Jobba jobba.

Morgonen kommer så snabbt när det är sommar.
Som om natten inte ens fanns.
Som om man bara slöt ögonen i en sekund för att solen skulle hitta upp igen.
Var i säng vid midnatt och nu är jag uppe igen, redo för att gå och jobba.
Och jobbas ska det.
7.30- 16.00. 6 dagar i sträck.
Mycket jobb.

Battered and bruised.

Relationer part two.

Det här med relationer.
Det är ju ganska svårt. Knepigt.
Jag har funderat på det där med vad som är rätt och fel, i en relation, hos en annan människa och hos mig.

Jag tillhör ju en generation som är van vid att det alltid finns något bättre. En bättre kamera, en bättre tv, en bekvämare säng och bättre/ snyggare kläder.
Kan det vara så att vi behandlar våra relationer på samma sätt?

När en relation blir obekväm så byter vi bort, när vi snubblar över någon som är "bättre" så byter vi upp.
Vi hittar små fel hos den person som vi har en relation med och de felen ger oss en anledning att gå. Men är det så att felet faktiskt finns hos den andra parten snarare än hos själva?

Att vi gör små defekter hos andra till oöverstigliga hinder för att deras små skavanker belyser större fel hos oss själva?
Kan det vara så att vi lever kvar i en romantisk föreställning om att vår andra part så fint kallad "vår bättre hälft" måste göra oss till bättre människor, lyckligare människor.
Och när den personen inte förvandlar oss inifrån så står vi och undrar när denna magiska omvandling ska ske.
En omvandlig som inte kommer att ske dessutom.
För i en relation så är jag ju fortfarande jag.
Jag är fortfarande slarvig, rastlös, fnittrig, disträ och sarkastisk.
det finns ju ingen man i världen som kan ändra på de sakerna.
Likaväl har jag alltid hoppats att det skulle komma en relation som tog mig ur min arga lilla puppa och förvandlade mig till en lycklig fjäril.
Och när det inte har hänt så har jag letat fram fel hos honom, han är för kort, för tråkig, för vild, för sorgsen, för annorlunda, för normal, för.. för.. för mänsklig? Precis som jag.

Så kan det vara så att felet ligger hos mig och andra i min generation som väntar oss för mycket av väldigt lite.
Vi gör något större än det måste vara.
Vi gör en livstid av en sekund, en höna av en fjäder.
När vi snarare borde ta varandra för vad vi är.
Människor med brister, med mänskligheten programmerad i våra system.
Och kanske, så kan vi då faktiskt hamna i en relation med andra som inte innebär en själlös flykt från oss själva.

Dying is.

Saker jag gör när jag är uttråkad en söndag.

1. Bakar saker.

2. Äter det jag bakar.

3. Försöker läsa, oftast är jag så uttråkad att jag inte ens kan fokusera på texten.

4. Leker med smink.

5. leker död/ döende på mitt sovrumsgolv.

6. Dricker vin med Ankan.

Japp..

Det var allt jag möjligen kan tänkas göra en söndag som den här.

Minus bakningen och inmundigandet av tidigare nämnda icke-existerande bakverk.

Adios!

Ghost-Here comes the sun

Fan dig!!
Nu har du lyckats plantera in den här låten i min hjärna! Den kommer att sitta permanent placerad innanför mitt skallben. Men gudars vad skön den är!

Nu.. Kaffe!

Helg!

Nu håller jag helg!
Jag har hällt upp ett glas vin, lutat mig tillbaka och jag planerar inte att röra mig runt mer än nödvändigt. Jag tänker ta mig igenom kvällen med minimal ansträngning, funderar på att plantera mig i mysbyxorna och inte kliva ur dem förrän måndag kväll ungefär.

Nu ska jag bara vänta in mitt sällskap också så är kvällen komplett.

Nu jäklar är det helg!

G'morrn.

Morgon.
Trött.
Lång dag framför mig och alldeles för lite energi.
Också finns det ju ett styng av saknad/längtan.
Där finns ett tramsigt skratt som jag gärna hade hört just nu.
Som piggar upp och värmer.
Men nej..
Här sitter jag, trött, förvirrad och energi-berövad.
Men dagen ska gå ändå.

För snart är det helg, och det.. Det är en mäkta uppiggande tanke!

Tjing-tjing.