Det finns något som jag försökt skriva om flera gånger om, men som jag aldrig haft tiden eller orken att sätta mig ner och författa samman. Men nu, nu har det gått 3 år och känner att det ligger ganska långt bakom. Ändå känns det som om den händelsen har påverkat mitt liv så djupt att det ligger precis vid ytan och blir en del av alla beslut jag tar.
Den 1:e juli för 3 år sen vaknade jag av vad som kändes som ett slag med en slägga i ryggen, jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag försökte somna om (hemtjänstpersonal är av den tåliga typen...). när morgonen väl kom så hasade jag mig upp ur sängen och insåg att mitt högra ben inte riktigt ville följa med i svängarna, och att min mage var som en spärrballong. Alldeles stenhård och svullen till den gräns att jag såg gravid ut..
Min mamma tyckte att jag skulle åka till sjukhuset när jag till slut halsat nästan 3 liter vatten, jag var så törstig. Jag tyckte att hon skulle sluta tramsa sig och jag tyckte att jag skulle gå och jobba för "herregud, det är bara lite ryggont (!!!)".
Min mamma tvingade mig att sjukskriva mig, vilket jag efter många om och men gjorde, men det är inte kul att behöva ringa sig sjuk söndag morgon (och min arbetskamrat lät som om jag var bakis och bara bluffade.. Jag förstår henne..)
Jag somnade på mammas säng liggandes på mage.. När jag vaknade igen bultade det ännu mer i ryggen, så jag ringde till sjukvårdsupplysningen som rådde mig att åka till akuten. Så.. Jag tog min kära vän, satte mig på bussen och åkte till akuten. Jag satt där i 8 timmar, och de ville skicka hem mig tills doktorn knackade mig i ryggen och jag flög upp.
Jag blev inlagd, fick de stora doserna antibiotika (infektionsvärde över 300), fick ett dränage satt, kateter satt. Jag spenderade 3 dagar på sjukhus. När jag slutligen blev hemsläppt så var det med orden: din njure är död, mosad och den ska opereras ut. Du får en kallelse.
8 dagar före min födelsedag så fick jag åka till Malmö och operera ut min njure.. Jag visste fortfarande inte vad som egentligen gått fel.
3 veckor efter operationen var jag tillbaka på jobbet (för rastlös för att orka vara hemma...)
Nu vet jag vad som var fel... En cancertumör på fel plats, vid fel tillfälle.
Nu... Är jag frisk och ser stundvis varje dag som en jäkligt skön välsignelse, som en upplevelse som bara väntar på mig. Jag njuter av livet.. även om det ibland är lite mörkt så vet jag vad jag är kapabel att klara av. Och jag klara så mycket mer än vad jag tror.
Nu är jag frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar