Lustigt.

Det är lustigt hur man kan ha en perfekt dag och att det kan raseras på 2 sekunder.
Min dag har varit fullkomligt suverän. Jag har mediterat, ätit riktig frukost med nybakta bullar, tagit en promenad, handlat på second hand, möblerat om mitt vardagsrum till perfektion, hängt upp nya gardiner, städat, lagat god mat, njutit av kallt vitt vin och vattenmelon, snart virkat färdigt min nya köksmatta och allt detta, ALLT detta med massa skratt vid sidan. Idag har jag tyckt att livet varit fullkomligt underbart. Tills nu..

En grön prick och ett namn fick min mage att sjunka, 2 sekunders obetänksamhet sände ut stressignaler genom hela min varelse. En kort våg av saknad och det har fullkomligt överskuggat allt som var ljuvligt med den här dagen.
Kvar är bara den grå känslan av en fukt så påtaglig att den sätter sig i huden likt en tatuering. Kvar är känslan av förlust som är så påtaglig att det känns som om den likt en nära vän ligger nonchalant slängd över min säng och kväver ett fnitter med sina barnsliga händer. Allt detta på grund av 2 sekunders felkoppling.

Det var så nära att jag skrev, att jag bara slängde iväg ett litet ensligt hej. En undran över hur det var, hur det varit sen sist. Men det går ju inte.. Det är ju fel på så många sätt att jag inte ens kan börja beskriva det. Hur kan man vara så nära bara för att vara som 2 avvaktande främlingar 2 månader senare?