Jag vaknade av att minnen kraschade in i mitt synfält, drömmarna drog sig undan och ersattes med minnen. Bakom mina ögonlock flimrade bilder som var så bekanta att det var smärtsamt. Minnen av en amorbåge, en annan persons blick, en kärleks handleder och fingertoppar, den ihågkomna känslan av en gammal älskares beröring.
Minnen av en viskande röst, en hand på min höft..
Jag kommer ihåg den jag var när jag gav mig själv, när jag offrade det som var mitt för något som kanske skulle bli vårt.
Men oavsett alla mina uppoffringar så blev det aldrig något, jag försökte, jag kämpade. Trodde att min kärlek kunde rädda världen, men tycks aldrig finna någon som vill rädda mig med sin kärlek.
Jag är kvinnan med det konstant brustna hjärtat, tror aldrig att det varit helt och det var de minnena som sköljde över mig när jag vaknade.
Vilket sätt att vakna på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar