....

Det finns alltid gränser och linjer som inte ska korsas.
Det finns regler.
Standard.
Normer.

"Det normala".

Det finns personlig uppfattning.
Hur du uppfattar något kan skilja sig drastiskt från hur jag upplever det.
Och vice versa.

Jag blir orolig när du är tyst i flera dagar.
Jag tycker inte att det är rätt.
Jag tycker att det ligger i ditt intresse att bry dig om mig och visa mig en enkel gest av hänsyn.
Att helt enkelt höra av dig.

Du tycker att du har rätten att komma och gå som du vill.
Att mitt krav på hänsyn är ett kontrollbeteende.
Och att det inte är normalt.

Tänk så mycket det kan skilja sig i uppfattning och upplevelse.

Jag blir orolig när du försvinner.
Jag blir fundersam.
Du har rätten att vara själv, men visa då hänsyn och säg det.
Säg; "I helgen kommer jag inte att vara anträffbar".
Det skulle jag göra för dig.

Men att du sa det du sa, sårade mig.
Det gav mig en föraning om vad som kan bli slängt i ansiktet på mig varje gång jag ställer ett krav.
Och jag har rätten att ställa krav på mina relationer, för jag är också en del av dem.
It takes two to tango.

Jag kanske kräver mycket (enligt dig) men jag kräver aldrig mer än jag själv är villig att ge.

Så jag vet inte.
Jag måste fundera över detta ordentligt.