Chockad.

Nu är det verkligen bekräftat.
Jag ska absolut inte välja mina egna dejter.
Igår på Efterlyst var det ett inslag om en bedragare som lurar kvinnor på 100000-tals kronor.
Ryan kallar han sig tydligen.
Det är en av mina gamla internet-"ragg".
En man som jag spenderat många långa timmar med i telefon och på MSN.
Jag vet inte vad det var som fick mig att klicka på länken om sol-och-våraren som mamma la upp, men klickade gjorde jag och upp dök ett fruktansvärt bekant ansikte som jag kände igen alltför väl.
Ryan.
"Min" Ryan...
Min chock var enorm.
Följt av insikten om att jag aldrig mer ska välja mina egna dejter.
Någon som behagar välja åt mig?

O my geeezers!

Jag kan drömma så jävla sjuka drömmar!
I natt drömde jag att E och Herr F hade ett hemligt förhållande.
Jag visste, men jag fick inte säga något till Fru F eller C.
Och det blev så himla konstigt på något sätt.
Inte det att de hade ett förhållande men att inte kunna berätta det för Fru F.
Det värsta var att det verkade så "på riktigt" att jag vaknade och svor åt universum för att det kunde vara så elakt mot stackars Fru F.
Jag tyckte uppriktigt synd om henne tills jag kom på att de 2 troligen inte i enlighet med logikens lagar inte var kära i varandra på avstånd och planerade att lämna sina respektive för att flytta till Köpenhamn och bo i ett gay-kollektiv.
De pratade även om att skaffa barn med ett par flator så att de fick höra trampet av små fötter :S

Det hela var bara så märkligt!
Och som tur är fullkomligt orealistiskt.
Herr F skulle aldrig inleda en Gay romans bakom frugans rygg, dels för att han älskar sin fru och dels för att han absolut inte är gay.
E å andra sidan... Not so sure :P

Ålderstecken.

1. Jag kan till fullo identifiera mig med Cameron Diaz när hon i snygg, sexig och singel konstaterar att hennes bröst förflyttat sig neråt. *Armarna upp* 20. *Armarna ner* 28. *Suck*.

2. Jag tackar med gott mod nej till en spontan utekväll med motiveringen; "Meen.. Jag har ju redan fått på mig min pyjamas... och det är ju faktiskt en dag imorgon med"

3. Jag spanar in 18-åringar och konstaterar att; "Jo.. hade man bara varit några år yngre så hade jag raggat på honom direkt!"
Jag.. Tantsjuk?! Neeeejdå!

4. Mina syskon är närmre gymnasieåldern än jag, och då menar jag från olika håll. Mina yngsta syskon har närmre till att börja gymnasiet än den tid som förflutit sen jag slutade.

5. Mina vänner skaffar riktiga utbildningar OCH barn.

6. Jag dricker kaffe med kaka OCH finner det ypperligt gemytligt.

7. Jag gnäller när mina grannar håller fest, en lördag, trots att musiken oftast tystnar vid 23.00.

8. Jag vill verkligen inte gå ut på krogen. Hade jag velat bli slickad i örat av något ludet så hade jag besökt en kennel med små söta hundvalpar, och om jag inte vill höra vad andra säger och vad jag tänker så kan jag likaväl besöka Maxi i rusningstid en fredag.

9. Jag har själv börjat fundera på det där med familj.

10. Jag pratar med mina tanter om praktiska råd. Hur man enklast bakar den perfekta sockerkakan, hur man får bort fläckar osv. De som har läst Allers i så många år borde ju rimligen ha alla svaren.

11. Jag besöker H&M's ungdomsavdelning och inser att jodå.. Jag är för gammal för att gå runt med en tröja med sifferkombinationen 85. "Herreminskapare.. det var ju för bövelen ett år efter att jag föddes och troligen närmre 10 år innan de andra konsumenterna föddes."

12. Jag får kommentarer i stil med; "Du var ju riktigt snygg för en gammal skata" när jag avslöjar min ålder. Uppenbarligen ska jag inte vara ärlig.. "Nejdå.. Jag är 21....Yeah Right!"

13. De snuskiga förslagen från unga män på dejtingsidor har sinat, kvar har jag överviktiga 50-plussare med tre barn och en faiblesse för "mysiga hemmakvällar med goa kvinnor". *Hjälp!*

Shit pommes frites..
Jag börjar ju fan åldras.

Lördag morgon.

Lördag morgon och mitt rum badar i solljus.
Kan man göra något annat än att le trots att det är sjukt tidigt en lördags morgon?
Jag ska jobba halva dagen idag, och det känns ganska lagom för att använda ett ruggigt svenskt uttryck.
Vi sticker ut lagom mycket, blir lagom arga och lagom kära.
Åtminstone om vi ska tro McDonalds-reklamen.
Det är dock ganska så uppenbart att den som skrev den reklamen inte varit i kontakt med mitt humör.

Nej, jag jobbar som sagt halva dagen men tänkte försöka smita upp om Loppisen på Gamlegårdens Centrum.
Man kan ju hitta något fynd och det skulle jag ju inte brista ut i gråt över.
Kläder är ju som bekant min drog, och second-hand-fyndade min livsstil.

Nu ska jag masa denna trötta och ack så tunga rumpa ut genom dörren och sen så får vi se om jag slutar gå när jag når jobbet eller om jag börjar leta boplats i Norrland om ett par dagar.
Adios!

Dagarna rör sig så snabbt.

Det är morgon, igen.
Ute är det redan sol, jag skymtar den genom träden som ännu inte fått blad.
Men knopparna kommer att brista när som helst.
Idag ska jag jobba, som vanligt, som jag alltid gör känns det som.
Jag ska jobba imorgon med, och på lördag.
Det är så mitt liv känns som massa dagars rusande mot sol, mot morgon, mot lugn.
Jag har allt som oftast ett krig inuti mig.
Ett krig mot mina egna demoner, ett krig mot min egen leda, mot min tristess och min äventyrslusta.
Ett krig som gör mig rastlös, något ofokuserad och förvirrad.

Och som vanligt vet jag inte vad fan jag ska göra åt det.

Tove Styrke - High And Low

Äntligen har jag hittat låten!! Jag har haft den i huvudet i flera dagar, men nu jäklar ska den spelas i sönder!

Att det ska vara så knepigt.

Jag skrev en lång lysande text här igår kväll men tydligen kände inte Blogger för att publicera den så jag får ge det ett nytt försök.

Att det ska vara så förbenat knepigt.
Att man kan sluta känna saker men ändå inte sluta upp med meningslös attraktion.
Där var en Man som jag var förälskad i, som jag tyckte var ljuvlig men som saker inte funkade med antar jag att man kan säga.
Men jag kan inte sluta tycka att den Mannen ser helt fantastisk ut och varje gång den mannen befinner sig i min närhet så vill jag bara ta på honom.
Det kräver så mycket viljestyrka att hålla mina händer i styr att alla andra saker tillbakabildas i just den stunden.
Min hjärna kopplar ner, jag ser dubbelt och jag kan inte fokusera.
En något sjuk situation att befinna sig i.
Att längta efter något som är så ljuvligt och så förgörande på samma gång.
Att längta efter just det jag inte klarar av, lösa förbindelser.
Jag klara det helt enkelt inte.
Jag kan inte hålla mina känslor i styr och tappar bort mig själv på vägen.

Så vad gör jag?
Biter man i det sura äpplet och förnekar sig själv det man egentligen vill ha eller försöker man att bygga upp murar som gör att man inte tappar bort sig själv på kuppen?

Inte för att det egentligen spelar någon roll eftersom spelet är spelat från början till slut, men det kan ju vara bra att veta till nästa gång.