Om man bara fick låta bli att drömma.
Jag har långa perioder då jag aldrig minns ett enda dugg av det jag drömmer, men just nu tycks mina drömmar vara extra tydliga och extra kom-ihåg-bara.
Jag har drömt så, intensivt de senaste nätterna.
Om mörker, om död, om smärta.
Inatt drömde jag att jag satt fast i mörkret igen, att jag långsamt sögs in.
Jag kunde inte röra en muskel, jag kunde inte ens blinka.
Allt jag kunde göra var att stirra ut i mörkret och känna smärtan pulsera i min kropp.
Desto mer jag tittade ut i mörkret desto tydligare blev det att jag inte var ensam där.
Överallt runtomkring mig stod det mörka gestalter som verkade följa min undergång med blicken.
Så där var jag, långsamt sjunkande med en publik som som betraktade min sista show.
En stund innan jag vaknade så hamnade jag tillslut helt och hållet i mörkret och det sista jag minns är att någon skrattade åt mig där jag låg i en kokong av mörker.
Jag tror inte ens att jag vill veta vad de här drömmarna betyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar