Helgens eskapader har straffat sig. 2 dagars vinkonsumtion och rökrute-spring har gett mig febern från helvetet. Jag trodde att jag klarat mig undan det, men nej.
Jag vaknade svettig i E's säng i natt, med frossa och värmeslag. Jag ömsom frös, ömsom var så varm att jag hade kunnat göra popcorn under mitt täcke.
Men när jag vaknade i morse var kroppen ganska ok, rösten var i stort sett helt väck men jag hade iallafall inte feber. Så jag gick in till stan, tog en kaffe, fixade dagens bestyr, hälsade på hos mamma, fixade klippningarna som skulle fixas, handlade, gick hem och skulle lagat mat men det sista fick jag snällt delegera till Kombon. För jag orkade bara inte.
Vid 20.00 gav jag upp för jag frös. Jävlar vad jag frös. Kroppen skakade, själen rös, lungorna värkte. Så jag gick och la mig istället. Och nästan 2 timmar är som bortblåsta, fick meddelande vid 21.00 som jag trodde att jag svarade på direkt men tydligen så svarade jag nog inte förrän klockan var närmre 22.
Tiden tycks mig vara ett mysterium just nu. Det känns fortfarande inte som om tiden rör på sig, mer som om den är nästan helt stilla och bara vibrerar lite lätt fram och tillbaka. Anledningen till att tiden känns icke-existerande:
The Black Keys – Lies
Jag kan svära på att jag hörde den låten varje gång jag öppnade mina ögon, varje gång mina öron snappade upp ett ljud. varje gång jag öppnade ögonen var det fyrverkerier på himlen och jag rös inombords. För varje gång jag vaknade till så kändes det som om jag var i någon sorts twilight-zone, som om jag var en osalig ande, som om jag var fast i en spricka i tiden.Som om allt som hände var resultatet och orsaken, som om meningen var meningen. Som om varje andetag jag tog var ett andetag jag redan tagit.
Undrar om det är så här Jake Gyllenhaal's karaktär kände sig i Donnie Darko.
Gudarna ska veta att jag hatar feber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar