Alkoholrelaterad ångest någon?

Jag har ett problem. Det är inte stort men det är inte litet heller, det är inte livshotande. Men det skulle potentiellt kunna vara livsomvälvande för någon jag känner, det skulle kunna orsaka känslor som jag inte vill ska finnas. Det skulle kunna göra någon lite ledsen, och det vill jag inte. Jag hade behövt... Em.. Din logik hade gjort sig väl just nu, din logik hade gagnat situationen. Du har en förmåga att tänka klart när jag inte gör det....

Dumma saker.

Jag gör så dumma saker ibland. När jag dricker så hamnar jag på kanten till det jag en gång var, min alkoholtolerans kan vara så massiv. Missförstå mig rätt, jag blir lätt full. Men jag kan dricka till jag stupar om inte logiken kickar in. Ikväll har jag druckit ungefär 2 flaskor vin, och 2 cider. Alldeles för mycket. skulle egentligen inte ens druckit en flaska. Jag kan inte påstå att jag raglat hem, eller snubblat heller för den delen. För de som har sett mig var jag nog högst salongsberusad. Nu sitter jag här med ångesten över att det jag har varit finns så mycket närmre ytan än vad jag vill låtsas om. Jag kan vara väldigt trevlig när jag är full men ikväll slog det snarare över till en sorts felvriden äventyrslusta. Ett sug efter att göra saker som jag egentligen inte borde göra. Dumma saker. Ibland kan en beröring från en annan människa dra igång de värsta processerna hos mig, och det är så svårt att backa bort från det jag ger mig in på. Ikväll var det nära, men nära är inte acceptabelt. Jag kan inte göra sånt, bara sådär...
Jag mår inte bra av det, och det kommer att sitta i mitt huvud väldigt länge.
Jag säger dumma saker, jag flörtar hejvilt utan en tanke på eventuella konsekvenser av mitt handlande, jag dricker, dansar, dricker, dansar... Jag gör så dumma saker när jag är full, som orsakar mig så mycket smärta i slutändan. Varje gång jag dricker så känns det som det gjorde första gången jag blev full. Total Eufori. Det är inte bra. Jag måste lära mig att dricka med måtta eller inte dricka alls. Varje gång jag dricker skickas jag tillbaka till mitt 14åriga jag, och allt det jag hade i huvudet då...
Då precis som nu så är alkoholen ett problem, en älskare, en som tröstar, en förrädisk bästa vän, och ytterligare ett sätt att utöva kontroll på mig själv. Det är alltid en ursäkt att säga "men jag var ju full??!!"..Det är inte en giltig anledning till att göra som jag gör.
Jag gör så dumma saker ibland.

Jag undrar...

Hur mutar man enklast en man?
Om man vill att de ska göra något speciellt, vad är enklaste sättet att få dem att göra det?
Jag räknar inte standardsvaret; Kommunikation.

Så hur mutar man enklast en man?

Thorn - John ME

You
Your loving kindness is true
The wounds inflicted are deep
But as my love, my lover's faithful
Companion of mine

Kiss your sorrows goodbye
It's out of love that I breathe
And praise the hands that somehow made you
Companion of mine

Oh, my glory
Say those words again

I hear the words she once said
I feel the pain as I go there once again
And I remember

No
Don't even whisper a word
The walls have ears and they long for you to give away your secrets
Companion of mine

Oh, my glory
Say those words again

Please
Don't ask those questions again
Don't make me think of what's been
And what I did before I met you
Companion of mine

Say those words again
Oh, my glory
Glory, glory

Dansa!

Vi har redan börjat ladda inför imorgon. Vi studsar runt, vi hoppar och vi skrattar. Vi lever upp med planerna. Vi har redan hoppat loss 2 brädor i min säng. Vi spikade fast dem och fortsatte med skratt. Vi laddar. Energin som kommer att smälla av imorgon kommer att smälta all snön. Vi kommer att dansa, skratta, leva. Vi kommer att rasa mot det döende ljus som kallas vuxenlivet. Vi ska göra ett dygns revolt mot alla förväntningar. Vi ska leva upp, ut och iväg. Imorgon kommer kärleken studsa som ett eko mellan väggarna i mörkret. Vi ska dansa tills fötterna värker, tills lusten bultar i kroppen. Vi ska dansa tills lungorna värker och de kastar ut oss vid stängningsdags. Vi ska skratta oss hela vägen hem, vi ska flyta ovanför marken i vårt rus. Imorgon ska vi existera, finnas. Vi ska Leva!!

Snurrigt!

Jag kommer att somna som en stock ikväll, jag är fullkomligt utmattad. Min hjärna har gått på högvarv hela dagen, och nu börjar den sakta men säkert stänga ner. Avdelning för avdelning. Jag tror att den har lågkonjunktur och planerar på att avveckla verksamheten totalt. Eller så ska den kanske bara privatisera? Eller leasa ut lokalen till något annat företag, typ ett zoo eller något liknande

Rädsla eller Man ska inte bruka våld mot sig själv.

Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag är så rädd, för det mesta. Oftast. Jag är svag. Jag har mängder med svagheter.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kväver mig själv. Jag försöker spackla över det jag är rädd för och det jag är svag för. Och jag är svag på så många sätt och för så mycket. Jag är svag för mina känslor, för mina tankar, jag är svag för män med mörka ögon. Jag har ingen motståndskraft, jag kan inte sätta spjärn, jag kan inte sparka bakut.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kan inte vara öppen, jag kan inte vara sluten, jag kan inte vara orädd, jag kan inte vara rädd. Jag kan inte sluta. Men jag kan knappt fortsätta så här heller.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kämpar, jag slåss, jag vaknar svettig på nätterna med andan i halsen efter skuggstrider i mitt inre. Jag sätter ärr på min kropp, jag sätter ärr på min själ.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag tar över bördor, tar över smärtor, bär tyngder på mina axlar. Stöttar upp trots att jag själv är under ytan. Jag skänker kravlös vila, jag vill inte ha något även om jag behöver det. Jag vill inte ha medtanke även när jag behöver den.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag går emot instinkter, känslor, ideal. Allt för att passa in i mig själv, och de roller jag spelar. Jag sluter mitt inre, stänger mina sinnen. Stänger ner mina tankar. Vad tänker du på? Inget, och allt. Inget. Jag viskar när jag vill skrika.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.

Tillbaka till verkligheten.

Jag börjar återvänd till mänskligheten nu. Rösten är tillbaka, och jag kan svälja obehindrat. Febern är väck och jag hallucinerar inte längre om att människor kryper ner till mig i sängen. Jag vet dock inte om det sistnämnda är positivt eller negativt. Det var ganska trevligt att tro att man hade sällskap :)
Men allt som allt är det väldigt skönt att bli frisk..
En vän tittade inom igår, med nyheter. Och det var ganska chockerande nyheter, men det kan vara bra. Hoppas att vännen min kommer fram till vad som ska göras och att det är ett beslut som kan levas med :D
Jag stöttar vilket som..

Idag är det städning, kaffe och matlagning som står på schemat.

Jag är sjuk.

Halsfluss.... My favorite! Det är svårt att prata, andas och att äta, vilket gör att detta suger. Mina absoluta favoritsysslor och jag kan knappt ägna mig åt någon av dem. Istället har jag spenderat en stor del av dagen i sängen, med glass, ingefärsté, soppa, kaffe, vanligt té och vatten. Det har varit jag, mina 4 kuddar, 2 täcken, John Mayers härliga röst och Alice i underlandet <3
Jag tog en "tupplur" tidigare idag när febern var som värst. Men det slutade bara med att jag vaknade desorienterad och letade efter personen som krupit ner till mig i sängen och klappat mig på ryggen. Sen visste jag inte riktigt var jag var, eller vem jag var heller för den delen. För hemma kunde jag ju inte vara eftersom Kombon aldrig skulle krypa ner till mig :S och då sa min logik mig att eftersom hon var den enda hemma hos mig så kunde jag ju rimligen inte vara hemma...
Visst älskar vi hallucinationer....
Nä, nu ska jag fortsätta dricka ingefärsté och konversera med Yoda!
Godnatt!

Ibland

Ibland kan jag önska att jag var 14 igen, för det var okomplicerat då. Känslor kunde glömmas på en dag, tog det slut med killen så hittade man en ny att vara kär i dagen efter. Och all kärlek var evig. Tess + ______ = 4ever. Man hånglade i timmar, tills munnen domnat bort och man var alldeles snurrig i huvudet av lust och syrebrist. Man klottrade hjärtan i alla sina böcker, tittade i skolkatalogen för att markera vilka som var snygga, schyssta och coola.

Så mycket har ändrats, men ändå inte...

Vill jag bli snurrig i huvudet av lust så kan det utan tvekan fixas, vill jag bli bortdomnad i läpparna av mängder med kyssar så är inte heller det alltför svårt att åstadkomma.

Tack och lov så baseras inte hela min värld på vem som blev snyggast på bild längre, och känslor har blivit lite mer komplicerade.

Ibland är jag himla tacksam att jag inte är 14 igen.

Snöig Morgon.

Jag vill inte ha mer snö, snö gör mitt jobb så komplicerat. Det gör det så svårt att ta sig fram. Jag tittar ut på allt det vita och inser att det skulle vara så himla skönt att bara krypa tillbaka till sängen, dra ett täcke över huvudet och snooza klockan ett par gånger till. Men nej. Jag ska snart bege mig ut och sakta men säkert förvandlas till en snögumma med kängor på. Det är dags för 9 timmar på jobbet, och imorgon blir det 10 timmar där...
Var man inte trött innan så blir man det ju av de tankarna.

Nej, nu får jag ta och masa mig upp från datorn och göra något vettigt. Dags att jobba!

Så mycket nostalgi..

Jag drömmer om svunna tider ikväll. Jag sluter mina ögon och drömmer mig tillbaka till en tid då bekymmer gick att dricka bort. Jag sluter mina ögon och sitter återigen på Reclaim the streets i Malmö med tuperat hår, knästrumpor och öl. Jag sitter på trottoarkanten och blåser såpbubblor, pratar känslor, Kent och ångest. Jag har så mycket framför mig men fattar det inte. Jag drömmer mig tillbaka till diskussioner om hårspray och frågeformulär på religionen. Jag drömmer mig tillbaka till evighetslånga fikor på Café Påtår, där en kombibulle med ost och en kopp té kunde driva bort många gråa timmar. Jag drömmer om poesin vi skrev, skratten som ekade i rökfyllda lokaler. Jag drömmer om människorna, alla viljor, alla drömmar, all ångest vi delade. Jag drömmer om de som försvann. Jag drömmer monologer, och regnbågar. Jag drömmer om kvinnlig kraft. Jag drömmer om sanning eller konsekvens och Martin i klänning och nithalsband. Snuset jag var tvungen att prova, frispråkigheten som fanns. Jag drömmer om brännboll i Tivoliparken, gräsfläckar på nya stretchjeans. Solen som gick ner mellan träden och badade oss i orange ljus. Jag drömmer om bordellröda väggar och en känsla av framtid, en känsla av rörelse. En smak av ny luft i munnen. Jag drömmer om platsen som var ny och egen. Jag drömmer om sömndruckna promenader genom dimma. Jag drömmer om musiken som fick världen att snurra snabbare och snabbare, musik som slukade alla ens sinnen. Jag drömmer om människorna jag mött på vägen, deras röster, våra skratt. Lyckan vi delade. Jag drömmer om den kalla sömnen på en perrong i Hässleholm, iklädd balklänning och rött läppstift. Jag drömmer om pojken vars knä mitt huvud vilade i, han som vakade över mig med kärlek. Jag drömmer om sena bilturer i snöstorm, kaffet, musiken och de oändliga konversationerna. Jag drömmer om kyssar som tog bort ens förmåga att andas. Jag drömmer om flickan jag kysste, hur len hennes mun var, hur spännande tonårsrevolten kändes. Jag drömmer om Monopol, kebab och bakfullt mummel. Jag drömmer om bussresan hem efter en lång natt med tv-spel, hur kaffet smakade, hur fyllan dövade kylan. Jag drömmer om tågresor till kärlek, mörka timmar på resande fot och hur magiska lamporna utanför kändes. Jag drömmer om kvinnorna i mitt liv, gemenskapen. Alla cigg vi delat, alla erfarenheter vi genomlidit. Jag drömmer om den passionerade förmågan att älska i ett hjärtslag för att bittert hata i nästa andetag. Jag drömmer om drömmarna, känslan av liv, känslan av att det inte finns ett slut på vare sig liv, kärlek eller ideal. Vi trodde att vi kunde förändra världen om vi bara levde i den, vi läste genus som hobby, vi målade mörka tavlor, vi lyssnade på dysterheten och sympatiserade med Palestina. Vi trodde att vi gjorde något som aldrig blivit gjort förr. Vi var.....unga!

En zombie på Gamlegården

Har fått väldigt lite ro inatt, har snurrat, vridit och vänt. Täcke av, täcke på. Vänd på kudden, ta en annan kudde, ta bort kudden. Snurra ett varv till, när du nått slutet av programmet börja vid punkt 1 igen. Det finns för mycket tankar i mitt huvud, för mycket funderingar, för mycket oro, för mycket flyktkänsla, för mycket rastlöshet, för mycket känslor i konflikt med varandra. Mitt i natten finns där för mycket melankoli, dysterhet, tårar, bitterhet, för mycket läkande sår som kräver att jag kliar på dem, för de vill ju inte försvinna. Det finns alldeles för många spöken som lurar i mörka hörn. Gamla rädslor tittar inom, likaså minnen jag trodde var borta sen länge. Jag lider av öppet-hus-syndrom på nätterna, alla får tittat inom och alla får sin beskärda del av kakan och uppmärksamheten. Jag borde veta bättre än att ställa frågor när min hjärna spökar som mest, men nyfikenhet har alltid varit ett av mina mindre bra drag.
Jag bävar inför nätterna, försöker hålla min hjärna vaken och sysselsatt med annat, försöker undvika det understimulerande som krävs för att finna lugnet till att sova. Utan resultat. jag glider in och ur sömnen, fram och tillbaka genom dåsiga mardrömsland, och när jag vaknar på morgonen så är jag precis lika trött som när jag gick och la mig.

Godmorgon Världen...

??

Frustrationen i en otillfredsställd vilja är överväldigande, konsumerande, förtärande. Att vilja men inte kunna, att drömma men inte känna, att längta men inte få. Numera tycks ett av mina enda utlopp vara att skriva. Få ur sig orden, tankarna, intrycken. Sätta pränt på viljor så starka att jag känner dem mot min hud. Jag slits i bitar utan att ordens fulla mening kommer ut. Jag öppnar dörrar för begär, som jag inget kan göra för att stilla. Vad är det som driver mitt sinne till sådan självspäkning?

Strange little Me.

Jag är en "strange" kvinna, svårgreppbar, säregen, speciell, känslostyrd. Jag känner min väg genom livet, min glädje kan vara fyrverkerier, min sorg ett stormigt hav, min ilska kan splittras likt trasiga tallrikar på ett köksgolv. Känslor är mitt bränsle, känslor driver mitt skapande, tar mig genom dagen. Jag andas känslor, jag lever känslor, jag är mina känslor. Mina känslor är det som är bra och dåligt med mig. Jag har spenderat många timmar i mitt liv med att försöka förtrycka det som driver mig, ersätta det med logik. Men det har gjort känslostormen i mig starkare, grymmare, vildare. Desto hårdare jag förtrycker, desto hårdare har den rebellarmé mina känslor utgör slagit tillbaka. Jag har sprungit in i så många väggar, vandrat så många stigar på grund av mitt eget förtryck. De känslor jag pressat undan har alltid kommit tillbaka som spöken, som sår, som märken på min kropp, som blickar, som förlorade vänner.

Fega lilla jag.

Jag står i valet och kvalet, jag har en fråga vars svar jag tror att jag verkligen vill veta. En fråga som bränner på tungan hela tiden, den ligger och vippar på min tungspets, den ligger som ett tyst hot på mina läppar konstant. Men det är svårt, svårt att uppbåda den styrka som krävs för att öppna den dörren, svårt att hitta mod...

Mod.

Varför är det alltid så att det är modet som sviker? Jag tänker ut vad jag vill säga, hur jag ska säga det och med vilka argument men när jag ser en öppning så öppnar jag munnen och stänger den lika snabbt igen. Jag biter mig i läppen och backar. För varje gång chansen ges är den lilla rösten i mitt huvud där och viskar. "Men tjejen, det är lika bra att du är tyst för ärligt, det du har att säga är absolut inget av värde. Vem är du att tro att någon skulle vilja höra dina tankar? Ärligt bruden, så smart/rolig/duktig är du inte, så lägg ner. Vem bryr sig om vad du känner?" Jag hatar den rösten, för det är min egen röst. Det är alla mina rädslor, alla mina tvivel och alla mina brister som tittar inom för att säga hej. Det är min röst från när jag var 10, 14, 17 och 23, det är min röst nu.
Jag hatar den rösten...

Drömmen om krokusar!

Det är väldigt skönt att sitta i ett dunkelt kök, dricka kaffe, ta en cigg och titta ut genom fönstret och se hur världen gradvis blir ljusare. Att veta att våren sakta (extremt sakta, kan jämföras med nedslitningen av en bergskedja) håller på att smyga sig in i medvetandet. Jag tittar ut och inser att jag hyser en längtan efter snödroppar och färgglada krokusar. Jag struntar i pollenallergi, jag vill bara att det ska bli vår.

Nej det funkade ju inte.

Då var nödplan 1 körd, för det funkar absolut inte. Då stångar vi vidare och provar plan 2. Det finns en lösning på varje problem (att blunda är aldrig en lösning tydligen såvida problemet inte består av alkohol, solsken eller för starka glödlampor!) Jag har bara inte provat rätt lösning på rätt problem. Men detta ska gå bra!!

Murphys lag

Det blev slutligen en kväll av svordomar. En kväll då beslut fattades utan hänsyn till stoltheten, jag vet vad jag kommer att vara tvungen att göra. Det är bara så förbaskat svårt att krypa till korset och få det gjort. Att behöva erkänna sina fel och brister är inte lätt, inte nu, aldrig. Och att behöva göra samma val mer än en gång är inget som ligger högt på min lista över saker jag vill göra, men tydligen trots innerliga försök till flykt, till ordning i kaoset så verkar det vara den väg jag måste vandra. Om mina tankar ska materialiseras, om dröm ska bli verklighet. För just nu känns det som om jag vandrar på en sandstrand, i mörker med betongskor på. Att lyfta foten ens för ett enda steg framåt är omöjligt med mjölksyran som bränner i musklerna. Mitt enda alternativ är att stanna upp och börja hacka bort betongen bit för bit och helt enkelt vara nöjd med det tills mina fötter är bara igen.

"Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet". (Edward A Murphy Jr, från Wikipedia)

Jag gjorde det på det sättet, jag är någon.

Och där rök den drömmen....

Ja, så var det med det. Fet delay på den drömmen.. Massa extrasteg att ta... Men jag får ju göra det, för jag har ett mål... Men fyyyyyyy vad dryyyygt!!!

Kaffe!

Det är fantastiskt gott med kaffe och cigg i vintermörkret :-)

Doften.

Det är en väldigt tunn linje mellan drömmar och verklighet, speciellt när man ligger dåsig och överväldigad. När jag vaknade i morse så fylldes hela mitt medvetande av en enda sinnesförnimmelse, en doft och för 2 sekunder kändes det som om det var söndag morgon igen. Jag var nära att sträcka ut min hand och leta efter din. Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig, hur snabbt man saknar, hur snabbt man längtar. Men det är måndag och jag raglade upp ur sängen som en skadeskjuten hare. Mör i hela kroppen, ut till kaffet, ciggen, datorn, musiken och verkligheten. Nu sitter jag här med mitt kaffe och näsan i en bok. Livet är inte så illa :)

Jag är en nöjd kvinna.

Hade jag varit en katt så hade jag purrat förnöjsamt trots orden som fastnade i halsen på mig när de hade behövt komma ut. Saker som skulle blivit sagda men som det inte fanns mod eller tid att uttrycka. Ord som faktiskt hittade ut blev tysta viskningar i skydd av mörker och halvsömnens dåsiga slöja. Så många tankar som gått genom mitt huvud utan en chans att hitta ut ur labyrinterna jag byggt. Så många önskningar, så många vägar till njutning. Men har aldrig trott att njutning har funnits i sådan mängd. Inser så mycket nytt hela tiden, plockar upp små aningar om vad som finns i mig, i dig, i världen. Det är en sån sinnlighet att dra sina fingerspetsar över hud, att dra sina naglar över skäggstubb. De små nyanserna. Ljuden, rösten, andetagen. Doften som hänger i luften, som rökvirvlar och lätt förgångna. Så många intryck, så många tankar och så många sätt att uttrycka dem på....

Sitter och tänker.

Jag sitter och funderar med ett stort leende på läpparna :)

John ME - Skin & Bones

You gave me a weak heart
God gave me soul
But still that is nothing
Compared (with) what's been given to you

Nobody could reach you
Nobody could see
You played your part well and for so long
So kind and so strong

If any of your dreams
Would rip right at the seam
And all you ever did was wrong
If every little dream
Is taken by the stream
Cus all you ever did was wrong

So lost when I found you
Crawled up in that chair
Believing that this is how it works:
You love, then it hurts

Your breathing was silent
You were just skin and bones
You'd lost yourself and all you had
And still it got worse

If any of your dreams
Would rip right at the seam
And all you ever did was wrong
If every little dream
Is taken by the stream
Cus all you ever did was wrong

And any way you try
You get the same reply
Cus all you ever did was wrong

Jag har en ängels tålamod...

Jag har jobbat 12 timmar idag, och efter ungefär 8 av dem inträffar följande.
Jag går hem till en tant som tror att hon är död (eller rättning hon tror att hon dör hela tiden, typ varje gång hon andas ut. Hennes dödsångest är enorm..)
Jag tänker kalla henne Zombietanten, för det är vad hon kallades nyligen i en konversation. Denna tant har en katt, som är batteridriven, och som mjauar varje gång du överhuvudtaget rör dig eller tänder/släcker en lampa. Katten är fruktansvärd!!!
Nåväl jag kom hem till henne, och hon brukar vara lite dyster men idag sa hon att hon inte hade ont alls, men att där var någon som pratade i hennes öra (men bara det ena!??) Jag värmde lite mat till henne, och serverade det lite fint på en tallrik med fin dukning. Tänker att om jag bara är riktigt snäll så kommer detta gå jättebra..... Men..nej. nej. NEJ!
Hon tar en tugga på en potatis och spottar ut den för den är för varm. Jag säger åt henne att hon får låta det svalna en liten stund, varpå hon börjar sönderdela potatisen och biffen i mikroskopiska bitar (relativt logiskt!). Sen ger hon sig på Haricot vertsen... Ack dessa haricot verts... Om jag vetat då vad jag vet nu!!
Tydligen kan inte damen ifråga tugga såna. Det upptäckte hon efter att hon börjat tugga på en av dem. Hon spottar ut den i handen och kastar den på golvet. Sen tar hon EN till!!!! (Varfööööör!?!?!) Hon kunde inte tugga den heller (I wonder why??) spottar ut den och kastar den så den landar precis framför mig. Sen kom hon till den ack så briljanta slutsatsen att persiljesmör inte var tillräckligt med "sås" utan hon greppar sin sqeasytub och dränker maten i...wait for it.......aprikosmarmelad OCH ger sig på de jävla haricot vertsen igen(and again WHY????)...
Varpå hon återigen inser att hon inte kan tugga det, spottar ut det och kastar det så det landar på ena glaset i mina glasögon (att jag inte fick ett psykbryt då???).
Jag sitter snällt kvar och ler, stort, mycket, intensivt. Hon ger sig in i en gnällkavalkad om rösten i hennes öra (jag tror att det var det vänstra faktiskt :S) om hur mycket hon hatar oss, sin dotter, världen, jag tror mig till och med ha hört ngt om vår statsminister (för det är ju absolut hans fel att persiljesmör och aprikosmarmelad inte är gott ihop!!) någonstans där inser Jag att detta kommer att spåra ur så långt att jag kommer vakna i ngn liten obskyr by i Indonesien, så jag reser mig upp och säger; "Om du ska vara på så dåligt humör så finns det absolut ingen poäng med att jag är här. Så jag tänker gå nu..."
Halvvägs till dörren så vänder jag mig halvt om och tittar på henne där hon sitter och jag kunde inte låta bli (Verbala ticks eller en snabb släng av tourettes) " Och alla ska faktiskt dö (jag vet att jag är hemsk!!) Ha en trevlig kväll!!!

Jag gick ut, jag tände en cigg och konstaterade att ja, jag lever i en salvador dalí inspirerad värld :S

Grattis till mig!

Jag har precis lyckats brygga vad som troligen är tidernas äckligaste, nej stryk det, tidernas vidrigaste kaffe. Det är skrämmande bittert, och inte ens 5 skedar socker har tagit bort det. Det är fruktansvärt. Men jag ska tömma muggen och sen ska den fyllas på och tömmas en gång till. För idag är jag så trött att jag håller på att somna på kökssoffan sittande. Det är väl så det blir när man är uppe sent, fullt involverad i konversationer man verkligen inte vill missa..

Godmorgon BTW..

Det vackra.

 

Godnatt världen!!

Galna planer.

Jag smider ränker som möjligen kan fungera om bara några få faktorer klaffar. Om de saker fixar sig på det sätt jag vill så sker det ganska så snart väldigt stora förändringar i mitt liv :D
Det känns som jag hittat rätt tankespår, och som om detta kan vara det jag behöver. För efter många års tankar så är detta vad jag faktiskt vill göra trots många negativa röster. Jag kommer att göra något som kommer att göra delar av min familj väldigt upprörd, men så småningom kommer de att förstå...

Detta kommer att bli bra, jag bara vet det :)

Morgontrött.

Jag kan nog ärligt säga att gå upp på morgonen är bland det värsta som finns, jag är helt klart ingen morgonmänniska. Hade jag fått bestämma så hade jag varit vaken på nätterna och sovit bort stora delar av mina dagar eftersom jag tänker mycket klarare klockan 3 på natten än vad jag gör 15.00. Så här dags på morgonen känner jag mig bara som en zombie *Brains* som eftersöker just lite sådana, för ärligt talat kan jag säga att det känns inte som om jag har några brains just nu....
Det hade varit lättare att vara en morgonmänniska om jag bara hade fått somna som jag ska på kvällarna men det är så förbaskat svårt att göra. Jag vrider och vänder, och vaknar, somnar och vaknar igen. Jag dricker thé, jag har provat varm mjölk, jag har provat ett kallt rum, och jag har provat ett varmt rum. Jag har till och med flyttat rundor min säng för att hitta det absoluta bästa stället att sova på. Men utan nämnvärda resultat...
Så nu ska jag gnälla färdigt om hur förbaskat trött jag är och ta på mig skorna och faktiskt gå till jobbet med ett leende!!

Ps. Idag ska jag faktiskt få göra något jag inte gjort på väldigt länge, Någon jag känner ska få en väldigt fin överraskning!!

Ett vuxet inlägg

När är man vuxen? Och vad är det som definierar vår generations vuxenhet? Min mamma brukar säga till mig att när hon var i min ålder så hade hon 2 barn, var hon då mer vuxen vid 25 än jag är? Eller betyder det bara att hon var lite mognare? Jag och min vän satt och funderade över det där härom kvällen, om hur man definierar vuxet nu. Våra mammor gnäller på oss och säger åt oss att bli vuxna, för uppenbarligen är man inte det om man spelar Tv-spel, dricker massa läsk, flamsar med sina vänner och man är absolut inte vuxen om man bor med en vän.. Gud förbjude att man skulle välja en boendeform som inte innebär samboliv...Tsss....Inte bra.. Men vad de missar att nämna i sina tirader om hur icke-vuxna vi är, är att vi gör mycket vuxna saker. Jag betalar skatt och har gjort så läääänge, jag betalar räkningar, jag lagar min egen mat och jag tvättar min egen tvätt. Jag tycker det kvalificerar mig till vuxenlivet, att det sen inte automatiskt gör mig mogen....Det är en helt annan femma :D

Planer.

Idag ska jag ta de första stegen mot någonting nytt. Någonting annorlunda. Det är dags för mig att simma mot strömmen snarare än att bara följa med. Det är dags för mig att göra något mer än att bara förnöjt stå kvar...

För att citera en vän; "Om man inte försöker leva fullt ut, så lever man inte heller." 

En fot i min mun.

Jag har en märklig förmåga att sätta min egen fot i munnen, och jag kan säga att det inte är det minsta bekvämt.

Jag har en förmåga att säga saker som tydligen inte ska uttalas högt, saker som ska hållas bakom lås och bom. För jag talar om fula saker, saker som inte ska nämnas. Jag talar om sånt hemskt som att känna något, jag talar om att fästa sig vid människor. Jag talar om att de påverkar mitt liv.

Och sådant får man tydligen inte prata om...

Jag talar om saknad ibland, om längtan, om allt som är mänskligt och allt det som är det underbara med att vara människa. Jag talar om närhet eftersom det är något jag drömmer om, jag talar om att känna för någon, ingenting stort men inte heller litet. Jag talar om sådant som gör det värt att andas, om sånt som lyser upp i mörka hörn. Jag talar om stöd, att vara där.

Jag talar om sånt man inte får prata om.... *Hysch* Men säg det inte till någon...

Ibland förändras allt

Ibland bara ändras allt som i en handvändning, något händer som sätter bollar i rullning. Saker händer som ger perspektiv, som erbjuder en kontrast till det vanliga. Ibland dyker avslutade saker upp i ens synfält som en påminnelse om vad man inte söker, som en väckarklocka designad enbart för att få dig att inse var dina värderingar finns. Ibland är det skrämmande hur klarsynt man kan bli av att bli lite skrämd, och ibland är det ganska skrämmande hur försiktig man ska vara med vad man önskar sig...

Idag har det hänt saker som fått mig att tänka på hur jag skulle vilja att mitt liv ser ut, och jag måste tyvärr säga att på toppen av mina drömmar ligger ändå trygghet och stabilitet. Det ligger långt över drama och spänning som förekommer i stora mängder i det liv jag lever. Jag vill bara ha lite lugn...

Ro i själen/Flickorna

Det är rogivande att sitta med flickorna i köket, att dricka kaffe, röka och vänta på att äggen ska bli färdiga. Detta är den del av kvinnlig gemenskap som jag alltid längtar efter, jag längtar alltid efter att flamsa med mina flickor men också efter att vistas i tyst samförstånd med dem. Jag känner att mitt hjärta och min hjärna landar när de är här, jag kan få spontana bryt av glädje, sorg och ilska. Jag kan vara sjuk i deras närvaro och de gör allt för att få mig bättre, jag kan gråta ut i deras armar, jag kan skratta åt allt elände med deras sällskap. De är min "urban family" och jag älskar dem djupt. Jag ser var och en av dem som perfekta varelser, underbara flickor, fantastiska kvinnor.
Utan min "familj" hade min tillvaro varit väldigt tom. Tack för att ni finns flickor!

Candy.

Jag önskar att detta fanns att tillgå just nu :)

 

Så brukade det se ut i mitt ena köksskåp, men nu när jag är en hälsomedveten person så är ju inte sådana utsvävningar något som jag kan hänge mig åt. (Jag lyckades nästan hålla mig för skratt meningen igenom.)

Sjuk....

Ont i huvudet, kroppen, själen och lite illamående på det. En perfekt dag helt enkelt. Men som jag är så kan jag inte låta bli att känna ett styng av dåligt samvete över att jag sätter min arbetskamrater i en en jobbig sits, trots att jag vet att felet snarare ligger i bemanningssvårigheter än i att jag är sjuk. Det finns inga vikarier helt enkelt. Men det är inget jag kan påverka, och jag kan inte på ren princip gå till jobbet sjuk bara för att.. Det är inte rätt mot mig, det är inte rätt mot mina arbetskamrater och det är framförallt inte rätt mot mina vårdtagare.

Trasiga själar

Jag samlar på trasiga själar, alla de melankoliska mörka existenserna. Alla de som ligger vakna i natten med ögonen fixerade på stjärnorna....
Alla de som ofta undrar över nödvändigheten över att fortsätta sitt andetag...

Jag känner mig som hemma med dem..

Innan vi faller - Jonathan Johansson

Över taket slocknar stjärnor vi inte visste fanns
Vi kan en del om ensamhet och håller I varann
Gatorna är tomma men vi är på väg hem
Alla spöken som reste sig ur(över?) asfalten

Å vi ångrar vad vi ångrar och vi glömmer vad vi kan
Ja det var drömmar, löften vi aldrig kunde hålla
Om vi kunde sluta fred, om vi kunde komma fram
Till vad vi faktiskt kunde få, var vi tvungna att förlora

Innan vi faller, Innan vi faller, Innan vi faller härifrån.
Ha-ah Ha-Ah

Men varför började vi räkna alla våra böner
I en himmel som öppnade och rasade sen
Som om dom inte trängde igenom och hördes
Å vad skulle vi göra än att försöka igen?

Innan vi faller, Innan vi faller, Innan vi faller härifrån
Ha-ah, Ha-ah

Över taken slocknar stjärnor vi inte visste fanns
Och spökena kommer, stannar och försvinner
Och gatorna är tomma men vi kan hålla I varann
I vad vi än förlorat och vad vi kanske vinner

Innan vi faller, innan vi faller, innan vi faller härifrån
Innan vi faller, innan vi faller, innan vi faller
Oh! Ha-ah

Nära.

Jag vill vara nära, tätt intill, se skuggor kastas från ögonfransarna över någons kind, känna mjuka läppar, ett andetag mot mitt öra.
Jag vill vara nära, känna en hand mot min mage, inhalera en doft, känna smaken av en själ.
Jag vill vara nära, dra fingrarna genom någons hår, drömma...

Jag vill vara nära..

Det mänskliga i att vara

Det är lustigt hur mycket tystnad egentligen kan säga om en person, hur mycket som framkommer i de små pauserna hos en människa. Vad man kan se när en människa slappnar av, när de för 2 sekunder släpper ner sin gard och det är lustigt hur mycket man kan missa om man råkar blinka vid fel tillfällen. Om man inte är uppmärksam så missar man så mycket, man är så begränsad av vad man tror att man missar det som är. Om man bara ser de små ögonblicken ser man så mycket mer, man vet så mycket mer.. Och att se någon när de är som mest avslappnade ger dig en glimt av deras värld, det är det närmsta du kommer utan en nyckel in...
Och om någon ger dig en nyckel till sitt innersta, häng den om din hals vid ditt hjärta och vårda den ömt..

Förhållanden..

Jag har suttit och påbörjat detta inlägg säkert 15 gånger nu, men tycks inte kunna hitta rätt ton för att göra allvaret rättvisa eller rätt ton för att avdramatisera det heller. Jag försöker hitta ord som beskriver det utan att det blir prosa men vill ändå inte skriva det som fakta. För inlägget ska handla om något som är mitt emellan dröm och verklighet, något som är abstrakt men ändå konkret.

Hur ska ett perfekt förhållande vara?

Det ska vara en balans mellan drömmar och verklighet. Det ska vara byggt på respekt och en önskan om närhet utan att närheten blir ett tvång. Det ska handla om en gemensam vilja till framtid, och en gemensam önskan om tidigare nämnda framtid. Det ska handla om förståelse, ömhet och passion.
Det handlar om att hitta någon som delar ens framtid, förstår ens bakgrund och som är villig att vara i nuet. Det ska handla om trohet, inte av princip utan av ren och skär vilja.
Det ska handla om en känsla som uppslukar en, som stundvis lämnar en utan luft, som lämnar en lycklig.
Det ska handla om att spendera sin tid med någon som står en lika nära som de vänner man valt, någon som man kan dela sina hemligheter med, någon som man kan skratta med, gråta med och njuta med.
Någon som man kan samexistera med utan att det alltid är krav på konversation, någon som man bara kan vara med utan att göra sig till mer än vad man är.