Helt utan substans!

Jag filosoferat lite kring det hela med att dejta, att försöka hitta någon som har ungefär det man letar efter. Att detta är en jobbig process är väl de flesta medvetna om, ok, kanske inte diverse modeller som fyller de generella utseende kraven och därmed har lite vidare grund att välja från ;) Men för gemene man är det inte alltid så lätt.
Man går på sina nitar och får sina smällar. Hopp byggs upp och känslor försvinner. Man träffar människor som verkar väldigt bra men på ett sätt eller ett annat inte fungerar. Man ratar många i sin jakt, som kanske skulle ha kunnat vara något bara för att man har sina skygglappar på. För varje försök man gör så läggs saker på listan:
"Jag ska aldrig mer dejta en Skytt" (som jag utbrast för inte så länge sen!!).
Kraven blir fler och man blir mer och mer ovillig att böja på sig själv, mindre villig att kompromissa om saker som kanske är ganska oväsentliga egentligen. Man tittar på en persons längd, val av skor, frisyr osv. Saker som egentligen inte säger något om personen ifråga, men att man väljer att nobba på den grunden säger ju en del om den personen. Man tycks om och om igen glömma att det är i konversationerna man har som sanningen ligger, att man snarare skulle döma från det.
Det är kanske dags att öppna upp sitt perspektiv, sänka sina krav, för i verkligheten så kan det komma någon som absolut inte motsvarar kravlistan men som ändå är rätt...
Och då vill man inte vara den inskränkta som blundar...