Den jag är.

Den jag är befinner sig i konstant förändring.
Min ena sida är inte den andra lik.
Jag är föränderlig, ombytlig, mänsklig.
Kreativ och skör.
Stundom bitter men ganska lycklig ändå.
Medkännande och envis.
Duktig och osäker.

Jag kan mycket men tror mig alltid kunna lite.
Jag kan sy, sticka, måla, dansa, virka, laga mat, sjunga, skriva.
Jag kan cykla, hoppa, skrika, springa, uppleva.
Jag kan se, höra, prata.
Jag kan klappa ledsna kinder, krama oroliga hjärtan, jag kan skratta med glada människor, och känna bitterhet med de arga.
Jag kan stå på ett ben, jag kan nudda min egen näsa, jag kan vissla.

Jag kan så mycket, men tror mig alltid vara värdelös.
Jag är osäker, mitt självförtroende är sällan på topp.

Härom natten vaknade jag mitt i natten men den stora skräcken skälvande i kroppen fullt övertygad om att jag var helt värdelös på mitt jobb, att jag var värdelös på det här med livet, att jag aldrig skulle kunna göra något rätt.
Jag klarade knappt av att andas, men jag tände lampan, satte mig upp och tittade runt i mitt rum på jakt efter sådant som jag klarar av.
Då kom min lista.
Jag KAN måla. Jag KAN sy. Jag KAN virka. Jag KAN KAN KAN!

Jag ÄR inte värdelös.

Sen somnade jag om.