Som jag ser ut nu..

Precis så här kan man se ut en dag i Maj..
Innan jobbet börjar och man njuter av att se solen utanför sitt fönster..

Men även i de ljusaste stunder kan man känna en stund av missplacerad melankoli. Det är 5 år sen nu. 5 år har gått sen det tog slut och lämpligt nog blev jag påmind om Honom idag, nästan på dagen som jag sist pratade med honom. Tänk att 5 år rusat förbi, så snabbt egentligen. Han krossade mitt hjärta och ibland kan jag inte låta bli att undra om han någon gång tänker på att det var ett hjärta som brast, drömmar som krossades och en själ som stod gråtandes kvar med ett huvud fullt av spillror och frågetecken. Nu kan jag le åt stunderna vi hade och se det vi hade för det det faktiskt var. En romans som passerat bäst-före-datum långt innan det brakade loss, att det var något bitterljuvt över oss som knappt kunde vara från varandra men som inte kunde vara med varandra heller. Aldrig sen dess har jag upplevt en ilska så stark, en kärlek så bitter, en glädje så bubblande. Allt var så mycket skarpare då, alla känslor.... var större på något sätt.. Men tänk.. hur mycket som förändrats sen den dagen i Maj för 5 år sen...