är inte en av de saker jag lider av, jag tycker om att ruta in mitt liv, jag tycker om struktur. Ordning i mitt kreativa kaos, inte heller är jag rätt person att uppmuntra till mod. Då jag inte besitter mycket av det heller, så hela blogginlägget var ju dödsdömt redan från början.
Jag skulle kunna försöka att uppmuntra er till att köra med raka puckar och överdriven ärlighet idag, men det är så sällan fullkomligt ärlighet är bra så avstå gärna. För i slutändan kommer ni att såra någon, kan vara någon ni verkligen tycker om eller så kanske ni sårar er själva.

Så dagens slutkläm blir; Var er själva oavsett hurdana ni är. (Men om du är riktigt ruskigt bitter, kan du iaf vara det en liten bit ifrån mig?? Det blir så himla störigt i längden!)

Ha en bra dag!

Hyllning!

Ersätt ordet "Arms" med ordet "Tub" ( som i engelskans bathtub) Och vi har dagens hyllning.

En hyllning till oss som dött i Fribergarnas badkar. Till oss som lämnat spår hos dem som sällan kommer glömmas. Till oss som planerar på att spendera evigheten som ett spöke på varenda framtida toalett de har i sitt bo :D

Cutting Crew – (I Just) Died In Your Arms

(fråga inte, det är antingen tidigare-lagd fredags damp eller försenad från förra veckan :D)

Ha förtröstan.

Tänk att tårar som faller kan vara så himla fula, att melankolin kan vara så tung.
Att se någon man håller kär böjas dubbel och åldras i ljusets hastighet och inte kunna göra någonting. Att se deras tomma blick, deras intetsägande gestalt och vet att just nu finns det inget ljus i deras mörker.
Att se en människa som ett par timmar tidigare kunde uppskatta solens värme, helt tappa tråden som leder framåt.

Det är aldrig lätt att trösta, men när orden inte räcker till.. vad gör man då?
Hur tröstar man den som sett alla dina egna fula tårar falla, som var den första hand som drog dig tillbaka till verkligheten när dödens chock skickade dig till golvet i ett slag?
Hur tröstar man utan ord?

Att förlora någon som betyder något är aldrig lätt, döden är aldrig lätt. Och hur tar man sig igenom de första stapplande stegen, när någon annan just tagit sina sista?

Hur ska jag trösta någon som är otröstlig?

Hur ska jag få denna person att förstå att smärtan domnar, att chocken klingar av. Att förlusten alltid kommer att kännas. Att saknaden kommer att vara permanent men inte alltid stark.

Jag vill inte köra på klyschor; "det var det bästa som kunde hända" när det i själva verket är det enda som kunde hända, det är det enda vi med säkerhet kan säga kommer att ske. Men det är till väldigt liten tröst, när man vet att man har slut på tiden som behövdes för att känna en person.

Hur ska jag mildra smärtan?

En musikalisk tanke.

Annabella – Bring You Back To Me

Vem bestämmer..

Vem bestämmer hur sorg får se ut?

Vem var det som beslutade att sorg bara får vara ett starkt ansikte utåt, att sorg måste vara ett känslomässigt pokerface bland folk?
Vem skrev upp regeln om att tårar endast får falla bakom stängda dörrar?
Vem bestämde att döden endast är ett faktum som ska kommas över så snabbt som möjligt och helt efter ett militäriskt schema där varje steg är kartlagt sedan länge?

Varför får inte var och en sörja på sitt eget sätt?

Vissa rusar igenom sin sorg som om det bara vore en smärre förkylning snarare än en känsla som är bland det mest grundläggande som finns.
Vissa bär sorgen som en tomhet inuti, en tomhet det inte finns ord för. Ett stort svart hål som gör det fullkomligt omöjligt att le trots masken som klistras på.
Vissa skriker ut sin sorg och känner den som en fysisk känsla. En molande värk kring hjärtat, en brinnande smärta över att något kommit till sitt slut.

För det är ju så, sorgen är så slutgiltig. Även om man ibland sörjer långt innan slutet är kommet. För ibland vet man, väntar man med skräckblandad glädje. Ibland vet man att slutet är det bästa som finns. Slutet är precis det som situationen kräver. Ibland är det en chock, ett sätt för livet att greppa tag om våra axlar och skaka till oss ordentligt bara för att vi till fullo ska uppskatta det vi har.

Men oftast är slutet, bara just det. Ett ögonblick av sorg som hänger kvar. Ett telefonnummer man inte längre kan ringa, en bänk som fylls på av nya människor, nya ansikten. En känsla i kroppen som så småningom kommer att ersättas med en viss tacksamhet över de stunder man faktiskt fick.

När sorgen väl lägger sig oavsett det uttryck den haft så står man där med en extra erfarenhet, en ny ton i sitt register och ett litet leende om än med tårar i ögonvrån.

Ängel eller demon?

Tack Ankan. För att du fått mig att se lite lagom ond ut :)
Jag gillar det skarpt!

Bråka inte med den här tjejen säger jag bara :P

Don´t worry

Lätt att säga, svårt att göra.

Vackraste låten när mörkret är tätt, stjärnorna knappt synliga och man njuter av en mjuk säng.


Camela Leierth – Don't Worry

Risker man får ta.

Ibland finns det risker man måste ta, och ibland finns det saker man gärna riskerar. Ibland... är det svårt att se skillnad på saker man kan riskera och det man måste riskera. Som just nu, jag vet inte vad jag är villig att riskera men jag tror att jag vet vilka riskerna är och vad jag måste göra.

Men den stora frågan blir om jag faktiskt är villig att ta stegen som krävs?

Nu tänker ni "Nu är hon igång och svamlar igen", "herregud aldrig fattar man någonting av det som hon skriver"...

Men att svamla är det jag gör, det är så jag tänker. I vågor, om stort och smått. Om viktigt och oviktigt. Och just det där med risker är viktigt. Ibland måste man våga för att vinna, men om man vågar och inte vinner då?

Nu är jag fullt medveten om att fel personer eventuellt läser detta och det skiter jag ganska högaktningsfullt i.
Jag har behov, jag har vilja. Ibland vill jag väldigt mycket, just nu vill jag väldigt mycket.
Jag har tankar, känslor, känslor som är både fysiska och psykiska. Ibland när jag vill något, så vill jag så mycket att det blir psykosomatiskt.
Som nu.
Just nu vill jag så att det värker i mina fingrar och i mina konstnärsådror. Jag vill måla, jag vill sjunga, skratta, kyssas, spela tvspel. Jag vill.
Jag vill kyssas.

Jag är medveten om risken jag tar, jag är villig att ta den. Jag vet att jag kanske förlorar, men fint då!

Då får jag väl helt enkelt förlora.

Karlar?

Jag kommer aldrig att förstå, och ställer mig allt mer tvivlande till huruvida jag vill förstå.
Ibland känns det som om jag är en sprinter, medan de är distanslöpare.
Ibland känns det som om de ligger ljusår före mig medan jag kommer spatserande efter. Ibland känns det som om vi inte ens vistas på samma planet, vi finns på olika våglängder.

Men precis när jag tror att jag greppat situationen, ställt in min antenn så visar det sig att jag återigen har fått fel information och jag misslyckas fatalt med både rim och reson. Mina skämt faller platt och min välkända verbala diarré är sedan länge borta.

Kvar är en tyst, grå, lugn och allvarsam flicka som sällan får som hon vill. En flicka som nöjer sig och böjer sig. En flicka som inte hävdar sin rätt.

När jag i själva verket är en högljudd, skrattande, levande, kreativ kvinna. Som oftast vet vad hon vill, och när hon inte vet så försöker hon hitta på något annat att vilja. En kvinna med erfarenheter som tar det mesta på fullt allvar.

Men varför envisas jag då med att förvandlas till denna förmildrande skuggbild av mig själv?

När livet ställs på sin spets.

Jag står mitt i pannkakssmet av känslor, på ena sidan har jag en vän som ser sin mamma lida.

Som ser sin mamma åldras för varje minut som går, som ser sin mamma bli allt mer grå. En vän som lider av att se det, som mår dåligt och känner ångest. Som inte vet vad hon ska göra samtidigt som hon känner tyngden av alla måsten. En vän som vill sträcka ut en hand men som inte vet hur hon ska göra eftersom hon är rädd att hon själv ska drunkna under tyngden av bördorna.
Hur ska man kunna hjälpa när man själv är rädd för att hamna på botten av ett oändligt hav av sorg?

På andra sidan har jag en kvinna som ser sin mamma dö, som ser henne bli vassare för varje dag som går. En kvinna som har haft som syfte att ta hand om folk och familj så länge hon bara kan komma ihåg. En kvinna som glömt bort hur man tänker på sig själv, som bara tänker på hur hon enklast ska kunna pussla ihop livspusslet så att hon kan ta hand om mor och son. 3 generationer av kvinnor i samma familj, och ingen av dem verkar veta hur man enklast uttrycker vad det är som gnager dem.

Ingen av dem vet riktigt hur man sträcker ut en stöttande hand utan att man för sakens skull bär hela bördan åt någon annan.

Men jag förstår problemet, jag tittar på min egen familj och ser att vi spelar samma charader år efter år. Alla är så fast i sin egen misär att andras lidande blir dem övermäktigt. Ingen vet hur man delar en börda, alla förväntar sig att någon annan ska bära den åt dem. För utan börda blir livet så mycket enklare, eller?

Gud ska veta att jag har precis samma problem själv, fast det motsatta egentligen. Jag är så mån om att ingen ska drunkna under tyngden av sina egna känslor, bördor och lidanden att jag villigt tar deras bagage och bär som mitt eget. Trots att jag kvävs under vikten, trots att luften jag andas blir tjock och dammig. Under tyngden av andras lidanden blir min egen styrka så mycket mer uppenbar, det blir så givet att jag kan fortsätta vandra genom det minfält som är mitt liv vare sig jag gör det med eller utan andra människors vikt på mina axlar.

Men, ibland. Ibland så kommer stunder som dessa när jag bara önskar att jag kunde slänga allt vad bagage heter överbord.
När jag önskar att jag kunde rensa bland andra människors bagage och ta betalt för övervikten. När jag önskar att livet vore lite enklare.
När jag önskar att egocentricitet i min hjärna vore givet.

När jag önskar att jag inte kunde ta någonting på allvar.

Nerver.

Jag insåg precis att jag är lite mer nervös än jag trodde att jag var, fast på ett bra sätt. Hur man nu kan vara nervös på ett bra sätt. Men det är jag i alla fall. Jag tror dock att det kommer att gå bra, jag hoppas det. Här är städat och ordentligt, och jag har massa godis hemma så vad kan gå fel liksom? Om det skulle visa sig vara en absolut hemsk idé så får jag ju helt enkelt spöa honom fatalt på tvspel och äta massa godis. :D

Imorgon kommer Herr & Fru D ner och hälsar på, och det vankas eventuellt fest hos en kompis. Får se hur jag mår efter ikväll, men jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte är lite sugen. Det var så länge sen man var där och flippade ur.

Men en dag i taget, först och främst så ska jag försöka se till att överleva kvällen :)

Älskade syster.

Idag blir min truliga lilla syster 11 år gammal. 11... *suck* De växer upp så snabbt. Min surande, truliga, putta, frågvisa, näsvisa, "din rumpa är stor" syster har precis blivit ett år äldre, ett år envisare, ett år större. Ett steg närmre att bli en tonåring med allt det innebär. Hon hoppas på Hannah Montana saker och pengar. Men hon kommer inte få något av det av mig, av mig ska hon få ett presentkort på qualitytime med film/ bak och pyssel. Vidare ska jag ge henne alla mina lyckönskningar inför livet. Jag hoppas att hon växer upp till att bli en stark kvinna, att hon blir en tonåring med principer som inte slösar bort sig själv. Jag hoppas att hennes tonår blir enklare än mina och att hon hittar sin väg genom livet en aning mer smärtfritt än jag. Jag hoppas att hon förstår hur mycket hon betyder för mig, och hur mycket jag avgudar henne. När jag var som struligast i tonåren kom hon, en liten skrikig röd sak som hela tiden kröp i min väg. Men hon var anledningen till att jag slutligen hittade en väg, och en dag när hon är tillräckligt stor för att förstå så ska jag berätta hur mycket hon är värd. Hur vacker hon är, hur ljuvlig hon är när hon skrattar. Att hennes glädje är min glädje oavsett var hon finner den. Jag är fullt medveten om att detta låter som något en mamma troligen skulle känna för sitt barn, men detta är min känsla för min syster. Hon är min syster, min underbara syster och den som sårar henne kommer att få springa till världens ände för att undkomma valkyrian som jagar.

Jag älskar detta lilla blonda yrväder som är min syster. Grattis Syster Dyster.

Målerimusik.

Lisa Gerrard – The Best Of Lisa Gerrard

Bästa inspirationen (om man bortser från alla de mänskliga känslorna som finns.)

Saker jag inte gjort.

Jag hade en hel lista med saker som skulle göras idag, men av någon anledning så har jag varit Sveriges mest omotiverade människa idag. Jag har helt enkelt inte kunnat sätta igång, hjärnan har varit fullt upptagen med att måla tavlor snarare än att klura ut hur man putsar ett fönster. Missförstå mig rätt.. jag vet hur man putsar ett fönster men det har inte min hjärna varit införstådd med idag. Så istället har jag spenderat min tid med att förädla den fantastiska konsten "att måla luft tavlor". Jag sitter rakt upp och ner och målar bilder i mitt huvud som jag senare kommer att skrika i ren frustration över, eftersom de inte översätter sig själv på duk lika lätt som jag målar dem i mitt huvud. färgerna tycks dovare i mitt huvud, linjerna finare, djupet större och det är så svårt att få det rätt.

Idag borde jag ha putsat fönster, jag borde ha städat min garderob, jag borde ha vikt tvätt men jag har inte kunnat finna min väg till de sysslorna. Istället smet jag iväg och drack kaffe med Ankan.

Nu funderar jag på att greppa min penslar och försvinna iväg från verkligheten igen. Det enda som egentligen saknas är vinet.

En bra stund.

Det är skönt att sitta hemma själv ibland, att kunna ta saker som de kommer. Måla lite om lusten faller på, spela min musik högt. Dricka hur mycket kaffe jag än behagar för hela kannan är bara till mig! Sitta i köket och titta ut på träden som svajar i vinden och bara tänka. Fundera över de livsviktiga grejerna, så som; "vad ska jag äta till middag?", "kanske borde jag putsa fönsterna nu?" och den eviga favoriten "Undrar hur mitt liv ser ut om 10 år?"..

Det är sånt jag avhandlar en tisdag i blåsväder.

En liten dröm.

Depeche Mode – Dream On (Single Version)

En allmän uppmaning till folket.
Dröm.

Bästa helgen någonsin.

The Cure – Friday I'm In Love

Vilken jäkla helg jag har haft! I fredags så drack jag vin med Ankan och Kombon. Vi skrattade till The Cure´s underbara musik. Det spårade ur såpass att Kombon till och med gosade med en ryamatta (till hennes försvar så såg den väääldigt gosig ut :))

Haddaway – What Is Love

Så i lördags så vaknade jag lagom snurrig och släpade upp mitt bakfulla arsle ur sängen. Jag mötte upp Gamle far vi halv 10 och styrde kosan mot Tollarp. Nu har jag äntligen fixat det iallafall.
Från Tollarp styrdes stegen mot Bromölla, för lite lunch och lite tid med bröderna. Jag provade på att åka skatebord, något jag för övrigt inte gjort på alldeles för många år. Med andan i halsen lyckades jag överleva denna bravad till mina bröders stora förtjusning.
Från Bromölla tillbaka till K-stad, äta, duscha, sminka, fixa håret, klä sig, springa till bussen med påsarna i handen och se hur bussfan kör iväg. Det tog i slutändan över en timme att ta sig från punkt A till punkt B (*suck*)
Väl hemma hos Frk. Vero blev det rosa skumpa, fnissande och ljudlös skräckfilm på tv. Vidare in till stan, in på grand och rätt som det var visade det sig att vi var de enda på det dansgolvet. Om man inte räknar den söta lilla Homo-mannen som hittade oss vid dörren och bestämde sig för att vi var det läckraste som funnits sen chokladsås? "åhhhh guuuuuuuud, ni är så snygga. Jag är homosexuell men ni är snygga iaf." Uppföljt av; "Jaaaaag ska dansaaaaaa i neoooooooon....osv osv.."
Kul kille.
Vi gick ut en runda för att få oss en paus, gick inom Valvet och träffade lite annat folk vi kände (ni vet vilka ni är :))
och när vi kom ut så kom det en lång mörk främling (E)!! och min lycka var gjord, sååå ljuvlig! Han hängde med in på Grand, pratade med flickorna, hälsade snällt på alla och han dansade! Ja, gott folk han DANSADE! Han kan dessutom dansa. Jag smög till mig lite "tafsningar" under kvällens lopp, fin kropp att ta på :P
För att göra historien lite kortare, så var jag inte hemma förrän klockan var närmre 5 och då hade jag dessutom hunnit stjäla en kram och lite oskyldiga pussar.. Återigen *suck*

The Killers – Somebody Told Me

Söndag. :(
Upp ur sängen 8.15 och då var jag fortfarande inte säker på om jag var full eller bakfull. Klä sig och pendla in till stan. Vidare till Sölve, in i kyrkan och sitta där med solbrillor. För vi lyckades hitta just den bänkraden som var dränkt i solsken. Sen spenderades resten av dagens "ovettiga" timmar med 10 sockerkickade ungar som sprang cirklar kring min bakfulla uppenbarelse (samtliga barn var dessutom garanterat under 7 år gamla). Jag kan riktigt se framför mig hur jag såg ut där jag satt. Blek, bakfull, solbrillor, ett nöjt leende i ansiktet och konstant tryckandes på mobilen (jag är populär idag :D)
Buss hem, trött, dåsig.
Dags att sortera lådor och dricka kaffe med Ankan.

Ha en bra kväll folket!

Andas in, andas ut.

Jag vaknade precis med andningssvårigheter, något jag inte gjort på evigheter. Jag trodde helt ärligt att det problemet var långt bakom mig vid det här laget men jag kan ju ändå hoppas att det är något tillfälligt. Något som går över. Något som inte kommer tillbaka. Jag gjorde det som börs göras, jag smög mig upp ur sängen, satte mig vid datorn och sysselsatte mig med något annat. För att tänka på något annat än "OMG! Jag kan inte andas..." Panik gör det bara värre.

Så för att stilla mitt oroliga sinne satte jag mig vid datorn som sagt, jag loggade in på fb (alla nattfjärilars perfekta tillhåll) och möts av, ja.. Det är svårt att beskriva vad jag möts av.

Men jag måste poängtera att det är så synd att vissa människor helt enkelt inte fattar varför jag gör det jag gör. Jag har mina skäl till att göra så, jag har alltid haft mina skäl och det är inte mycket som kommer att ändra på det. För det är inte jag som gjort fel, det är inte jag som bröt ett förtroende när just det förtroendet var som allra viktigast. Att sen komma och gnälla på mig i efterhand, det fungerar inte. Jag är inte byggd så, när det skedde som det gjorde så flyttades du. Från att vara en av dem som stod mig närmast till en av dem som självmant flyttat dig själv till mina yttre cirklar.

Och nu förstår du inte vad som hänt...

onykter.

Jag är en aniiiing onykter. Men bara lite, och helt plötsligt känns spontanitet som en helt fantastisk idé trots att jag vet att det kommer att kännas som världens mest korkade idé imorgon.
Så jag ska vara snäll, lägga mobilen åt sidan och tugga på min kudde i ren frustration. Jag gillar att messa folk när jag är full, men jag vet ju av erfarenhet att det är en väääääääldigt dålig idé. Så nej.

Jag ska äta lite kolakaka, snacka lite goja med Herr Friberg och sen så ska jag gå och lägga mig. För imorgon ska jag träffa far och gå igenom massa gamla saker som en gång har betytt något för mig. Troligen kommer jag att slänga det mesta.

Ohwell..
Godnatt!

Märkligt.

En morgon när du vaknar har det kanske redan hänt.

Ja. Det är ju så livet fungerar, en morgon när man vaknar har saker hänt. Livet har hänt.

Dagens bästa tanke faktiskt, men äran är inte min. Den tillhör E och föga anade/anar han att det där var en av de vackraste meningar jag snubblat över. Kort, koncist och av den tankeframkallande sorten.

Arctic Monkeys - I Bet You Look Good On The Dancefloor...