Jag har precis ramlat in här hemma efter en alldeles för blöt kväll, men att vänta något annat vore dumt. Människor säger till mig att jag inte kan dränka mina sorger men det struntar jag i. Om de bara lär sig simma så är det iallafall någon del av mig som stannar ovanför ytan. Det pratas om dagar då allt är nere, de senaste 2 har nog varit såna.....
Jag hade mött en underbar man, verkligen en man. Jag landade i hans närhet, kände marken under mina fötter medan mitt inre var uppe i skyarna. Men igår kraschade jag, för jag är inte "stabil" och det gick inte att se en framtid med mig.... Allt jag vet är att saknaden inte ger med sig, att det känns tomt och att den jag vill ringa för tröst är precis den som orsakat all smärta. Vem ska jag ringa nu? Vem ska vara den jag viskar med, skrattar med och gråter med? Jag borde inte känna så mycket efter så kort tid, men jag är villig att bortse från tiden. Det var bara något visst.... Ibland träffar man en människa som bara påverkar vad och vem man är så fundamentalt att man inte kan bortse från det, E var den personen... Han fick mig att längta, att vilja och att önska. Jag vågade drömma när jag sov med hans hand på min höft. Hans värme mot min rygg var en trygghet, jag var villig att drömma andra drömmar bara han var där. Jag var villig att ändra Jaget för honom, om han bara älskade mig så.... Med hans andedräkt i min nacke var jag en annan, någon som vågade, som inte stängde ner, jag var någon som levde....
Min vän sa ikväll att jag äntligen levde igen nu när E var borta, men jag har inte känt mig så tom på många år... Jag kan inte förstå hur min kära vän kan påstå att dricka för mycket, röka för mycket (trots 16 dagars rökfrihet), spana på 20-åringar är att leva. Jag vill ha ett annat liv, ett liv som jag såg med E.. Trygghet, värme och viskningar om kärlek i mörkret. Resten kan jag vara utan.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar