Snöfall och änglatårar

Jag fick ett besked igår som jag absolut inte ville höra. Något så smärtsamt att känslan blev så stark att det stod mig upp i halsen, det kändes som om jag skulle spy av smärtan. Jag kan inte skriva exakt vad mer än att jag är ok. Jag vill inte hänga ut någon som inte vill synas såhär....
Men denna person har stått mig så nära så länge, vi har delat så mycket och då är det så svårt att tänka sig att den personen kanske inte alltid kommer att vara där. Att denna person kanske slutar existera långt innan det är dags för det....
Vi har gjort så mycket, skrattat tillsammans, gråtit tillsammans, lidit tillsammans, älskat varandra men också hatat varandra bittert och nu kanske det är slut med det....

Jag ligger på sammanbrottets rand av ilska, smärta, sorg och oro. Men jag försöker se en ljusning i det, det kanske går bra. Jag hoppas att det gör det, för som jag sa till denna person; "Jag vägrar begrava dig!" Så trots min agnostiska läggning så skickar jag en bön till denna person....

" Du är för älskad för att förgås, din tid har varit alldeles för kort, du är en ljusning i den mörkaste timmen, måtte allt gå som planerat och ge dig ett långt och varmt liv. Om du försvinner dör en del av mig med dig, så överlev mot alla odds och sprid din glädje till världen. Lev!"