Jag har snart läst ut "inte som andra döttrar" av Deborah Spungen för andra gången. Det är Nancy Spungens biografi ur hennes mammas ögon, och för varje gång jag läser den känner jag att jag förstår mer och mer om mig själv.
Nancy hade en fruktansvärd födelse, och min födelse hamnar väl inte heller i kategorin enkel. När jag läser om hennes vrede och den hopplöshet hon verkade känna så känner jag igen vissa delar av min egen rastlöshet.
Med detta vill jag inte ha sagt att jag självmedicinerar och att jag har en medfödd instinkt om min egna död. Men vreden jag kände i tonåren som fortfarande kan blossa upp känner jag igen. Det är inte så att jag vill blossa upp men ibland så kan jag bara inte kontrollera det, i tonåren försökte jag inte ens. När jag läser boken får jag en känsla av att Nancy alltid var på väg till något annat, på jakt efter något som fick hennes smärta och utanförskap att försvinna.
Så levde jag hela tonåren, hela tiden på jakt efter något annat, något som gjorde mig hel och smärtfri. Något som gjorde att jag inte kände mig så förbannat annorlunda, Jag drack för mycket, Jag grät för mycket, Jag skrek och drog mitt eget hår,Jag hatade mig själv, världen och allt i den, Jag svalt mig själv. Jag gjorde allt för att den slukande känslan av tomhet och utanförskap skulle försvinna. Men det gjorde den aldrig, jag kan fortfarande uppslukas av just den känslan men försöker skrämma den på flykten med annat. Försöker hitta utlopp, kreativa utlopp som sätter färg, ord och mening till känslan.
Så när jag läser just den boken, så ser jag var jag kanske hade varit om det inte hade gått bättre. Och jag är tacksam för att det gick bättre....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar