Det här med relationer.
Det är ju ganska svårt. Knepigt.
Jag har funderat på det där med vad som är rätt och fel, i en relation, hos en annan människa och hos mig.
Jag tillhör ju en generation som är van vid att det alltid finns något bättre. En bättre kamera, en bättre tv, en bekvämare säng och bättre/ snyggare kläder.
Kan det vara så att vi behandlar våra relationer på samma sätt?
När en relation blir obekväm så byter vi bort, när vi snubblar över någon som är "bättre" så byter vi upp.
Vi hittar små fel hos den person som vi har en relation med och de felen ger oss en anledning att gå. Men är det så att felet faktiskt finns hos den andra parten snarare än hos själva?
Att vi gör små defekter hos andra till oöverstigliga hinder för att deras små skavanker belyser större fel hos oss själva?
Kan det vara så att vi lever kvar i en romantisk föreställning om att vår andra part så fint kallad "vår bättre hälft" måste göra oss till bättre människor, lyckligare människor.
Och när den personen inte förvandlar oss inifrån så står vi och undrar när denna magiska omvandling ska ske.
En omvandlig som inte kommer att ske dessutom.
För i en relation så är jag ju fortfarande jag.
Jag är fortfarande slarvig, rastlös, fnittrig, disträ och sarkastisk.
det finns ju ingen man i världen som kan ändra på de sakerna.
Likaväl har jag alltid hoppats att det skulle komma en relation som tog mig ur min arga lilla puppa och förvandlade mig till en lycklig fjäril.
Och när det inte har hänt så har jag letat fram fel hos honom, han är för kort, för tråkig, för vild, för sorgsen, för annorlunda, för normal, för.. för.. för mänsklig? Precis som jag.
Så kan det vara så att felet ligger hos mig och andra i min generation som väntar oss för mycket av väldigt lite.
Vi gör något större än det måste vara.
Vi gör en livstid av en sekund, en höna av en fjäder.
När vi snarare borde ta varandra för vad vi är.
Människor med brister, med mänskligheten programmerad i våra system.
Och kanske, så kan vi då faktiskt hamna i en relation med andra som inte innebär en själlös flykt från oss själva.
alltså har också funderat på det här. seriell monogami är ju liksom det ledande sättet att ha relationer på i vårt samhälle, känns det som. ska det liksom verkligen vara så att man träffar nån, är ihop i några veckor eller några år och sen tar man en ny? ska man hålla på så tills man blir 80 liksom? och det handlar ju inte bara om de små felen man hittar, utan att man slutar vara kär i den personen. det känns inte som att folk i vår generation är kapabla till att vara kära i samma person mer än i några år i taget at best, undrar vad det handlar om?!
SvaraRaderaÄr vi så skadade att vi inte kan uppskatta att kärleken är en känsla som inte är konstant? Att vi inte kan vara förälskade alltid, men att kärleken som finns ändå har ett grundvärde?
SvaraRaderaTitta på alla de gamla paren man kan se på stan, kommer det fenomenet att existera i vår generation?
ja det är det jag också undrar. det verkar ju inte som att det kommer det?
SvaraRaderaVi är en ganska tragisk generation egentligen. Vi har alla möjligheter, alla val och oftast har vi inte ens vett att uppskatta det.
SvaraRaderaEn av mina damer sa en gång att grunden till att vi unga mår dåligt är att vi har för många val. Vi klarar inte att välja, vi är hela tiden rädda att missa något så istället för att glädjas över det vi valt så sörjer vi det som vi valt bort.
Det kanske ligger något i det?
Det är kanske samma princip med det där med kärlek. Vi jämför våra kärlekar, och sörjer de som försvann istället för att glädjas över dn kärlek som finns kvar om än i förändrad form?