Det är så himla typiskt.
När jag har semester och tid att skriva så skriver jag aldrig.
Jag har på något sätt tagit semester från min hjärna likaväl som mitt jobb.
Jag har slöat mig igenom mina dagar, målat mig igenom mina nätter.
Men inte för att jag klagar.
Att måla får mig att känna mig väldigt levande.
Kombon beskrev mig som en dekadent konstnärstyp härom dagen, och det kan möjligen ligga något i det.
Jag smyger igenom nätterna med pensel i hand och på dagarna omges jag av en konstant doft av färg.
Jag försöker ta till vara på det där att semestern ska vara avkoppling. Så jag sover länge, går och lägger mig när jag vill vare sig det är 22.00 eller 05.00.
Jag äter vad jag vill och när jag vill, och dagdrömmer som på beställning.
Semester är bra, jag mår bra. Det var länge sen jag mådde så bra fysiskt som jag gör just nu.
Mina muskler slappnar av, mina stress-symtom mattas av och mardrömmarna klingar av.
Jag sover mer nu än jag brukar, mest för att jag inte behöver vara rädd för mina drömmar just nu.
Och gudarna ska veta att det är skönt.
lördag 30 juli 2011
torsdag 21 juli 2011
Morgonbestyren.
Jag har äntligen sovit ikapp lite, var inte uppe förrän 10.00.
Det var precis vad jag behövde.
Nu sitter jag med kaffe i hand och lyssnar på när Kombon spelar ett nytt spel på PS3.
Limbo.
Gulligt, bisarrt.
Känn som Burton har haft ett finger med i det spelet antingen som konstnärlig chef eller som stor inspiration.
Nu ska jag hoppa i en dusch och sen ska jag fixa afrot och smita iväg och klippa lite.
På återseende folket.
Det var precis vad jag behövde.
Nu sitter jag med kaffe i hand och lyssnar på när Kombon spelar ett nytt spel på PS3.
Limbo.
Gulligt, bisarrt.
Känn som Burton har haft ett finger med i det spelet antingen som konstnärlig chef eller som stor inspiration.
Nu ska jag hoppa i en dusch och sen ska jag fixa afrot och smita iväg och klippa lite.
På återseende folket.
onsdag 20 juli 2011
HURTS - UNSPOKEN - Lyrics in Description
I think we'll never change
and our hearts will always separate.
Forget about you
I'll forget about you.
The things we never say
Are better often left alone.
Forget about you
I'll forget about this time.
But it's the same old situation
We made it through this far.
We watched the rockets kiss the sky.
I saw the flames burn out in your eyes.
Nothing that I do
Will ever be enough for you
Whatever I do, whatever I do.
Take me as I am
I'll never be the other man.
Forget about you
I'll forget about this time.
So won't you save this conversation
And find a better time?
Don't you ever understand
That if it hurts I'll do whatever I can?
And if it's set in motion
I'll watch it all pass by.
And leave the rest unspoken
I'll never change my mind.
Leave it unspoken, leave it unspoken,
Leave it unspoken, leave it unspoken now. (x4)
So just let me go
I won't change my mind.
I'd rather be lonely
Than be by your side.
and nothing you say
Could save us this time.
I'd rather be lonely.
Ja det var ju det ja..
Ni vet hur man ibland kan känna sig lite hemsk. Sådär utan någon egentlig anledning?
Fast kanske med en liten anledning som egentligen är ganska orelaterad till situationen.
Ungefär så känner jag mig nu, lite hemsk.
Trots att jag inte borde.
Trots att jag inte ska.
Jag fick ett tal om att jag var en player för ett par dagar sen, och det tog lite snurr i mitt huvud så helt plötsligt så upptäcker jag att det är en gnutta svårare att njuta av det jag har än jag trodde.
Det var verkligen inte kul att bli kallad player, oavsett skälen.
Jag känner mig inte som en player, jag tycker inte att jag betett mig som en ändå.. så sved det.
Men jag antar att detta är en av de där fina stunderna man ska ignorera och gå vidare från, oavsett.
Men jag ville bara ha sagt att tack vare den kommentaren så känner jag mig lite skyldig, lite hemsk, lite rälig (på ren skånska) och jag finner att det är svårt att fokusera på anledningen till att jag blev dubbad player.
Jag borde sväva på moln just nu, jag borde fnittra och vara glad istället så grämer jag mig över det du sa och är oförmögen att njuta av den förälskelse som finns utan ett styng av dåligt samvete.
Så Tack FF, du har lyckats förgifta mig en aning.
Nöjd?
Fast kanske med en liten anledning som egentligen är ganska orelaterad till situationen.
Ungefär så känner jag mig nu, lite hemsk.
Trots att jag inte borde.
Trots att jag inte ska.
Jag fick ett tal om att jag var en player för ett par dagar sen, och det tog lite snurr i mitt huvud så helt plötsligt så upptäcker jag att det är en gnutta svårare att njuta av det jag har än jag trodde.
Det var verkligen inte kul att bli kallad player, oavsett skälen.
Jag känner mig inte som en player, jag tycker inte att jag betett mig som en ändå.. så sved det.
Men jag antar att detta är en av de där fina stunderna man ska ignorera och gå vidare från, oavsett.
Men jag ville bara ha sagt att tack vare den kommentaren så känner jag mig lite skyldig, lite hemsk, lite rälig (på ren skånska) och jag finner att det är svårt att fokusera på anledningen till att jag blev dubbad player.
Jag borde sväva på moln just nu, jag borde fnittra och vara glad istället så grämer jag mig över det du sa och är oförmögen att njuta av den förälskelse som finns utan ett styng av dåligt samvete.
Så Tack FF, du har lyckats förgifta mig en aning.
Nöjd?
söndag 17 juli 2011
Dag 2.
Igår började min semester och jag spenderade den väl. Jag inledde med att vakna bakfull i mitt rum, med en smak av död asgam i munnen av att min mobil plingade till.
Mamma Mu var på ingång och ville ha en balja kaffe. Självklart fick hon det.
Jag passade dessutom på att lifta in till stan med henne så jag kunde smita inom systemet och införskaffa lite cider inför kvällens galenskaper på Tivolirocken.
Efter stan blev det en tur vid symaskinen för att rätta till byxorna inför kvällen, äntligen har ju mina läderbyxor hittat hem! Som jag saknat dem!
Väl i stan blev det raska steg till Tivoliparken, en snabb gratulation till E som stod i kön framför oss. Grattis Grattis.
Väl inne så lyckades jag höra större delen av Miss Li's spelning. Riktigt bra speciellt passagen då hon undrade om vi i Krstd tyckte om att slåss, för det hade hon hört. Jag misstänker att det kan stämma, men det blir nog så i de flesta små städer där det inte finns så mycket annat att göra.
Looptroop rockers var ruggigt bra, när vi var klara med deras spelning så var vi genomsvettig.
Ja inte Frk. Vero då förstås, som trots värme, sprit och dans var lika fräsch som en nyutsprungen ros.
*avundsjuk, jag är så avundsjuk*
Vi lyssnade på Sahara hotnights, Daniel Adams Ray och slutligen.. Danko Jones!
Fantastiska spelningar alltihop.
Tivolirock visade sig vara värt vartenda krona som spenderades.
Musiken var bra, stämningen var finemang. Och folket, ja folket var bäst!
Det var länge sen jag hade en så trevlig kväll, så jag riktar ett tack till alla inblandade parter (Frk. Vero med man, K, Kombon, Hlm-Em och sist men absolut inte minst grabben med permon). NI lyckades med bravaden att få en tant att känna sig ung igen! Tack tack tack!
När jag väl smet ifrån Tivolirock så slängde jag mig på ett tåg till hetaste N.I och gömmer mig nu på landet i lugn och ro. Idag har det blivit en lång sovmorgon och en skogspromenad.
Jag kunde inte önska mer än så!
Adios!
Mamma Mu var på ingång och ville ha en balja kaffe. Självklart fick hon det.
Jag passade dessutom på att lifta in till stan med henne så jag kunde smita inom systemet och införskaffa lite cider inför kvällens galenskaper på Tivolirocken.
Efter stan blev det en tur vid symaskinen för att rätta till byxorna inför kvällen, äntligen har ju mina läderbyxor hittat hem! Som jag saknat dem!
Väl i stan blev det raska steg till Tivoliparken, en snabb gratulation till E som stod i kön framför oss. Grattis Grattis.
Väl inne så lyckades jag höra större delen av Miss Li's spelning. Riktigt bra speciellt passagen då hon undrade om vi i Krstd tyckte om att slåss, för det hade hon hört. Jag misstänker att det kan stämma, men det blir nog så i de flesta små städer där det inte finns så mycket annat att göra.
Looptroop rockers var ruggigt bra, när vi var klara med deras spelning så var vi genomsvettig.
Ja inte Frk. Vero då förstås, som trots värme, sprit och dans var lika fräsch som en nyutsprungen ros.
*avundsjuk, jag är så avundsjuk*
Vi lyssnade på Sahara hotnights, Daniel Adams Ray och slutligen.. Danko Jones!
Fantastiska spelningar alltihop.
Tivolirock visade sig vara värt vartenda krona som spenderades.
Musiken var bra, stämningen var finemang. Och folket, ja folket var bäst!
Det var länge sen jag hade en så trevlig kväll, så jag riktar ett tack till alla inblandade parter (Frk. Vero med man, K, Kombon, Hlm-Em och sist men absolut inte minst grabben med permon). NI lyckades med bravaden att få en tant att känna sig ung igen! Tack tack tack!
När jag väl smet ifrån Tivolirock så slängde jag mig på ett tåg till hetaste N.I och gömmer mig nu på landet i lugn och ro. Idag har det blivit en lång sovmorgon och en skogspromenad.
Jag kunde inte önska mer än så!
Adios!
fredag 15 juli 2011
Men så förlåt då för fan.
Jag vet att det inte är lätt att se bortom sina egna sårade känslor.
Jag vet att det svider och att du uppfattar mig som den största slynan någonsin just nu.
Men förlåt för fan..
Det var inte min avsikt att bete mig som ett as.
Det var inte min avsikt att leda in dig på ett spår som uppenbarligen inte fanns.
Jag höll på att falla för dig och dina ljuvliga ögon.
Dig och ditt underbara skratt.
Hur du rodnade ibland.
Hur du fick min kropp att adrenalinchocka mig varje gång jag såg dig le.
Men sen kom smällen.
Du skulle utomlands. Länge.
Så jag la dig på is och började stänga ner dig.
Öppnade mig för andra alternativ och bokade en annan dejt.
För att trots att du ville träffa mig ändå skulle lämna landet och jag förutsåg en framtid som innebar att jag skulle bli kär i dig och stå kvar med alla känslorna medan du drog till främmande land.
Så ja.. förlåt för fan för att jag skyddar mitt.
För att jag slängde mitt hjärta bakom lås och bom och ur din räcklängd.
Jag träffade en annan parallellt med att jag skulle ha träffat dig.
Notera skulle ha.
Vi träffades aldrig, men det kändes som om du var mig nära ändå.
Jag var förälskad.
Men avstånden gjorde mig tveksam.
Sen träffade jag N.I.
På vad som skulle vara en enkel kaffe, men som snabbt blev mer.
Jag försökte trycka dig ur tankarna de första gångerna jag träffade honom.
Men det föll sig allt mer naturligt att inte ens ha dig där.
Vi smsade, skrattade och flörtade.
Men kunde jag tro att det var allvar från din sida?
Nej.
Så jag slog allvaret ur tankarna och fokuserade på det jag hade framför mig.
Och i min fokus fann jag en förälskelse av ett annat slag.
Ett långsamt pirrande i magen, som inte oroade mig, som inte grämde mig.
En känsla av trygghet och tillit.
Så förlåt för fan.
Det var inte min mening att leda dig in i något som blev större än jag kunde hantera.
Jag föll för 2 män.
Jag var tvungen att välja.
Och ett val mellan det man har och det man inte vet var man har är ett ganska enkelt val i min bok.
Även om konsekvensen är svår att genomföra, och smällen är hård att ta.
Det var aldrig min mening att såra dig, att vara missledande, att vara elak.
Det var aldrig min avsikt att leka med någons känslor.
Det var aldrig min mening att leka med dina känslor. Och det var aldrig en lek för mig, det var blodigt allvar.
Varje sak jag skrev till dig var ärlig och från mitt hjärta.
Men varje sak har sin tid, sin plats och sitt tillfälle.
Ditt tillfälle och din chans att ha en riktig plats hos mig försvann när du lämnade landet.
Så jag valde.
Jag valde något som får mig att må bra, något som ger mig en känsla av trygghet jag inte känt sen gud vet när.
Jag valde någon som gett mig en instinktiv känsla av tillit.
Någon som får mig att le, skratta och känna mig ung.
Någon som knuffar mig ur mina egna banor.
Tro inte att det var ett enkelt val jag gjorde, tro inte att jag njöt en enda sekund av att skriva det där mailet, tro inte att jag såg dig som ett lättlurat offer.
Det har jag aldrig gjort, och kommer aldrig att göra.
Du var och är en fantastisk människa som förtjänar mer än jag lyckades ge dig.
Du är en intelligent man som utan tvekan förtjänar allt och lite till, och hade platsen, tiden och livet sett annorlunda ut så hade jag utan tvekan kastat mig in i dina armar och försökt ge dig allt.
Men jag har lärt mig mina läxor flera gånger om och det är dags för mig att lyssna på mig själv och inte förälska mig i män som jag inte vet var jag har dem.
Låt inte bitterheten över en romans som gick snett färga ditt skratt.
Låt inte ilskan förmörka dina ögon.
Se oss för vad vi var, och inte hur det kunde blivit.
Låt inte livet slå ner dig, låt inte känslorna döda dig.
Du är alldeles för vacker för att slösas bort på det viset.
Så förlåt för fan.
Jag vet att det svider och att du uppfattar mig som den största slynan någonsin just nu.
Men förlåt för fan..
Det var inte min avsikt att bete mig som ett as.
Det var inte min avsikt att leda in dig på ett spår som uppenbarligen inte fanns.
Jag höll på att falla för dig och dina ljuvliga ögon.
Dig och ditt underbara skratt.
Hur du rodnade ibland.
Hur du fick min kropp att adrenalinchocka mig varje gång jag såg dig le.
Men sen kom smällen.
Du skulle utomlands. Länge.
Så jag la dig på is och började stänga ner dig.
Öppnade mig för andra alternativ och bokade en annan dejt.
För att trots att du ville träffa mig ändå skulle lämna landet och jag förutsåg en framtid som innebar att jag skulle bli kär i dig och stå kvar med alla känslorna medan du drog till främmande land.
Så ja.. förlåt för fan för att jag skyddar mitt.
För att jag slängde mitt hjärta bakom lås och bom och ur din räcklängd.
Jag träffade en annan parallellt med att jag skulle ha träffat dig.
Notera skulle ha.
Vi träffades aldrig, men det kändes som om du var mig nära ändå.
Jag var förälskad.
Men avstånden gjorde mig tveksam.
Sen träffade jag N.I.
På vad som skulle vara en enkel kaffe, men som snabbt blev mer.
Jag försökte trycka dig ur tankarna de första gångerna jag träffade honom.
Men det föll sig allt mer naturligt att inte ens ha dig där.
Vi smsade, skrattade och flörtade.
Men kunde jag tro att det var allvar från din sida?
Nej.
Så jag slog allvaret ur tankarna och fokuserade på det jag hade framför mig.
Och i min fokus fann jag en förälskelse av ett annat slag.
Ett långsamt pirrande i magen, som inte oroade mig, som inte grämde mig.
En känsla av trygghet och tillit.
Så förlåt för fan.
Det var inte min mening att leda dig in i något som blev större än jag kunde hantera.
Jag föll för 2 män.
Jag var tvungen att välja.
Och ett val mellan det man har och det man inte vet var man har är ett ganska enkelt val i min bok.
Även om konsekvensen är svår att genomföra, och smällen är hård att ta.
Det var aldrig min mening att såra dig, att vara missledande, att vara elak.
Det var aldrig min avsikt att leka med någons känslor.
Det var aldrig min mening att leka med dina känslor. Och det var aldrig en lek för mig, det var blodigt allvar.
Varje sak jag skrev till dig var ärlig och från mitt hjärta.
Men varje sak har sin tid, sin plats och sitt tillfälle.
Ditt tillfälle och din chans att ha en riktig plats hos mig försvann när du lämnade landet.
Så jag valde.
Jag valde något som får mig att må bra, något som ger mig en känsla av trygghet jag inte känt sen gud vet när.
Jag valde någon som gett mig en instinktiv känsla av tillit.
Någon som får mig att le, skratta och känna mig ung.
Någon som knuffar mig ur mina egna banor.
Tro inte att det var ett enkelt val jag gjorde, tro inte att jag njöt en enda sekund av att skriva det där mailet, tro inte att jag såg dig som ett lättlurat offer.
Det har jag aldrig gjort, och kommer aldrig att göra.
Du var och är en fantastisk människa som förtjänar mer än jag lyckades ge dig.
Du är en intelligent man som utan tvekan förtjänar allt och lite till, och hade platsen, tiden och livet sett annorlunda ut så hade jag utan tvekan kastat mig in i dina armar och försökt ge dig allt.
Men jag har lärt mig mina läxor flera gånger om och det är dags för mig att lyssna på mig själv och inte förälska mig i män som jag inte vet var jag har dem.
Låt inte bitterheten över en romans som gick snett färga ditt skratt.
Låt inte ilskan förmörka dina ögon.
Se oss för vad vi var, och inte hur det kunde blivit.
Låt inte livet slå ner dig, låt inte känslorna döda dig.
Du är alldeles för vacker för att slösas bort på det viset.
Så förlåt för fan.
torsdag 14 juli 2011
Torsdags.
Igår var en något omvälvande dag.
Jag tatuerade mig, glömde min nyckelknippa i dörren så att kombon hittade den, skaffade kille, brottades i köket, målade tavlor till jag flämtade efter luft och somnade utmattad på en varm arm.
Nu sitter jag och begrundar alltihop efter bara 3 timmars sömn och en hel arbetsdag bakom mig.
Och gårdagen framstår som bra, riktigt bra.
Imorgon kommer att bli ännu bättre, sista arbetsdagen innan semestern.
6.5 H jobb står mellan mig och 3 veckor i frihet.
Jag kan känna smaken av det nu, ledigheten alltså.
Och jag längtar.
Besinningslöst.
Skoningslöst.
Åh. Angående tatueringen.
Memento mori.
"Minns din dödlighet"
Som en påminnelse om det som har hänt, det som komma skall och det som sker.
En påminnelse om att jag kan dö men att jag i allra högsta grad lever och står på mina egna ben.
En påminnelse om att jag trots motgångar finner mina egna steg.
Att jag trots ärren på min kropp fortfarande står upp och kämpar.
Jag minns min dödlighet och hyllar min förmåga att leva.
Så..
Memento mori.
Gå ut och lev lite folket istället för att sitta här och läsa mitt senil-dementa dravel.
Jag tatuerade mig, glömde min nyckelknippa i dörren så att kombon hittade den, skaffade kille, brottades i köket, målade tavlor till jag flämtade efter luft och somnade utmattad på en varm arm.
Nu sitter jag och begrundar alltihop efter bara 3 timmars sömn och en hel arbetsdag bakom mig.
Och gårdagen framstår som bra, riktigt bra.
Imorgon kommer att bli ännu bättre, sista arbetsdagen innan semestern.
6.5 H jobb står mellan mig och 3 veckor i frihet.
Jag kan känna smaken av det nu, ledigheten alltså.
Och jag längtar.
Besinningslöst.
Skoningslöst.
Åh. Angående tatueringen.
Memento mori.
"Minns din dödlighet"
Som en påminnelse om det som har hänt, det som komma skall och det som sker.
En påminnelse om att jag kan dö men att jag i allra högsta grad lever och står på mina egna ben.
En påminnelse om att jag trots motgångar finner mina egna steg.
Att jag trots ärren på min kropp fortfarande står upp och kämpar.
Jag minns min dödlighet och hyllar min förmåga att leva.
Så..
Memento mori.
Gå ut och lev lite folket istället för att sitta här och läsa mitt senil-dementa dravel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)