Tänk så många stunder i våra liv som snabbt förpassas till drömmarna.
Så många möten, så många människor som hade kunnat bli något annat om stunden varit rätt.
Om tiden varit den rätta.
Om känslorna varit de rätta.
Om man bara hade varit på samma våglängd.
Vissa människor kommer in i livet när allt är i svall, och rör om i grytan ett par varv innan de försvinner.
Tiden flyter vidare så snabbt och vips så tror man att det bara var en dröm.
Att stunden aldrig riktigt fanns, att känslan bara var just en känsla fast utan substans.
Utan en förankring i det kaotiska liv du har kring dig.
Att stunderna du trodde dig ha upplevt egentligen bara var små stunder av fryst dröm, små ögonblick av det som pågår bakom stängda ögonlock. En dagdröm som var förvirrande lik verkligheten fast lite bättre.
Att ansiktet du tycker dig ha minnen av var ett ansikte som bara rusat förbi dig i vardagsstressen på stan, läpparna du kysste bara var din handrygg, som ett avlägset minne av barndomens heta kyssövningar. Ögonen du tittade djupt i bara var ett sepiaminne av en bild du sett i tidning. Fingrarna som så ömt smekte undan ditt hår var en kvardröjande känsla av trygghet, och rösten var ett eko av en tanke som flytt ut ur ditt undermedvetna.
Helt plötsligt verkar det som aldrig blev, så avlägset att det är som om det aldrig fanns, och man sitter där och undrar om personen som lämnade såna spår hos dig ens ägnar en tanke åt svallvågorna som du är lämnad med?
Jonathan Johansson – Aldrig ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar