Utan dator.

Ledsen att jag inte bloggar mer just nu, men jag är tyvärr utan dator.
Men jag lovar att jag snart är tillbaka "full force"!

Kramar!

(Ps. Detta är inlägg 700!)

Jobba.

Morgonens andra kopp kaffe är på väg ner och jag har redan rökt alldeles för många ciggaretter.
Det är sådan jag blir när jag inte får sova som jag vill, vaknade typ 1 gång per 1½ timme hela natten dels av att jag drömde så himla konstigt (tydligen, jag minns ingenting nu) och dels för att jag fick sovrums-sällskap av en sjukt irriterande fluga.
När man väl vaknat till på nätterna tycker jag att det är ganska så jävla klurigt att somna om så istället blir det att jag ligger och filosoferar över ditten och datten.
Jag kommer dock aldrig fram till något som skulle kunna räknas som användbart, vilket egentligen betyder att jag lika gärna skulle kunna sluta tänka helt och hållet.
Nåväl.
Idag är det saker och ting på södertorg och jag kan inte gå, för som vanligt hittar ni mig på jobbet så fort det händer något man skulle vilja göra.
Nu drar jag.
Ses igen runt 16.00 internet. Jag kommer att sakna dig!

Fast i det mörka.

Om man bara fick låta bli att drömma.
Jag har långa perioder då jag aldrig minns ett enda dugg av det jag drömmer, men just nu tycks mina drömmar vara extra tydliga och extra kom-ihåg-bara.
Jag har drömt så, intensivt de senaste nätterna.
Om mörker, om död, om smärta.

Inatt drömde jag att jag satt fast i mörkret igen, att jag långsamt sögs in.
Jag kunde inte röra en muskel, jag kunde inte ens blinka.
Allt jag kunde göra var att stirra ut i mörkret och känna smärtan pulsera i min kropp.
Desto mer jag tittade ut i mörkret desto tydligare blev det att jag inte var ensam där.
Överallt runtomkring mig stod det mörka gestalter som verkade följa min undergång med blicken.
Så där var jag, långsamt sjunkande med en publik som som betraktade min sista show.
En stund innan jag vaknade så hamnade jag tillslut helt och hållet i mörkret och det sista jag minns är att någon skrattade åt mig där jag låg i en kokong av mörker.

Jag tror inte ens att jag vill veta vad de här drömmarna betyder.

Jag drömde att du dog.

2 nätter i sträck har jag drömt att Du dog.

Att Du somnade in för att aldrig vakna igen.

Du blev liggande i mörkret, livlös, kall.

Med dina ögon fixerade bortom allt jag kunde se,

men jag kunde inte se mycket ändå.

Allt omkring oss var mörker.

Du var till hälften ett med mörkret,

medan ditt ansikte låg i ljus.

Det tog ett tag innan jag förstod att det inte var mörkret som tog över dig i drömmen,

utan att det var du som var källan till det.

Mörkret strömmade ur din döda kropp och hängde fast som tjära på allt som passerade och mötte dina dimmiga ögon.

Jag satt helt förskräckt i drömmen med din svärta fastklibbad mot mig och jag kunde inte göra någonting alls.

Jag bara satt där.

Nattjobb sökes.

Jag är verkligen inte skapt för tidiga morgnar.
Fick rulla ur sängen i morse, dels för att jag skaffat en ny säng som jag inte har några ben till och dels för att jag helt enkelt inte orkade resa mig upp ordentligt.
Så jag rullade ur sängen och blev liggande på golvet en stund innan jag överhuvudtaget bemödade mig med att resa mig upp.
Jag lommade i sedvanlig stil ut ur mitt rum rufsig, surmulen och sjukt trött.
Kombon såg som vanligt vettskrämd ut i några sekunder innan hon insåg att hon stirrade på en väldigt morgontrött och lite lätt ilsken brud, sen tittade hon ner i sin frukost igen.
Som vanligt körde hon på "prata inte med henne såvida hon inte pratar med dig först"!
Ändå somnade jag kring midnatt och har därmed fått en del timmars sömn.
Men jag fixar helt enkelt inte morgnarna längre.
Lösningen blir att börja leta nattjobb.
Det blir min uppgift för dagen.
På så sätt så behöver jag inte oroa mig för att gå och lägga mig i tid eller för att behöva gå upp snortidigt.

Jag vet inte.

Jag vet inte
om smaken jag lämnar
på din hud kan förmedla
vem jag är.

Jag vet inte
om mina läppar kan viska
så att du hör.

Jag vet inte
om känslan av mig
kan vara nog.

Jag vet inte
om mina ord
är tillräckliga.

Jag vet inte
om kurvan vid min höft
är vägen till frälsning.

Jag vet inte
om luften jag andas
är min egen.

Jag vet inte.

No title.

Ibland fastnar jag
på en amorbåges kurva
på en lurig blick
och kan inte tänka klart

Du.

Jag fastnar på dig
orden som sägs
och aldrig uttalas

Ibland fastnar jag
där jag inte borde fastna
och mina ord
försvinner
blir svett på min kropp
i takt med dina andetag mot
min nacke

Ibland kan jag inte
tänka alls
och då fastnar jag.