Stängda dörrar.

Jag kan inte påstå att jag känner någonting just nu.
Det känns som om jag stängt en dörr till mitt inre och vridit om nyckeln.
Som om jag stängt av hela systemet och helt enkelt slutat bry mig.
Jag har hoppats så många gånger, misslyckats så många gånger.
Gråtit så många gånger, svurit, blivit förkrossad, tappat mitt fotfäste i livet.

Den här gången.
Ingenting mer än frågor.
Inga tårar, inga krossade hjärtan, inga svordomar.
Jag är mest besviken, lite bitter.
Men annars så är det som om allt som finns på insidan bara gått och dött i ett hörn.
Som om mitt hjärta inte ens var med i ekvationen den här gången, trots att jag kände någonting.
De säger att saker blir svårare med åldern, att saker blir allvarligare.
Det tycks mig vara fel, för varje slag så finner jag det allt enklare att stänga ner systemet och inte bry mig alls. Jag finner det allt enklare att trolla bort människor ur mitt liv.

Jag har drömt så himla märkligt de senaste nätterna.
Jag har drömt om S.
Vi har suttit på min kökssoffa, han höll min hand och frågade om det var hans fel att jag tappat min riktning. Om det var hans fel att det han kallade mitt hjärtliga skratt har dött.
Om det var han som var orsaken till mina krossade romanser. Om han skadat mig så allvarligt.
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Jag mest njöt av hans varma hand och undrade hur han kunnat smyga sig in i min lägenhet och dessutom flytta in kökssoffan i köket igen.
Vad säger man till en man som har världens varmaste händer, en röst som sjunker rakt in i en och dessutom bara finns i dina drömmar numera?
Jag försökte skratta bort alltihop, men vaknade med en något bitter smak i munnen.


S var min brytpunkt.
Med honom försvann den gamla Tess, allt efter honom har inte påverkat mig lika hårt.
Jag har kanske engagerat mig, blivit fäst vid människor men inte på samma sätt.

Nåväl..
Dags att sminka sig, klä sig och möta dagen och allt den har i sina gömmor.