Man tänker klarare i kylan..

Det är något med kylan som håller oss i ett järngrepp som får mina tankar att klarna, som får mig till att fundera i andra banor, som får mig att förändras. Jag tittar ut och ser den kalla vita masken som döljer så mycket grönska och värme, och kan inte undvika att dra en parallell till mitt eget varande. Jag precis som så många andra har en mask som sitter som limmad vid min egen existens. En mask som enkom är designad för att dölja, det vi inte tycker är acceptabelt med oss själva, alla hemligheter, alla ärr och skrapsår. Men i takt med att snön blir djupare, kylan bistrare och kläderna tjockare så känner jag att jag steg för steg börjar skala bort mina egna lager, jag har inlett sökandet efter min egen kärna. Jag försöker se efter vad som tillhör min person och vad som tillhör det kamoflage jag skapat. Jag sorterar och slänger, gräver ner. Jag drar fram personlighetsdrag ur mina mentala lådor, likt garderobsrensning, jag tittar, provar och skrattar. Jag ser mig själv i min spegel med ett leende och frågar mig själv; varför tog du på dig det draget? Det var ju inte det minsta klädsamt och storleken är fel! Direkt i soptunnan! Medan jag plötsligt hittar något som passar perfekt, som känns som om det tillhör mitt skinn och inte är en del av det jag iklär mig varje dag. Lyckan i att hitta en del av sin egen kärna är... massiv och världsomvälvande. På samma sätt som det är spännande att utforska och upptäcka en älskares kropp finns det något njutningsfullt och exalterande med att utforska sin egna person. Att på nytt upptäcka var ens gränser går, vad som ger lust, till liv, till njutning. Att återigen finna lite av den man var som barn, den som artikulerade sina önskningar, sina behov, att finna den som inte enbart levde för andra. Processen är frigörande och förgörande.