Spillror...

Mitt hjärta är i ännu fler bitar, blåslaget, ihopspikat, knivhugget, söndertrasat, spottat på, refuserat, blottat för allmänheten. En trasig själ till allmän beskådan, säljes till högstbjudande...Free for the taking...
Slagen i spillror utan någon som vill laga det, ingen som orkar vårda det. Ingen som vill ha det. Jag la mitt trasiga hjärta i dina händer som ett offer, som en gåva men du ville inte ha det trots att jag försökte slå in det fint. Jag försökte sminka över det svarta, blåmärkena och ärren. Men utan nytta.
Du trampade på det och gick din väg. Och vill inte titta tillbaka, bara glömma.
Jag står kvar, frusen på plats med ett hjärta i tusen bitar, med hoppet stulet. Utan lust, utan vilja. För vad jag ville försvann med dig..
Jag hemsöks av din känsla mot mina fingertoppar, av din andning, ditt bullriga skratt, sättet du kisar på när du ler, linjerna vid dina ögon. Sättet du biter dig i underläppen på, av gammal vana för att piercingen inte finns kvar. Jag hemsöks av din värme, din hand i min, av ditt sätt att äga ett rum du just stigit in i. Jag hemsöks av ditt sätt att tänka och blicken du får när du klivit in i din egen lilla värld och stängt dörren bakom dig.
Jag saknar att vara i din värld, att vara en del av din värld. Jag saknar att vakna av din värme, din närhet, din röst. Jag saknar din humor och din öppenhet och tanken på att du inte längre är min skär som knivar genom mig.
Känslan av att den jag vill ska trösta mig inte längre vill trösta är överväldigande och så hjärtskärande att jag inte vet vart jag ska fly för att slippa smärtan.
Jag kan inte tänka på något annat än dina läppar mot mina, allt annat ter sig som bleka substitut. Jag kan inte sova, inte äta, inte finna någon ro.
Din närvaro hänger kvar som en doft på min kudde, som en dagbok på mitt nattygsbord, som ett foto i datorn, som en pulveriserad ros i soporna, som nallen du hittade på stan och gav mig, som blocket jag målar i, som låten på spotify.
Jag kan fortfarande känna din hand i min nacke när jag sluter ögonen. Jag har fortfarande den fallande känslan i magen som jag fick när jag sa till dig att inte röra vid mig om du tänkte avsluta oss och du tog bort din hand...
Känslan av att bli lite mer bitter, att tappa lite mer hopp.. Tanken på att du ska hitta någon annan att röra, viska med och leva med får det att koka i mig. Svartsjukan är så enorm att det smakar blod i munnen, mitt adrenalin går i storm och jag vill skura mitt inre med klorin för att få bort det svarta som bubblar där.  Jag vill fly tills det tar slut. Gömma mig bakom nikotin, sprit och konst tills smärtan ebbat bort.
Men hur lång tid kommer det att ta att läka den här gången??