Ett tack till en som förtjänar det...

Jag har aldrig tackat dig för att du funnits där, Vi har känt varandra i 8 år men aldrig har jag tackat dig för din existens. Jag skriver aldrig ut namn på den här bloggen men jag ska göra ett undantag; Roger. Du kom in i mitt liv vid en punkt där jag behövde dig, du har aldrig dömt mig utan bara hållit mig om axlarna när jag behövt tröst. Du har gett mig skratt, massor av skratt. Massor av minnen, som den gången vi körde till Helsingborg mitt i natten. Den gången vi körde fast din bil på en stubbe mitt ute i skogen. När vi satt på din säng och drack körsbärsvin tills vi va så fulla att vi inte visste var vi va....
Du har gett mig så mycket av dig själv att jag känner att tacksamhet är det minsta jag kan ge dig. Vi pratar inte på långa vägar så ofta som vi borde men livet är ju så ibland. Så jag skriver istället för orden kommer lättare såhär....
Tack för din existens, och för att din existens ledde dig till mig och för att din existens ledde dig till din kärlek, För jag kan inte tänka mig någon som förtjänar att bli älskad mer än du......

Debbie Harry

Henne skulle jag vilja vara......

Stilen, attityden....

Amazing!

Denna kvinna!

Förstår så mycket mer...

Jag har snart läst ut "inte som andra döttrar" av Deborah Spungen för andra gången. Det är Nancy Spungens biografi ur hennes mammas ögon, och för varje gång jag läser den känner jag att jag förstår mer och mer om mig själv.
Nancy hade en fruktansvärd födelse, och min födelse hamnar väl inte heller i kategorin enkel. När jag läser om hennes vrede och den hopplöshet hon verkade känna så känner jag igen vissa delar av min egen rastlöshet.
Med detta vill jag inte ha sagt att jag självmedicinerar och att jag har en medfödd instinkt om min egna död. Men vreden jag kände i tonåren som fortfarande kan blossa upp känner jag igen. Det är inte så att jag vill blossa upp men ibland så kan jag bara inte kontrollera det, i tonåren försökte jag inte ens. När jag läser boken får jag en känsla av att Nancy alltid var på väg till något annat, på jakt efter något som fick hennes smärta och utanförskap att försvinna.
Så levde jag hela tonåren, hela tiden på jakt efter något annat, något som gjorde mig hel och smärtfri. Något som gjorde att jag inte kände mig så förbannat annorlunda, Jag drack för mycket, Jag grät för mycket, Jag skrek och drog mitt eget hår,Jag hatade mig själv, världen och allt i den, Jag svalt mig själv. Jag gjorde allt för att den slukande känslan av tomhet och utanförskap skulle försvinna. Men det gjorde den aldrig, jag kan fortfarande uppslukas av just den känslan men försöker skrämma den på flykten med annat. Försöker hitta utlopp, kreativa utlopp som sätter färg, ord och mening till känslan.
Så när jag läser just den boken, så ser jag var jag kanske hade varit om det inte hade gått bättre. Och jag är tacksam för att det gick bättre....

Försoning

Jag har äntligen sett filmen.....
OMG! Den gröna klänningen är vacker, "Robbie" är vacker, absolut inte snygg men my god Vacker!
Jag grät i slutet, inte bara åt deras öde utan Bryonis öde också....
Lyssnar på soundtracket nu, ljuvligt!

Hmmm...I wonder!

Ok nu är det så att jag är den mer eller mindre stolta ägaren till ett par medlemskap på ett par olika dejtingsidor, måste testa alla vägar ju! Men jag har märkt en väldigt störande sak som troligen betyder att den manliga rasen förlorar all självinsikt dagen de typ fyller trettio. jag har 40åringar som skickar mail, 50åringar som flörtar och en man som var närmre 60 som undrade om jag ville komma och mysa med honom? Nu skulle jag gärna vilja veta varför? Vad är det som får en man att tänka "hmmmm, jag tror att jag stöta på en 25åring idag?" Ok, om mannen bara såg bra ut och hade en personlighet så kan jag ju överväga det upp till 50 (såvida det inte är Viggo Mortensen, för seriöst den mannen är typ 51 och äckligt snygg!) men de äldre männen som stöter på mig är överviktiga sluskar..... Ser jag ärligt talat ut som om jag vill ha en överviktig slusk?

Kökssoffan!!!

Jag har äntligen fått en kökssoffa!!!! Hurra! Nu har jag någonstans att ligga och filosofera med en kopp kaffe i handen. Den är så fin......

höst i luften

Det är kallt och det är dags att börja klä på sig massa varma saker. Det är dags för sjalen!!!!

Det är en färgglad höst i år har jag bestämt!!!!

Världens sötaste och snällaste låtsas syster...
En färgklick i tillvaron, och vi har alltid lika kul!
(Igår var det inköp på maxi, ack så spännande!!)