Måndag morgon 1.0

Måndag morgon..
Fortfarande inte min favoritdag i veckan.
Men jag ska väl förhoppningsvis överleva den här dagen med.
Idag bär det av till Malmö med Mams. Lite shopping, lite promenerande, lite allmänt filosoferande.
En trevlig Mor-och-dotter-dag helt enkelt.
För att överhuvudtaget visa mig utanför dörren idag dock så behövs det kaffe och en aning smink i ansiktet.
Jag är så glåmig för tillfället.
Grå och tråkig. Ofärgat hår för första gången på evigheters evigheter.
Jag har inte haft såhär mycket av min egen färg ute sen någon gång på högstadiet, det har alltid varit en strid ström av färgbyten. Nya färger och nya frisyrer.
Och just nu så är pagen med lugg och min naturliga hårfärg det enda som händer med mitt hår.
En aning uttråkande och uttröttande.
Det är doxk bara till att bita ihop och stå ut med den tråkiga synen som möter mig i spegeln, för att färga det får jag inte göra.
Ohwell..
Det ska bli skönt att lämna stan idag iaf. Skönt att promenera på andra gator, se andra ansikten, vandra på vägar där jag inte kommer att träffa massa folk jag känner.
Vara anonym ett tag.

Tjingeling!

En rustning av garn.

Those Dancing Days – Dream About Me

Jag har spenderat hela helgen på soffan med regnbågens alla färger på garn kring mig, med låten ovan på repeat. Har den inte varit igång på Spotify så har den ekat i mina tankar i alla fall.
Det enda som ens kommer i närheten av att vara vettigt som jag gjort på hela helgen är att laga massa mat och planera morgondagens resrutiner till Malmö.

Ok.. Om ärligheten ska fram så har jag nog stickat in en massa grubbel i mössan jag håller på med också. Massa grubbel, massa tankar och massa döda känslor. Fast det går ju inte riktigt in i kategorin vettigt..

I låten sjunger hon; "you say that you're lonely, well so am I". Och jag kan relatera till det.
Stundvis kan jag känna mig som den eviga trösten för de ensamma tills de hittar något de verkligen vill ha.
En varm hand tills de hittar den hand de egentligen vill hålla, en människa som lyssnar på dem tills de funnit den de vill dela sina riktiga tankar med.
Medan jag oftast bara känner mig väldigt väldigt ensam.

Ungefär så har tankarna gått i helgen. S har snurrat förbi, A likaså. Även E tittade inom en kort stund. De var alla skamliga påminnelser om det som varit, som aldrig blev. Påminnelser om saker som dog, som försvann.

"Dream about me, I'll dream you."
Godnatt!

Tyst som i graven.

Jag vet att jag är väldigt tyst just nu, att det inte kommer många ord ur mig.
Men det är så just nu, oavsett forum.
Jag har precis jobbat mina första volontär-dagar på Diakoniforum.
Och det har varit.. Intressant.
Personalen är jättegullig, omtänksamma till tusen och verkliga original.
Sannerligen speciella.
Utöver att vara där inne så händer det inte mycket i mitt liv, allt är lugnt.
Tyst. Händelselöst rent av.
Inte ens min egen hjärna förpestar min tillvaro med sitt pockande, med sitt grubblande, med sina tvångsmässiga tortyrsessioner där den visar upp alla hemska, pinsamma och jobbiga stunder.
Den tiger stilla.
Och det är jag oändligt tacksam över.

Kallt. Kaffe. Sömn.

*Urgh*
Trött. Sova. Nu!
Ungefär sådär går tankegångarna just nu!
Jag jobbade igår kväll, jobbar nu, jobbar ikväll, jobbar imorgon kväll. Bara massa jobb.
Massa jobb = massa kaffe för att orka med.
Men det ska gå det med, "man ska ju vara glad att man har ett jobb när tiderna är som de är..."
Missförstå mig rätt, jag är rejält glad att jag har ett jobb men det betyder inte att jag måste älska schemaläggningen. Sovmorgon vore nice!

*urgh*
Dags att bege sig ut i den förbenade kylan! Det är bara till att be en stilla bön om att arslet inte fryser fast i sadeln.. (om det gjorde det, skulle det klassas som arbetsskada månne?)

Adios Amigos!

Det kom en tankegång idag med.

Sådärja.. då var man hemma en runda innan det är dags att jobba bort kvällen!

Hela förmiddagen har spenderats på församlingshemmet, dels på second handen och dels i intervju med en styck präst och en kvinna som har ansvar för volontärarbetet och det har gått bra. Intervjun flöt på som bara den, det var det jag hoppades att den skulle göra trots mina nerver.
När vi satt och pratade kände jag verkligen att det var detta jag vill göra.
Jag vill hjälpa till, jag vill göra en skillnad i världen.
Jag vill göra mer skillnad än jag redan gör.
Jag sopsorterar, försöker äta närproducerat och ekologiskt. Köper det mesta second hand, skänker bort det jag inte längre använder, försöker återvinna allt jag äger och har.
Men här.. Här har jag en chans att göra något bra för andra människor.
Jag har en en chans att göra skillnad för en annan individ och den tanken värmer bra.
Det är så sällan man sträcker sig utanför sin egen ram, utanför sina egna behov att det kan vara nyttigt att göra något för andra som innebär att man har noll ekonomisk vinst av det. jag kommer inte att tjäna någonting på det jag gör, mer än att jag har ytterligare ett skäl att somna gott på kvällen.
Jag har helt plötsligt ännu fler anledningar att vara jäkligt nöjd med det jag har vilket inte är så lite egentligen.
Jag har tak över huvudet, mat på bordet, kläder i en garderob, en säng att sova i och människor i mitt liv som bara vill mig väl.

Jag har tilltro till framtiden, jag litar oftast på andra människor och nu ska jag jag jobba med människor som inte har samma tur som jag.
Som blivit svikna så många gånger, som misslyckats med livet och nu får betala för det.

Just de människorna skulle kunna vara du och jag, det skulle kunna vara någon som står dig nära. Det är så lätt att hamna snett i livet, och det är så svårt att hitta tillbaka till en punkt där normaliteten är stabil igen.
Och just därför känns det så bra att kunna hjälpa till, för om jag bara lyckats ge en människa ett leende och känslan av att just den stunden är bra så har jag lyckats. Då har jag gjort något bra!

Att snubbla över sina känslomässiga fötter.

Jag trodde att jag föll för en man, men så visade det sig att jag snubblade för en pojke.
Jag älskade aldrig honom, men förälskad var jag. Men jag vet bättre nu, och kan öppet och ärligt erkänna att jag inte saknar det som var.
Det som var, var endast en dröm, det var 4 månader av självbedrägerier och falska förhoppningar. Och jag snubblade, snavade över mina egna fötter, mina egna drömmar.

Men nu vet jag att min eviga förkärlek för dessa pojkar i manskostym troligen är en fas i övergång. Deras obeslutsamhet irriterar snarare än charmerar.
Deras ständiga slagsmål med sig själva är uttröttande.
Deras kärleksrelationer med spriten känns snarare som verklighetsflykt än ett val de gör för att ha roligt (vad det roliga i att supa skallen av sig varje helg nu är, det vet jag inte!).
Jag känner mig alltmer redo för mognare saker, för mognare personer, för verkligare diskussioner och beslut.
Med risken att bli shanghajjad för mitt uttalande; Jag är för gammal för trams.

Jag känner mig för vuxen för tramset som dessa unga män för med sig.
Oavsett hur mogna de anser att de är, så är de inte det.

De är ulvar i fårakläder utskickade med det enda syftet att förvränga huvudet på de kvinnor som älskar deras sorgsna uppsyn.

Men no more.
Jag är klar med dem.

Nej, nu ska jag hitta på något vettigt (ska åtminstone försöka). Idag står Veggie-gryta och bakning på schemat, och ikväll ska jag med gott samvete sjunka ner i soffan med tyg i handen och nålen redo. För att jag helt enkelt gillar det!

Helt vanligt!

Äntligen på plats framför min älskade dator igen!
Det har varit en relativt lång och händelselös dag på jobbet. Åt lunch med kollegorna på Gamlegårdens Restaurang. Lövbit med klyftpotatis, väldigt gott om jag får säga det själv (och tänk det får jag)!

Efter jobbet blev det en tur till affären för att handla hem det som behövdes så det var bara att greppa Dramaten vagnen och sätta sig på bussen. Så nu har jag välfyllda skåp med massa goda OCH nyttiga saker!

Nu puttrar maten på spisen och kudden som ska sys färdigt väntar på min uppmärksamhet.

Ledsen om inläggen inte är mer spännande än så här just nu, tids nog så kommer det att komma en förklaring. Jag orkar inte gå in på det själv innan jag sitter med svaren i hand. Men tids nog ska ni se!