En tant frågade mig vad vi unga egentligen ville i livet. Jag tror att det är en av de svåraste frågor jag någonsin fått och jag får ändå frågor genom mitt jobb som varje dag tvingar mig att tänka över både liv, död, ångest, omtanke och medmänsklighet. Men så kommer denna lilla tant (såååå söööt!) och ställer en så svår fråga över en enkel kopp kaffe. Vad ska man svara på en sån fråga? Så jag svarade det första som dök upp i mitt huvud, "alla vill olika precis som det varit i alla andra generationer, bara att vi har fler val än någonsin." Hon bara nickade, log och tog en klunk av sitt kaffe...
När jag gick därifrån började jag fundera vidare på hennes fråga, och den har spunnit i mitt huvud hela dagen. Jag tror att jag hittat den gemensamma nämnaren mellan oss unga, Vi strävar efter lyckan men vet inte alltid var vi ska finna den.
Själv så skulle jag vilja vara Underbara Clara, för hon är i sanningens namn så himla ljuvlig. Hon har fått mig att drömma om ett eget litet hus, med luktärt planterat så det klänger på huset. Hon har fått mig att köpa en pastellrosa visseljohanna, för att hon gett mig insikten om att allting måste inte gå snabbt. Att man mår lite bättre när saker får ta sin egen tid. Hon har fått min lust till bakning att återvända, och hennes inspiration har fått mig till att koka farmors rabarbersaft. Hon har fått mig att förvälla och drömma mig tillbaka till grönsakslandet jag åt solvarm sallad från som barn. Hon inspirerar och lyfter en trasig själ, hon ger hopp och en dos medmänsklig kärlek. Hon har fått mig till att bli stolt över att jag är en liten husmor när alla andra rynkar på näsan och kallar en gammalmodig.
Men som verkligheten ser ut så kommer jag aldrig att bli henne, för fysikens lagar talar emot det. Men jag vill fortfarande vara henne men mest av allt vill jag fortsätta sträva efter min egna lilla lycka....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar