Jag vet att det inte är lätt att se bortom sina egna sårade känslor.
Jag vet att det svider och att du uppfattar mig som den största slynan någonsin just nu.
Men förlåt för fan..
Det var inte min avsikt att bete mig som ett as.
Det var inte min avsikt att leda in dig på ett spår som uppenbarligen inte fanns.
Jag höll på att falla för dig och dina ljuvliga ögon.
Dig och ditt underbara skratt.
Hur du rodnade ibland.
Hur du fick min kropp att adrenalinchocka mig varje gång jag såg dig le.
Men sen kom smällen.
Du skulle utomlands. Länge.
Så jag la dig på is och började stänga ner dig.
Öppnade mig för andra alternativ och bokade en annan dejt.
För att trots att du ville träffa mig ändå skulle lämna landet och jag förutsåg en framtid som innebar att jag skulle bli kär i dig och stå kvar med alla känslorna medan du drog till främmande land.
Så ja.. förlåt för fan för att jag skyddar mitt.
För att jag slängde mitt hjärta bakom lås och bom och ur din räcklängd.
Jag träffade en annan parallellt med att jag skulle ha träffat dig.
Notera skulle ha.
Vi träffades aldrig, men det kändes som om du var mig nära ändå.
Jag var förälskad.
Men avstånden gjorde mig tveksam.
Sen träffade jag N.I.
På vad som skulle vara en enkel kaffe, men som snabbt blev mer.
Jag försökte trycka dig ur tankarna de första gångerna jag träffade honom.
Men det föll sig allt mer naturligt att inte ens ha dig där.
Vi smsade, skrattade och flörtade.
Men kunde jag tro att det var allvar från din sida?
Nej.
Så jag slog allvaret ur tankarna och fokuserade på det jag hade framför mig.
Och i min fokus fann jag en förälskelse av ett annat slag.
Ett långsamt pirrande i magen, som inte oroade mig, som inte grämde mig.
En känsla av trygghet och tillit.
Så förlåt för fan.
Det var inte min mening att leda dig in i något som blev större än jag kunde hantera.
Jag föll för 2 män.
Jag var tvungen att välja.
Och ett val mellan det man har och det man inte vet var man har är ett ganska enkelt val i min bok.
Även om konsekvensen är svår att genomföra, och smällen är hård att ta.
Det var aldrig min mening att såra dig, att vara missledande, att vara elak.
Det var aldrig min avsikt att leka med någons känslor.
Det var aldrig min mening att leka med dina känslor. Och det var aldrig en lek för mig, det var blodigt allvar.
Varje sak jag skrev till dig var ärlig och från mitt hjärta.
Men varje sak har sin tid, sin plats och sitt tillfälle.
Ditt tillfälle och din chans att ha en riktig plats hos mig försvann när du lämnade landet.
Så jag valde.
Jag valde något som får mig att må bra, något som ger mig en känsla av trygghet jag inte känt sen gud vet när.
Jag valde någon som gett mig en instinktiv känsla av tillit.
Någon som får mig att le, skratta och känna mig ung.
Någon som knuffar mig ur mina egna banor.
Tro inte att det var ett enkelt val jag gjorde, tro inte att jag njöt en enda sekund av att skriva det där mailet, tro inte att jag såg dig som ett lättlurat offer.
Det har jag aldrig gjort, och kommer aldrig att göra.
Du var och är en fantastisk människa som förtjänar mer än jag lyckades ge dig.
Du är en intelligent man som utan tvekan förtjänar allt och lite till, och hade platsen, tiden och livet sett annorlunda ut så hade jag utan tvekan kastat mig in i dina armar och försökt ge dig allt.
Men jag har lärt mig mina läxor flera gånger om och det är dags för mig att lyssna på mig själv och inte förälska mig i män som jag inte vet var jag har dem.
Låt inte bitterheten över en romans som gick snett färga ditt skratt.
Låt inte ilskan förmörka dina ögon.
Se oss för vad vi var, och inte hur det kunde blivit.
Låt inte livet slå ner dig, låt inte känslorna döda dig.
Du är alldeles för vacker för att slösas bort på det viset.
Så förlåt för fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar