Jag är ju som jag tidigare nämnt medlem på ett par olika dejtingsidor, eftersom jag inte tycker att de flesta nötterna i den här staden inte ens är värda att överväga som dejter/partners/vänner..
Men jag har noterat att av alla de olika sorters människor jag stöter på på mina dejtingsidor så är det bara 2 sorter som jag i slutändan pratar med.
De som är så distansierade,som alltid befinner sig någon annanstans själsligt och kroppsligt, som säger att de letar efter något allvarligt men beter sig som om livet är en lek.. eller så är det bara så att de vill ha något seriöst bara inte med mig?? Och den tanken är ju absolut inte uppmuntrande mot varken kropp eller själ hos mig.
Den andra sorten... *suck*
Den andra sorten är så kärlekstörstande, så kvävande... de tror att kärleken kommer att fixa allt i deras liv, att kärleken kommer att göra dem lyckliga. Att just min kärlek (uppenbarligen) är det som krävs för att deras liv ska bli kompletta, och den pressen blir en börda som snarare skrämmer mig än uppmuntrar mig. Nog för att alla vill vara behövda, men att ha känslan av att vara behövd så snabbt, så mycket och så intensivt påminner om A. Och dit vill jag inte igen, där var så mycket med den mannen som kändes som tvång, han behövde så mycket, krävde så mycket av mig att jag försvann under tyngden av hans behov. Jag vill inte vara kvävd under någon annans problem, jag vill inte bära alla andra. Jag vill inte vara den som böjer mig för andra människor, som anpassar mig, som förändras för att passa dem. Och den sortens behövande, klängiga kärlek är inte det jag behöver.
Den sortens kärlek är inte vad jag vill ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar