Att det ska vara så knepigt.

Jag skrev en lång lysande text här igår kväll men tydligen kände inte Blogger för att publicera den så jag får ge det ett nytt försök.

Att det ska vara så förbenat knepigt.
Att man kan sluta känna saker men ändå inte sluta upp med meningslös attraktion.
Där var en Man som jag var förälskad i, som jag tyckte var ljuvlig men som saker inte funkade med antar jag att man kan säga.
Men jag kan inte sluta tycka att den Mannen ser helt fantastisk ut och varje gång den mannen befinner sig i min närhet så vill jag bara ta på honom.
Det kräver så mycket viljestyrka att hålla mina händer i styr att alla andra saker tillbakabildas i just den stunden.
Min hjärna kopplar ner, jag ser dubbelt och jag kan inte fokusera.
En något sjuk situation att befinna sig i.
Att längta efter något som är så ljuvligt och så förgörande på samma gång.
Att längta efter just det jag inte klarar av, lösa förbindelser.
Jag klara det helt enkelt inte.
Jag kan inte hålla mina känslor i styr och tappar bort mig själv på vägen.

Så vad gör jag?
Biter man i det sura äpplet och förnekar sig själv det man egentligen vill ha eller försöker man att bygga upp murar som gör att man inte tappar bort sig själv på kuppen?

Inte för att det egentligen spelar någon roll eftersom spelet är spelat från början till slut, men det kan ju vara bra att veta till nästa gång.