Ny fas.

Idag börjar jag gå så kallade Lila turer på jobbet. 8-13 eller 8-14, måndag till fredag.
Såvida det inte skulle bli kris, då får jag helt plötsligt ställa om mitt schema och hoppa när jag behövs istället.
Så skulle de behöva ha in någon på kvällen, så får jag jobba kväll istället.
Skulle de behöva någon på helgen får jag helt enkelt jobba då istället för en annan dag.
Detta ska vara mitt liv fram till att de flyttar mig första November.

Första veckan i November blir bredvidgång för min del och sen tar det underbara vid på riktigt.
Tyvärr är det ju så att sarkasm inte syns på en skärm, hade det gjort det så hade ni förstått att jag i allra högsta grad dryper av den varan just nu.

Första November börjar jag på ett boende vilket i sig kan vara ganska illa men för att ytterligare toppa detta så ska jag jobba på ett boende för utvecklingsstörda vilket motsvarar min absoluta mardröm.
Och för att göra det ytterligare lite mer fantastiskt så har jag absolut inget val i frågan, för så länge som jag kan ta mig dit Måndag till Fredag med buss/tåg så har jag ingen rätt att säga nej.
Att säga nej då innebär arbetsvägran.
Visst är det fina villkor facket förhandlat fram för oss Las 5:2or.

Mao ska jag först ha ett par veckor då jag absolut inte har en aning om de ska stuva omkring med mitt schema följt av en arbetsplats som jag redan betraktar som helvetet på jorden.

Mer kaffe och mer cigg så kanske jag klarar av att vistas bland folk hela dagen utan att börja gråta.

Mitt liv just nu.

Jag sitter i köket med en begynnande förkylning, huvudvärk och en kopp kaffe som sällskap.
Jag har för det första inte lust att bli förkyld men kommer troligen att må sämre allteftersom dagen tar sig framåt.
Jag har en sån där ruggigt lång dag framför mig, 7.30 till 17.45 ungefär. Långt och sömnframkallande.

Jag har en svag misstanke om att huvudvärken kommer från faktumet att jag just nu inte vet någonting.
Mitt vikariat på Gamlegården och Näsby går ut på Lördag och jag vet inte var jag ska vara Måndag morgon.
Egentligen skulle jag ha jobbat helgen men som vanligt var det lite blandade bud fram och tillbaka och till slut blev det bestämt att jag inte skulle jobba.
Det är ju egentligen inte så att jag riskerar att bli arbetslös, det är trots allt kommunens jobb att hitta ett nytt vikariat till mig men det är ju just det att jag inte vet. Jag vet inte var, när och hur.
Om det inte finns något till mig just precis nu, ska jag gå till min vanliga plats på måndag?
Ska jag ringa ner till kontoret?
Ska jag vänta på att de ringer mig?
Vad exakt förväntas av mig?!
Ivilket fall som så orsakar detta mig magknip och huvudvärk, för att inte veta gör mig orolig och nervös även om jag vet att det kommer att fixa sig i slutändan.

Nu ska jag slänga på mig krigsmasken, styla till mitt hår och fortsätta göra mig redo för att möta världen idag med!
Adios!

Nya Gamlegården?

Häromdagen var det en artikel i vår lokala tidning om mitt bostadsområde om hur de vill rusta upp och göra det mer åtråvärt att bo här ute (läs artikeln här: Abk vill ge Gamlegården ett ansiktslyft ).

Vilket jävla slöseri med pengar och resurser.

Jag har bott på Gamlegården till och från sen jag var 10 och jag kan dels säga att det har gått helt åt skogen sen dess och att det finns absolut ingenting som de kan göra för att förändra den ghetto-stämpel som sitter.
Gamlegården räknades som ett ghetto när jag var 10, detsamma när jag var 12, 14, 16 osv.

Gamlegården ÄR ett ghetto.

Varje dag på väg till jobbet ser jag drivor med soppåsar i papperskorgar, på gräsmattor och utspridda över asfalten för att fåglarna fått tag på dem samtidigt som soptunnorna där skräpet ska kastas står vidöppna för att någon för 120:e gången i år brutit sig in i den för att de inte orkade/ kom ihåg (?) att ta med sopnyckeln, eller så var det väl det vanliga att någon skickade med barnen soporna men glömde ge dem en sopnyckel.

Plank och staket som sätts upp här ute hinner knappt bli uppspikade och målade förrän de blir nersparkade igen, som min mamma sa; "Man kunde sitta på balkongen och se små barn sparka ner plankorna för att de skulle leka med dem.. Var är föräldrarna?"
Jo, inomhus.
Människor kör mopeder och motorcyklar genom området, de eldar upp bilar, de stjäl kundvagnar från Netto och tar isönder dem till den milde gräns att de inte går att använda (det sistnämnda är återigen barn!).
Tonåringarna driver omkring hela kvällarna, långt in på nätterna eller nej. Inte bara tonåringar, man kan se barn 5-årsåldern driva omkring runt 11-12 på natten, trots att det är skoldag och det finns inga föräldrar att finna.
Som kvinna är det obehagligt att gå upp på Netto för fiket är fullproppad med män som stirrar på en som om man vore ett villebråd och det var jaktsäsong.

De skjuter varandra, de rånar gamla tanter, de städar inte i tvättstugan (ja, i jämförelse med de två första delarna av meningen är det väl inte det viktigaste i livet, men ärligt talat att komma ner till en tvättstuga som ser ut som fan och hans moster ökar INTE områdets status!).

De hotar nattvandrare som får ställa in sin vandring den kvällen, hemtjänsten får bära larm för sin egen trygghets skull.

När det kommer till boendet så kan du få världens värsta grannar och ingen kan eller vill göra något åt det.
Jag vet människor som har blivit hotade av sina grannar för att de bett dem att sänka volymen på stereon, jag vet människor som varit tvungna att flytta trots att de trivts i sin lägenhet för att störningarna från grannarna varit så extrema att de inte klarat att bo kvar.
Störningar som f ö ABK inte "sett" alls trots extra koll.
Nej de är inte alls störande, de bara kastar bord, stolar, böcker, frukt, leksaker från sin balkong på tredje våningen.
Nej de har inte alls kissat i källaren.
De har inte tagit i sönder porttelefonen eller dörren, de väsnas inte och är absolut inte våldsamma.

Och nu vill de rusta upp Gamlegården?

Ursäkta uttrycket, men BULLSHIT!
Låt de som förstör Gamlegården fortsätta göra det i lugnan ro, för det spelar ingen roll hur många kulturdagar ni fixar, hur många Jazzkonserter ni organiserar, hur många plank ni målar, hur många plottriga blommor ni planterar och "snygga" lampor ni sätter upp i samarbete med kvinnorna på Gamlegården.
Låt området förfalla, för att fixa någonting här ute är trams.
Som att kasta pärlor för svin och det är fullkomligt jävla onödigt och ett enormt slösande med pengar.
Som att ge godis till olydiga barn som sedan kommer tro att de ska få godis varje gång de inte uppför sig.
Som att ge en rattfyllerist en snabbare bil, eller en mördare ett nytt offer.
Gamlegårdsborna vill nog i mångt och mycket betrakta sig som offer, men vad de inte verkar fatta är att som man bäddar får man ligga.
Så låt skiten gå åt helvete och gör något bättre med pengarna.

Ny tid, ny strid?

Jag har varit en hemskt dålig vän i cyberrymden.
Jag är så gott som aldrig på msn, facebook roar mig inte just nu, och efter det finns det inte så mycket online som intresserar mig.
Istället har jag tragglat på med mitt liv.
Jag skriver kontrakt på min alldeles egna lägenhet på Onsdag med inflyttning första December.
Nu är det rensartagen som gäller, det sorteras, rensas, skänks och slängs på löpande band här hemma.
Jag försöker klura ut vad som möjligen saknas mig (utöver det grundläggande vett och förstånd) och kommer om och om igen fram till att det faktiskt finns saker som jag skulle behöva som inte finns i mitt sortiment just nu.
Snygga tallrikar är en av dessa saker, en fungerande cykel är en annan.
Båda är dock tämligen enkla att fixa.
Tallrikar finns det ett överflöd av på loppisar, och cyklen har N.I lovat att hjälpa mig med.
Det största problemet antar jag är att jag kommer att bli datorlös, men som tur är har jag gott om böcker, färg och garn.
Dessutom har P3 ett alldeles utmärkt programutbud, så det ska nog gå det med.
Nu ska jag dra på mig skor och jacka och hugga tag i min väska och ta min lilla promenad tll jobbet, i eftermiddag blir det containerdags för mina gamla slitna möbler.
Adios!

Livets små bisarra.

Ibland krävs det att man sitter i skiten för att man ska inse exakt hur bisarrt livet egentligen är och hur fruktansvärt roande det är.
Jag kan inte ens bli dyster just nu, jag gjorde ett försök.
Jag kröp ner i ett varmt bad med lite milt melankolisk musik och ett glas vin, tänkte mig liksom att det aningen dystra skulle komma av sig själv men icke då.
Istället låg jag där och skrattade så vilt att hälften av vattnet hamnade på golvet.

Vad nu undrar ni säkert.
Låt mig berätta min historia:
Jag har skulder och betalningsanmärkningar.
Inga stora skulder men tillräckligt för att de ska hindra mig i livet.
Min Kombo har kommit in i en skola i en annan stad och ska därmed flytta dit för att slippa en lång, plågsam och tråkig pendling.
Hon har kontraktet på den Lgh jag för närvarande residerar i.
Med andra ord måste jag finna en annan bostad.
Jag ringer till mitt kommunala bostadsbolag som presenterar 2 alternativ för mig.
1. Borgenär (tillåt mig att skratta rakt ut *hahahahahahaha* Jo, i finanskrisens dagar så vill ju många man känner ha ytterligare en ekeonomi att oroa sig för!).
2. 4 månadshyror i förskott. 4!! Nej, jag lovar det är verkligen inget skämt.
Jag frågade den stackars kvinnan i uthyrningen om hon kände många skuldsatta 27-årngar som har 12000 skräpandes i ett hörn..
Hon kände tydligen inte en enda, vilket absolut inte är chockerande.
Hade jag haft 12000 så hade de försvunnit i ett nafs.
Det är ju trots allt så det fungerar i dagens samhälle, har du pengar OCH skulder så kliver kära gamla kronofogden in och ser till att du inga pengar har.

Nåväl..
Nu håller jag så sakteliga på att försöka få ihop dessa pengar. På Soss inrådan (ja, jag ringde dem och undrade vad de eventuellt kunde hjälpa till med, uppenbarligen ingenting.. återigen chockerande?! I think not!) håller jag på att sälja av mina saker.
Halva min garderob bytte ägare igår till det facila priset av 750 kronor, för andrahandsvärdet på kläder från de vanligaste kedjorna med trendbaserat sortiment är inte skyhögt kan jag säga.
Imorgon åker en del av mina nyfunna älsklingar i LP-samlingen ut till försäljning.
Jag ska sälja möbler, kläder, saker, värdighet och stolthet för att få ihop 12000 till deponi till en lägenhet som jag inte kommer ha något kvar att fylla med.
Ironi på allra högsta nivå.
Jag kommer ha en bostad men minimalt med saker att fylla den med.
Jag kommer att ha en trygg plats att sova på men inga saker kvar som är minnen och älskade saker.
tragiskt, fast på ett tämligen roande vis.

Jag kan inte låta bli att skratta.

Sinead o connor Troy (with lyrics) made by hugsieflugsie

Vackraste texten just nu.

"There´s no other Troy for you to burn"

Ljuvligt!

En liten tanke bara..

Först och främst vill jag lägga av ett litet jubbel.. Det finns en dator i huset igen!! *wohoo*

Och nu vidare till min lilla tanke..
Jag har filosoferat över det här med längd, och gjort lite icke-officiella undersökningar på dejtingsidor. Av ren nyfikenhet självklart.
Jag har börjat jämföra längden med vad de söker.
Ja ni vet, jag söker; seriöst förhållande, kort romans osv.
Sen har jag ställt det mot individens egna längd.

Och jag tycker mig ha märkt att de sidorna stödjer min tanke/ fördom.
So here goes:
Jag har kommit fram till att de största strulpellarna bland männen är de som är långa..
Desto längre man, desto mer strul.
Jag tror att det är för att vi lever i ett samhälle som upplever längd hos män som ett attraktivt drag oavsett mannen (typ). Likaväl som vi upplever brist på längd attraktivt hos kvinnor.
Så långa män (på dejtingsidorna) letar ofta efter korta romanser och sexuella förbindelser medan män under medellängd letar efter seriösa förhållanden.
Nu är ju min teori ganska generell, och den drar alla män över/ under medellängd över samma kam men det är så jag har upplevt det hela.
Jag började fundera på detta eftersom min dejting-historik sträcker sig ifrån typ 1.60 till 1.95.
Och mest strul har jag upplevt med dem som varit över medellängd medan de kortare velat ha seriösare relationer.
Det kan ju bero på att de långa killarna vet att de får ligga oavsett hur de egentligen beter sig medan män som befinner sig på andra sidan av medellängden kan uppleva det som om de har ont om erbjudanden eftersom de väldigt sällan hittar kvinnor som är kortare än dem, och vi lever ju trots allt i ett samhälle vars hela förhållandeprincip bygger på att kvinnor ska hitta en man som är längre än dem så att vi kan känna oss små och svga medan de kan känna sig stora, manliga och starka.
De ska vara beskyddare medan vi ska vara små ynkliga våp, som behöver en lång rejäl karl i våra liv för att allt ska fungera.
Nu tycker ju jag att detta är urbota löjligt eftersom kvinnor år 2011 är fullt kapabla att skydda sig själva och ändå hånger denna gamla föreställning kvar. Tragiskt.

Detta blir ju ett problem för mig eftersom lika ofta som kvinnor vill ha en längre man, vill män ha en kortare kvinna.
Jag mäter fina 1.79 m ö h och märker ofta att kortare män väljer bort mig pga min längd medan de som inte gör det oftare vill ha seriösa relationer medan jag oftare väljer långa män trots att de oftast inte vill ha något seriöst.

Nu har jag mumlat loss om detta ganska länge och osammanhängande, men vad tror ni?