Jag har aldrig tackat dig för att du funnits där, Vi har känt varandra i 8 år men aldrig har jag tackat dig för din existens. Jag skriver aldrig ut namn på den här bloggen men jag ska göra ett undantag; Roger. Du kom in i mitt liv vid en punkt där jag behövde dig, du har aldrig dömt mig utan bara hållit mig om axlarna när jag behövt tröst. Du har gett mig skratt, massor av skratt. Massor av minnen, som den gången vi körde till Helsingborg mitt i natten. Den gången vi körde fast din bil på en stubbe mitt ute i skogen. När vi satt på din säng och drack körsbärsvin tills vi va så fulla att vi inte visste var vi va....
Du har gett mig så mycket av dig själv att jag känner att tacksamhet är det minsta jag kan ge dig. Vi pratar inte på långa vägar så ofta som vi borde men livet är ju så ibland. Så jag skriver istället för orden kommer lättare såhär....
Tack för din existens, och för att din existens ledde dig till mig och för att din existens ledde dig till din kärlek, För jag kan inte tänka mig någon som förtjänar att bli älskad mer än du......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar