Minnen dyker upp ur mörka vrår. Saker man inte vill minnas, som bubblor ur tjära. Sakta stiger de uppåt, de kan inte röra sig snabbare än de gör. Du känner hur ytspänningen ändras, hur blåsor börjar dyka upp på din blanka yta. Du vet att bubblan kommer att spricka, du väntar på det, men det tycks alltid ta sån tid. De smäller aldrig så länge du iakttar och väntar, men sekunden du sänker din blick "pop". Där sprack den och allt bara strömmar ur din kropp som luft ur en punkterad ballong.
Jag sitter och funderar på en gammal romans, med ett abrupt slut som sårade oss båda 2 lika illa. Han blev så ledsen, så arg och jag tar på mig hela skulden. Jag älskade honom i flera år efteråt, men kunde aldrig säga det till honom. För då skulle jag vara tvungen att bära skammen så mycket öppnare än vad jag redan gjorde.
Jag sårade honom djupt för att undvika att såra mig, för att undvika att såra honom på andra sätt. Jag stod inte ut med tanken på att berätta sanningen, sanningen om en skuld som faktiskt inte var min.
Jag vet att du inte läser detta, jag vet att du inte bryr dig längre.
Men om det skulle vara så, så Förlåt.
Förlåt för smärtan jag orsakade dig, förlåt för att jag valde den väg som verkade enklast just då. Förlåt för att jag inte kunde finna orden för att förklara, och förlåt för det förtroende jag bröt bakom din rygg.
Förlåt JB för att mitt 14åriga jag inte kunde stå upp för sin skam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar