Morning.

Nu har yours truly varit igång och funderat igen.
Och som vi alla vet är det sällan en bra idé.
Jag har funderat på det där med kärlek.
Igen.
Som vanligt.
Hur vet man egentligen att man är kär?
Och hur vet man var gränsen för att nöja sig går?
Jag undrar för att well, kärlek nu är inte vad den har varit.
Jag minns ungdomens kärlek (säger jag som är så förbannat gammal *sarkasm*).
Den där kärleken som slukade ens tankeförmåga, som gjorde att man kunde knappt äta, sova eller andas.
Nu, well. Kärlek nu framstår som ganska mesig i jämförelse.
Kärleken har förvandlats till, jag kan ju inte påstå logik, men inte långt ifrån.
Då frågar jag mig, är dagens kärlek mer av en logisk jämkning eller är den en reaktion som är fullt realistisk?
Jag kan ju iofs inte påstå att jag och N.I är universums mest logiska matchning-
Det där uttrycket som Natt och Dag är ju både ganska målande och ganska träffande när det gäller oss två.

Ah jag vet inte alltså.
Det är egentligen alldeles för tidigt för att jag ens ska ge mig på såna här tunga ämnen.
Jag går och lägger mig en stund till.