Kvällstanke.

Ibland skulle det vara så skönt att bara gå under, ge med sig, följa en känsla till dess absoluta kärna. Att dyka in i känslornas mittpunkt och följa dess impulser likt elektriska strömmar. Känna allt det sprakande, förtärande och livgivande. Att bara låta sig uppslukas.

Men...
Jag kan inte följa efter en känsla, jag kan inte greppa den. Så fort mina fingrar så mycket som snuddar vid vad som skulle kunna kallas skuggan av en kärna blir den till ånga och förgås framför mina ögon.

Så..
Just nu nöjer jag mig med att le åt solens kvardröjande värme på min hud, den svala brisen som smeker mitt nackhår, doften av varm asfalt som fyller mitt rum och en kvardröjande smak av kalla jordgubbar på min mun.