En sån där intressant dag.

Gårdagen var en av de intressantaste dagarna på länge kan jag ärligt säga.
Jag spenderade hela dagen instängd i en gymnasie-gympahall (och ja.. alla såna hallar luktar verkligen likadant).
Jag tittade på Kendo, för er som möjligen inte vet vad det är YT eller läs följande beskrivning (Herr Friberg: Rätta mig om jag har fel!!)
Du har enorma skydd på dig och en bambu pinne som kallas Shinai. Poängen är att du ska få in träffar på din motståndare, men du får inte träffa var du vill. Huvud, mage eller händer (typ) OCH du måste vråla rätt sak i ansiktet på din motståndare samtidigt.
Intressant som sagt.
Det var väldigt länge sen jag var instängd med så mycket testosteron, och jag lovar och svär. Det fick mig att vilja greppa en pinne och börja slå..
Som inte det var nog, det var en av de kallaste gympahallar jag någonsin varit i med resultatet att idag har jag så ont i kroppen att man skulle kunna tro att jag verkligen har gått ett par matcher.
Men det var fruktansvärt trevligt att ha Herr F på hemmaplan och spendera dagen med Fribergska Klanen.
Ohwell.. nu ska jag dricka kaffe, och dra på mig mina raggsockor för jag fryser fortfarande, jag har fått dunder-förkylningen Bertil av det hela. Så mer värme till tjejen.

Sova? Plz?

Just nu frågar jag mig själv vad fan jag gör uppe, för jag tittar ut och jag har insett att det regnar och det ser jäkligt kallt och jävligt ut.
Men jag vet ju varför jag är uppe, och jag vet varför jag ska smyga mig ut i det pissiga vädret.
Jag ska ju till Malmö!
Till en Kendo-cup och hejja på Herr Friberg!
Jag och resten av den Fribergska klanen (känner mig inte alls som utbölingen i högen :P) ska ner och se vad det är Herr F pysslar med som gör att han så ofta gnäller loss på fb om sina fötter, sina händer, sin rygg. Det måste ju vara något alldeles extraordinärt han pysslar med eftersom han står ut med såna plågor för det.

Så nu sitter jag med kaffe, papiljotter och lite musik igång och försöker vakna så att jag kan få tummen ur häcken och dra på mig lite mascara.
Ikväll blir det fest hos en gammal goding, förhoppningsvis är en fest med gamla vänner precis vad jag behöver just nu :)

Nej, seriöst.. Up, up and away I go!

Lösningarnas lösning.

Min lösning för att hålla reda på alla dessa mängder med öronhängen jag faktiskt besitter!
Jag har virkat fast massa trådar kors och tvärs på en stor kilram och sen är det ju bara att hänga upp öronhängena så vet man var man har dem.
I teorin den bästa lösningen, i praktiken så kommer jag troligen fortfarande att få leta land och rike runt efter mina öronhängen då jag i längden är fullkomligt oförmögen att hålla reda på dem!
Men jag försöker alltid finna lösningar som gör det lättare för mig att vara organiserad, med varierande resultat ofc :)
Nu ska jag koka kaffe och steka fattiga riddare.

Snart snart.

Snart dags för jobb, snart dags för ledighet. Jag är 6,5 timmars jobb ifrån 11 dagars ledighet. Jag är snart framme vid mållinjen för det jag längtat efter. Snart får jag sova tills jag vaknar och vara vaken tills jag somnar utan att behöva oroa mig för hur dags jag måste gå upp.
Jag kan äta sena frukostar, dricka vin, läsa 15 böcker och bara existera i 11 dagar!
Hur fantastiskt är inte det?

Jag kan släpa fram min symaskin och planera vårens och sommarens kläder, jag kan dra fram mina smyckessaker och omge mig med ett berg av alla pärlor jag tidigare kastat åt svinen.
Jag kan baka bröd, kakor och dricka för mycket kaffe.

Jag kan ta långa promenader och drömma om den vår som är på väg.
Och det ljuvligaste av allt, jag måste inte göra något av det!
jag väljer helt själv vad jag vill och inte vill göra.

Inga måsten!

"Heavy In Your Arms" - Florence And The Machine [OFFICIAL]

Åh! jag älskar den i all sin enkelhet. Älskar henne, älskar texten och bilden den ger mig. Älskar. älskar. älskar.

Stridighet.

 ( Barbara Kreuger 1989) 

Jag känner mig ensam större delen av min tid. Det spelar ingen roll om jag är i ett rum fullt av folk eller om jag sitter mol allena med en pensel i handen och huvudet i skyarna.
Jag känner mig allt som oftast ganska ensam.
Det är inte det att jag saknar människor som bryr sig, att jag inte har kärlek i mitt liv. Det är inte det att jag är lämnad ensam, jag är sällan helt själv.
Men jag känner mig oftast ensam och utlämnad till min egen nåd. Jag mot mina tankar. Jag är min egen vapendragare mot mig själv.
Att vara sin egen största kämpe och fiende i ett är en tröttsam strid som oftast bara slutar med att jag känner mig än mer ensam.
För om inte jag förstår, om inte jag orkar, om inte jag klarar striden, hur ska någon annan klara av det?

Jag ska inte påstå att jag är ensam alltid, även jag har stunder då jag känner mig dels fullt tillfreds med att vara själv och dels har jag stunder då jag inte känner mig ensam alls.
En kväll med vänner kan jag leva evigheter på, en vacker låt kan bära mitt hjärta i flera dagar.
Ett vänligt ord från en vårdtagare kan göra hela min dag, men ibland så vill jag ha mer.

Oftast kan jag låtsas att jag inte alls är ensam, att saker inte rör mig i ryggen, att jag inte blir berörd av det som händer kring mig. Jag håller mitt huvud högt, håller känslor och tankar inne. Spelar mitt vanliga soliga och något sarkastiska jag men ibland.. Ibland hade det varit skönt att bara släppa charaderna och bara vara. Oavsett om det innebär tårar, skratt, ironi eller ilska.

Jag vill inte bli räddad av någon, jag vill inte basera hela min känsla av samhörighet på en person men ibland hade det varit trevligt att ha någon att dela med sig med. Någon man kan viska med, skratta med, leva med som känner till ens mörka dagar, som älskar ens ljusa dagar, som vill vara med när saker är gråa.

Men tills dess så fortsätter jag mitt liv som om kärleken aldrig hänt alls.
Som om ensamhet bara var ytterligare en ton i min melodi.
Som om världen ligger för mina fötter och bara jag kan stoppa mig själv.

Stängda dörrar.

Jag kan inte påstå att jag känner någonting just nu.
Det känns som om jag stängt en dörr till mitt inre och vridit om nyckeln.
Som om jag stängt av hela systemet och helt enkelt slutat bry mig.
Jag har hoppats så många gånger, misslyckats så många gånger.
Gråtit så många gånger, svurit, blivit förkrossad, tappat mitt fotfäste i livet.

Den här gången.
Ingenting mer än frågor.
Inga tårar, inga krossade hjärtan, inga svordomar.
Jag är mest besviken, lite bitter.
Men annars så är det som om allt som finns på insidan bara gått och dött i ett hörn.
Som om mitt hjärta inte ens var med i ekvationen den här gången, trots att jag kände någonting.
De säger att saker blir svårare med åldern, att saker blir allvarligare.
Det tycks mig vara fel, för varje slag så finner jag det allt enklare att stänga ner systemet och inte bry mig alls. Jag finner det allt enklare att trolla bort människor ur mitt liv.

Jag har drömt så himla märkligt de senaste nätterna.
Jag har drömt om S.
Vi har suttit på min kökssoffa, han höll min hand och frågade om det var hans fel att jag tappat min riktning. Om det var hans fel att det han kallade mitt hjärtliga skratt har dött.
Om det var han som var orsaken till mina krossade romanser. Om han skadat mig så allvarligt.
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag mest njöt av hans varma hand och undrade hur han kunnat smyga sig in i min lägenhet och dessutom flytta in kökssoffan i köket igen.
Vad säger man till en man som har världens varmaste händer, en röst som sjunker rakt in i en och dessutom bara finns i dina drömmar numera?
Jag försökte skratta bort alltihop, men vaknade med en något bitter smak i munnen.


S var min brytpunkt.
Med honom försvann den gamla Tess, allt efter honom har inte påverkat mig lika hårt.
Jag har kanske engagerat mig, blivit fäst vid människor men inte på samma sätt.

Nåväl..
Dags att sminka sig, klä sig och möta dagen och allt den har i sina gömmor.